En kärlekshistoria.
Fred älskade Adelaide med hela sitt mycket unga hjärtas glöd, så som endast en ung man om aderton år kan älska, men han älskade Huldah icke mindre. Hjärtat har ju fyra rum.
Fred var emellertid gentleman, fastän han af ett oblidt ödes nyck kommit att byta fäderneslandets lugna torfva mot det nya landets guldbemängda jord, och ansåg sig som sådan icke böra inleda förbindelse med någon af de unga damerna, förrän han definitivt bestämt hvilken af dem som skulle få nöjet att bli hans ledsagarinna genom lifvet. Ty för lifvet skulle det vara.
Fred var verkligen mycket ung.
Men det var inte lätt för Fred att välja mellan dem. Adelaide var en lång blondin, född i Staterna, men skämdes ändå inte för sina föräldrars svenska nationalitet. Hon gjorde sin insats i kulturarbetet som stenograf och maskinskrifverska på ett större affärskontor.
Huldah var liten och mörk, och hennes dialekt lät åhöraren ana, att det dekorativa h, som fanns i slutet af hennes namn var en nyare ackvisition, som icke medförts från den värmländska hembygdens leende dalar.
Hon verkade som glansstrykerska på en oerhördt liten tvättinrättning.
Det var, som nämndt, alldeles fördömdt svårt för Fred att välja. Huldah såg bäst ut, men var tyvärr hopplöst obildad, Adelaides utseende var mera alldagligt, men intellektuellt höjde hon sig betydligt öfver den hulda Huldah.
Den sociala skillnaden mellan dem var, enligt amerikansk uppfattning, allt för obetydlig för att spela någon nämnvärd roll.
En vacker dag i vårbrytningen när Fred var på besök hos Huldah, fick han det glada budskapet, att han vore välkommen till en bal, som flickorna i tvättinrättningen skulle hålla nästa lördagskväll i butikslokalen. De flästa af flickornas bekanta, både manliga och kvinnliga, voro bjudna, och nästan alla hade lofvat komma.
Fred blef naturligtvis mycket glad öfver inbjudningen. Åtminstone sade han så. Men i sitt stilla sinne var han inte vidare trakterad af utsikten att få frottera sig mot skandinaviska timmerhuggare, brädgårdsarbetare och annat folk af samma slag, gladt, snusigt och högröstadt. Ty Fred hade ännu inte vistats så länge i Staterna, att hans åsikter hunnit bli vidare demokratiserade.
Ju mer han funderade på saken, desto ovilligare blef han, och till slut beslöt han att inte gå. Men om han uteblef efter att ha lofvat ansåg han det inte vara skäl att uppsöka Huldah vidare, ty hon skulle utan tvifvel ana orsaken och då vore det ju förkyldt. I stället skulle han ägna sig helt åt Adelaide.
Beslut och handling äro, som bekant, ett hos mannen, två hos kvinnan och tre hos barn och tjänstefolk. Fred var en man, ehuru en rätt senfödd sådan. När beslutet var fattadt, ringde han således upp Adelaide för att fråga om hon hade lust att gå på teatern på lördagskvällen.
Adelaide var ledsen, »very sorry, indeed,» men hon kunde inte följa med. Hennes mäst älskade tant hade nämligen kommit till staden och Adelaide kunde inte lämna henne, fastän hon så gärna, så gärna skulle velat gå med Fred.
Fred öfvervann på stället sin motvilja mot mindre unga fruntimmer, som inte brytt sig om att gifta sig, och föreslog att tanten skulle följa med. Men det gick inte det heller, ty tanten var religiös och tålde hvarken karlar eller teater, förklarade Adelaide.
Well, det var tydligen ingenting att göra vid, utan att uppskjuta teaterbesöket och bida tiden. Fred fogade sig således och gjorde en dygd af nödvändigheten genom att åka hem i ordentlig tid den kvällen.
Vid 8-tiden riskerade han alltså lifhanken med ett språng upp på en framrusande elektrisk spårvagn, som gick till 6:te avenyn, där han bodde. Det var godt om rum i vagnen och Fred fick plats i ett hörn, där han kunde göra det bekvämt åt sig. Han ämnade just försjunka i studiet af en tidning, när han borta i vagnens andra hörn fick se Adelaides askblonda lockar.
Nej, Fred blef inte glad, och gick inte fram och hälsade heller. Han inte ens nickade tvärs öfver vagnen eller sökte draga hennes uppmärksamhet till sig. Ty i obehagligt nära grannskap till de askblonda lockarna dvaldes en äkta svensk ynglings lingula peruk.
Det gick upp ett stort ljus för Fred. Detta var således tanten, den mest älskade, religiösa tanten, som hvarken tålde teater eller karlar.
Freds s. k. tro på kvinnan, ramlade i ett ögonblick, han kände hur det kylde kring hans varma, klappande hjärta, och i stum förtviflan sjönk han ned bakom sin tidning. Det såta paret hade inte observerat honom.
Vid ett gathörn stego de af och snuddade i förbifarten vid Fred, som försökte göra sig så liten som möjligt bakom tidningen för att inte bli sedd. Han lyckades också undvika detta, och när han tittade ut genom rutan efter dem, såg han Adelaide förtroligt sticka sin arm under den unge mannens.
Då förstod han att det vore fördelaktigare för honom att gå på balen, och hädanefter uteslutande ägna sig åt hulda Huldah.
Följaktligen for han hem och klädde om sig, och befann sig en halftimma senare i precis det sällskap han beräknat. Men Huldah tog emot honom så öfversvallande vänligt, och hennes vackra ögon strålade så klart, att han utstod allt för hennes skull. Han öfverraskade till och med sig själf med att tycka det hela vara roligt.
Och det var minsann ingen ledsam tillställning. Dansen tråddes med lif, lust och tjockbottnade snörkänger, och glädjen och dammet stod högt i tak.
En af karlarna var specialist på »gig», och en annan hade jämn sysselsättning med att i en vattenhink hämta skummande milwaukeeöl från närmaste krog. Pängar till öl och musik satsades af de manliga deltagarna.
Men Freds största nöje var att i dansen trycka Huldahs svällande barm mot sitt heta bröst, och han sökte vaksamt efter tillfälle att få tala vid henne i enrum, ty hennes läppar frestade.
Framåt natten kom till sist det efterlängtade tillfället. Han stod i rummets ena ända strängt upptagen vid ölhinken, när han såg Huldah kasta en blick omkring sig och försvinna genom dörren till den mörka tvättstugan.
Fred lämnade genast hinken åt sitt öde, ty varma kyssar smaka bättre än kallt öl. Sakta och lugnt gick han, utan att väcka uppmärksamhet, utefter väggen och följde i ett obevakadt ögonblick Huldahs exempel.
Tvättstugan tycktes vara tom, men i ett litet rum därinnanför lyste det svagt, och dit styrde Fred, ljudlöst och försiktigt, sina steg.
Kommen till dörren stannade han. Ty i det lilla rummet, som upplystes af ett ensamt ljus i en ölbutelj, stod Huldah med båda armarna om halsen på en grofväxt timmerhuggare, som med synbart välbehag tryckte sina snusiga läppar mot hennes svällande mun.
Då förlorade Fred tron på lifvet, smalt diskret in i mörkret, och gick tillbaka ut i danslokalen för att bortslösa sitt hjärtas bästa känslor på en linnesömmerska med valkar i håret och tre löständer i öfverkäken.