En valmanöver.
Den, som läst den lärorika uppbyggelseskriften »Prärielif», känner rätt väl till en stad, som heter Harristown.
Den är belägen långt borta i utkanten af Syd-Dakotas ofantliga, gräsbevuxna slätt, många mil västligare än den plats, där den längst framträngde nybyggarens ståltrådsstängsel annekterat prärien för odling och kultur.
Begreppet »stad» kan ju, icke utan skäl, anses vara ganska sväfvande i dessa trakter, där alla samhällen, från den syndiga metropolen där fem- à sex- — ja, kanske sju- eller åttatusen människor myllra, till den mera anspråkslösa kommun, som består af två hus och en höstack, anse sig ha rättmätiga anspråk på nämnda beteckning.
Dock må ingen låta förleda sig till det misstag, att Harristown endast uppfyller minimifordringarna. Detta är nämligen outsägligt ohälsosamt, om man befinner sig inom hör- och skotthåll för någon af stadens manliga innevånare.
Harristown är nämligen ett i stark utveckling stadt samhälle. Den har flera hundra invånare, ett åttiotal envåningshus, aderton krogar, en diversehandel, där man säljer allt, från en slåttermaskin till en stärkkrage — inom parentes kan anmärkas, att den förra artikelns omsättning betydligt öfverstiger den senares — ett apotek, där man tillhandahåller cigarrer, borstar, tvål, räfgift m. m. — och äfven, fastän i ringa mån, medicin —, bank, järnvägsstation samt doktor och begrafningsentreprenör, de senare kompletterande hvarandra.
Befolkningen är till sitt sätt otvungen och behaglig. Ofta mera otvungen än hvad som är behagligt. Den gör lika lätt vänner som ovänner och bjuder lika gärna på whisky som på bly.
Beundrar man blott staden, och säger ja och amen till allting, så vinkar hela Harristown med en butelj smygdestillerad whisky, men den som kritiserar, riskerar att bli illa bemött, och får trösta sig med att hans lifförsäkring kommer att göra änkan mera begärlig.
I detta idylliska samhälle skulle man en gång välja borgmästare i stället för den gamle, som helt hastigt lämnat denna jämmerdalen, när han ex officio var sysselsatt med att hjälpa sheriffen vid infångandet af en förbrytare.
Det var en gammal bra borgmästare Harristown hade haft, och stadsborna hedrade hans minne med ett så grundligt graföl, att man blef tvungen att samtidigt begrafva tre vanliga medborgare, som vid den anslående fästligheten råkat stå i vägen, när någon af deras vänner önskade affyra sin lilla kulspruta.
Dessa tre dödsfall gåfvo naturligtvis ökad glans, åt grafölet och förlängde det betydligt, hvilket hade till följd att Harristowns befolkning först en vecka efter den ursprungliga högtidligheten blefvo i stånd att föranstalta om val af ny borgmästare.
Men äfven verkningarna af denna fest förgingo till slut, och friska och energiska började harristownborna agitationen.
Republikanska förbundet anordnade en afton enskildt möte i Johnsons saloon för utseende af kandidat, och Demokratiska föreningen sammanträdde samma afton i Pat Flanagans förfriskningsställe i samma lofvärda syfte. Nykterhetspartiet höll konferens i sin privata bostad. Det hade nämligen köpt hem en bytta öl.
Att icke alla de inlägg som gjordes i den politiska diskussionen vid mötena voro torra, skönjdes nogsamt på valmännen efter sammanträdenas slut.
När de båda grupperna på hemvägen råkades, uppstod, delvis på nämnda grund, ett animeradt slagsmål, hvarunder sheriffen, som var republikan, fick två framtänder inslagna af metodistprästen, som var demokrat.
När slagsmålet slutat, tågade skaran samfäldt till apoteket, ty samtliga voro mer eller mindre i behof af plåster och liniment, men apotekaren, som visste sin plikt som demokrat, nekade att betjäna andra än Demokratiska föreningens ledamöter.
Nykterhetspartiet hade icke deltagit i slagsmålet. Det låg nämligen, fullt som ett ägg, hemma och sof med den tomma ölbyttan i famnen.
