OSKAR IVAR LEVERTIN.
Oskar Levertin föddes 1862. Föräldrarna, som härstammade från en gammal från Holland i slutet av sjuttonhundratalet inflyttad judesläkt, [according to David Edström, the sculptor, related to Levertin by marriage, the family were originally Spanish Jews.] voro bosatta i Stockholm, där fadern innehade en konsthandel. Gossen erhöll en vårdad uppfostran såväl i det fint bildade hemmet som i det gamla ansedda Klara elementarläroverk, där han år 1881 avlade studentexamen. I skolan hade han särskilt utmärkt sig för sin stilistiska förmåga. Vid universitetet studerade han förnämligast litteraturhistoria, grekiska och romanska språk. Sin filosofie doktorsgrad förvärvade han sig 1887, och två år därefter utnämndes han till docent i litteraturhistoria. År 1899 kallades han till professor vid Stockholms högskola, en befattning som han innehade till sin död 1906.
Dessa data bilda ramen till ett liv, som mer än de flestas är fyllt av starka motsatser mellan sorg och glädje, ångest och hopp. Hans väg låg icke så jämn och fri, som man vore benägen att tro, när man blott tänker på hans regelbundna befordran och på den hyllning, som kom honom såsom skald till del. Tidigt yppade sig hos honom ett svårt bröstlidande, och åtminstone två gånger var han av läkarna dödsdömd. En brådstörtad sejour ena gången vid Rivieran (1881—82), andra gången vid alpkurorten Davos (1889—90) synes hava varit det enda, som räddade hans liv. Hans ungdoms älskade, med vilken han 1887 ingått giftermål, bortrycktes hastigt och oväntat efter endast två års äktenskap av sällspord lycka.—Döden kastade sålunda tidigt sin skugga över hans väg, och ensamhetskänslan omfamnade honom tidtals i hela sitt mörker.—Därtill kommo väl också slitningar av annan art. Genast vid sitt första framträdande såsom författare (1883) hade han helt och odelat anslutit sig till "det unga Sverge", som den realistiska diktningens anhängare kallades; han drogs dit både av sin frihetskänsla och av sin pessimism. Men hans i grunden romantiska sinne, hans känsloglöd och mystiska läggning och icke minst hans av omfattande historiska studier fostrade hänförelse för svunna tider drev honom så småningom allt längre bort från det litterära parti, i vars främsta led han en gång ställt sig—en utveckling för vilken han fick lida mycken bitter och oförstående kritik.
Ej underligt då, att Levertin har blivit företrädesvis de trånsjuka drömmarnas, vemodets, dödsångestens och den heta lidelsens skald. Såsom sådan har han skapat sig en helt ny stil, smidig, glänsande och färgrik, och "drömt in sina stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla bearbetning."
Utom såsom diktare har Levertin gjort sig ett namn som grundlig vetenskaplig forskare och som briljant essayist på litteraturhistoriens och konsthistoriens område.
EN GAMMAL NYÅRSVISA.
Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem, klar är nyårsnatten. Jesus ställt dem i hans vård, låtit kvälla på hans gård 5 brunn med livets vatten.
Just då klockorna slå tolv, träda de från stallets golv ut i gårdens driva. Himmelen är hög och blå, 10 klart bland alla stjärnor små lyser månens skiva.
Där går älskogs unga hingst, ljus och grann som sol i pingst, prydd med bröllopstömmar. 15 Betslet är en blomsterrad, sadeln vävd av rosenblad, silverskir till sömmar.
Lustigt gnäggar lyckans sto, guldsmidd sele, guldsmidd sko, 20 van vid vilda ritter. Längtar ut mot drömda land, röda aftonhimlars brand, gyllne solars glitter.
Långsamt haltar fram därnäst 25 nödens gula, blacka häst. Matta släpa stegen. Ögat, glåmigt utav svält, letar hackelse och spält på den frusna vägen. 30
Men vid pilens nakna stam som en svart och spöklik ham sorgens fåle dröjer. Blicken stel mot rymden går, huvut med dess dunkla hår 35 han mot marken böjer.
Sist med man och mule grå som den sista dagen på ålderdomens himmel, hovens slag mot sten och stock 40 dovt som mull mot kistelock dödens isgrå skimmel.
Staffan, Staffan stalledräng vattnar sina hästar fem. Ljuft är livsens vatten. 45 Festlikt blänka himmelns bloss. Jesus huldrik hjälpe oss uti nyårsnatten.
FLOREZ OCH BLANZEFLOR.
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde i den flyende dagens spår, och maj i sitt vårliga töcken gömde all hagtornens blomstersnår, om blommas och vitblommas kärlek jag drömde, 5 om Florez och Blanzeflor.
Det var två konungabarn, som lekte med spiror och äpplen av gull, varandra som bi och blomma smekte, då våren av doft stod full, 10 och äppelblommornas snöfall blekte all örtagårdens mull.
