Förbjuden frukt.
Knappfabrikanten Redwood satt bekvämt tillbakalutad i en karmstol i sitt luxuöst inredda arbetsrum och den aromatiskt doftande röken från hans Henry Clay steg i mjuka slingor mot taket. I en likadan stol midt emot satt hans vän och konkurrent Bates, likaledes njutande en havanna. Efterverkningarna af en bättre middag gjorde sig gällande och de båda herrarna sutto tanketomma, slött ägnande sig åt att låta maten smälta, då Redwood slutligen bröt tystnaden.
»Vi kunna alltså anse saken afgjord,» sade han i lugn, likgiltig ton, utan att lyfta de halfslutna ögonlocken.
Bates sände ut ett moln af blå rök, hvilken tungt blef hängande kvar kring hans blanka hjässa.
»Alldeles, alldeles! Fördelen å båda sidor är påtaglig, och vi behöfva väl knappast betvifla, att kontrahenterna äro villiga. Jag har lärt känna Harry som en skarp affärsman, fastän han kanske är något för impulsiv, och ett arrangemang sådant som detta måste helt säkert falla honom i smaken. Hvad Gertie angår tror jag mig kunna svara för henne — — — — Sporten vid Harvard har ju gjort Harry till en mycket ståtlig ung man. För öfrigt saknar flickan inte sinne för det praktiska och om jag på ett förståndigt sätt framlägger de fördelar som anordningen skulle medföra, så kommer nog detta att visa sig vara tillräckligt för att hon skall gå in på saken.»
Åter sjönk tystnaden öfver rummet. Bruset af en automobil hördes långt borta, steg till ett dån när vagnen passerade förbi, och dog så småningom bort i fjärran. Cigarrerna glödde.
»Ju mer jag tänker på saken, desto bättre tycker jag om förslaget,» sade Redwood slutligen. »Vi äro ju båda något till åren, och kunna när som hälst förtjäna att få hvila efter lifvets arbete. Om då Harry gifter sig med Gertie, kan han med heder föra vårt arbete ännu längre fram än hvad vi hunnit. Som ägare till två af landets förnämsta knappfabriker kommer han att intaga en ledarställning inom knapptrusten, som nu är under bildning, men äger han bara en, är han dömd att bli vasall. Hvem vet hur långt han kan hinna med en sådan start? Hade vi haft dylika förutsättningar när vi började, i stället för att behöfva sträfva oss upp från nedersta stegpinnen, så hade landet antagligen haft ett par finanskungar mera i den dag som är. Nu får andra generationen fortsätta den väg som vi banat.
För Gertie är fördelen inte mindre. En trustmagnats hustru har en afundsvärd ställning! By god! De unga ha det bra!
Jag minns när jag först kom hit från Ohio som en sjutton års pojke med fem dollars på fickan. Det var ju inte något stort kapital, men det har vuxit nu.
Well, jag var ju van vid hästar och fick snart plats som utkörare hos en mjölkförsäljare. Så avancerade jag till kusk vid den då nyanlagda spårvägen, den kördes med mulåsnor första tiden som du vet.
Det var då jag blef bekant med Mary, min salig hustru, som var biträde i en vattenbutik, där vi kuskar brukade läska oss under de heta sommardagarna. Du har ju för rästen hört historien många gånger förr. Det gick sakta uppåt till en början, men det gick, och nu är jag där jag är.»
Bates hostade.
»Ja, det var andra tider då! Och det kanske var vår lycka, att vi fingo börja där nedifrån. Men, som du säger, de unga, som ha fått starten af oss, ha de största förutsättningar att åstadkomma mera än vi hunnit. Jag skall tala med Gertie redan i kväll.»
Mr. Bates höll ord. Efter supén samma afton frågade han sin vackra dotter miss Gertie Bates, hur hon egentligen tyckte om mr Harry Redwood. Gertie blef litet förvånad, ty fastän Bates var affärsman, var han på intet sätt af moder natur utrustad för den diplomatiska banan och frågan framkastades därför helt plötsligt midt i Gerties berättelse om senaste balen hos Vandergolds.
