Kallt blod.
Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande sina pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten, hade rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till hvila med hufvudet mot sadeln.
Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna stego då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman, och samtalet började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman, tysken, plötsligt ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims hufvud.
»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»
Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga och tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas tinning och en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.
Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen, sände honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.
»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något extra,» sade han lidelsefritt.
Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt klarvakna, pojkarna och så på Arizona igen.
»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade han. »Han behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit. Om inte den slår rekord, så — —!»
På det viset kommo historierna i gång.
»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men rekord slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en neger, Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans fasa. Saken var nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på rånaryrket, och bedref det med en sådan skicklighet och fräckhet, att alla polisens försök att få tag i honom blefvo fruktlösa.
Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos med all den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen motvilja mot rånmord, och det hade gång på gång händt, att personer, som inte hastigt nog räckt upp händerna, utan vidare fått sig en kula i skallen. Detta gjorde att ingen precis ville åtaga sig att lägga vantarna på karlen.
Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» — Rakknifven — och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd som arbetare och med revolvern nära till hands, på sydsidans gator i hopp att möta rånaren.
Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig karl att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför detektiven med revolvern riktad mot hans hufvud och kommenderade:
»Hands up! Quickly!»
Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt revolvern och sade:
»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»
Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan Rakknifven stoppade ned sin rykande revolver och gick för att telefonera efter en polisvagn att föra bort liket i.»
Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var rekord.
»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en kamrat som hette Price, och den karlen var absolut den kallblodigaste människa jag träffat.»
Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas Djäfvulsklyftan, så heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den här är 110 fot djup och i dess botten rinner en liten bäck fram, annars är bottnen af sand, beströdd med klippstycken, som under årens lopp fallit ned där.
Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i de där trakterna och redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles vild. Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans ansträngningar, icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i kreaturet.
Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till Price att han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han skulle lyckas tygla hästen till sist, och satt kvar.
Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog några slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan ned med ryttare och allt.
Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver hufvudet och ropade:
»Good bye, boys!»
Sådan var han.
Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man kunde stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till klyftans botten, riskerande nacken vid hvarje steg.
Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet under sin döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde undersöka vår vän.
Han lefde!
Men ena benet, det som kommit under hästen, var af på ett par ställen, tvärs öfver hufvudet hade han ett svårt sår, och ena handen hade fläkts upp mot en hvass klippkant.
Med en klunk sprit lyckades vi väcka honom till medvetande om än litet, och förbundo därefter hans hufvud.
Sedan kom turen till den skadade handen, och en af pojkarna råkade lyfta upp den, så att den kom framför Prices halft seende ögon.
Det gick en darrning genom Prices kropp, intelligensen i hans blick återvände, med en kraftansträngning lyfte han hufvudet och såg skarpt på såret i handen.
»Guldsand, b’gosh!» sade han, och sjönk medvetslös tillbaka.
Och när vi sågo efter, fanns bland smutsen i såret verkligen några svagt glimmande korn.
Price hade störtat rakt ned i en guldgrufva, som sedan visade sig vara rätt gifvande.»
»Det var en pojke, som duger det!» sade en af gossarna.
»Han var den mest kallblodige man jag känt,» upprepade Goldmine-Johnny.
Då vaknade Arizona-Jim, som sofvit som ett godt barn medan de öfriga berättade. Han hörde de sista orden, trodde att det var frågan om kappljugning och kastade sig genast in.
»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det skulle det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.
Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig kunde bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.
Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där än förrästen, så att om någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom när ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte värdt att ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar, som inte ha introduktionsbref från någon af hans mera framstående bekanta, sparkar han ut genom fönstret, och han bor i 74:de våningen.
Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var där, och som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso på kvällen. När det var slut på teatern var han ute och roade sig litet, och var framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans automobil hade gått sönder, se.
När nu den här Morris —, hm, hm, Fletch —, Foster menar jag, hunnit till Market street så small det.
En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan tillsammans.
Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster, men genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en enda. Det här fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han stod, annars hade han blifvit så ihjälslagen som en människa egentligen kan bli.
Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster. Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, — han röker aldrig billigare, — tittade upp mot himlen och sa’:
»Bom sköt ni, era jäklar!»