Kalmarflickan.
Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot den klarblå morgonhimlen.
Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod. Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till betalning, — långifvaren behöfde väl pängar, — och förföllo om tre dagar.
Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget, och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.
Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.
Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker. När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.
Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på »Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen, underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när han såg sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn. Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen fick veta att han var till.
Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och skrek till:
»Djää...!» — så att rorsmannen starrbligade af förvåning.
Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han slutligen ropade:
»Augustson!»
»Kapten!» svarade styrman, och kom sakta och trumpet akteröfver.
»Han har alltid varit en präktig pojke, Augustson,» sade skepparn inställsamt när styrman hunnit fram.
»Det är väl därför kapten har skällt på mig så förbannadt den här resan?» framkastade styrman.
Skepparn såg litet besvärad ut, men fortsatte:
»Det skall Augustson inte fästa sig vid. Det är inte så illa menadt, för se, jag har alltid tyckt att han är en präktig pojke, en riktigt präktig och duktig och arbetsam pojke, och det tycker jag än.»
»Det gör kapten rätt i,» inföll styrman gillande.
»Och han vet, att jag alltid varit vänlig mot honom.»
Styrman hostade.
— — »äfven om jag någon gång varit litet häftig och sagt saker, som jag inte haft någon vidare mening med. Därför hoppas jag, att jag kan lita på honom, om jag ber honom om en liten tjänst.»
»Det beror på, det,» svarade styrman försiktigt.
»Säg han ’ja’ med detsamma, Augustson,» försökte skepparn öfvertala. »Det är inget svårt alls, och det är inget arbete eller så.»
»Låt mig höra hvad det är om först,» envisades styrman.
»Jo, som han vet så — — så var jag — hm — bekant med en flicka där nere i Kalmar.»
»Ja, jag hörde det.»
»Ja. Och det finns ju ingenting att säga om det, hva’? En glad sjömansfyr, he he he — —»
»Jag skulle skäms, om jag vore som kapten. Gift karl och allting.»
»Nej då, det skulle Augustson visst inte. Vänta tills han själf blir gift, så skall han få se. Man är glad att få slippa ifrån ibland.»
»Det beror väl på hurudan hustru man har,» svarade styrman, som i sin hytt hade ett fotografi af en liten flicka, som han hälst inte ville slippa ifrån.
»Kanske det, kanske det!» mumlade skepparn betänksamt. »Men när jag nu har det så, att jag tycker det är roligt att komma ut på vift ibland, så tycker jag, att det är svinaktigt af Johanson på »Venus» att gå och ställa till det för mig så, som han gjorde.»
»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.
»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn. »Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär — — hm, frun, menar jag, så nu står jag där.»
»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.
»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.
»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne. Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»
»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här, Augustson.»
Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.
»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.
»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett fruntimmer.»
Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.
»Ämnar kapten bära hand på sin lagvigda maka?» frågade han allvarligt.
»Nej, för allt i världen,» utropade skepparn, förskräckt öfver blotta tanken på något dylikt. »Det kunde aldrig falla mig in. Men jag menar, att vi två skulle väl kunna klara upp saken, om vi sloge våra kloka hufvuden ihop. Så här skall det gå till. Det första frun träffar mig, börjar hon naturligtvis tala om det där brefvet. Jag svär emellertid på, att jag är oskyldig, och att jag aldrig hört talas om fruntimret förr.»
»Kapten! Öka inte sin skuldbörda genom att svära falskt,» varnade styrman.
»Nödlögn är ingen synd,» svarade skepparn lugnt. »Gamle Olson på »Falken», som jag seglade med när jag var pojke i världen, svor sig fri i en sjöförklaring, och han var ändå troende. Alltså nekar jag för, att jag känner flickan, men frun tror det naturligtvis inte.»
»Naturligtvis inte,» instämde styrman villigt.
»Då kommer han, som stått så att han hört alltihop, och ser skamsen ut — han kan se skamsen ut, om han försöker, Augustson? — och förklarar att det är han, som gått i Kalmar och bråkat med flickan, och inbillat henne, att han var kapten på »Två Bröder», och så ber han om ursäkt. Han får nog litet ovett af frun — —»
»Det får jag säkert!» ansåg styrman.
»Men det skall han inte fästa sig vid, och äfven om jag skulle bli tvungen att ge honom litet också för formens skull, så går det snart öfver, och se’n har han det goda medvetandet, att han sparat sin gamle skeppare många gråa hår.»
»Som frun annars skulle ha ryckt ut,» ifyllde Augustson.
Skepparn låtsade icke märka tillägget, utan frågade:
»Skall han hjälpa mig med det då?»
Styrman funderade ett tag, insåg att det var ett gyllene tillfälle, och svarade:
»Kan jag göra kapten någon tjänst med det, så kyss till!»
Skepparn grep styrmans händer och hade nog omfamnat honom också, om han inte fortsatt: — — »men inte begär väl kapten, att jag skall göra det för ingenting.»
Den sidan af saken hade skepparn egentligen aldrig tänkt på, men han insåg genast, att tjänsten var pängar värd, och sade:
»Nej, för all del! Jag har ingenting emot att ge honom en tia eller två för det. Hur mycket begär han?»
»Hundra kronor!» svarade styrman beslutsamt.
Skepparn baxnade.
»Hundra kronor! Är han alldeles förbannad, Augustson? Hundra kronor, det är pängar det!»
»Ja, det är det,» medgaf styrman.
»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men inte en styfver mer.»
»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor, så är det kanske bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och gick föröfver.
På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande omständigheter, klokare att tiga.
Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt modet, och han ropade till sig styrman:
»Han får sjuttifem, Augustson!»
»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.
»Skall han ta det då?» frågade skepparn.
»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.
»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.
»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»
Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade vinkningen — med ett papper.
Det var tillräckligt.
»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.
»Kontant,» svarade styrman.
Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.
»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig röst.
Och styrman svarade:
»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man sett förr.»
Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung. Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en hemkomsthälsning till den hulda makan.
Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:
»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»
»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.
Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom från sig och utropade:
»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där, och att hon sedan fått veta att du är gift!»
Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld, att en skådespelare skulle ha afundats honom.
»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han i hjärtslitande ton.
»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»
Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter. I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.