KARL GUSTAV JOHAN SNOILSKY.
Karl Snoilsky [The Snoilsky family of Hungarian nobility was naturalized in Sweden as early as 1651.] föddes i Stockholm 1841. Efter avslutade studier inträdde han som tjänsteman i utrikesdepartementet, där han vann snabb befordran. År 1879 tog han avsked, lämnade Sverige och bosatte sig för en lång tid i utlandet. Först 1890 återvände han till fäderneslandet, sedan han utnämnts till överbibliotekarie vid kungliga biblioteket i Stockholm, vilken tjänst han innehade till sin död 1903.
I Snoilskys skaldeutveckling kunna tre perioder särskiljas. Under den första, som inföll på 1860-talet, kännetecknas hans diktning av "jublande livsglädje, optimistisk frihetsentusiasm, parad med varm medkänsla för underkuvade och förtryckta folk, och en skönhetsträngtande kärlek till söderns natur och folkliv".
1870-talet visar honom betydligt förändrad. Den hänförda livsberusningen har efterträtts av ett smått hånfullt betraktande på avstånd av livet, liksom av en som dragit sig tillbaka och ser på från sidan. Och det är företrädesvis i sonettens kyliga, konstnärligt avslipade form han kläder sina tankar.
När han efter ett tiotal års tystnad åter låter sin lyra klinga, är denna stämning av bitterhet och köld borta. Rikare och varmare ljuda tonerna, på samma gång hans dikt röjer en mognare, mera fördjupad livserfarenhet. Det aristokratiska draget hos honom torde vara det starkaste, och i sammanhang härmed står den reservation, den ovilja mot att ge sig hän, som präglar hans lynne. Men på samma gång har han förstående lyssnat till tidens röster och därigenom demokratiserats; hans frihetskärlek har smultit samman med en vek, fin, miskundsam medkänsla med de små och förtryckta.—En särskild rangplats inom Snoilskys produktion intaga hans ypperliga fosterländska dikter: Svenska bilder.
Som språkkonstnär står Snoilsky ofantligt högt. Kanske ingen av Sverges skalder har ett så elegant utförande, en så konstnärligt säkert utarbetad form som han.
UR INLEDNINGSSÅNG.
Jag bringar druvor, jag bringar rosor, jag skänker i av mitt unga vin. På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.
Jag tröttar ingen utöver höva 5 med tomma foster från drömmars hem. Jag sjunger endast, vad jag fått pröva med mina sinnen, de sunda fem.
I moget kloke, I översluge, er har jag föga att bjuda på. 10 Du varma hjärta på tre och tjuge, du, vet jag säkert, skall mig förstå.
Kom, du som spritter i varje fiber och ej är vän av att skräda ord, följ mig till Brenta, följ mig till Tiber, 15 om det ibland känns för kallt i nord!
Hesperien heter det paradiset, där aldrig sommarn tar något slut, och ingen knarrig kerub med riset de sälla syndiga jagar ut. 20
* * * * *
Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa som yra fålar av idel fröjd! Hör du? Osynliga flöjter klinga ur luft, ur vågor, i dal, på höjd.
O, vad mitt hjärta har våndats, fånget 25 i frack, i flärd och i onatur! Mitt unga lejon, tag nu ut språnget och slå med tassen omkull din bur!
Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra, där yppig skymning bland rosor rår! 30 I morgon blyges man för varandra, att man var säll som en gud i går.
I dag jag än kan få folk att lyssna, fastän jag blott har en svag tenor; i morgon blir det min lott att tystna 35 för någon röst, som är stark och stor.
I morgon skall man ha glömt det hela, i dag dock lever min lilla dikt och låter fritt små fontäner spela i lust och solljus och tillförsikt. 40
Sitt ner och plocka bland mina rosor, och rör med läpparna vid mitt vin! På alla stigar, på alla kosor jag slår den ljudande tamburin.
GAMMALT PORSLIN.
En kung i Sachsen samlade porslin, men samlingsvurmen blev en riktig sjuka. Han bytte bort till kungen i Berlin sitt garde—tänk—mot en kinesisk kruka.
Femhundra man med sabel och karbin, 5 som preussarn visste att förträffligt bruka, i exercisen smidiga och mjuka, i krig en mur, tänk, mot—en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder! Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder 10 från världens början—ja, så tycker ni.
Sen bytet gjordes, har ett sekel svunnit: femhundra tappra hjärtan brista hunnit, den gamla krukan—hon står ännu bi.
DEN TJÄNANDE BRODERN.
På resan igenom livet är du så trygg och tillfreds. Vid varje station, det är givet, ett dukat bord står tillreds. Du far genom sköna nejder 5 och njuter på dunvarm ejder din rundliga vilas frid. Sov sött—den tjänande brodern han vakar emellertid.
Vem är han? Hos dig i minnet 10 hans drag ej fästat sig in, hans hand med det grova skinnet har knappast ens rört vid din. Som lampans ande allena osynlig han plägar tjäna 15 och visar sig blott som gagn, ett månghövdat, mystiskt väsen, ibland ett sorl kring din vagn.
Det hus, som sluter dig inne, ombonat, varmt och bekvämt, 20 din nya rock och ditt linne, som lyser vitt och förnämt, en gata, sopad och putsad, att icke din fot blir smutsad, det färska bröd, som du skär— 25 allt det är den tjänande brodern, som är i sitt verk dig när.
Han håller i ångans tömmar, han steks i maskinrummets sot och för dig i leende drömmar 30 omkring det rullande klot. När i förtrollning du vankar bland skaldens kolonner av tankar, bland välljud, som aldrig dö, den tjänande brodern, den svarte, 35 har fäst dem på papperets snö.
Så trampar han tyst den bana, som ödet, ej själv han valt. Allt går som av gammal vana; du tänker; jag har betalt. 40 Mer tarvas det ej, du menar. Men tänk, om den ande, dig tjänar, en dag toge annan form, förvildad, förbittrad, förfärlig, ett hav av huvun i storm! 45
Lär se i den tjänande anden personen—en like och vän! Tryck själva den valkiga handen, ej blott en penning i den! Hjälp honom att fritt sig förvandla 50 till en som kan tänka och handla! Se in i hans anlete klart! Lär känna arbetarn, din broder— men minns: vad du gör, gör snart!
I PORSLINSFABRIKEN.
Jag på fabriken haft min ögonfröjd att se porslinsarbetarn strävsamt böjd att svarva utan rast det mjuka ler, tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drivet silver dyr, 5 du kanna, skapt för konstlös vit glasyr; mer än en vas, för furstetaffel gjord, min aktning har du, fat för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting, som inom kort i tusental gå kring 10 till hantverksmannens och till bondens bo, där mödan har sin knappa måltidsro.
På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt, dess vackra tomhet umbär folket lätt; men hell den hand, som skapar tyst för dem, 15 de arbetströtte i de låga hem!
Ja, hell och åter hell var okänd hand, som skänkte form åt skålen, till vars rand går varm och brådskande en törstig mund, då nötta verktyg vila för en stund! 20
Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi, långt mera oumbärlig är än vi, som blåsa bubblor blott av granna ord till lek vid övermättad bildnings bord.
O, den som kunde skänka dikten så 25 den enkla form, som tusenden förstå, den form som frambär kraftigt vardagsbröd till tjänst för hunger, ej för överflöd!
O tänk, att bilda i en lycklig stund den bägare, som anstår var mans mund, 30 som fylls vid tidens djupa brunn en gång för tusenden, som törsta efter sång!