Själfva frågans plötslighet väckte Gerties misstankar, och hennes svar var därför mycket försiktigt. Hon räknade Harry som en af sina vänner, sade hon, kanske med en skugga af tonvikt på ordet »vänner».
Mr. Bates blef genast konfunderad, ty han hade alltid haft litet svårt för att tala allvar med sin dotter, som alltid varit hans despot, och han kunde inte finna någon annan utväg ur dilemman, än att tala om hela historien. Och detta gjorde han på ett sätt, som endast bekräftade hvad ofvan sagts om hans diplomatiska talang. Han började nämligen så:
»Min vän, mr Redwood, och jag, ha beslutat, att du och Harry skola bli ett par. Det skulle nämligen ur affärssynpunkt vara mycket fördelaktigt om båda fabrikerna i framtiden kunde komma under en ledning.»
Därefter framdrog han en mängd skäl för ett dylikt arrangemang, skäl, som, enligt Bates mening, borde kunna nedslå det starkaste motstånd. Det var alltså med en känsla af sin vältalighets makt, som han omsider tystnade och väntade få höra Gerties bifall.
Gertie satt tyst och lyssnade på sin far, utan att dock låta sig öfverväldigas af hans retorik. Hon och Harry voro barndomsvänner, hade lekt tillsamman, när hon sprang i korta kjolar och promenerat tillsamman, när han blef »collegeman», och hon behöfde inte rannsaka sig själf särdeles ingående för att finna, att han innehade första platsen bland hennes manliga vänner.
Men »ett ur affärssynpunkt fördelaktigt äktenskap» var inte i hennes smak, och därför blef hvarje skäl, som hennes far framlade för partiet af henne accepteradt som en orsak att inte gå in på det.
När mr Bates slutat, log hon därför ett kallt, retsamt leende, steg upp från stolen, smekte sin far på kinden och sade:
»Allt det där låter ju bra, men det finns en faktor, som pappa inte tagit med i räkningen.»
»Och det är?»
»Min vilja!»
Mr Bates satt som fallen från skyarna. Det här lät ju inte vidare uppmuntrande.
»Inte har väl du något emot det,» sade han. »Det är ju ett rent af lysande parti.»
»Harry Redwood blir aldrig Gertie Bates man,» svarade den unga damen beslutsamt. »Det vore kanske bäst att samtliga herrar sökte sätta sig in i den saken redan nu. God natt, lilla pappa!»
Och borta var hon.
Bates satt kvar och såg ansenligt snopen ut och hans utseende afspeglade den gången hans själstillstånd. Ty den första tanke som slog honom, när dörren stängts bakom Gertie, var den obehagliga frågan:
»Hvad skall Redwood säga?»
Men Redwood hade just ingen orsak att förebrå sin vän Bates för hans misslyckande, ty han hade själf samma kväll i rökrummet haft ett samtal med sin son, hvarvid det visade sig att mr Redwood junior inte var mera medgörlig än miss Bates i denna fråga.
Senior framlade saken på ett högst affärsmässigt sätt och nöjde sig inte med att med siffror bevisa de materiella fördelarna af förbindelsen, utan framhöll också i de mest superlativa ordalag miss Gerties personliga företräden, ett område hvarå, inom parentes sagt, junior var betydligt mera sakkunnig än sin far.
Men olyckan ville, att junior just då råkade vara förälskad i miss Maud Hunter, dotter till den berömde tuggummifabrikanten med samma namn — efternamn förstås — och då denna förälskelse inträffat endast ett par veckor förut, hade man all anledning förmoda, att den skulle räcka åtta, ja kanske fjorton dagar till.
Följden af denna vidriga omständighet var, att Harry lämnade ett lika bleklagdt som bestämdt »nej» till svar på seniors framställning.
Föreställningar hjälpte inte. Några ord om en trustmagnats miljoner möttes med svaret, att junior inte var till salu, och när senior förlorade tålamodet och brusade upp, brusade junior, som var sin faders son, också upp, sade sin oskrymtade mening om saken och gick i vredesmod till sin bäste vän, för att få sympati och hjälp med grälet öfver hrr Bates och Redwood.
