VERNER VON HEIDENSTAM.
Karl Gustav Verner v. Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Han röjde tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid, att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han 1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen Vallfart och vandringsår. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen. I sin närmast följande produktion: Från Col di Tenda till Blocksberg (1888), Endymion (1889) och Hans Alienus (1892) fortsätter han sitt sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna Dikter. Den svenskhet i tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda historiska skildringarna Karolinerna (1897—1898) och Folkungaträdet (1905—1907). Bland övriga alster av hans penna märkas Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901), Skogen susar (1904), flera smärre spirituella och stämningsfulla essayer samt Nya dikter (1915). Dessa senare beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär klassicitetens adelsmärke.
Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.
DJUFARS VISA.
I danserskornas stad, det glada Tanta, där bomullsbuskens ros blir vit och gul och Nilens delta står med gröna majsfält och bufflar draga vattenhissens hjul, i detta Tanta levde gamle Djufar. 5 Han var beryktad för sin tungas makt att dikta långa österländska verser i takt med danserskornas muntra takt. Han sjöng så vackert om sin stad, som låg med hundra duvtorn, torg och minaret, 10 att den som hänryckt ej sprang in i dansen, betäckte ögat med sin hand och grät.
En morgon tidigt satt han på sin tröskel. Fast lågt stod solen, var han redan klädd. Då ropte alla flickorna vid brunnen: 15 "Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd! I afton kanske, när i haschischrök på nakna fötter och vid flöjters låt vi dansa slöjdans, att han sjunger visan och lockar än vårt skratt och än vår gråt." 20
Då sade Djufar: "Har jag tid till sång?
Min tid är kort till ökengravens blund.
Jag har ej råd att för min sömn försumma
en sådan sval och ljuvlig morgonstund."
Då ropte yngsta flickan med ett skratt 25
och lyfte krukan på sitt svarta hår:
"Vår vän är alltför gammal till att dikta.
När fyller Djufar sina hundra år?"
Förbittrad steg den krökte gubben upp och strödde trumpen bröd för sina duvor. 30 Men när han såg kupolerna, som välvde på stadens höjder som en klase druvor, och såg kring slätten, klarnade hans min. "Kom, barn! Om jag var hundra år och mer, förmådde än min gamla tunga sjunga, 35 när från min tröskel denna trakt jag ser."
Det blev ett jubel. Folket kom ur staden och satte sig som kring ett lägerbål, och deras trummare bar ut sin puka, en fiskskinnsöverdragen mässingsskål. 40 När musikanterna nu bildat ring med flöjten lyft och lutan på sitt knä och med sin smäckra, strängade rebabe, vars buckla sken av indiskt sandelträ, och när nu danserskorna togo dans, 45 så var kring deras panna fästad slant begynte glindra som en liten gnista; då steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en papersremsa och en penna försiktigt ur en avlång silverslida 50 och knäppte upp sitt bläckhorn, vilket hängde i gula silkessnören vid hans sida. Där låg ett sorglöst lugn på denna trakt, på tystnadens beständigt tysta land, på dvalans land, det tigande Egypten, 55 där själva vattnet ljudlöst slår sin strand. På deltats revlar sov en rad flamingos. Ett fartyg sam på vattnets gula spegel med akterhuset målat grönt och rött och drev med floden utan rodd och segel. 60
Den gamle Djufar tog som en aktör på brunnens kant högtidligt ut sitt steg, och mödrar lyfte sina barn i höjden i väntan på hans sång—men Djufar teg. Hans ögon vidgades och glänste under 65 hans panna, som var brun som mörknat läder, och i den ivrigt lyfta handen sken
mot kornblå luft hans pennas vita fjäder. Han rörde sina läppar tyst, och han, som med sin vers och klangen av sin röst 70 så ofta lockat löjen eller tårar, lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
Han vände sig från folket och betäckte sitt huvud med en ärm av sin burnus. Han brast i gråt. Han lät sin penna falla 75 och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan: "Ganska sant blev Djufar spådd, att diktens stora glädje ej mer är hans."—Den andra flickan gick förgrymmad hem från brunnen, men den tredje 80 gav musikanterna en vink och tog hans pappersremsa, som låg våt av gråt. Hon lyfte den och bar den, följd av folket, vid strängarnas och pukans muntra låt. Hon gick till stadens stilla helgedom. 85 Där fästes remsan i en pelargång, och Tantas döttrar kysste den och mindes i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje Österlandet skänker kan ingen skildra i en skriven rad, 90 men gamle Djufar målar denna glädje i sitt av tårar vätta, tomma blad.
UR ENSAMHETENS TANKAR.
IV.
Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går —men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt. 5
XVIII.
Kring halva jorden jag letat har en punkt, som jag vackrast fick kalla. Så vackra voro de alla, att ingen vackrare var.
Tag allt som är mitt och mitt kan bli, 10 men lämna min yppersta gåva att kunna njuta och lova, där en annan går kallt förbi!
PILGRIMENS JULSÅNG.
