Ye Sing.
Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland, och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill plötsligt sade:
»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»
»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller något annat »köntri», som var i farten.
»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra som kristaller i natten.»
Jag vill här påpeka, att Bill är skald.
»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde jag redan första julen jag var här.»
»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting ....»
»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.
»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»
»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska deformiteter.»
Bill betraktade mig hånfullt.
»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.
Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.
Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt räkna upp en del namn.
»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på Missionsbladet, Tilly och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen — det blir tillräckligt.»
»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»
»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»
»Och Ye Sing med?»
»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du nånsin sett en kines äta julgröt förr?»
»Knappast! Och jag erkänner, att det skulle vara ganska roligt, att få lägga den upplefvelsen till min rika samling.»
»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och du bjuder gästerna.»
— — — —
Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med så litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska flaggor — gud vet hvar han fått dem från.
Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma, voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.
Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren. Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som skulle få kyssa nästa flicka.
Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse, som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.
Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna, frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.
Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så hjärtligt mottagande.
»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var hemtreflig.»
Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:
»Me washee dishes?» (Mig diska?)
»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här ska’ru finna kärlek.»
Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket god dryck.
Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon åtgärd försvann han ute i köket.
Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett svårt afbräck.
Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen». Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing, tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte räckte längre.
Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk folkvisa torde vara omtvistad.
Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys hatt.