VIKTOR RYDBERG.
Måhända har ingen svensk skriftställare så haft allas öra och ägt en sådan allmän auktoritet som Viktor Rydberg under de senare åren av sitt liv. Han var erkänt den svenska odlingens främste och för hans personlighet med dess rika mångsidighet, nobla försynthet och varma humanitet böjde sig gärna även andar och viljor, vilka ej egentligen hörde till hans undersåtar.
Det var emellertid först efter många år av betydande verksamhet på flera områden, som han nådde fram till detta allmänna erkännande. Lång och hård var vägen, som ledde upp till tronen i andens rike.
Abraham Viktor Rydberg föddes i Jönköping den 18 dec. 1828. Fadern, som tillhört arméen och deltagit i 1809 års krig i Norrland, innehade där tjänst som fängelsedirektör. Outplånliga intryck mottog gossen av sin moder, och när skalden sedermera i den djupsinniga dikten "Vadan och varthän?" säger:
"——i min moders blick jag in i det eviga skåda fick",
så är detta ej blott en vacker poetisk fras. Odödlighetstanken, evighetshoppet, som är det centrala i Rydbergs livsåskådning, hade tidigt plantats i hans sinne av henne, "som lärde honom Guds namn och böner". Snart skulle dock hemmets lycka skövlas. Viktor var ej mer än sex år gammal, när hans moder och en hans syster bortrycktes av koleran, faderns förstånd omtöcknades av sorg, så att han ej längre kunde inneha sin befattning, och syskonen skingrades åt olika håll. Under ekonomiskt mycket brydsamma förhållanden fick Viktor Rydberg nu kämpa sig fram till en uppfostran. Först år 1851 blev han student vid Lunds universitet, och endast ett par år kunde han uppehålla sig vid akademien. Han nödgades söka sin utkomst som privatlärare, under det han på egen hand fortsatte sina studier i tanke att bliva ingenjör och sedan möjligen utvandra till Amerika, där redan tvenne av hans systrar befunno sig. Till all lycka för Viktor Rydberg och Sverge—och antagligen utan alltför stor förlust för järnvägarna i Förenta staterna—erbjöd sig då tillfälle till stadig och lönande verksamhet i hemlandet. Från och med 1855 fästes Rydberg vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktion han sedan tillhörde i tjuguett år. Hans bidrag till tidningen utom de rent skönlitterära utgjordes av politiska artiklar, resebrev, litterära granskningar, uppsatser i religiösa och filosofiska ämnen, och helt säkert har hans arbete i den liberala tidningens tjänst i hög grad påverkat hans utpräglat frisinnade åskådning samtidigt med att det varit av betydelse för mångsidigheten i hans intressen.
På 1860-talet blev det hittills föga nämnda namnet Viktor Rydberg ett fejdenamn, kring vilket en förbittrad strid uppblossade. Med sitt arbete "Bibelns lära om Kristus" kastade sig då Rydberg in i en pågående lärostrid. Han blev med ens känd över hela landet och vann både fiender och meningsfränder i stort antal. Striden, som väl egentligen bar Rydbergs försynta natur emot, verkade emellertid nedstämmande på honom och hämmade ej så litet hans litterära verksamhet. Den hade dock det goda med sig, att hans ryktbarhet kom även hans romaner, främst bland dem mästerverket "Den siste atenaren", till godo, vilka först nu började spridas i vidare kretsar. Småningom fördes hans intresse över till språkliga frågor. Han sysslade ivrigt med språkrensning och utförde på detta område ett synnerligen betydelsefullt arbete, på samma gång som han utbildade sitt eget språk till sällsynt renhet och skönhet. Sedan han 1876 anställts som föreläsare i filosofiska och kulturhistoriska ämnen i Göteborg, ägnade han sig odelat åt vetenskapliga studier och diktning. Härifrån kallades han 1884 till Stockholms högskola som professor först i kultur-, sedermera i konsthistoria.
Rydberg är alltigenom idé-diktare med mycket litet av lyriskt känsloutbrott. Allt vad han ser varsnar han mot evighetens guldgrund, under oändlighetens höga stjärnhimmel. Helst lägger han därför sina tankar i munnen på gestalter, vilka kunna tjäna som typer för vad som rör sig innerst i mänsklighetens bröst, såsom Prometeus, för den okuvliga ståndaktigheten, Ahasverus, för det mänskliga missmodet, Faust, för den osläckliga kunskapstörsten, och den flygande Holländaren, för den bittra, evigt jagande oron. Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.
