Det farliga Amerikat.
Karl Svenson, sedermera känd under namnet mister Charley Swanson, var ungefär dubbelt så trött som en ordinär tegelbärare, när han ändtligen en mörk kväll satte sin fot på Great Western-bangårdens perrong i Minneapolis.
Bara att vara lika trött som en ordinär tegelbärare är minsann inte så litet! Jag har själf pröfvat yrket och af basen erhållit vitsord om att vara särdeles ordinär. Och jag var, och verkade, så trött, att basen redan andra dagen fann sig föranlåten att gifva mig ett slag för vänstra ögat, en spark — — — ja, hvar som hälst och bedja mig dra — —.
Detta ansåg jag vara en förtäckt invit, att mina tjänster voro öfverflödiga, hvarför jag gick utan att säga upp min plats.
Efter denna lilla utvikning återgå vi till Karl Svenson. Han kom direkt från det usla Sweden, där man bara får äta sill och potatis, ut till det fria, härliga Amerika, där man ofta inte ens har tillgång till denna enkla, men hälsosamma kost.
Två dagar hade han lidit ombord på en Wilsonångare mellan Göteborg och Grimsby. Ytterligare två dagar på ett emigranthotell i Liverpool hade inte just bidragit att göra resan till ett angenämt minne, och en stormig resa öfver Atlanten hade slutligen gjort hans mage så tom, så tom. På invandringsstationen Ellis Island hade han skaffat sig ett godt, men oerhördt dyrt mål mat, och sedan rest på järnväg i fyrtioåtta timmar utan att få mycket hvarken vått eller torrt. Och nu var han ändtligen framme i Minneapolis.
Karl Svenson visste, att det var ett farligt land han kom till. Emigrantagenten i Göteborg, Sweden, hade varnat honom för runnare, bondfångare och andra bedragare, och en bekant svensk-amerikan hade gjort honom fullt förtrogen med det obehagliga faktum, att en till tänderna beväpnad bof stod på post bakom hvart gathörn.
Men Karl Svenson var inte rädd, ty han hade i sin ficka en från Sweden medförd revolver af den tidigare medeltidens konstruktion, och med den skulle han, jädrans anpeta, knäppa den, som vågade sträcka ut nyporna efter hans 40 dollars.
Nu gällde det bara att få tag i ett bra hotell, där man inte blef bestulen och hälst inte heller mördad.
Inte en enda hotellvaktmästare var på stationen, och så godt var det, ty Karl hade nog ändå inte vågat följa med dem, och han förvånade sig öfver, att icke den traditionelle bedräglige agenten störtade fram för att lägga vantarna på hans kappsäck, som annars lär vara brukligt.
Regnet stod som spö i backen, när Karl steg ut på Washington avenue. En och annan gaslykta spred sitt bleka sken, och Karl drog sig för att med kappsäck och allt våga sig in i det mördaruppfyllda mörkret.
Han stod där tveksam om hvad han skulle göra, och en känsla af öfvergifvenhet började smyga sig öfver honom, då han midt emot stationen fick syn på en transparent skylt med följande utseende:
GREAT WESTERN HOTEL
Rooms 25, 35, 50, 75 c.
$ 1.00
Karl läste noga. Hotel, det var ju precis som på svenska, och att »rooms» skulle vara rum begrep han också, ty han hade inte svårt för att fatta. Siffran 25 tilltalade hans sparsamhetskänsla och han beslöt att riskera lifvet och ta in på hotellet.
Både »screendörren» med moskitnätet och den riktiga ytterdörren voro olåsta och omedelbart innanför ledde en brant trätrappa upp till en stor, tom vestibul, bedröfligen upplyst af en rykande fotogenlampa. Ingen människa kom.
Karl kände efter att revolvern fanns nära till hands och började titta på de många dörrar, som funnos i vestibulen. De flesta voro numrerade, men på en stod det »Office», och på en annan två bokstäfver. Han försökte först den sistnämnda, men fann, när han öppnade, att det inte var den plats han sökte och försökte därför den andra.
Den var låst, men öppnades om några ögonblick inifrån af en halfklädd käring, som yttrade några obegripliga ord.
