ERIK AXEL KARLFELDT.
En svensk litteraturforskare inleder en uppsats om Karlfeldt med följande ord:
"Skulle våra stora hädangångna skalder från Elysiums svenska Parnass lyssna till den sång och den berättelse, som diktas i våra dagars Sverge, och se hän till de män, som här utöva skaldens och siarens kall, för att kora sig var sin gunstling, hur utfölle då deras val? Låt oss gissa! Bellman valde naturligtvis Fröding, Almqvist samlade kring sig Strindberg, Hallström och Selma Lagerlöf, Leopold sökte kanske opp Wirsén, Stagnelius, Levertin. Och mot Karlfeldt sträckte förvisso den gamle Georg Stiernhielm sin famn till välkomma."
Och han tillägger:
"Naturligtvis skulle redan landsmanskapet göra vår skaldekonsts fader benägen för den som förklarat:
Min sångmö är icke av Pinden,
hon är av Pungmakarbo,
och som frågat:
Vi kryddas poeter med lager? Har icke all Dalarnas vår en kvist i sin svalare dager till krans för en sångares hår?"
Men det är ej blott landsmanskapet, som förenar de båda. Mer än ett lynnesdrag finna vi för dem gemensamt och liksom Stiernhielms har Karlfeldts dikt sina rötter i Dalarnas jord. I hemgården på Dalälvens strand ha hans förfäder bott i ett par hundra år, han är direkt utgången av bondestam och har i blodet liksom i sitt tal en mängd föreställningssätt och betraktelser, som äro oss andra okända och främmande. Av landskapets skiftande skönhet och stämningsfullhet väcks hans lust att sjunga och skildra. Han har noga reda på väderlekens alla företeelser, årstidernas skiften, örternas namn och egenskaper, höst- och vårstormarnas många olika genljud i vildmarken. Han hyllar gammaldags tro och heder, den trygga och oförfärade manligheten, kraftkänslan och livsglädjen.
Hans manliga, fasta väsen avspeglas i hans dikters strama form. Hans vers är mönstergill, med konstfull strofbyggnad och rimflätning, rik ljudharmoni och mästerligt ordval.
Karlfeldt föddes den 20 juli 1864 i Folkärna socken i sydligaste Dalarna. Efter avslutade skolstudier i Västerås blev han 1885 student i Uppsala och avlade där filosofie licentiatexamen år 1898. Efter att några år hava tjänstgjort vid kungliga biblioteket utnämndes han 1903 till bibliotekarie vid lantbruksakademien. Efter sitt inval i svenska akademien år 1904 har han utsetts till akademiens ständige sekreterare.
Hans utgivna diktsamlingar äro Vildmarks- och kärleksvisor (1895), Fridolins visor (1898), Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) samt Flora och Pomona (1906).
INTET ÄR SOM VÄNTANSTIDER.
Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april. Kom på stigens sista halka, 5 skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån, som blänka i en dunkel furusänka, 10 och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider, väntansår, trolovningstider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär. 15 Sällan mötas, skiljas snarligt, drömma om allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär! Gyllne frukt må andra skaka; jag vill dröja och försaka, 20 i min lustgård vill jag vaka, medan träden knoppas där.
UPPBROTT.
De svarta skogarna mumla som psalmsång kring fädernas lutande kors, och dovt som en vakande humla bak åsarna tonar Avesta fors. Än vindspelet knarrar vid gruvan, 5 och släggorna picka på hällarnas järn, men spoven sover på tuvan, och änderna vila på vilande tjärn.
Nu ville jag girigt samla all nejdens drömmande fägring och sång 10 och minnena, unga och gamla, som sjunga i natt liksom livet en gång, nu ville jag dofterna fånga, som välla ur vårnattens jäsande brygd, och föra dig med på min långa, 15 min ovissa väg, du min Folkarebygd.
Jag går mellan lärkors nästen, jag följer din ström, som i saktmod och ro går fram mellan klippornas fästen och sandiga brinkar, där svalorna bo. 20 Frid hägnar de vänliga Dalar, men stenen står hög vid Brunnbäcks älv och stolt i sin stumhet talar om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.
JUNGFRU MARIA.
Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy, ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras. Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt? 5 Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt, att ditt blod icke brinner som de andras? Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår, och din panna är som bågiga månen, när över Bergsängsbackar han vit och lutad går 10 och lyser genom vårliga slånen.
Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid, och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid; knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid, knappt piper det i svalbon och lundar. 15 Nu gå Dalarnas ynglingar och flickor par om par: du är utvald framför andra, du är önskad av en var, vad går du så ensam och begrundar? Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord, som i den tysta pingstnatt vill vaka 20 med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord hon förnummit och de under hon fått smaka.
Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen. Din moder månde sörja, att du strövar så allen. Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren, 25 och i skogen går den slående björnen. Ack, den rosen, som du håller, är ditt tecken och din vård, den är bringad av en ängel från en salig örtagård: du kan trampa på ormar och törnen. Ja, den strålen, som ligger så blänkande och lång 30 ifrån aftonrodnans fäste över Siljan— du kunde gå till paradis i kväll din brudegång på den smala och skälvande tiljan.
VINTERHÄLSNING.
Möter du nordanvinden, karl, då möter du sång och yra. Nordens Apoll bland tallarna far med snöfjun på sin lyra.
Möter du nordanvinden, karl, 5 då möter du eld och låge. Nordens Cupid bland granarna far med lingonlindad båge.
Vädren blåsa utan ro ur himmelens sexton grindar. 10 Vem kan du lita på och tro av alla de vilda vindar?
Möter du nordanvinden, karl, då möter du man och ära, lustig och djärv, med blicken klar 15 som nyårsmånens skära.
Glad har jag hört hans muntra appell, när han trummade till på rutan. Ljöd hans signal genom springor och spjäll, då gömde jag svårmodslutan. 20
Glad har jag följt så mången mil hans knarrande, vita vägar, druckit ur bergens frusande il hans ymniga hälsobägar.
Kom, går du med för gammans skull? 25 Den kyliga kvällen lågar, skyn är av glimmande strängar full till lyror och till bågar.
Hövding, ryck an; jag är din man, din man under sälla stjärnor. 30 Bistra kämpar följa ditt spann och leende vintertärnor.
Kom och följ med för gammans skull, envar som kan le och sjunga! Skyarna gå som fanor av gull: 35 framåt, I stridbart unga!