Vid hans död den 21 september 1895 vart det kungssorg i Sverges land, och efter honom kännes ännu saknaden kring ett högsäte, som blivit lämnat tomt.
DEXIPPOS.
(I Aten år 267 efter Kristus.)
Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas' stad, och ett rop av ångest genljöd under kolonnaders rad: "Goten kommer, goten kommer! I går afton stod han ren knappt en dagsled—ve oss, ve oss!—knappt en dagsled från Aten."
Nu av män och barn och kvinnor vimlar tempelsmyckat torg; 5 alla vrida sina händer i förtvivlans vilda sorg: "Roma, du, som tog vår frihet för att ge oss skygd och värn, o, var äro dina örnar, dina legioners järn?"
Träda så på talarstolen stadens råd och fäder opp; ack, men deras bleka läppar äga ej ett ord af hopp. 10 Ingen maning hörs till vapen, ty på gotens segerled lägga kungar sina kronor, städer sina tinnar ned.
Och så vart till sist beslutet att i templen denna dag under offer, bön och suckan bida ödets hårda slag. Tystnad råder över torget, alla bröst av bävan slå, 15 när Dexippos, hävdatecknarn, stiger fram och talar så:
"Finns ett hopp i vapenskifte? Alla här ha svarat nej; gotens lynne tål ej mothugg, därför reta honom ej! Hem och tempel skall han skövla värre, trefalt värre än, om han ser hellener vara, liksom goter, tappre män. 20
Tron dock ej, att I med feghet kunnen köpa edra liv!
Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv.
Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst;
nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest!
Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! 25
När ej dygd kan elda hjärtat, tänd det i backantisk brand!
Hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd,
du, som skyr befriarn Striden och befriarn Ädel död!
Stirren rusige på döden, I, som levat utan mod!
Raglen under vinlövskransen ned i Stygens svarta flod! 30
Detta är mitt råd till eder. Gån med det, atenske män!
Men här finnas gossar även, och jag har ett råd igen.
Bort med dem, som ständigt glömma, att vad stort, som världen såg,
verkats har av späda krafter, spända av en eldig håg!
Bort den blick, som, skarp för hindren, är för målets skönhet skum! 35
Hädan, fege män och gubbar! Fjärmen er från heligt rum!
Bort, I vuxne och förvuxne! Kom till mig, du unga släkt! O, jag ser, nu kommer våren, nu jag andas västanfläkt, och bland unga plantor står jag som Dodonas gamla ek, och i kronan siar guden om en hög, en ädel lek. 40
Gossar, låt oss leka kriget, då en värld befriades,
då Temistokles och Kimon levde och Miltiades!
Hell dig, Zevs, de leva ännu! Hell dig, Zevs, de stå mig när!"
Och en hänförd gosseskara svarar rörd: 'De äro här'.
Samlens då på Kerameikos! Fatten svärd och sköld och lans, 45
ty vår lek skall ändas, piltar, med pyrririsk vapendans.
Skruda dig i högtidskläder, kransa dig, du glada hop!
Snart förnimma berg och dalar evoe och fröjderop."
Och en väldig skog av lansar snart på Kerameikos står.
Vilka lockar, vilka kinder, vilken härlig mänskovår! 50
Tusental av lekkamrater, ordnade i flock och tropp,
och inunder kransar ögon, glänsande av mod och hopp.
Vill Dexippos endast skåda vårens prakt i sina led?
O, låt även sommarns styrka, höstens mognad vara med!
Männer komma, gubbar komma, allt till vapen gripit har; 55
skilj ej gossen från hans broder, skilj ej sonen från hans far!
Dagen är en fest för våren, unga krafters offerdag; men de gamle ha föryngrats—tag dem upp i helgat lag! Männen välja sig bland gossar märkesmän för flock och tropp: styrkan följer glad förtröstan. Låt vår skara bryta opp! 60
Och nu tågar ut till leken under rop och blomsterregn, mellan kvinnor, som i tårar kalla ned Olympens hägn, ett panateneiskt festtåg, lysande i vapnens sken bland oliver och plataner ur det bävande Aten.
Varm är dagen, men från havet fläktar vinden frisk och sval. 65
Över bergen stiger tåget, stiger ned mot yppig dal.
Passet vidgas—se, en tavla breder sig för häpen syn:
eld och rök från tända byar fara virvlande mot skyn.
