Hendersons harar.
Det fattades inte synnerligen många fel på vår framstående vän Henry Henderson. Tvärtom! Han var nämligen en bland de duktigaste karlar som Chicago någonsin frambrakt och kunde ha den minsta utsikt att någonsin lyckas frambringa.
Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.
Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.
Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.
En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma i vägen för Hendersons säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.
En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.
Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet, lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport, och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.
Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att tänka på den.
Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja, han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.
Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade jaktmarker, och fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var klart.
Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde inte gå ut.
Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson, som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste förtära rusdrycker som medicin.
»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt ut den.
»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte belagd.»
»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»
Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under tio minuter.
Hendersons språk var något alldeles rysligt.
Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött, lades äfven ett stycke is på hans mage.
Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.
Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning lade vi en butelj varmt vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen rätt varmt.
Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.
Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.
Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.
På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig. Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.
När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier, men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran från hans tanke just då.
När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen. Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli bättre.
En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han satte sig och tittade.
»Kiss, kiss!» sade Henderson.
Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig skyndsamt.
»Förbannade kattracka!» sade Henderson.
I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin del.
Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig, hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att tagas vara på.
När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold bakom en buske.
Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.
Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i magen.
Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för att kunna tänka på något annat än kapplöpningar. Han har också haft många äfventyr med hästar.
Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.