Bröllop med förhinder.
Freddie, tecknaren, såg blek och förstörd ut, när han kom upp på de två rummen vid Chicago avenue, där laget var församladt vid en anspråkslös aftongrogg. Tyst steg han inom dörren och slog sig ned i en ledig karmstol, lutade hufvudet i händerna och gjorde en nekande åtbörd, när en flaska Pickwick Rye whisky och en sodavattensifon sköts fram mot honom.
Denna senare åtgärd lät oss förstå, att något allvarligt var å färde, och Willy, skalden, fann sig föranlåten att kläda sitt deltagande i ord.
»Hvad sjutton är det fatt med dig,» frågade han därför med mjuk röst. »Du ser ju ut i ansiktet som liket efter en bagare, som dött af bleksot.»
Något som liknade en snyftning skakade Freddies kropp, och han riktade mot oss en blick så full af tragik, att vi måste ta groggarna i botten för att rädda oss från en för tidig död genom skrattkramp.
»Kamrater!» sade han högtidigt, med darr på rösten, och vi exploderade igen.
Då blef Freddie ilsken!
»Grina i hälsicke, edra missbildade hospitalsaspiranter, men skaffa er nya fysionomier först, så att er likhet med er darwinska stamfader icke blir fullt så i ögonen fallande,» var den vänliga anmodan han riktade till oss.
»Förståndet, om man så får kalla det, börjar återvända,» anmärkte Charley, tenoren.
»Tydligen!» instämde Johnny, novellisten. »Ty han börjar åter använda sitt forna, formsköna blomsterspråk. Vi kunna kanske nu börja hysa någon liten förhoppning att få höra honom på ett relativt förnuftigt sätt berätta om sin senaste, säkerligen oerhördt tragiska, erfarenhet.»
»Hälst utan svammel,» tillade Willy.
Freddie tog den nyss ratade whiskyflaskan och blandade sig en grogg.
»Fy tusan sådana kamrater man har,» sade han. »Här kommer man själsligt förkrossad och väntar sig sympati, men finner man någon? Jo, i hälsingland! Man blir utskrattad af en samling fångrinande individer, som på grund af ärftlig belastning och medfödd obegåfning i förening med en sjuklig svaghet för andra personers kontanta tillgångar funnit sig tvungna att brådstörtadt lämna det land, som haft olyckan att se dem födas, och där ingen, utom polisen, vill se dem återkomma.»
»Vi gilla inga själsligt förkrossade herrar,» anmärkte Charley kallt. »För öfrigt var det ju intressant att få en inblick i de motiv, som kom dig att lämna gamla landet. Jag har för rästen länge trott att det var nedärfda brottsliga anlag, i förening med den påtagliga obegåfningen.»
»Tillåt mig påpeka att jag lika litet som operapubliken är trakterad af att höra din röst,» svarade Freddie. »Men om herrarna försöka att hålla sig lugna, skall jag tala om hvad det är som gjort mig nedstämd.»
»Han är återställd,» hviskade Willy till Johnny, och fick till svar en instämmande nick.
Freddie såg skarpt på dem, men när inga vidare anmärkningar gjordes, sjönk han bekvämt tillbaka i sin stol och frågade:
»Ni ha ju klart för er, att jag var litet förlofvad med Betty Johnson, förmodar jag?»
»Ja visst!» kom det unisont till svar, och Charley såg litet mörk ut, ty han hade själf en kortare tid bland andra älskat äfven Betty, tills Freddie genom sin energi och större koncentrationsförmåga, efter en lång och häftig konkurrens lyckades remplacera honom.
»Det är slut nu!» sade Freddie kort.
Charley smålog.
»Jag har alltid sagt, att hon inte länge kunde vara nöjd med dig.»
Charley kan konsten att säga en replik på ett försmädligt sätt, och situationen såg ett par ögonblick ganska hotande ut, men sedan Willy underrättat, att den, som öppnade fientligheter kom att aflägsnas genom fönstret, kunde faran för förvecklingar anses för tillfället afvärjd.
»Hon har inte tröttnat på mig,» protesterade Freddie. »Men en herre som heter Chester och är affärsman med inkomster har kommit emellan, och hon anser tydligen, att det där är bättre affär.»
Indignationen var allmän, och så intensiv, att till och med Charley greps af den, och Freddie kände sig både tröstad och uppbyggd.
Alla gåfvo på en gång luft åt sin harm och orden »bracka», »knodd» m. m. förekommo i sällskap med ett urval af andra invektiv ymnigt i den del af svenska talspråket, som satte rummets atmosfär i dallring.