Det var två konungabarn, som redo till bröllop en sommardag, när lekarne nyckelharporna vredo, 15 och burgundern rann röd över lag, och fälten klöverångorna spredo i starka, kryddade drag.
Det var ett konungapar, som i gamman vid härden i högsätet satt, 20 njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman och samman festernas skratt, tills döden slog aska på spiselflamman och tog dem en kärleksnatt….
När aftonrodnadens facklor blänkte 25 vid den döende dagens bår, och maj i sin skymningsslöja sänkte min ensamma vandrings spår, på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte, på Florez och Blanzeflor. 30
ITHAKA.
Jag drömt som främling på en främmad strand Gud vet hur många år. Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land, i silkesseglet stormen slår. Framåt mot obefarna vattendrag 5 förbi Herakles' stoder mot fjärran ö i blå arkipelag jag vridit skeppets roder.
Där ligger solskenslyst i havets mitt mitt Ithaka, den ö, 10 där fruktträdsvalven evigt lysa vitt och dyningarna dö i säven som en mattad aftonsång från kärleksdomnad lyra, dit, vore färden än så hård och lång, 15 vill jag min farkost styra.
Där stå det vita, marmorsvala hus, i vilket jag vill bo. Där silverpoppeln har det högtidssus, som hägnar med sin ro. 20 Ack, världens vägar, jag är trött på dem! Jag hör det dunkla kravet mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem, min vita ö i havet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött 25 på livets lust och larm som på en man, som av en slump mig mött och håller fast min arm. I bröder, än jag går som en bland er, men ren mot slag som smekning 30 med avskedsstundens gåtfullhet jag ler. Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag var dag den manande musik, som eko är av kvällens böljeslag 35 emot min hemös vik. Jag drömmer lutad över skeppets toft. I skum delfiner skalkas, än syns ej ön, men luftens mandeldoft förtäljer, att jag nalkas. 40
Så vill jag bära allt, vad än en man kan bära utav ve, ty ett jag vet, ej evigt räcka kan mitt hjärtas odyssé. Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms 45 som mull i mull begravet, när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms vårvita ö i havet.
MODERSPRÅKET.
Sagoförtäljerska, när jag var barn, drömmens ande du väckte, Fantasos' tömmar av purpurgarn gossen vid elden räckte, visor sjöng från min moders mun, 5 tanke gav leken vid bordet. Också för mig från begynnelsens stund skapades världen av ordet.
Följeslagerska vart du mig sen, hur sig än vände mitt roder. 10 Mer för mitt hjärta än någon vän, närmre än fader och moder, närmre än bruden tryckt mot mitt bröst ständigt var du mitt sinne, bikterska, trösterska, du vilkens röst 15 diktade rastlöst därinne.
Reskamrat, du i fjärran land under främmande himmel log mot min längtan, tryckte min hand, ledsven i Babylons vimmel. 20 Ensamhetssorgen som David du sjöng från min själ med din stämma.— Var du mitt sällskap, endast du, hjärtat kände sig hemma.
Så har du följt mig från barndomens dar, 25 växlande skepnad med åren. Innerst dock alltid densamma du var, bliver väl också till båren, drömmerska, älskande tankens stål, men i din tonvärld fången, 30 svärmande svenska modersmål med ditt kvällsus i sången.
Dig jag tjänar som tacksam son, allt vad jag äger du skänkte. Smedens konst är ju eldens lån. 35 Allt jag drömde och tänkte kommer från dig, som jag dyrka skall, tills mer ej livstråden spinnes. Bönhör mig, så när läppen är kall, man i ditt tempel mig minnes. 40
* * * * *
Moderspråk, du trädets sus, städse nytt och oändligt, annat i morgon- än aftonljus, men dock ett och beständigt. Tusende bladen från topp till fot 45 kan till en kör du kalla, låta dem känna, att samma rot fostrar och bärer dem alla.
Folkets levande andedräkt, het av hopp och av strider, 50 arvked bindande släkt vid släkt ända mot bortersta tider. Alla stora hjärtan i dig klappa, än när de domnat. Lyssna, och ekot mångdubblar sig 55 ändlöst från tider, som somnat.
Landets ungdomsbrunn med våg speglande dåd och dygder, vinterlynne och sommarhåg runt över Sverges bygder! 60 Hemlighetsfulla navelsträng djupt emot jordens sköte, sång vid vaggan samt vid den säng, där oss döden stämt möte.
Guldtråd, på vilken vi våra liv 65 träda med skiftande dagar, ring, som fäster oss vän och viv, tolk för stjärnor och lagar! Högsta tankar, dyraste namn, drömmen skimrande skärast— 70 moderspråk, du bär i din famn allt oss i världen är kärast.