Fallmaskinen.
»På tal om uppfinnare,» sade Ned Jackson, och fyllde sin pipa med Swans tobak, »så bodde det för ett par år sedan en karl här i trakten, som sysslade med sådant.
Han hade hyrt Pidersens gamla lada att experimentera i, och där inne hamrade han och uppfann och gick an, så att halfva countyts befolkning brukade stämma möte där utanför om kvällarna. Inte för att de fingo se något, men det var ju intressant ändå att ligga i gräset där utanför och höra hur han bultade och väsnades där inne.
Vi va’ verkligen stolta öfver Hawley, han hette så. Det var den första uppfinnare vi haft i det här countyt och det fanns ingen mer än vi som hade någon här i trakterna. Hvad det egentligen var, som han uppfann, visste vi inte och inte spelade det någon roll heller. Hufvudsaken var att han uppfann.
Då och då gjorde han en insamling för att betäcka kostnaderna och vi betalade gärna, fastän vi ofta tyckte att det klunkade litet egendomligt i de lådor som skickades till honom. Men om det var sprit, så var den nog denaturerad, ty han förklarade själf att han var nykterhetsvän, och aldrig drack något starkt, utom när han blef bjuden.
En dag kom Hawley upp till Hoolans saloon där vi stodo, en hel del af oss, och underrättade att maskinen var färdig. Nästa söndag mellan klockan 11 och 1 skulle han förevisa den på statens landtbruksmöte, som hölls då, mot en entré af 25 cents.
Vi gratulerade naturligtvis Hawley, bjödo på whisky och behandlade honom vänligt, ty nu var det klart, att vi skulle bräcka folket rundt omkring. Och Hawley skröt och domderade, och påstod, att en sådan maskin som han uppfunnit aldrig blifvit uppfunnen förut, och han sade saker om Thomas Alva Edison, som Thomas nog skulle kännt sig rätt besvärad af, om han hört dem.
Well, landtbruksmötet började och Hawley visade sin maskin för en beundrande människomassa om 300 personer utom barn och negrer, dock först sedan han noggrannt inkasserat alla 25:centarne.
Den såg inte mycket ut för världen, maskinen, men Hawley förklarade, att alla verkligt stora uppfinningar utmärkte sig för stor enkelhet. Det var endast en träställning med segelduk på, och vi som satsat, undrade rätt mycket hur den apparaten hade kunnat draga så stora kostnader. Men ingen brydde sig för rästen om, att det varit dyrt, ty vi hade ju i alla fall vår egen uppfinnare, och det hade vi råd till.
När allmänheten var samlad, steg Hawley upp och höll ett tal.
»Detta maskinteknikens underverk, som ni, mina damer och herrar, samt barn och negrer, se framför er,» sade han, »är en uppfinning, som fyller ett länge kändt behof.
I dessa dagar bygga alla människor flygmaskiner, hvilka mycket riktigt stiga upp i luften, men det händer lika ofta att de falla ned, och att den djärfve uppfinnaren slår ihjäl sig. Denna fara är nu fullkomligt afvärjd.
Man har förut användt fallskärmar, ett slags primitiva inrättningar, som endast fylla mycket små fordringar och alls inte motsvara de kraf på säkerhet och komfort, som en modärn luftseglare har rätt att uppställa.
Därför har jag, på fullt vetenskapliga grunder, konstruerat denna fallmaskin, som nu står framför er.
Luftseglaren medför den upp i luften, och när han känner, att han börjar falla, stiger han helt lugnt upp i fallmaskinen och seglar sakta och elegant till jorden. Allt hvad han behöfver göra är att landa riktigt.
Sedermera skall jag sätta en motor i maskinen och göra den till kombinerad flyg- och fallmaskin. Som emellertid denna förbättring blir dyrbar, ser jag mig tvungen att hemställa till de närvarande om något litet bidrag.»
Vi pojkar härifrån countyt voro väldigt stolta öfver fallmaskinen och genast villiga att satsa en dollar eller två hvar. Vi satsade för rästen af gammal vana, ty det hade vi gjort ett par gånger i veckan under den senaste tiden.
Men främlingarna voro mera småsinnade, och en af dem yttrade högt, att det inte vore någon konst att snickra ihop en träställning och sedan påstå, att man kunde destillera whisky med den eller hvad som hälst. Han ville se hvad maskinen dugde till innan han satsade något.
Som ni vet så har dom alltid en så’n där ballon captif på statens landtbruksmöten, och någon föreslog, att vi skulle skicka upp Hawley med den och låta honom gå ned med sin maskin. Uppfinnaren protesterade visserligen, men vi tyckte att förslaget var bra, ty då skulle folket få se att våran uppfinnare verkligen dugde.
Hawley var mycket ovillig, men med tillhjälp af ett par starka karlar fingo vi upp honom i fallmaskinens korg, hängde den i ett rep under ballongen och släppte upp hela härligheten. Två man sutto i ballongkorgen.
När ballongen löpt linan ut, skar dom af repet, och fallmaskinen kom.
Det var synd på Hawley i alla fall, ty han var säkert ett geni, och hade han kunnat få den maskinen att flyga lika bra som den föll, så hade han nog blifvit världschampion.
Men felet var nog det, att han inte landade rätt.»