»Vi ha ingenting att säga om karlen,» sade Freddie till slut, när allt ofördelaktigt, som öfverhufvud taget kan yttras om en person, redan sagts om herr Chester. »Han har full rätt att slå mig ur brädet om han kan, men det är lumpet handlat af tösen. Och Betty, som jag trodde så blindt på.»
»Jag har alltid funnit något opålitligt hos den flickan,» upplyste Charley. »Tänk bara, att rata en sådan som Freddie för att ta en merkantil bracka, det är helt enkelt upprörande!»
»Det är en förolämpning mot hela laget,» ansåg Willy, »och laget måste hämnas.»
»Hämnas!» Freddie gapskrattade. »Jag har ju en gång sagt, att han har inkomster, och som de flesta dylika i detta barbariska land gifter han sig naturligtvis bums. Hur vill du då bära dig åt?»
Då kom Johnnys talang till sin rätt. Han var en karl med idéer, en karl, som aldrig blef bet i någon situation, och han var redo att rädda äfven denna.
»Jo, det skall jag tala om för herrarna,» sade han lugnt.
Det blef tyst i rummet när Johnny utvecklade sin plan. Den var djärf, det medgafs, men det var ej något hinder, snarare tvärt om, och när Johnny slutat, antogs hans förslag med acklamation, ty vi ansågo redan lagets ära räddad.
Ett par dagar därefter gick Freddie och köpte en blomsterbukett, som han inte hade råd till, och stegade med den beslutsamt upp till den sköna Betty. Inte för att rehabilitera sig, som man skulle kunna tro, utan därför att han tyckte, att »de borde skiljas som vänner». Åtminstone uppgaf han den orsaken för Betty.
Den arma flickan trodde honom så som han förut trott henne, och bjöd honom på kaffe utan att ana det lömska motiv, som hvilade fördoldt i denne samvetslöse mans svarta själs innersta gömslen.
De skildes som vänner! Som mycket goda vänner, och Freddie grät och bedyrade — med tanke på blomsterbuketten och allt annat han slösat bort på mr Chesters blifvande fru — att han hela lifvet skulle räkna henne och den merkantile till sina dyrbaraste bekantskaper.
Ingen må dock tro, att Freddie var så sentimentalt anlagd, att han fäste sig det ringaste vid huruvida de skildes som vänner för lifvet eller dödsfiender, när de ändå nödvändigt skulle skiljas, och det var totalt oförenligt med hela hans läggning att betala ut pängar för blommor åt en annans fästmö med mindre än att han kunde beräkna skälig valuta.
Och den här gången hade Freddie fått just den valuta han önskade.
Det hade lyckats honom att få i gång ett ganska förtroligt samtal, och följden var, att han fått veta en hel del detaljer om bröllopet. Han visste hvilken dag och timme det skulle äga rum, och hade fått rätt i sin förmodan att det skulle ske snart. Ja, han visste hur brudens klädning skulle se ut, hvad brudgummens frack skulle kosta, hur dags automobilbolaget fått order att hämta brudgummen och en hel del andra detaljer, hvilka bruden var finkänslig nog att servera den förkrossade beundraren.
När han kom hem och aflade rapport, var han således sprängladdad och långt ifrån förkrossad. Hans lynne var tvärtom särdeles godt, en omständighet, som Charley satte i samband med förekomsten af ställen där läskedrycker serverades, på vägen mellan Bettys bostad och Chicago avenue, hvarpå Freddie gjorde diverse anmärkningar rörande Charleys sångröst och härstamning.
Sedan vi tagit i sär Freddie och Charley, diskuterades aktionsplanen. Våra ägodelar sammanräknades och befunnos tillräckliga och Charley erbjöd sig dessutom att låna femtio dollars af en bekant, att användas dels till betäckande af Freddies fylleriböter, dels till oförutsedda utgifter.
Så kom bröllopsdagen och laget gick i spänning. Tack vare blomsterbuketten hade Freddie blifvit bjuden, men han sände återbud under beklagande af att han blifvit tvungen att resa bort, och skickade genom en bekant telegram från Omaha.
Vigseln skulle förrättas klockan half åtta, och automobilbolaget hade fått order att hämta Chester precis klockan sju, men vid sextiden ringde det i bolagets telefon och åkningen inhiberades.
När Chester, elegant och punktlig, på slaget sju steg ut ur sin port, stod likväl en lyxauto väntande utanför. Chauffören, som hade halfva ansiktet betäckt af ett par väldiga goggles, vidrörde mössan och öppnade dörren, och Chester steg in.
