Utan tråd.
John Knox var den blygaste man i New-York, inklusive »förstäderna» Brooklyn och Jersey City.
Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och mäst älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.
John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga blyghet hade alltid varit i vägen.
Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina känslor, både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty, men det hade aldrig blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för sig hvad han skulle säga.
»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att kalla dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att jag under många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du äfvenledes hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta faktum, och skall jag, i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos din fader anhålla om din hand.»
Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte heller tydas som flyktig flirt.
Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de tycktes ha den egenheten, att aldrig komma längre. Det blef genast något tjockt i halsen när han skulle tala, och så var det slut.
Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än hon ville erkänna ens för sig själf.
Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur det var fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig och säga ut. Men det dröjde.
Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron Henri de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för att söka förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg Kitty med att hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte honom många småleenden och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i sin mån, med ett lån på några lumpna tusen.
När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan, men på den tredje gick han till Kitty för att få besked.
Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm höjd, men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk hans tapperhet, tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte (fastän på något litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och förhållandet således normalt.
John resonerade följaktligen teater, litteratur, väder och allt, men hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga, utan att han hade förmåga att spotta ut dem.
Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han konverserade lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte alls vid sidan af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken för John, utan han blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde det inte förrän han sade adjö och gick.
Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte hvarenda dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna, hade han förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett vackert bref till Kitty.
Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned från Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då han inte kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och höra hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf inte få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras skull tilltalade honom inte alls.
Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli mogen för ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i hans kretsar i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre tid, innan man vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte, att dylik ceremonie var nödvändig när det endast gällde en vanlig liten amerikansk guldfågel.
Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om något annat.
Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig i det oundvikliga som en vis man bör göra.
John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han magrat, eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl det ena som det andra tecknet på svår sorg uteblef.
När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik tycktes ha en ovanligt stor motståndskraft.
Men till Kitty vågade han sig inte mer.
Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan ingen undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord för att få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han en viss skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så för hennes.
Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och kanske litet tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria, är inte värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par månader, och ta sin pappa med.
När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket charmerad, ty han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara syperbt om de fingo ressällskap.
När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet förloradt och gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att bli ungkarl i hela sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas till ett leende.
Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter honom och hviska:
»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»
Ty John var romantiskt anlagd.
I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led svartsjukans alla kval. Men andra dagen efter afresan rann honom det gamla, äkta irländska ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är död!» i sinnet, och han erinrade sig plötsligt, att han inte var riktigt död än, och således inte hade rätt att »säga dö», eller med andra ord, ge tappt.
Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna, afsände han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida sig i kval, och önska att det vore ogjordt.
»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en spegel och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade på däcket, späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde ge omväxling i det dagliga enahanda.
Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före afresan, och andra dagen ute hade han bestämt att arrangera saken. Det skulle nämligen passa honom särdeles väl att komma hem, förlofvad med en dollarsprinsessa.
Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.
»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss Kate,» sade han.
»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon. »Men vi kanske träffas i Paris sedan.»
»Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas från er!» sade han med värme.
»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.
Baronen fattade eld.
»Därför, att — — —»
En bugande stewart stod framför dem, kommen från ingen vet hvar.
»Trådlöst till er, miss!»
Kitty slet upp det blå kuvertet och läste de få orden:
Vill du ha mig?
John.
Hon steg upp och bugade lätt mot sitt sällskap.
»Förlåt mig baron! En viktig familjeangelägenhet tvingar mig att lämna er för ögonblicket.»
Och hon gick för att telegrafera sitt svar.
Den kritiske läsaren finner det kanske en smula underligt, att telegrammet kom så precis i det rätta ögonblicket.
Jag medger att det är egendomligt, men det brukas allmänt i bättre böcker.