Höstens slagregn och steppens sol blekte pilgrimsdräkten. Upp jag steg, då hanen gol tidigt i morgonväkten. Hundramilade 5 hän mot Sverige vägarna stego, och först mot kvälln trött jag vilade; natthärbärge bjöds på halmen vid spiselhälln. 10
Korsfararsagor och pilgrimsskrock letade tanken till rätta. Snart i dörren en lantlig flock tyst mig hörde berätta. Kvinnorna lutade 15 tätt sig samman arm i arm i lyssnande led. Gnistorna sprutade högt ur flamman, vilken slickade spiselns ved. 20
Äventyr på villande väg, månget vallfärdsminne sorglöst tolkades, men jag förteg elden, som falnar mitt sinne. Självförpinande 25 helig broder döljs ej under den rock jag bär. Ej den skinande fru Gudsmoder mina aningars drottning är. 30
Genomvandrat jag har allen skuggornas land, de öde. Långt i öknen bland tistlar och ben talade jag med de döde. Sund och levande 35 gick jag dem nära, log och snyftade samman med dem. Följde dem bävande, fick dem kära, sökte i skuggornas hem ett hem. 40
Skuggorna rörde min panna—och skönt steg en fornvärld ur graven. Ninives döttrar virade grönt runt kring pilgrimsstaven. Stjärnorna blossade 45 bibliskt klara. Sakta susade strängaspel. Skuggornas krossade underbara skönhetsrike betog min själ. 50
Lyss jag i kåpans musselskal, brusar Arkipelagen. Ekon av tympanon och cymbal dallra vid böljeslagen. Jungfrur rövande 55 utan ånger frusta centaurer i flyende tramp. Avgrundsbedövande vilda sånger skratta i takt med hovarnas tramp. 60
Trolöst flydde jag skuggornas land, trånade åter till livet, gators vimmel och lampors brand, dock—mitt öde stod skrivet. Livets böljande 65 städer och länder lockad av sorlet jag genomgick, men de förföljande skuggornas händer lades skymmande över min blick. 70
Runt mig hälsa de unga fritt andra vaknande tider. Främmande står jag i deras mitt. Som en vålnad jag skrider. Dagens krigande 75 skara spänner ordets båge av senor och stål; drömsjukt tigande, arm på vänner, vandrar skuggornas son utan mål. 80
Aldrig kan jag som fordom glatt stundens frågor dryfta; tankarna famla dag och natt nederst i skuggornas klyfta, där ej flämtande 85 facklan sänder livets sken, men en underjords. Aldrig bland skämtande bröder och fränder skall jag munter sitta till bords. 90
Skriande tranorna flyktat ren. Vita bolstrar och putor flingorna bädda kring häll och sten. Kojornas trånga rutor glimta immiga. 95 Sparven i hunger letar kärven vid bondens skjul. Djupt ur dimmiga höstkvälln sjunger pilten vid foran om vinter och jul. 100
Röster från barndomens år, till er snöiga stigar mig föra, men ni nå ej mitt hjärta mer, mumla blott i mitt öra. Stilla, saliga, 105 soningsfulla stämmor, fåfängt kallen I. Hotfullt otaliga syner rulla upp ur Hades min blick förbi. 110
Glömska drickes ur Lethes våg, men med ögonen slutna drack jag ur mörka Styx—och såg sedan allen det förflutna. Bleka och krokiga 115 skuggorna locka anden att drömma vid Karons flod, men det brokiga livet vill plocka frukter, som vinkande trås av mitt blod. 120
Kedjad vid livet min stav jag bär.
Rolös kring världen jag ledes.
Längtar dit, där jag icke är.
Främmande allestädes.
Hades sig hämnade. 125
Skuggornas like
strafflöst av livets frukter ej stjäl.
Skuggornas jämnade
skönhetsrike
vann för eviga tider min själ. 130
ÅKALLAN OCH LÖFTE.
Och ropade trenne grannfolk: Glöm den storhet du bäddat i jorden! Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm om herraväldet i Norden! Den storhetsdrömmen lyster oss än 5 att leka i nya bedrifter. Låt upp våra gravar, nej, giv oss män i forskning, i färger och skrifter.
Ja, giv oss ett folk på ett bråddjups rand, där en dåre sin nacke kan bryta. 10 Mitt folk, det finns annat att bära i hand än en bräddfull egyptisk gryta. Det är bättre, den grytan rämnar itu, än att levande hjärtat förrostar; och intet folk får bli mer än du, 15 det är målet, vad helst det kostar.
Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna. 20 Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.
Jag vaknar om natten, men kring mig är fred. 25 Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta mig ned som en bedjande stridsman av Juda. Ej vill jag tigga om soliga år, om skördar av guld utan ände. 30 Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår ett folk med år av elände!
Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. Du ler, mitt folk, men med stela drag, 35 och sjunger, men utan att hoppas. Du dansar hellre i sidenvåd än tyder din egen gåta. Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd den natt, du på nytt kan gråta. 40