Nyårskorten.
Karl Gustaf Adalbert Andersson var inackorderad hos en fru, hvilken äfven hade en dotter, hvars tidigare ungdom förflutit under förra århundradets senare decennium.
Karl var en trettiofemårs man med goda inkomster, dito utseende och reumatism i vänstra benet, en sak som f. ö. inte hör till historien. Att Karl var ungkarl behöfver jag icke säga; och att fröken Serafia, så hette fruns dotter, med mycket blida ögon betraktade honom, är ju också solklart.
Hennes ömma låga var dock icke besvarad. Möjligen hände det en och annan gång att Karl tog henne under hakan, men då hade han i regel förtärt något för mycket Pomril, och smeksamheten var således icke vidare allvarligt menad.
Men fröken Serafia och äfven hennes något mera ålderstigna, men energiska, moder hade beslutat att inkorporera Karl Gustaf Adalbert med familjen, och skydde inga medel när det gällde att nå detta mål. Till den ändan fick Serafia, som knappast kunde koka hårdkokta potatis, beröm när hennes mamma lyckats med matlagningen, och hon gick ofta omkring i hushållsförkläde när Karl kom hem.
Men Karl var obeveklig. Fröken Serafias behag uppskattades icke i någon nämnvärd mån af den i dylika saker litet kräsnare ungkarlen och hvad matlagningen angick anade han, att modershanden varit med när det gällt att tillaga de läckra anrättningarna.
Fröken Serafia förtröttades dock icke. Hon väntade endast att ett tillfälle skulle komma, för att gripa det i flykten och göra Karl till en lycklig make och fader. Det ena först och det andra sen.
Så nalkades nyåret, och Karl beredde sig att skicka kort till sina vänner och bekanta. En vacker aftonstund satt han hemma och plitade namn och adresser på ett sextiotal små kuverter, stoppade visitkort i dem och gick sedan ut.
När Karl gått, kom fröken Serafia in i hans rum och fick se alla kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af dem och betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde det:
Karl Gustaf Adalbert Andersson
Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle dröja, innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes person.
Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder tvekade hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt fram en ask visitkort på hvilka stod:
Serafia Person
Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina egna kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och kappa och gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade henne öfver två kronor i porto.
När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och frågade sig för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat af dem och omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på skämt» gjort.
Karl bleknade.
»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.
»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl aldrig ond?»
»Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju förlofvade!»
»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog armarna om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»
Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i hemlighet älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.
Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.