Sista balen.
Jag låg på min chäslong, och tog min lilla eftermiddagssiesta när Bill kom hem. Hans ankomst ryckte mig på ett brutalt sätt ur drömmarnas rike och slungade mig in i den kalla verkligheten, ty han var på den tiden assistent hos en trottoarläggare, och rörde sig inte precis som en balettdansös.
»Är det jordbäfning, eller håller huset på att rasa bara som tidsfördrif?» frågade jag, när jag hunnit morgna mig litet.
»Vet inte!» svarade Bill. »Jag håller inte reda på dagshändelserna.»
Han lefde tydligen i okunnighet om hur det lät, när han kom uppför trappan och hängaf sig åt sin lilla älsklingsvana att öppna den något bristfälliga dörren med vänstra foten.
»För rästen kan du ju stiga upp och ta på dig din andra krage,» fortsatte han och grep efter min cigarettask, hvilken jag dock, genom ett språng från chäslongen lyckades rädda i sista ögonblicket.
»Tillåt mig påpeka,» svarade jag förnärmad, »att jag är ägare till inte mindre än fyra kragar, oberäknadt den, som du lånat, och som följaktligen är hopplöst förlorad. Men trots detta öfverflöd på stärksaker, kan jag icke finna någon anledning att förbruka någon extra i kväll.»
Bill tände, med synbar smärta, sin pipa. Han hade föredragit min enda cigarett.
»Jag träffade Tilly där nere,» yttrade han plötsligt.
»Frågade hon efter mig?»
»Dig!» kom det hånfullt. »Kan inte inse hvarför hon skulle fråga efter dig. Men hon bjöd oss på bal! Sista balen för säsongen, som skall hållas någonstädes borta på nordsidan. Det var därför jag föreslog att du skulle företaga en mycket behöflig uppsnyggning af din person.»
»Klockan?»
»Är sju! Balen börjar åtta.»
»Alltså skola vi vara klara om en halftimma.»
»Right you are! Klockan half åtta skola vi hämta Tilly och Anna hos Stonebergs.»
Tilly och Anna voro brodöser och bodde i världens minsta rum, hvilket var beläget i vindsvåningen — eller »ättikan», som det heter på svensk-amerikanska, — af Bills principals, trottoarläggarbasen Stonebergs hus.
Det ansågs allmänt, åtminstone inom familjen Stoneberg, att förhållandet mellan Anna och Tilly å ena sidan och Bill och mig å den andra var icke obetydligt varmare än vanlig bekantskap. Bill och jag hade icke konstaterat att detta var fallet, men då blotta misstanken skaffat Bill en löneförhöjning af 25 cents om dagen, ansågo vi det icke ekonomiskt fördelaktigt att skingra denna uppfattning. En uppfattning, som för öfrigt delades äfven af Tilly och Anna.
På den bestämda tiden voro vi hos Stonebergs, hämtade de båda sköna damerna och foro med dem pr spårvagn till balen på nordsidan.
Vi kände inte en själ af de närvarande, men en dylik bagatell kunde ju inte i nämnvärd mån genera ett par gentlemän.
Att inga andra förfriskningar än lemonad, glass och »en pis käk» — eller en bit kaka, som man äfven kan kalla det — serverades, var ju ett stort, och för oss fullkomligt ofattbart fel, med tillställningen, men det var dock inte oöfvervinneligt.
Well, vi dansade two-step och gud vet allt hvad det var, med Tilly och Anna och Flossie och Lilly och alla de andra flickorna, och fastän det var trefligt nog, var det dock rätt sträfsamt. Man blef svettig och torr i halsen, och lemonaden ville inte riktigt förslå att släcka den härliga törst, som uppkom.
Till slut blef det dock för olidligt att med lemonad och andra onaturliga njutningsmedel söka bekämpa vårt begär efter läskedrycker, och därför begåfvo vi oss ut på expedition efter ett ställe, där sådana funnos att tillgå.
Detta mötte ingen svårighet, ty efter vanligheten fanns det en krog vid närmaste hörn, och ehuru vi med afsky betraktade sådana syndanästen och ännu mera ogärna besökte dem, måste vi gå in, ty nöden har ingen lag.
Milwaukeeöl är rätt godt. Bill och jag drucko sju glas hvar, men då ett dylikt oafbrutet öldrickande icke blott skulle bli för enformigt utan också stöta på dryckenskap och ha en menlig inverkan på hälsotillståndet, togo vi en liten torr whisky mellan hvarje ölglas.
När vi skulle gå, bjöd — »tritade» — saloon-keepern oss på hvar sin extra whisky. Man gör så i Staterna för att stå väl med sina kunder.
Sedan stegade vi tillbaka till balen med hvar sin bjudcigarr i vänstra mungipan och en stor och djup välvilja mot hela världen i hjärtat.
Denna välvilja yttrade sig, omedelbart efter vår ankomst, i att Bill tog Anna i famn och kysste henne varmt, ömt och hörbart midt på munnen.
Detta väckte något uppseende, men då Anna talat om för alla damerna och dessa i sin tur för herrarna, att Bill och hon voro litet förlofvade, togs det hela som bevis på ett godt förhållande och föranledde på sin höjd några välvilliga småleenden.
Uppmärksamheten blef dock större och mera pinsam när jag började dansa solocancan under afsjungandet af en fransk visa, som sällskapet inte förstod och därför trodde vara osedlig. Mitt uppträdande tolererades dock tills jag afslutade dansen, satte mig i knät på den vackraste flickan i salen, och talade om för henne, att jag älskat henne i åtta år.
Bill är en säker boxare, och själf tror jag, att jag kan mäta mig med de fleste af min egen vikt, men vi behöfde också all vår färdighet i »the noble art» under de närmaste tre minuterna.
Jag minns att den vackraste flickans fästman, smekt på underkäken af min knytnäfve, gick till sömns och att jag såg en annan herre vika sig dubbel på grund af en »solar-plexus»-stöt, med varm hand utdelad af Bill.
Sedan omringades jag af en mängd unga män med hårda hjärtan och ännu hårdare händer.
Jag minns att huset sammanstörtade, planetsystemet dansade en vild krigsdans och att jag sväfvade fritt i rymden, tills jorden rusade upp och slog till mig.
Jag befann mig sittande på en gräsmatta och min enda känsla var en viss ömhet öfverallt.
Bakom mig var ett hus, och ofvanför mig ett fönster, hvarigenom vännen Bill var i färd med att brådskande lämna huset, assisterad af några tiotal hjälpsamma händer och fötter.
Sedan vi samlat ihop våra kringspridda lemmar, smögo vi vår smärtfyllda väg till spårvägslinjen och åkte under tystnad hem.
Vi hörde sedan, att balen var arrangerad af godtemplarlogen »Prärieblomman».