— Råmms! svarade Karl på flytande engelska och visade en kvartsdollar, försiktigtvis säkert fasthållande slanten.
Käringen förstod, skakade på hufvudet och höll upp en half dollar mellan fingrarna. Karl nickade, och var två minuter senare inhyst i ett ganska trefligt rum, dock först sedan han betalat sin halfva dollar i förskott.
När käringen gått, låste Karl noggrannt dörren och underkastade rummet en minutiös besiktning. Under sängen fanns ingen, rutan öfver dörren, hvarigenom rummet fick sitt ljus, var krokad inifrån, garderober funnos inte, inga spår af lönndörrar kunde upptäckas i väggarna och taket var utan en enda spricka, så att någon sådan där inrättning, som sänker sig ned och kväfver den sofvande, som det stod beskrifvet i »Grefvinnans hemlighet» — en bok som han i Sweden köpt för 10 öre häftet med en kaffekanna af äkta brittanniasilfver som gratispresent — var tydligen inte inmonterad i det rummet.
Det var därför med jämförelsevis stort lugn Karl klädde af sig, lade klockan, plånboken och revolvern under hufvudkudden och gick till hvila.
Det var första gången på nära två veckor han låg i en riktig säng och då är det inte underligt att han somnade, så snart hufvudet berörde kudden.
Han hade väl sofvit ett par timmar, när han plötsligt spratt till och blef klarvaken, som om han fått en elektrisk stöt.
Någon hade vidrört hans hand!
Med bultande tinningar och alla muskler spända låg han och stirrade ut i mörkret, medan alla de historier han fått till lifs om det farliga Amerikat runno upp i hans hjärna. Han tänkte på resande, som spårlöst försvunnit, stympade, nakna lik, som hittats i gränderna och många andra angenäma saker, som äro lämpliga att tänka på när man ligger vaken om nätterna.
Tyst! Någon rörde sig i rummet!
Sakta, sakta gled Karls hand upp under kudden och drog fram revolvern.
Nu tassade det på golfvet. Ett skrapande ljud hördes.
Kallsvetten bröt fram på Karl Svensons panna, och i hans själ uppsteg en stilla önskan, att han lydt sin faders råd och moders bön och stannat på fosterlandets kära torfva. Men hans hand grep hårdt om kolfven, och han var fast besluten att sälja sitt lif så dyrt som möjligt.
Han vred sakta hufvudet så att han kunde se öfver rummet. Mörkret bildade allehanda mystiska figurer i hörnen och Karl fick krypare.
Men där vid dörren — —! Stod där inte någon?
Karl stirrade dit. Jo visst! Där stod något långt och mörkt, tydligen en människa. Beslutsamt satte han sig upp i sängen och siktade på mannen.
Pang! Pang! Pang!
Efter skotten föll tystnaden dubbelt så djup och tryckande som förut. Så smällde en dörr och någon började bulta på dörren till Karls rum, under utösande af en massa ord, som Karl inte begrep.
Han kastade sig emellertid ur sängen, tände lampan och öppnade.
Utanför stod den halfklädda käringen med en lampa i handen, och bakom henne en grupp män, klädda i skjutvapen och en obetydlighet kläder.
Käringen hade en hel del att säga på sin rotvälska, och karlarna trängde sig in i rummet för att se på liket. Karl begrep inte ett ord och sade så på ren svenska.
Då vände sig en af karlarna, en ljuslagd jätte, mot honom, och frågade, likaledes på svenska, hvad tusan han sköt efter.
Glad öfver att träffa en landsman relaterade Karl det hela, och svenskens allvarliga ansikte mjuknade allt mer. När Karl slutat, förklarade den andre saken för de öfriga, och Karl kände hur han rodnade när hela hopen gapskrattade åt honom.
Men svensken klappade honom beskyddande på axeln, och talade om, att det fanns billigare sätt att skrämma bort råttor än att skjuta sönder sin öfverrock.
Dagen därpå flyttade Karl Svenson, på den fortfarande halfklädda käringens anmodan, till Uppland Hotell, ett stycke längre upp på gatan, där han inkvarterades i ett rum tillsamman med två svenska arbetare och cirka 38.000 väggmadamer.