En middagsbjudning.
Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde mycken och välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med maggördel — naturligtvis utan att taga af gördeln — och var ständigt klädd efter senaste modets allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger sig själf, att han stod i manufakturaffär, och han var, enligt den gängse åsikten bland de små modister och brodöser där han sökte sitt umgänge, en fulländad gentleman.
Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin vän mr Swansons like.
De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber som behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva lifvet så som de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i sina automobiler. Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de byggde tillsamman luftslott om ett par miljonflickor, som skulle komma in i butikerna till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de sköna och eleganta expediterna och gifta sig med dem.
Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det okloka var, att de någon gång omnämde dem för en eller två af de kalla, smarta amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.
En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande sommarljus, ringde det på Swansons telefon.
»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man! Fått löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en middag, en riktigt fin middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»
»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.
»Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar och den får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»
En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och Jackson efterfrågades.
»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag har tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla vanliga mathål West Hotel. Kommer du?»
»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju inte en röd cent.»
»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser jag, att vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera oss mot vårt blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder jag någon härtig af mina bekanta.»
»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson ifrigt och hängde upp luren, för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina kamrater i affären:
»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill nödvändigt se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen af en dam ur societeten, men han var så envis, att jag måste lofva att komma.»
Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora musikhall och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare anlände. Fast besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp och gick emot sin vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.
»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag skulle träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»
Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt och med en »förnäm» nasalton:
»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»
Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om bjudningen, utan de resonnerade under middagen om väder och vind, teatrarnas senaste succéser, varietéernas nyaste divor och sådant som de kunde antaga, att ett par världsmän skulle samtala om.
Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist ett glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin vän Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar från.
Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med notan. Han lämnade den till Jackson.
Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en flyktig blick på den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.
Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan och gaf den tillbaka till Swanson.
Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med notan till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret utom hörhåll. Men icke ur synhåll.
»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.
Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.
»Betala den!? När det är du, som bjuder!»
Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.
»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du, som har telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»
Swanson höll på att få slag.
»Nej, dra’ nu — — Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»
Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god stund att komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som ringt upp dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag. Men när det klarnat, föll en stor förstämning öfver dem, och de blickade ängsligt, längtande mot dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro kemiskt fria från allt hvad mammon hette.
Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes tänka. Se’n sade han:
»Om jag bara kunde förstå hvad tus — —.»
Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i årets fjärde månad.