ALBERT ULRIK BÅÅTH.
Bååths första diktsamling, som utkom 1879, betecknar en epok i Sverges litteratur. Tillsammans med Strindbergs "Röda rummet" och fru Edgrens "Bilder ur livet" kännetecknar denna samling den rent realistiska diktningens inbrytande i Sverige. Bååth är dess förste lyriker. Helt naturligt väckte hans debut uppmärksamhet. I stället för det gamla, slentrianmässigt vordna versspråket, vilket utnötts och förslöats, så att det mistat sin förmåga att göra intryck eller framkalla en bild, fann man här en hel mängd nya ord, uttryck och former, som genom sin nyhet gåvo dikterna relief. Personer och landskap, som ansetts bannlysta från diktens värld, framställdes med innerlig sympati och äkta konstnärlig uppfattning. Bååth kan skriva en betagande vacker dikt över sådana motiv som en piga i ett kök, den blinde spelmannen, som trampar landsvägen fram, ett slättlandskap i våtkall kvällsdimma och höstrusk. Sådan hans skaldeindividualitet visade sig i hans första dikter, bibehöll den sig alltjämt i de sex följande samlingar, han utgivit. Möjligen mjuknade hans form något, men i det stora hela bibehöll den sina ursprungliga drag av manlig kraft och kärvhet.—Bååth har också utgivit arbeten om fornnordisk litteratur och odling och mästerligt tolkat flera isländska sagor.
A. U. Bååth föddes 1853 i Skåne, där fadern var kyrkoherde. Efter avslutade universitetsstudier i Lund promoverades han till filosofie doktor 1886. Under studieåren hade han 1874—1879 varit anställd som lärare vid folkhögskolan Vilan och gav senare ofta i sin diktning uttryck för de stämningar, som fyllde den fosterländska folkhögskolerörelsen. Han verkade några år som föreläsare vid Göteborgs undervisningsfond samt blev 1891 intendent vid Göteborgs museum och samma år docent vid Göteborgs högskola. Han avled 1912.
VINTERSTÄMNING.
Så tyst kan det vara i julens tid, då snön ligger mjuk över frusen mark och skiner på alla taken i byn, på kyrkotorn och på prästgårdspark.
Men när det lackar hän emot kväll 5 och rutan en stund i strålar stått och helgmålsringningen stannat av och ringaren ned ifrån tornet gått,
då spörjes det liv. Kring kyrkotorn det flaxar och kraxar ett snacksällt lag: 10 nog har man lov att ha glad sin kväll, då rätt man haft sig en arbetsdag.
Från arla i morse, då snön låg röd, man strävat för kallaste husmanskost. Man snattat kring hus och grävt i snö 15 kring mark och by i bitande frost.
Från parken det svarar med samma fröjd, där har man sitt samvete lugnt också. Det kraxar belåtet i kronorna runt, det knäcker i grenarna då och då. 20
Så blir det igen så juletyst. Det väntas i kyrkglugg och prästgårdspark på vikande vinter, på vår med mask längs rykande fåror i solig mark.
EN PINGSTDAGSMORGON.
Motiv efter en tavla.
Sin symaskin hon trampar, hon märker ej det dagas, hur lampans ljus i kammarn allt mer och mer försvagas.
Ej rast har henne unnats 5 de sista dygnen långa, och sinnet tröttna hunnit vid styng—de många, många.
Men färdig skall hon få den. den sista ljusblå dräkten. 10 Och gott blir så att somna i sena morgonväkten.
Och sedan få för vacker och dyrköpt silverpenning av ymnig pingstdagsglädje, 15 hon ock, en smula känning.
Det rör sig ren på gatan och dagern in sig bryter allt mer, i gyllne strimmor den snart i kammarn flyter. 20
Ah, hur det dock kan suga i ådror och i leder— om blott en stund hon finge på bädd sig kasta neder!
Men färdig skall den bliva, 25 den sista fina dräkten, och sedan skall hon sova så gott i morgonväkten.
Hon griper till, men händerna darra, och de slakna, 30 och bröst och huvud sjunka, och tunga tankar vakna.
Vi vart åt hennes ungdom blott hårda slitet givet? och äger hon som andra 35 ej rätt till fröjd i livet?
Vi skall ur varma blodet dess friska kraft försina? Vi skall för andras glädje ur hennes kind det tvina? 40
Vi lät hon sig ej falla för arm, som fräckt tog taget? Vi lät hon gråten strömma, som viste hjärtelaget?
Nog skulle hon i glittrande 45 pärlglans bättre stråla än den, som snart sig väntar i ljusblå dräkt få pråla.
Och ögat stirrar, tills det ej mer sitt mål kan finna, 50 tills tankarna, de mörka, förblekna och försvinna.
Mot väggens gyllne skimmer det bleka huvut lutas, och matta ögonlocken 55 tillsamman sakta slutas.
Mån unga sinnet åter
av tankarna bestormas?
Ha de blott flyktat hädan
För att till drömmar formas? 60
Kanske de lätt ha ljusnat, allt medan hon fått somna, och äro nu som vänliga syner återkomna.
Det ljusblå klänningsstycket 65 kanske det färdigt sitter om hennes egen midja bland grönt och solskensglitter;
och hon om livet känner sig hult och höviskt tagen 70 och ser den drömde vännen, de kära anletsdragen;
och goda, djupa ögon hon ser emot sig glimma, och allt hon ser omkring sig 75 i sol och jubel simma.—
Kanske, att intet—intet i domnat sinne rör sig, att blicken blott ser mattgrå, oändlig tomhet för sig. 80
Så lika gott—från sorger i solig stund hon dignat, och grytt har helig morgon, om någonsin, välsignat.
BRIST.
Och hade min själ en annan, som vid den sig fäste, som kände dess krafter, de sämsta och de bäste—
en kvinnoande, en av de varma bara, som känna så djupt, att ögonen skåda klara—
då skulle min kalla och strida sång måhända 5 varmare, mjukare toner i dagen sända.
Såg jag av världen en vrå, som dugde att måla, av livet en syn, som kunde i färger stråla,
och sökte dess mening jag, då skulle vi båda i skuggornas sorg, i dagrarnas glädje skåda. 10
Där skummast det var, kanske hon mig viste en gnista, som kämpande låg—ett hopp, som tog liv i det sista.
Och där jag blott ljuset såg, som för stråligt blänkte, hon dämpade skenet och livande värma det skänkte.
Nu låter sången mest som ur ängars dimma 15 en vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.
Kanske att den då som lärksång stiga finge hän över ljusa fält och med ljus på vinge,
och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt såge, där sol över gröna, vida bygder låge, 20
och fram då tonade rent ur de starka slagen all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.