En rekreationstripp.
Vi voro två rika unga män, som en vacker juniafton vandrade in i staden Fargo i Nord-Dakota. Rika på erfarenhet och framtidsmöjligheter, men tyvärr inte på guld.
Vi reste för vår hälsas skull. Allt för långa uppehåll mellan målen ha nämligen ett särdeles ogynnsamt inflytande på det allmänna hälsotillståndet, och ägaren till det »boardinghouse» i staden vid Mississippi, där vi brukat intaga våra lukulliska måltider, hade på ett synnerligen ofint och pockande sätt begärt att få åtnjuta den ersättning af dollar 3:50 i veckan, som i fyra veckor uteblifvit.
Med rätta upprörda öfver ett sådant beteende lämnade vi omedelbart boardinghouset. Sedan vår värdinna, likaledes af lumpna, materiella motiv, nekat att låta oss bo kvar och dessutom låst in våra koffertar, samt då ett antal personer, hvilka förmenade sig ha guld att fordra af oss, hänsynslöst nog började uppsöka oss i vår privata bostad, beslöto vi att företaga en liten turisttripp till de stora hvetefälten i Nord-Dakota.
Det var ju litet obehagligt, att våra tillgångar voro begränsade till ett par dollars, medan resan till Fargo kostar cirka sex dollars pr person, om jag minns rätt. Och de snikna järnvägsbolagen hysa en lika löjlig, som djupt rotad antipati mot fripassagerare.
För ett par unga män, som pröfvat mycket, från litteratur och konst till plåtslageri och trottoarläggning, är dock ingenting omöjligt. Vi hade beslutat att resa till Nord-Dakota, och en stor och energisk samling fordringsägare i förening med ett par väntande processer om brutet äktenskapslöfte bidrogo på ett underbart sätt att stärka vårt beslut.
En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka, inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.
Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut. Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta mycket maskiner i anspråk.
Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.
Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till tågbetjäningen.
Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger nämligen på västra stranden af Mississippi.
Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla, vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.
Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.
För att inte fördärfva svenska folket, vill jag inte repetera de ord som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.
Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga, tills till slut någon kom och bråkade med låset.
I samma ögonblick som dörren öppnades, hoppade vi ut, och när vi fingo se, att vår räddare var en ensam stationskarl, anlade vi våra bästa bofansikten och frågade med basröst, om han hade något emot att vi åkt med tåget.
Han svarade, förståndigt nog, att det var brakemannens sak och inte angick honom.
Vid närmare undersökning af den plats dit ödet kastat oss, funno vi, att det var en liten vacker stad, som hette Dassel och där man för moderat pris kunde få skinka med ägg, whisky och andra matvaror. På denna grund förskingrade vi där vår ena dollar och hade sedan turen att hitta en tom godsfinka i nästa västgående godståg.
Men i godsfinkan fanns det redan en landstrykare, när vi kommo och ökade sällskapet till tre. Han talade engelska med tysk accent och hade en flackande blick, som jag inte tyckte om. Han var emellertid treflig nog och pratade om allt mellan himmel och jord.
Godsfinkans dörr stod halföppen, när vi lämnade Dassel, men när tåget kommit ett stycke ut på linjen, började tysken klaga öfver, att draget skulle skada hans delikata fysik, och bad någon af oss stänga dörren. Bill steg upp och drog igen den, och i samma ögonblick var tyskens högra hand i bakfickan.
Men han missräknade sig, ty vi hade varit ute förr. När han begärde att få dörren stängd, fattade vi genast galoppen och innan hans artilleri hunnit ur fickan, stirrade hans vackra ögon hopplöst och för en gångs skull stadigt, in i våra revolvermynningar.
Han hade tydligen ingenting annat att göra än att sträcka upp händerna, och detta gjorde han, på anmodan, prompt och bra.
Vi befriade honom så från hans vapen, öppnade åter vagnsdörren och bjöd honom artigt stiga ut. Visserligen tvekade han, ty tåget gick rätt fort, men sedan vi uppmuntrat honom med en spark i vekryggen och en knytnäfve i nacken, fattade han mod och gjorde språnget. Vi sågo honom slå ett par dubbelsaltomortaler, innan han nådde moder jord, sedan gingo vi in i vagnen och sköto igen dörren. Jag har ofta undrat, om han undgick att bryta nacken.
Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner. Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att deltaga i den allmänna glädjen.
Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.
Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.
Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män, och betraktade hårpomada och manschetter snarare som lyx än som nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver gränsen.
Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om man ingenting annat har.
Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker sig väg norrut.
Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter, ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade spriträttigheter.
Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk, och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.
Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota »license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.
Vi gingo till en soft-drink-bar, — nykterhetskafé — för att få ett glas öl och höra efter plats.
Det var nämligen i landtbrukets tjänst vi beslutat ställa våra krafter, och för sådana anställningar tjänstgöra krogarna som platsbyråer. På den kro —, förlåt, soft-drink-baren, funno vi lyckan.
Detta tillgick på det sättet, att Bill kom i språk med en svartklädd man, som hade ett så blankblekt, bakslugt ansikte, att Bill ansåg sig böra titulera honom pastor.
Pastorn frågade om vi sökte arbete, talade om att han tyckte om våra ansikten, och att han trodde sig kunna lita på oss, och fastän vi inte kunde ge honom samma goda betyg, sökte vi på alla sätt understödja hans goda åsikt om oss.
Jag tror att vi lyckades.
Vi blefvo nämligen tillfrågade om vi ville tjäna femtio dollars på ett lätt och jämförelsevis hederligt sätt, och då lätt förtjänta pängar alltid varit en lockelse för oss, accepterade vi anbudet och fingo veta detaljerna af uppdraget.
I all sin grandiosa enkelhet var vår mission riskabel nog. Men man kan ju inte heller begära att få femtio dollars utan allt arbete eller risk. Vi föredrogo litet risk, ty arbete har aldrig legat särskildt mycket för oss.
Det var helt enkelt frågan om att föra ett parti sprit från Fargo till hufvudstaden Bismarck, som ligger långt inne i staten. Whiskykaggarna voro packade i lådor, märkta »Järnvaror». Dessa skulle vi inlämna på järnvägen i Fargo i eget namn, och sedan utlösa dem i Bismarck och föra dem till pastorns magasin, allt på egen risk. Och den var inte så liten, ty man hade tänkt spara in mutorna till polisen.
Risken, ett par års straffarbete eller något ditåt, kunde som sagdt inte afskräcka oss, snarare tvärtom, så att vårt enda villkor för antagande af anbudet var fem dollars per man i förskott och fri sprit från stunden för öfverenskommelsen tills uppdraget slutförts. På grund af sakens natur ansågo vi oss böra göra det senare tillägget.
Pastorn gick in på våra fordringar och vi gingo ut för att se på staden i hans sällskap och söka göra slut på våra pängar, en sak, som för Bill och mig var praktiskt omöjlig, då pastorn betalade det flytande och vi inte gärna kunde äta upp pängarna.
Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin, utan att polisen så mycket som såg åt oss.
Så enkelt var det.
Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt kallt 250 dollars utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla saken för polisen.
Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.
Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till sist betalade han.
Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna fingo 100 dollars i belöning.
Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot boskapsdistrikten.