Tillbakalutad mot de mjuka dynorna dvaldes han i det blå, drömmande ljusa drömmar om den antagligen snart nog kommande tid, då han som egen hvete- eller bomullsjobbare skulle på detta sätt glida fram öfver asfalten i egen lyxvagn och med fru Betty Chester vid sin sida.
Auton susade fram med god fart, styrde behändigt genom gatutrafiken, svängde rundt ett hörn och for uppför en sidogata.
Chester blef förvånad.
»Inte är det här rätta vägen» tänkte han, och med munnen mot taltratten sade han så också.
Chauffören endast nickade utan att vända på hufvudet.
»Genväg naturligtvis!» tänkte Chester. »De här chaufförerna ha ju så väl reda på alla gator och gränder, som ingen annan har en aning om.»
Så sjönk han åter bekvämt tillbaka mot dynorna, och hans tanke frammanade Bettys älskliga ansikte inramadt i ett hvitt flor och med orangeblommor i håret.
Autons fart ökades. Vagnen svängde rundt hörn och körde bakgator, tills Chester alls inte visste hvar han befann sig. Han började redan bli orolig, ty mycket kan inträffa i en storstad, och man har ju inte revolvern med på sitt bröllop, när vagnen svängde in på en bred aveny, körde upp för den ett stycke och stannade utanför ett hus.
Då blef Chester ond.
Med ett hopp var han ur vagnen och underrättade chauffören i mindre välklingande ord om, att han kört till fel adress.
»Jag har mina order från kontoret, sir!» svarade chauffören, »och efter dem kör jag!»
»Ni hör hvad jag säger!» brusade Chester ut. »Ni har begått ett misstag och kört fel!»
»Begår inga misstag, sir!» kom svaret lugnt och själfsäkert.
Chester blef utom sig, och dansade af ilska en solodans på trottoaren, ty han hade inte lång tid på sig, och ville ogärna komma för sent till bröllopet.
»Ni är en fördömd drummel, hör ni det!» skrek han. »Var viss om att jag skall anmäla er för bolaget och om ni inte mister er plats, så heter jag inte Reginald B. Chester.»
»Har du det där ansiktet på dig om söndagarna också?» frågade chauffören vänligt, ehuru något omotiveradt. »Kanske du använder flor då, för att inte ditt släkttycke med din mormor skall framträda så bjärt?»
Med det rörde han ett par handtag, och vagnen rusade uppåt avenyen, lämnande den mållöse Chester kvar på trottoaren.
»Otrefliga krabater, de där chaufförerna!» anmärkte en elegant, äldre herre, som kommit ut ur närmaste hus ett par ögonblick förut, och tydligen ämnade fortsätta nedåt gatan.
»Jo, det vill jag lofva,» svarade den olycklige brudgummen. »Inte nog med att han kört mig fel, utan att han är ovettig också, och kör till sist sin väg, lämnande mig stående kvar här.»
»Det är ju alldeles oförsvarligt,» instämde den äldre herrn indignerad. »Och sådant bör eftertryckligen beifras. Min herre kanske till på köpet hade viktiga affärer att uträtta?»
»Skulle tro det! Jag skall på bröllop, min herre! Mitt eget bröllop! Vigseln skall förrättas om tio minuter och här står jag och kan inte annat.»
Den äldre herrn blef mycket upprörd, när han fick veta hur det stod till.
»Det här är ju förskräckligt, det är alldeles rosenrasande! Ni måste naturligtvis genast telefonera efter en ny vagn. Min telefon står till er tjänst och ni behöfver inte bli allt för mycket försenad. Den här vägen, var så god!»
Chester tackade, och följde den vänlige mannen in. De stego upp för en trappa, mannen öppnade en dörr, bjöd mr Chester stiga först in och steg själf efter.
Chester befann sig i ett stort rum, hvars möblering och dekorering icke kunde undgå att väcka en viss förvåning hos honom. Herrar af stadgad ålder bruka nämligen mera sällan ha sina väggar öfversållade med nuditeter.
Några vördnadsvärda gråhårsmän, som i vårdslösa ställningar suttit eller halflegat å soffor och stolar, med väldiga grogglas framför sig, stego vid hans inträde upp och besvarade med stor grandezza hans artiga hälsning. Endast en af dem, som de öfriga kallade Charley, låg kvar där han låg och inskränkte sig till att beskyddande vinka med handen.
»Stig in!» sade den förste herrn välvilligt. »Slå er ned, och tag en grogg!»
»Jag tackar så mycket för vänligheten,» svarade mr Chester. »Men jag har verkligen inte tid. Jag skulle ju bara telefonera.»
Och han såg sig sökande omkring efter apparaten.
Den vänlige herrn slog sig för pannan.