Dagen därpå tillkännagaf stadens tidning, Harristown Tribune, med feta typer, att republikanerna, som var att vänta, utsett stadens mest framstående och aktade medborgare, kreatursuppfödaren öfverste Ed. J. Potter som kandidat till borgmästarebefattningen, och prisade i högstämda ordalag mr. Potters dygder.
Demokraterna hade — fortfarande enligt samma källa — sin natur likmätigt nominerat kreatursuppfödaren öfverste Hammersmith, hvilken tidningen ville beteckna som stadens sämst ansedde, och således som demokratisk kandidat mest lämplige man. Dessutom ville tidningen fråga, om någon af dess läsare kunde förklara den bekanta företeelsen, att de flesta af traktens ranchmän vid senaste boskapsmärkning funnit sina hjordar af ungboskap betydligt mindre än de beräknat, medan öfverste Hammersmiths flock var öfverraskande stor.
Nykterhetspartiet hade nominerat sig själf, och tillbrakte dagen med att i några vänners sällskap utrota rusdryckerna på öfverste Smiths krog. Nykterhetspartiet hette för rästen Jerry Winkle.
Artikeln i Tribunen hade närmast till följd, att öfverste Hammersmith infann sig på tidningens byrå för att träffa redaktören öfverste Mills, men då han fann de framstående republikanerna krögaren öfverste Johnsson, diversehandlaren öfverste Patterson, sheriffen m. fl. alla väl beväpnade, afstod han från de säkerligen ganska skarpa anmärkningar han ämnat göra och nöjde sig med att förnya sin prenumeration.
Fastän demokraterna inte hade någon tidning till sitt förfogande blefvo de dock icke svaret skyldiga. Dagen därpå fann man nämligen öfver allt i staden uppklistrade plakat, med uppmaning att rösta på Hammersmith.
Dessutom fanns å plakaten öfverstens nästan till oigenkännelighet förskönade porträtt samt en fråga till öfverste Potter. Man önskade nämligen veta, om icke direktören vid Illinois statsfängelse i Joliet skulle kunna förklara det egendomliga förhållandet, att en chicagoresa, som Potter företagit i sin ungdom, kommit att räcka två år och sex månader, i stället för tre veckor som beräknadt var.
Allt eftersom dagen för valet närmade sig tilltog valstriden i häftighet. Hvarenda vägg i staden var fullklistrad med de olika partiernas plakat, och knappast hade det ena partiet satt upp ett nytt, förrän det andra klistrade ett ännu nyare öfver.
Republikanerna hade hela tiden de bästa utsikterna, tills Tribunen i ett tanklöst ögonblick beskyllde Hammersmith för att vid ett tillfälle ha skjutit sju negrer. Detta höjde genast Hammersmiths popularitet till den grad, att hans val redan var så godt som säkert och republikanerna började gå omkring och se misslynta ut.
Då ansåg Potter tiden vara inne att suspendera valkommittén och taga frågan i sina egna händer, och detta gjorde han på ett sätt som var en prärieman värdigt.
Dagen före valet kom han nämligen in på Harristown Tribunes redaktion och kastade ett papper på bordet med orden:
»Tag in den här notisen!»
Redaktören tog upp papperet och läste:
»Dödsfall. Det är vår smärtsamma plikt att meddela våra läsare, att en af vår stads mest aktade och ansedde medborgare, öfverste William George Hammersmith, hastigt afled i dag på middagen. Hvarje man i vårt samhälle skall, med uppriktiga känslor af sorg och saknad, följa denne ädle, oförliknelige man till hans allt för tidigt öppnade graf. Frid öfver hans minne!»
Redaktören såg förvånad upp från manuskriptet.
»Är Hammersmith död?» utropade han. »Jag såg honom för knappt en timme sedan frisk och kry.»
Öfverste Potter spottade med osviklig säkerhet en tobakssats på en fluga, som satt sig i solskenet på väggen midt emot.
»Död?» sade han. »Hammersmith? Nej, det är han inte. Men han skall tala på ett valmöte om en stund, och jag har tänkt att titta dit ett slag.»