Jims födelsedag.
Jim började sin födelsedag med att rida fram till sheriffens bostad och idka någon skarpskjutning utanför fönsterna. Detta berodde dock mindre på någon avoghet mot rättvisans tjänare än på den omständigheten, att Jim börjat fira sin födelsedag redan dagen förut, och ansåg detta vara det värdigaste sätt, hvarpå man kunde celebrera dess ingång.
Detta oförargliga nöje stördes dock af sheriffens biträde, en ung man, känd för framstående färdighet i handhafvandet af eldvapen. Han kom nämligen ut på trappan med en Smith & Wesson i handen och anhöll att få veta anledningen till saluten.
Som Jim just inte hade reflekterat öfver anledningen, och dessutom hade en viss motvilja mot att resonnera med folk, som voro hemfallna åt ovanan att peka med revolvrar, ansåg han det vara lämpligare att rida bort än att svara.
Han red alltså bort, och denna åtgärd vann tydligen sheriffens biträdes gillande, ty han sände efter Jim en vänlig uppmaning att komma tillbaka och fortsätta saluten, så snart han hunnit ordna för begrafningen.
Jim kunde inte med småaktigt folk, och man måste medgifva, att sheriffens biträde burit sig småaktigt åt.
Det är väl inte något ondt i att man roar sig med att skjuta skarpt, och om en kula skulle råka gå in genom ett fönster och ha ihjäl någon, så måste väl det, i all rimlighets namn, anses vara en ren olyckshändelse. För öfrigt skall man ju en gång öfvergifva världens flärd, och då kan väl tid och sätt vara ganska likgiltigt.
Jim var mycket nedstämd, när han red sin väg. Inte så mycket för sin egen skull, men han tyckte att det var ett sorgligt tidens tecken, att ett biträde till sheriffen i Harristown var i stånd att hysa så trånga synpunkter.
Hade det varit en frikyrkopastor eller en godtemplare, så hade han inte fäst sig vid det, ty för dem är ju trångsyntheten ett lifsvillkor, men sheriffens biträde — — —. Jim var mycket, mycket sorgsen.
Men Jim nöjde sig inte med att beklaga detta sorgliga faktum, han ville äfven råda bot för det onda och återföra den förvillade till rätta vägen, och hans hjärna spanade efter ett medel att genomföra hans lofvärda uppsåt.
Det dröjde rätt länge innan han fick inspiration, fastän han uppfriskade tankarna med en medhafd whiskybutelj, men när han fick syn på ett rep, som låg utanför järn-, speceri- och herrekiperingsaffären, och som man glömt att ta in fick han klart för sig hvad som borde göras.
Sedan han tjudrat hästen utanför handelsboden, tog Jim repbundten på ryggen, och begaf sig tyst tillbaka till sheriffens bostad.
Där skar han ett stycke af repet och spände det framför dörren cirka en fot ofvan marken. Därefter gick han till handelsboden efter sin häst, red tillbaka till sheriffens och återtog därutanför sin nyss afbrutna, angenäma sysselsättning, skarpskjutningen.
Det dröjde inte länge förrän sheriffens biträde kom utrusande, arg som ett bi och fortfarande med en Smith & Wesson i handen.
I samma ögonblick som Jim hoppade af hästen, snafvade sheriffens biträde öfver repet, slog skallen i marken och blef liggande stilla. Men Jims lycka var denna dag större än han vågat hoppas, ty omedelbart efter biträdet kom sheriffen själf med liknande hastighet, äfvenledes ilsken och väl beväpnad.
Men i likhet med sitt biträde var han allt för omisstänksam, stötte mot det förrädiska repet, gjorde en grann volt och slog i backen. Han förlorade dock inte sansen och hade nog strax varit på benen igen, om inte en revolvermynning kittlat hans nacke och Jims vänliga röst anmodat honom att för sin hustrus och sina, kanske snart faderlösa, barns skull iakttaga en viss stillsamhet i uppträdandet.
Sheriffens enda önskan i lifvet var just då att få krossa Jims skalle, men den kalla revolvermynningen i nacken utöfvade ett lugnande inflytande på hans nervsystem. Han inskränkte sig därför till att uttrycka sina tankar på ett sätt, som visade hur stora möjligheter det engelska språket dock äger, om det behandlas af en kompetent person.
Men Jim fäste sig inte vid småsaker. Omsorgsfullt tillvaratog han först överhetspersonernas skjutjärn och bad därefter sheriffen binda sitt biträdes händer.
Sheriffen fullgjorde, fastän med tydlig motvilja, uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Därefter fick sheriffen själf lägga händerna på ryggen och Jim band dem där, stadigt och säkert.
Med litet kallt vatten fick han snart lif i biträdet, och när den unge mannen väl kunde stå för sig själf, lade Jim en snara kring hvarderas hals, ledde dem till stadens storgata och tjudrade dem där vid hvar sin påle utanför Pattersons diversehandel.
Den skara Harristownbor, som på morgonen befriade de båda skjortklädda polismännen lämnade hvarken i talrikhet eller uppsluppenhet något öfrigt att önska. Däremot lyckades både sheriffen och hans biträde fullkomligt bevara sitt allvar om än inte sin värdighet.
Så snart de hunnit få kläderna på sig, sadlade de hvar sin häst och redo ut för att söka träffa Jim.
Men han hade föredragit att fortsätta födelsedagsfirandet på annat håll.