»Så tankspridd jag är!» utropade han. »Jag hade ju totalt glömt, att vi läto taga ned apparaten i förra veckan. Men skulle inte en liten grogg — — —?»
»Tack, då måste jag gå!» ropade Chester och rusade på dörren, men blef stående, fåfängt ryckande i handtaget.
Dörren var låst!
Att brudgummen blef förvånad är säkert, och om han därjämte blef litet rädd, så torde det vara förlåtligt.
»Dörren är låst!» sade han till den vänlige herrn.
»Tydligen!»
»Hur kommer det sig?»
»Vet inte! Så vida det inte kan vara en följd af att jag vred om nyckeln när vi kommo in.»
»Var god och öppna!»
Den vänlige herrn smålog.
»Jag skulle med största nöje stå till er tjänst, om jag vore riktigt säker på att ni inte skulle lämna oss, men nu måste jag beklaga att — —»
»Herre!» väsnades Chester. »Släpp mig ut! Jag skall på mitt eget bröllop!»
Den vänlige herrn smålog fortfarande lugnt.
»Min herre tar fullkomligt miste. Vi ämna inte afstå från ert angenäma sällskap i afton. Var god och slå er ned.»
Chester var nu fullkomligt på det klara med att han råkat i en mördarhåla, men han hade ingen lust att lämna lifvet och Betty så där utan vidare, och beslöt därför att icke ge tappt i första taget.
Plötsligt rusade han mot fönstret för att riskera nacken med ett språng ned i gräsmattan där nedanför. Men två af de vördnadsvärda kastade sig, med en för deras ålder ovanlig rörlighet, i hans väg, och slungade honom, med lika oväntad styrka, tillbaka in i rummet.
»Nej, men min bäste herre», sade den förste herrn förebrående. »Tillåt mig påpeka, att den påtagliga brådska ni visar, alls icke kan kallas passande. Det är icke vanligt i bättre kretsar, att man söker lämna sällskapet så där sans-facon.»
Chester betraktade bistert den talande, tog fram klocka och pängar, lade dem på bordet och sade:
»Se där ha ni de värdesaker jag har på mig! Får jag gå nu?»
Den vänlige herrn betraktade sakerna noggrant och med tydlig beundran.
»Ett mycket vackert ur,» sade han. »Jag nästan afundas er det. Får jag anmoda er att stoppa det tillbaka i fickan, tillsammans med de öfriga tillgångarna?!»
»Hvad är då meningen med den här fördömda tillställningen?»
»Att vi i afton vilja njuta af ert sällskap. Ingenting annat.»
Då bröt Chesters raseri ut i full låga, och hans uppträdande blef så vildsint, att man såg sig tvungen att hålla honom fast i en stol, medan den äldre man, som kallades Charley, höll en flaska ammoniak under hans näsa för att lugna honom. Resultatet var dock negativt.
När Chester såg, att allt motstånd var förgäfves, slutade han att sparka omkring sig och tog till bönboken, hvarför han släpptes och bjöds på en grogg.
Bönerna hade dock intet annat resultat än att Charley kom fram med en servett, att användas om gästen önskade gråta. Charley fick dock använda den själf, ty gästen kastade groggen, inklusive glas, midt i ansiktet på honom, hvarefter Charleys hjälpsamhet tog något mildare former och Chesters humör märkbart förbättrades.
Dock blef det inte bättre än att han i ungefär en timmas tid turvis bad, svor och slogs, och arbetet med att hålla honom och förebrå honom för opassande språk började bli rätt styft.
Till slut förstod han att allt var lönlöst, och som en klok general, gjorde han det bästa möjliga af en obehaglig situation.
Han tog till och med den många gånger erbjudna groggen och under dess och pokerns förenade inverkan började han bli gemytlig, i synnerhet som pokern gick till hans fördel.
På detta sätt gingo några timmar fort, tills på slaget 12 en automobil hördes komma frustande nedför avenyen och stanna utanför.
»Mr Chester,» sade då den herre, som först mött honom, äfven kallad Johnny. »Vi få tacka för den angenäma samvaron, och beklaga att den så snart måste afbrytas. »Er automobil väntar utanför.»
Chester tackade för nöjet och påstod sig ha haft en förhållandevis treflig afton. Han bifogade dock den upplysningen, att han aldrig förr träffat en så homogen samling oförbätterliga skurkar, och att han hoppades snart få se samtliga dingla i galgen.
Upplysningarna upptogos som ett godt skämt, Chester steg upp i vagnen, en man satte sig hos chauffören, och tio minuter därefter aflevererades Betty Johnsons fästman, frisk, ogift och med 17 dollars spelvinst på fickan, vid sin egen port.