Ständigt, ständigt nya eldar, och se där, i moln av damm gnägga redan gotens hästar, glimma gotens vapen fram! 70 Än en blick utöver fältet, och till häst Dexippos sprang, och hans stämma, följd av ekon, mäktig över hären klang:
"Lekens glada stund är inne. Sluten leden! Fällen lans!"
Leden slutas, lansar fällas, blixtrande i solens glans.—
"Framåt!"—Fram falangen tågar.—"Och nu ljude stark och klar 75
stridens sång, tyrteiska hymnen, från vår frihets stolta dar!"
Sången brusar genom leden, tonande ur fulla bröst; gossars silverstämma blandas skönt med männens djupa röst. Hör, han stiger, krigarhymnen! Hör, han lyfter sig mot sky, svarad dovt av Nordens lurar, gotisk sång och vapengny. 80
ATENARNES SÅNG.
Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden!
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! 85
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!
Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö. Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu älskligt i lockarne bär vårliga blommornas krans. 90 Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.
GOTERNAS SÅNG.
I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, 95 du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och veke trälar! 100
Vig dem till vila med svärdets vaggsång! Bär gyllne bytet till norrskensbergen, till kämpens kulle, 105 till kämpens kummel i furors skugga och granars skymning!
Sången tystnar, lansar korsas, rasslande emot varann, svärden blodas, leken yrar sköld mot sköld och man mot man, 110 gotisk fylkning bräcks och spränges, och när stumt är vapnens dån, märka Hellas' söner häpne, att de nu lekt Maraton.
Över likstrött slagfält bryter äntligen ett jubel fram:
"Hell Dexippos, hell dig, arving av vår forna hjältestam!"
Och i jublet hörs en stämma, ack, så svag och späd och vek: 115
"Hälsa till min mor, Dexippos! Tack för denna glada lek!"
Hjälten står med tårat öga över bleknad gosse böjd,
vars i döden väna anlet skimrar än av stridens fröjd.
I sin famn han lyfter svennen, och han talar så: "Farväl!
Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjältesjäl. 120
Må hon sen i ord och toner sväva jublande och glad i de sånger, som jag diktar, och på mina hävders blad! Må hon sen igenom sekler andas ungdomsfrisk och varm, längtande till dåd och lekar, in i millioners barm!
Salig, salig, trefalt salig prisar jag en lott som hans: 125 att få fläta hjältens lager in i gossens rosenkrans, att ur älskad moders armar ila hän med kind i brand, strålande av fröjd och fägring, till att dö för fosterland.
Vad vår värld är kallt förståndig! Vad vår värld är fåvitskt klok!
Och hon lönas för sin klokskap med ett blytungt träldomsok: 130
världens klokskap föder henne sorg och feghet, skam och svek.
Fyll vårt land, o Zevs, med gossar, mod och tro och lust och lek!
O, hur sorg för morgondagen fostrar lumpenhet och kiv!
Hur det fega allvar kastar dödens skugga på vårt liv!
Zevs, giv släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! 135
Då är träldomsoket fallet, då är världen skön och fri.
Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd; blygsamt på Barmhärtighetens vare offerkransen lagd, ty din miskund, höge fader, lät oss i en säll minut med en gudingiven barnlek plåna seklers nesa ut." 140
I KLOSTERCELLEN.
Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan.
För det ena kära värvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flera bägare han tömt.
Se, nu textar han så flitigt med en gammal bok framför sig, 5 tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig, och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt, gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.
Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket; riktig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket. 10 Åt var kapital, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.
Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden, handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag, 15 liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.
Om han visste, vad han verkar, kanske skulle då han kasta pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta. Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand formeln, som en dag skall lösa andarna ur dogmens band. 20
Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida. Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik för att rädda Platos himmel och Perikles' republik.
Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen, 25 och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen! Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år—
bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor. Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor, 30 genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt, och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.
SNÖFRID.
