En predikare.
Den lilla präriestaden låg och latade sig i solen, som från en glasklar himmel sände sina brännande strålknippen ned genom den värmedallrande atmosfären. Ingen vindfläkt åstadkom den minsta rörelse å de ändlösa vidderna, och stadens gator voro öde och tomma, ty det var högsommar och middag, då allt lefvande domnar under trycket af gräsöknens oerhörda hetta.
Inne på krogen, där det var svalare, hade det lilla lif, som ännu pulserade, koncentrerat sig. Där stodo kreatursdrifvarna mot diskens mässingsstång drickande iskallt milwaukeebier ur väldiga glas, berättande för hvarandra konstfärdigt hopljugna historier om de heta dagar de varit med om och svärande öfver de händelselösa middagstimmar de af ett ociviliseradt fastlandsklimat tvingades att dagligen genomlida.
Bartendern, halfnaken och pigg som vanligt, var sysselsatt med att langa upp fradgande ölglas till de törstiga gästerna. De nakna armarna skeno af svett och den kulörta skjortan satt fastklibbad vid den muskulösa öfverkroppen. Då och då, under någon paus i ölserveringen, ställde han sig att se ut genom fönstret, och upptäckte så till slut något, som möjligen skulle kunna åstadkomma ett angenämt afbrott i enformigheten.
Långt, långt borta, där prärien sammansmälte med himlens ljusblå kant syntes en mörk punkt, som sakta förstorades och närmade sig. Den delade sig i två, och om en stund kunde man urskilja tvänne ryttare, som sakta redo fram mot staden i solgasset.
»Hva’ ä’ det för några välsignade idioter, som rida ute i den här bakugnshettan?» sade en ung man, därmed på pricken uttryckande de öfrigas outsagda tanke.
»Antingen ä’ det någon som ska’ hämta doktorn, och i så fall ä’ det förståndigt, att dom far två stycken — en ensam man skulle knappast kunna få ut honom i dag — eller också ä’ det gröngölingar.»
Denna sunda tankegång gillades fullkomligt af de närvarande, och en liflig konversation utspann sig, om hvilket af de två alternativen som vore det riktiga. De flästa höllo på det senare antagandet, och när ryttarna kommit tillräckligt nära, för att detaljerna skulle kunna urskiljas, bekräftades också detta. Ty medan den ene såg ut som en prärieman var den andre klädd i mjuk, svart hatt, svart bonjour och — blankskinnskor.
»Fy tusan!» sade en. »Det är ju en präst. Jag håller två dollars på, att det är en metodist.»
»Antaget,» svarade en annan. »Jag har sett mer än en baptistpräst förr, så att jag vet hur dom ser ut. Ser du inte hur det blänker om fötterna på honom? Tror du, att någon annan än en baptistpräst ger sig till att rida i galoscher?»
Samtalet afstannade dock vid främlingarnas ankomst, ty trots sitt prästerliga yttre, red mannen med de blänkande skodonen rakt på krogen. Med den andres hjälp steg han af hästen, borstade dammet af sin bonjour och steg så rakt in i syndanästet, där ett tjugutal ögon betraktade honom med ett oförställdt intresse, som dock var blandadt med en hel del indignation.
Med ett småleende på läpparna steg prästen fram till disken och begärde ett glas kallt sodavatten.
»Med whisky eller konjak?» frågade bartendern kärft, medan ett stilla flin upplyste de närvarandes ansikten.
Prästen tycktes dock inte ta illa upp. Hans småleende var tvärtom ännu mildare, när han svarade:
»Tack, hälst utan alkohol.»
Bartendern mumlade något otydligt om käringar och sirap, men slängde fram två glas sodavatten på disken, ty följeslagaren skulle också läska sig med denna enkla dryck, ehuru han grinade när han sväljde den, och kastade en så längtansfull blick på en whiskyflaska, som stod i en hylla, att pojkarna började hysa vissa förhoppningar vis à vis honom.
När pastorn druckit ur vattnet och omsorgsfullt torkat sig om munnen med en silkesnäsduk, vände han sig till de församlade, och sade:
»Käre bröder! Mitt namn är Josuah Jeremiah Jennings, och jag är, som ni alla af min klädedräkt kunna se, en ordets förkunnare.
Länge hörde jag, där jag bodde i en af österns storstäder, talas om det vilda lif, som fördes här ute på prärien. Jag hörde talas om hur rusdryckerna flödade, hur summor bortspelades på faro och poker, och hur litet ett människolif, som dock är skaparens dyrbaraste verk, aktades i dessa trakter. Då fasade jag och bad till den, som styr våra öden, att han måtte förskona mig från att någonsin behöfva besöka denna af synden smittade näjd. Men hans vägar äro icke våra vägar och min vilja är icke hans.
