Vännerna.
Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för svenskarna i Amerika.
Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna — en oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett porträtt af Martin Luther, efter fritt val — förmådde icke uppmjuka den ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.
Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa hade Anderson föresatt sig att icke skiljas, förrän bleka svälten stirrade honom i ansiktet.
På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet, eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på Missionsbladet.
Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan, mr Gus Sutherquist.
Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.
Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af någon läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i Little Springs.
Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd, som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro hans egna.
Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för pannan.
»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»
Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en liten indiandans.
Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade, att så bråkiga herrar icke kunde vara sanna kristna, och att de därför voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto hällre.
Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.
I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan råkade tappa näsduken var ju ren otur.
En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna till närmaste järnvägsstation.
Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade kvar, för att komma efter med middagståget.
Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin förra uppgift.
Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en själ.
Pastorn blef mycket glad.
»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,» sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord, så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få tillfälle att placera en del tidningar.»
Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så mycket större, och han skulle därför gärna tala.
Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills aftonen kom.
På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.
Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem introducerade pastorn, broder Southbranch — Sutherquist hade ändrat namn för tillfället — som skulle aflägga ett vittnesbörd.
Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat, ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.
»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»
»Jag känner eder icke, broder!» svarade Gus saktmodigt.
»Minns ni den sjunde oktober 1904 i Des Moines, Iowa?» frågade mannen vidare.
»Jag kan icke så noga minnas, broder!» svarade Gus.
Församlingen var högst intresserad.
»Om ni inte minns mig,» sade mannen gråtande, »så glömmer jag dock aldrig er, ty genom eder fördes jag till den rätta vägen, som jag sedan lämnat, och dit ni nu för mig för andra gången.»
»Halleluja!» andades församlingen och kören tog upp sången: »Hur ljufligt att mötas vid Jordanens strand.»
»Låt mig prenumerera på de där tidningarna ni har!» sade mannen därefter och lämnade Gus en tiodollar. »De tidningar ni för måste vara goda.»
Gus tackade, skref ut kvitto och lämnade tillbaka 7 dollars 50 cents.
»Nej,» sade då mannen. »Behåll penningarna! Om ni ännu insamlar medel till missionen bland zulukaffrerna, så lämna öfverskottet dit.»
Gus tackade ödmjukt och hemställde till församlingen att tacka den ädle gifvaren.
Församlingen skrek: »Halleluja», men mannen afsade sig all ära. Ville någon tacka honom, så vore det bättre att göra detta genom att prenumerera å Southbranchs tidningar, eller skänka en skärf till missionen.
Genast framsteg en af församlingens diakoner och följde uppmaningen, en annan pamp gjorde likadant och snart stod man i kö.
Den nyfrälste biträdde vänligen med att taga emot kollekten till zulukaffrerna.
Dagen därpå lämnade Anderson och Sutherquist-Southbranch sina platser i resp. tidningars tjänst och drogo med 120 dollars på fickan vidare mot okända öden.