I kvällens mörker och stormens larm han hörde en röst vid sin fönsterkarm: "Gunnar, nu går det böljor över sjö. Kom, jag vill se, om din håg är varm, 5 om mod kan bo i en gossebarm; kom, gunga på våg en huldremö! Och rädes du icke för svek och harm, Gunnar, då styra vi ut till din lyckas ö". 10
Det var Snöfrid. Djupt i skogen stundom såg han henne; älskligare huldra aldrig fanns: skön hon var med blåa ögons glans, gyllne lockar om det vita änne. 15
Han ilade ut, hon tog hans hand; så gingo de ned till sjöastrand. "Snöfrid, hur fager du är i din silverskrud!" Och månen rann upp vid skogens rand 20 och lyste ur moln med rödgul brand å seglet, som spändes på ungmöns bud, och snäckan hon sköt i skum från land. "Snöfrid, vi gunga på våg, mina drömmars brud!" 25
Vid hans sida sitter hon och lyss till vindens saga, skådar drömmande till månens klot; runt omkring dem dånar vågors hot, runt omkring dem stormens röster klaga. 30
Nu vräker en bränning mot stav och stam; där skjuter en berghög udde fram. "Gunnar, vi syna guld i månljus natt". Så locka små troll i dvärgaham; 35 de locka och vinka från bergets kam: "Kom, gosse, tag din lycka fatt! Vi skola dig fria från armods skam. Gunnar, giv oss din själ, då får du vår skatt". 40
Det viner i luft, det skummar på fjärd, där brusar nu fram en rasande färd. "Gunnar, där kommer Utgårds vilda jakt!" De komma med lurar och fanor och svärd 45 och ryta sin dövande hyllningsgärd åt våldet, som Midgård i kedjor lagt. "Giv oss din själ, och i minnets värld, Gunnar, ditt namn skall stråla med ärans prakt". 50
Nu syntes en vik, där månen göt sitt skimmer och böljan domnad flöt. "Gunnar", så lockar en röst, "vänd hit din stäv! Dig väntar en hydda i lundens sköt, 55 en trohet, som aldrig sitt löfte bröt; här drömme du ljuvt vid strandens säv! Den vänaste arm, som ett famntag knöt, Gunnar, skall väva med kärlek din levnads väv". 60
Men Snöfrid reste sig
högt i stäven:
"Bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska 65
ro på guldet;
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd, vunnen
i självisk ävlan; 70
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig, då väljer du stormen; ty de hårda 75 hjältelivets runor lyda: 'Svärd mot snöda jättar draga, modigt blöda 80 för de svaga, glad försaka, aldrig klaga, strida hopplös strid och namnlös dö'. 85
Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!"
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken. 90
* * * * *
Gunnar, gosse! Många vägar öppna sig till griften; om bland dem du väljer kämpens stig, genom oro, kval och hårda skiften, genom tvivlets töcken för han dig. 95 Trött och ensam kämpe i sitt blod den man, som lyfte sköld till värn för denna världens små, och ju himlen närmare hans syfte, desto tyngre fjät han måste gå. 100
Dock, du gosse, är du dina bästa drömmar trogen, återser dig huldran någon gång, leker med dig, som I lekt i skogen, sjunger för dig tröstlig runosång, 105 öppnar för dig dina barndomsminnens blomstergårdar, när från strid du längtar dit igen, där på Idavallen nornan vårdar morgonlivets gyllne tavlor än. 110
TOMTEN.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, 5 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, 10 tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, 15 över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta: "Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta". 20 Slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus, 25 känner på alla låsen. Korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk av sele och pisk och töm, Polle i stallet har ock en dröm: 30 krubban han lutar över fylls av doftande klöver.
Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står 35 stolt på sin högste pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått; Karo sin tomte känner, de äro goda vänner. 40
Tomten smyger till sist att se husbondfolket det kära; länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära. Barnens kammar han sen på tå 45 nalkas att se de söta små; ingen må det förtycka: det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder 50 slumra som barn; men varifrån komma de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick—men vart? Gåtan, som icke låter 55 gissa sig, kom så åter.
Tomten vandrar till ladans loft; där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft nära vid svalans näste. 60 Nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd af sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om 65 månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg; 70 strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all: livet där ute är fruset; blott från fjärran af forsens fall 75 höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och halvt i dröm tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara. 80
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, 85 snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
I NATTEN.
Tyst är lunden, och sjön, som kysst strandens somnade ros, är tyst. Aftonskimret, som milt besken tempelkullen, har bleknat ren stilla, drömmande stilla. 5
Tysta stjärnor ur havet gå, stilla palmernas kronor stå, sen därunder i myrtenskog vinden suckade nyss och dog stilla, drömmande stilla. 10
Tyst najad har på mossig bädd sjunkit ned vid sin urnas brädd, sövd av sorlande källans sus: barmen häves i månens ljus stilla, drömmande stilla, 15
medan hon ser i ljuvlig dröm stelnad, kristallren, tidens ström och all världen från ve och harm somnad in på Allfaders arm stilla, drömmande stilla. 20