Dagen efter dessa händelser hade mr Bates och mr Redwood ett timslångt samtal å den förres kontor. När de skildes tycktes de ha drabbats af en stor glädje, och Bates lofvade att hälsa på Redwood på aftonen.
Samma dag på middagen hände det, att unga mr Redwood mötte miss Gertie Bates på gatan. Harry, hvars vrede tydligen gällde äfven det tillämnade föremålet, hälsade kallt. Gertie svarade med en omärklig nick och en nästan fientlig blick och Harry fortsatte sin väg under djupt begrundande.
Gerties hjärna fungerade snabbare än Harrys, och hennes kinder glödde af harm, när han passerat. Hans kyliga hälsning hade nämligen kommit henne att se saken från en ny sida.
»Mr Redwood har naturligtvis föreslagit honom samma sak, som pappa föreslagit mig,» tänkte hon, »och han vill inte gå in på det. Det är därför han hälsar så på mig.»
Oaktadt att detta var just hvad Gertie borde önska, om man fick döma efter hennes ord, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula irriterad.
Var inte hon en flicka, som hvem som hälst kunde vara glad öfver att få? Kanske den där koketta Maud Hunter skulle vara att föredraga? Eller var inte Gertie minst lika söt som hon? Var hon inte god nog åt den dumme Harry Redwood? För rästen brydde hon sig inte om, hur han bemötte henne! Hon hatade honom! O, hvad hon hatade honom!
I den stilen gingo hennes tankar, fastän hon gång på gång sökte intala sig, att hon alls inte brydde sig om, om han aldrig såg åt henne mer. Hon skulle i alla fall aldrig se åt honom. Men när hon kom hem i sitt eget rum kastade hon sig på sängen och bet i kudden, vätande den med sina tårar.
Harry, å sin sida, fick sin fåfänga lika svårt sårad af Gerties knappa hälsning som hon af hans, och äfven han led en hel del.
Men att gå hem och gråta låg inte riktigt för hans röst, utan han gick i stället till sin bäste vän och invigde honom i alla detaljer. Vännen, som ansåg Harry vara världens präktigaste pojke näst sig själf, bibringade honom någon tröst genom att uttala sitt stora misshag med en flicka, som var i stånd att handla så, och han uppmanade Harry att under inga omständigheter bry sig om henne. Vännen hade nämligen själf ett godt öga till Gertie Bates.
På aftonen bad mr Redwood senior sin son stanna hemma, emedan mr Bates lofvat komma på ett parti kort, och Harry lofvade gärna, men blott på det villkor, att ej ett enda ord nämndes om någon förbindelse mellan honom och Gertie. Och han fick löftet.
Framåt kvällen sutto således de tre herrarna bänkade kring ett spelbord och med en animerad poker i full gång. Som vanligt stego insatserna allt mera ju längre det led, och spelets spänning steg i proportion.
Hur det gick till kunde ingen förklara, men innan man visste ordet af, hade de båda äldre herrarna råkat i häftig dispyt om hvem af dem som gifvit. Harry upplyste genast om den saken, men upplysningen ignorerades och trots Harrys försök att medla, urartade dispyten snart till ett formligt gräl.
Harry kunde ingenting göra åt saken, utan den fick ha sin gång och ehuru de båda herrarna allmänt ansågos vara särdeles kalla och lugna, hade man, när mr Bates gick, börjat använda otidigheter.
När Bates var gången, vände Redwood sig till sin son.
»Och en dylik karl har man varit god vän med i många år!» sade han hetsigt.
»Mr Bates är en gentleman,» sade Harry lugnt.
»Nej! Det är just hvad han inte är! Jag har hittills haft goda tankar om honom, men i kortspel kommer en persons verkliga karaktär fram, och den, som bär sig åt så som Bates, är ingen gentleman!»
»Mr Bates är en gentleman,» upprepade Harry kallt. »Och i morgon komma ni båda att ångra det här obehagliga intermezzot och bedja hvarandra om ursäkt.»