En natt, när jag låg i min ljufva slummer, vaknade jag vid att en inre röst sade till mig: »Josuah! Hvi rädes du? Gå ut på den vilda prärien och predika ordet. Du är ett ringa redskap, men genom dig skall Herren utföra ett stort verk.»
Denna maning vågade jag icke motsätta mig, utan for inom kort hit ut, för att fullgöra min mästares vilja. Och si! Han har varit när mig, så att mitt arbete har burit en härlig frukt i denna karga jordmån. I alla städer jag besökt, har ett andligt lif uppspirat, och många själar vunnits.
Nu senast kommer jag från Big Rock, eder grannstad, där ett stort arbete utförts. Därifrån medför jag denne nyfrälste broder — han visade på följeslagaren — som varit min vägvisare hit, och som skall vara mig behjälplig vid de möten jag här kommer att hålla.
Jag har tänkt börja verksamheten i denna stad med ett litet möte här på stället, hvarunder jag ämnar söka öppna edra ögon för hur syndiga edra vägar äro. Jag hoppas att restaurantens föreståndare ingenting har att anföra häremot?»
Bartendern tycktes ha en del att anföra, och hade nog äfven utfört sin afsikt om icke en mystisk blinkning från den »nyfrälste» kommit honom att tiga. I stället vände han prästen ryggen.
»Jag tager min väns tystnad som ett medgifvande,» sade prästen. »Och skall genast öppna mötet, blott jag fått hämta min bönbok, som jag olyckligtvis råkat glömma i sadelväskan.» Och han skred ut genom dörren.
Knappast hade svängdörrarna fallit igen bakom pastorns rygg, förrän den »nyfrälste» tog ordet:
»Well, pojkar!» sade han. »Ni hörde af honom själf hvad han är för en, och hvad jag är för en, och ni kan ge er tusan på, att han omvändt oss där borta i Big Rock. By Gad! Jag har inte haft så roligt se’n jag var inne i Butte och såg Barnums cirkus för två år se’n. Han har haft oss att falla på knä och sjunga sånger, sträcka händerna mot höjden och läsa böner så att det finns inte en syndig själ i Big Rock, som har något vidare behof af mera motion under åtminstone ett år.
Det var så förbaskat roligt, att jag frivilligt åtog mig att visa vägen hit, bara för att få se det om igen.
Men om ni ska’ ha något vidare nöje af det, ska’ ni hålla god min, pojkar. Låtsa att ni ta honom på allvar, och låt honom frälsa er så mycket han vill. Sjung när han vill, fall på knä när han vill och gör i allmänhet efter som han gör före, så lofvar jag er den trefligaste sommarunderhållning ni haft i ert lefvande lif.»
Så öppnades dörren igen, och medan den nyfrälste anlade en så gudsnådlig uppsyn, att pojkarna hade all möda i världen att hålla sig för skratt, steg pastorn in och beredde sig att öppna mötet.
»Mina vänner!» började han. »Vi skola inleda denna lilla andaktsstund på öfligt sätt med en sång, någon af de sånger, som ni lärt i er barndom och säkerligen ännu icke glömt. Jag antar till exempel, att några af er minnas den vackra sången: »Jag önskar bli en ängel.»»
Ingen anmälde sig, och pastorns ansikte antog ett på samma gång förvånadt och beklagande uttryck.
»Men den lilla sångens pärla, som heter: »I himlen är mitt hem», kunna ni väl ändå?»
Samma resultat. Pastorn suckade djupt.
»Då få väl min nyfrälste vän och jag sjunga ensamma denna gång. Snart hoppas jag, att ni alla skola kunna vara med.»
Så stämde pastorn upp söndagsskolsången »Jag önskar bli en ängel, och ibland änglar stå,» och den nyfrälste klämde i med kraftiga lungor och en väldig bränvinsbas, så att pojkarna veko sig dubbla. De uppskattade till fullo extranöjet.
När sången var slut, knäppte pastorn sina händer och sade:
»Låtom oss höja våra hjärtan och händer mot höjden, och uppsända en åkallan till alltings upphof.»
Pojkarne sökte se högtidliga ut och pastorn sträckte händerna mot krogtaket, vände ut och in på ögonen och började bedja med en röst, som darrade af sinnesrörelse. Samtliga närvarande följde exemplet så att inom femton sekunder hvarenda man stod med uppräckta händer och bakåtböjdt hufvud och njöt obeskrifligt af situationen.
Då drog den nyfrälste fram två grofva revolvrar, riktade dem mot menigheten och sade:
»Käre bröder! Om ni inte önska, att omedelbart blifva förlossade från denna tåredal, så hålla ni händerna fortfarande uppräckta, medan pastorn insamlar kollekten.»