Lundgren.
Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.
Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad med alla sju dödssynderna utom snustuggning.
Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.
Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i Argentina, såvida han inte är hängd.
Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans rephandel gick dåligt.
En förmiddag när Lundgren var ledig — Lundgren arbetade nämligen sällan före middagen. På eftermiddagen hvilade han — gick han in i boden till Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.
En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!
De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.
Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.
Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.
På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans fordringsägare.
Men denna gång var det något annat.
En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den största order hans affär någonsin undfått.
Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen, och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.
Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna, mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en blick.
Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta glädje öfver vännens brådska.
Till slut kunde han dock inte underlåta att yttra sig.
»Jag tyckte, att du klagade i förmiddags öfver att du ingenting hade att göra, och nu går du ju på som en tungomålstalare.»
Rep-Lasse bromsade ett ögonblick i kapningen, strök med rockärmen svetten ur sitt upphettade ansikte och sade stolt:
»Klagar! Hvem fasen har klagat? I den här affären strömma beställningarna in, förstår du. Fick nyss en telefonorder på flera hundra kronor, och det är just den, som jag är i färd med att effektuera.»
Med det grep han åter tag i yxan och började kapa.
»Jädrans i det!» sade Lundgren begrundande. »Det tar sig således! Hvem är det, som skall ha så mycket rep?»
Om Rep-Lasses hustru sett sin man i det ögonblicket, så är det ovisst om hon kändt igen honom, ty hans anletsdrag blefvo hastigt ännu mera vanställda.
Yxan slog han i golfvet så att träflisorna röko, och gaf den därpå en spark, så att den for bort i andra ändan af rummet.
»Dj............ etc. etc.,» skrek han. »Det glömde jag ju att fråga.»
Lundgren ansåg då tiden vara inne att dra sig tillbaka, medan Rep-Lasse uppläste valda stycken ur Scrivers »Själaskatt».