GUSTAV FRÖDING.
Gustav Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom. Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och intresset för skönlitteratur—inländsk såväl som utländsk—lämnade ej mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala, där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder, då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav han—med mycken tvekan—sin första diktsamling "Guitarr och dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och flikar". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.
Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.
Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter. Senare—kanske delvis på grund av sin sjuklighet—drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang. Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig sin enkelhet och naturlighet.
VALLARELÅT.
Hör du ej bjällrorna? Hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.
Hör, hur det ljuder kring myr och mo: 5
"Lilja—mi Lilja—mi Lilja—mi ko!"
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarna:
Lilja—mi Lilja—mi ko!
Bjällklangen dallrar och faller och stiger, 10 suset är stilla och vilar i ro, skogen är kvälltung och sömnig och tiger. Endast den vallande låten går kallande fram genom nejden kring myr och mö. 15
Natten är nära, och solskenet rymmer; ser du på tjärnet, hur töcknet står? Skuggan förlänges, förtätas och skymmer, snart över skogarna mörkret rår.
Mörk sover tallen, mörk sover granen, 20 dovare sorlar en bergbäcks fall. Fjärmare klingar den höga sopranen, vallar och går och går vilse i vall.
JONTE OCH BRUNTE.
De kommo från ängen, och Brunte var hästen, och Jonte var drängen, som tjänte hos prästen, och gammal var Jonte 5 och gammal var Brunte och stocklat för resten.
"Hå ja, gamle Brunte, för jämnan det tölas, att vi två", sa Jonte, 10 "bli sist med vårt hölass, —när vägen är krokig, vem raggen kan hjälpa, att litet det sölas?"
Och Jonte han runkade 15 sävligt på nacken, och Brunte han lunkade sävligt i backen. "Och jämt få vi ovett för mödan", sa Jonte, 20 —"skall det vara tacken?"
Men Brunte han vände den åldriga mulen tillbaka och sände försiktigt förstulen 25 en blick under lasset att se, om det ännu gick runtom med hjulen.
Och lugnad han svängde med svansen åt Jonten. 30 Men Jonten han blängde blott sömnigt åt Brunten. Han hör ej, han ser ej, han glömmer snart allting, den utgamle strunten. 35
"Ja, nu är han utgammal bliven hos prästen, och jag är väl skjutgammal själv", tänkte hästen, "men gott är att sova 40 och få sig till kvällen en hötapp i västen!"
Och Jonte han fumlade drumligt med tömmen, och Brunte han drumlade 45 framåt i drömmen, han stötte, han stracklade, —hölasset vacklade fram utmed strömmen.
UR STRÖVTÅG I HEMBYGDEN.
I.
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs, och omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord 5 står min hembygd och hälsar mig glad, var mig hälsad!—Men var är min faders gård, det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt, där den låg, ligger berghällen bar, 10 men däröver går minnet med vinden svalt, och det minnet är allt som är kvar.
Och det är, som jag såge en gavel stå vit och ett fönster stå öppet däri, som piano det ljöd och en munter bit 15 av en visa med käck melodi.
Och det är, som det vore min faders röst, när han ännu var lycklig och ung, innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst och hans levnad blev sorgsen och tung. 20
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned invid sjön för att höra hans tal om det gamla, som gått, medan tiden led, om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår, 25 men så svagt, som det blott vore drömt: "Det är kastat för vind sedan tjugu år, det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns, där står tomheten öde och kal, 30 och min eviga vaggsång är allt som finns av det gamla i Alsterns dal."
UR BIBLISKA FANTASIER.
HOSIANNAH!
Görer portarna höga och dörrarna vida och häng slingor av grönt över ringmuren din, dotter Zion, statt upp, att din konung må rida som en ärones konung, en ärones konung, 5 som en ärones konung må draga därin!
Låter harporna ljuda, basunerna stöta och lägg kläden och palmer för konungens fot, låt ditt folk strömma ut att sin härskare möta under glädje och gamman, 10 glädje och gamman, under gamman och fröjd gå sin konung emot!
Bortom skyn är hans rike av vin och av honung, bortom skyn är hans härskarors vapendån, han är kärlekens konung och frihetens konung 15 —klinge högt: Hosiannah! högt: Hosiannah! klinge högt: Hosiannah, Davids son!
MIN STJÄRNAS SÅNGER.
I.
Med vrede du ser från din gyllne stol, hur min stjärna slocknar och fläckas, vi gav du min stjärna så svagt, min sol, av ditt ljus, att det så skall släckas?
Jag är dock din son, och allt frö, jag fått 5 till mitt ljus, är väl fött av din låga, så lider du själv av det ont mot gott, som för mig varit sjukdom och plåga.
Och är ej min fläck av din egen art, men av ont ifrån rymdernas öken, 10 vi stötte du mig med så våldsam fart långt ut, djupt i mörker och töcken?
II.
Du säger: "Kom hem till din faders gård att kyssas av fadersläppar!" Din kärlek är mig för bitter och hård, 15 den smeker och kysser med käppar.
Med slag du renar, med kniven du tvår, mot din kärlek jag hårt vill mig värna, det känns, som du tvådde så fläckar och sår som livskraft och ljus ur min stjärna. 20
Du tvår med din lut min stjärna ren, den varder så ren som ett vatten, då bliver så tomt min stjärnas sken som en vattnets avbild av natten.
III.
Min stjärna var ändå väl något värd, 25 trots fläck och försvagat ljus, en än milt lysande vänlig härd för mig och mitt fattiga hus.
Det lyste av mitt om allt där var, det var gott, fastän ej likt ditt, 30 din brännande stråles eld bortskar allt ljus, som var medfött mitt.
Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus, din låga, den hatar jag, till sot den bränner min stjärnas ljus 35 rättfärdighetsfullt enligt lag.
Så bränn då och tro, att du bor i mig, du bor i min utrymda sal, ditt "brinn och tala" är "slockna och tig", du lyser ett utbränt skal. 40
IV.
En sista gnista av stjärna är kvar, den vill jag försöka att rädda och draga en väg, där ingen far, och stigar av ingen beträdda.
Jag hatar din hjälp, och jag tror ej ditt ord, 45 trots ditt skryt, att du lyser för världar, din visdom är ej för stjärnor gjord, den vanvettiggör och förhärdar.
Ditt faderskap är av tvivel höljt, min frändskap med ditt folk är ingen, 50 kanhända en annan sol jag följt som broder i syskonringen,
men kom som en bortbytt till dig och er, där främmande ögon stirra, jag vill icke vara i ditt land mer, 55 i fjärran rymd vill jag irra.
Där vill jag slockna i ensamhet långt bort från din hatade flamma, som bränner med kärlek, tills ingen vet, om ej kärlek och hat är detsamma. 60