»Aldrig!» utbrast Redwood. »Mellan oss är allt umgänge och all bekantskap slut. Han kommer lika litet i mitt hus mera som jag i hans. Du såg skarpare än jag, Harry, när du här om dagen nekade att träda i närmare förbindelse med den familjen trots de ekonomiska fördelarna.»
Harry stod stel och rak och såg skarpt på sin far.
»Den familjen duger nog för hvem som hälst att träda i förbindelse med, äfven om de ekonomiska fördelarna vore betydligt mindre än de äro.»
»Jag har inte begärt att få veta din åsikt om familjen Bates,» sade Redwood senior upplysande. »Men jag förbjuder dig att vidare umgås med någon af dess medlemmar.»
Harry smålog kallt, bugade lätt och svarade:
»Mitt umgänge tänker jag allt framgent välja efter min egen smak. Jag har nämligen gått och läst för rätt många år sedan.»
Så gick han till sin bästa vän och talade om alltsamman, och vännen sade att gubben Bates var en gammal skurk, hvars hus Harry gjorde bäst i att sorgfälligt undvika.
Den »gamle skurken» mr Bates gick direkt från Redwoods hem och höll en längre föreläsning för sin dotter om sin f. d. vän Redwood. Han pointerade häri skarpt alla brister såväl i Redwoods utseende och gångkläder som i hans uppfostran, moral och affärsmetoder, särskildt dröjande vid hans särdeles obetydligt utvecklade själsförmögenheter.
Gertie anmärkte genast, att hrr Bates och Redwood gärna kunde taga hvarandra i hand och vara vänner, ty två herrar, som den ena dagen kunde arrangera ett giftermål som om det vore en vanlig affär, och andra dagen råka i ett vanligt, simpelt gräl om kortspel, voro likadana båda. Den ene hade ingenting att säga om den andre.
Bates blef ursinnig.
»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar jag för.»
Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade gått. Men nu så — —!
Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.
Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur hissen.
Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.
Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå sig ned vid hennes bord.
En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började Gertie, med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman, hvarefter Harry följde Gertie hem.
Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte om en promenad i automobil dagen därpå.
När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela New-York state, och inte utanför heller.
Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del af vännens lifliga ogillande.
Motorpromenaden nästa förmiddag blef vederbörligen uppskattad af både Harry och Gertie och Gertie fick tillfälle att se hur väl han manövrerade auton, när de passerade mera trafikerade gator. Denna gång slapp dock Harry att gå när de kommo till porten, ty Gertie visste med säkerhet, att hennes pappa var borta, och därför lät hon Harry följa med in.
De sutto i biblioteket och pratade fullständigt ostörda, och Harry ansåg stunden vara inne att tala om för Gertie hur söt hon verkligen var, och Gertie — — ja, det dröjde inte särdeles länge förrän hon, med armarna kring Harrys rakade nacke, anförtrodde honom detsamma, som hon dagen förut sagt till sin spegelbild.
När Redwood senior om middagen kom hem, satt junior och väntade på honom.
»Hör nu, pappa!» sade han, så snart han hälsat på senior. »Jag tycker, att du och jag borde fara till mr Bates, och se till att den där dumheten i förrgår blir glömd.»
»Jag kan inte finna någon anledning till det,» svarade senior.
»Men det kan jag!»
»Låt höra!»
»Att vi båda böra stå på god fot med min blifvande svärfar.»
Redwood tog emot underrättelsen med öfverraskande lugn.
»Såå!» sade han endast. »Är det på det viset? Well, jag vill inte ställa mig i vägen för din vilja i en så viktig sak. Säg till om auton, så skall jag ringa upp Bates och fråga, om han vill bjuda oss på en kombinerad förlofnings- och försoningsmiddag.»
Några timmar senare sutto de båda herrarna i mr Bates rökrum, medan junior och Gertie voro envåldshärskare i biblioteket.
Mr Bates smålog mot sin vän och konkurrent Redwood och sade:
»Ser du! Min lilla list lyckades!»
Och mr Redwood smålog igen, sände ut en symmetrisk ring af blå rök från sin doftande Henry Clay.
»Ungdomen är sig lik! Förbjuden frukt lockar alltid mäst!»