KARL VILHELM AUGUST STRANDBERG.
Den frisinnade, fosterländska stämning, vilken som en varm våg gick genom Sverges folk, dess samhällsliv och vitterhet, på 1840-talet, fick sin ädlaste och yppersta tolk i K. V. A. Strandberg (Talis Qualis).
Född 1818 i Södermanland, där fadern var präst, kom han som student till Lunds universitet. Bland sina kamrater där blev han snart känd och värderad som skald. I djärva dikter, burna av en lidelse, som skapade sig en ursprunglig och klangfull form, gav han uttryck åt tidens unga känslor, däribland ock åt den sympati för de förtryckta folken, såsom t. ex. det danska och det finska, vilken då kom så många svenska hjärtan att klappa i raskare takt. Han ryggade ej ens tillbaka för att vid en studentfest tämligen obehärskat angripa Tegnér, som ju i motsats till Geijer allt mer utvecklat sig till en liberalismens motståndare. Ett sådant angrepp måste naturligtvis i Lund betraktas som högmålsbrott och blev måhända ej utan betydelse för Strandbergs akademiska bana. Åtminstone inskränkte sig resultatet av hans studier till en obetydlig juridisk examen, när han 1847 lämnade Lund. Han bosatte sig nu i Stockholm, där han hade att kämpa mot ekonomiska svårigheter och nära nog slet ut sig i arbetet för sitt och de sinas uppehälle. En tryggad ställning erhöll han dock 1865, då han efter inval i svenska akademien av denna utsågs till redaktör för Post- och inrikes tidningar.
Hans diktning utvecklade sig, sedan han lämnat Lund, till allt mera mognad. Den ungdomliga, brusande häftigheten lade sig, tonen blev mindre lidelsefullt utmanande, och behärskningen fördjupade hans känsla till mera stilla innerlighet. Hans språk utmärker sig för ursprunglighet och käckhet, där är malmklang i hans rytmer och hans ordskatt är av en sällspord, stark och smidig, fägring.
Hans sista år fördystrades av sjuklighet, men döden kom plötsligt för honom. Den 5 febr. 1877 fanns han sittande död vid sitt skrivbord.
BARRIKADER.
Hur ondskan Herrens helga rätt försvagar, hur våld och väld all ädel hug förstöra och sanningen i neslig landsflykt köra, du ser, fördrager, på sin höjd beklagar.
Men skriften nämner, huru i de dagar, 5 då ingen vill Guds namn kring världen föra, han skall den döda stenens tunga röra, att den predika må hans namn och lagar.
Så äro dock ej alla tungor fala, ännu där givas röster, vilka hinna 10 från gatan upp till slottens balustrader;
och stenarna ha redan börjat tala, på det rättfärdigheten skulle finna på sistone en tolk i—barrikader.
MANING.
Vad? Äro alla våra männer döda?
Och äta harar våra fäders bröd?
Ett ädelt folk i fara är och nöd,
och vi—se på, hur tappra män förblöda.
Fördrager politiken än med möda 5 den blå och gula rocken hos en röd, än sen? Ha vi ej blod i överflöd att färga våra svenska rockar röda?
Eho, som ärvt ett uns av Karlars blod, skall, innan ögonblicket än försvinner, 10 i pipan genast lägga ned sitt lod.
Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner; men knappt en kvinna ser med tålamod, att det av skam på våra kinder brinner.
MITT DÖDA BARN.
Lugnt jag min lyckas summa vägde mot lyckan under högre tak, fastän den rikedom jag ägde var sammanförd i små gemak.
Och som jag ej var med i ringen 5 kring statens fullbesatta bord, så slapp jag trängas, och med ingen behövde jag att byta ord.
Så bjöd jag världens ävlan spetsen och gladdes åt den dag, som var; 10 men så bröt döden in i kretsen, och då först blev jag fattig karl.
Ty tar du blommorna från tuvan, så står hon skövlad snart och tom, och tar du ungarna från duvan, 15 så har hon ingen egendom.
Det blåste ingen fläkt av oro, du ljuva barn, de ögonblick, då dessa mina armar voro den vagga, där du slumra fick. 20
Jag var, när du om halsen höll mig, en gammal kvist, som gått i knopp; och såg du opp, det föreföll mig, som ett juvelskrin sprungit opp.
Det finns ej sinne, så förslitet, 25 som ej har barnaögat kärt; det finns ej barn, om än så litet, som ej är millioner värt.
Så skred min dag förutan strider och i ett jämnmått utan namn, 30 liksom ett skepp, som sakta glider med fulla laddningen i hamn.
En kväll vi väcktes—och vid sidan stod hålögd sjukdomens gestalt: du låg i ryckningar och kvidan 35 och sökte lindring överallt.
Där lade vi oss ned att vyssa till stilla ro de lemmar små; där böjde vi oss för att kyssa till sömns de vilsna ögon blå. 40
Men all vår kärlek litet hjälpte, och ingen vänlig vila kom, förrän den bleka döden stjälpte i gryningen sin fackla om.
Och se, från dina skuldror sköto 45 små vita vingar ut med hast, som alla hinder genombröto, i samma stund ditt öga brast!
Jag såg dem lyfta dig i kretsar, en lärka lik, från jordens bryn, 50 till dess till slut de fina spetsar försvunno, glänsande i skyn.
Och det vart dager i detsamma, men skymning, skymning för min själ; jag tyckte jag såg ljusen flamma, 55 men mörker, mörker likaväl.
Du var mitt yngsta hopp, mitt sista, och redan står din vagga tom, och under locket på din kista, där ligger nu min rikedom. 60
Men vad mitt öde tar för kosor, skall du som fjäril vila på en bädd av röda, röda rosor uti mitt hjärtas bästa vrå.
TACK FÖR GOD VAKT!
Farväl, farväl! Tack för god vakt! Jag hör en stilla röst, som länge viskat sitt "giv akt" i djupet av mitt bröst. Min afton skrider fram med fart; 5 det gäller kanske uppbrott snart.
Men innan detta bröst är kallt och handen domnat av, ännu ett öppet tack för allt, vad livet vänligt gav! 10 Vad sår jag fått, jag ensam vet, och det må bli min hemlighet.
Tack för det landet, ert och mitt, som tänt mitt hjärtas brand och som allt hittills stått så fritt 15 som intet annat land, med stor och allvarsam natur i vinterur och sommarskur!
Tack för det folket, dit jag hört och som min fostran gjort, 20 för allt, vad därifrån berört min hug i sant och stort, för vad av minne eller hopp det för mitt inre rullat opp!
Tack för det kära tungomål, 25 vari jag del har haft, en härlig skatt, musik och stål, behag, försmält med kraft, i tusen år vårt väsens borg i väl och ve, i fröjd och sorg! 30
Tack för den strängalek jämväl, som en och annan gång med flyktigt välljud fyllt min själ! Tack för evärdlig sång från Stiernhielm, Spegel och än fler 35 till Kellgren, Lenngren och Tegnér!
Tack för det hem, vars väggar gett mig hägn från dag till dag, där viv och barn jag kring mig sett med namnlöst välbehag, 40 där mången morgon grytt och flytt, då jag stått upp som ung på nytt!
Tack för att ej ett sparsamt bröd förhölls oss någonsin! Tack för att ej den bleka nöd 45 hann över tröskeln in! Tack för vart ord, som styrkt mitt mod! Tack för var själ, som min förstod!
Tack för allt lyckosamt och gott, som blivit mig beskärt! 50 Tack för det kors jag bära fått, kanske långt mera värt! Tack för att smärtan skärpt min syn för livets utsikt bortom skyn!
Tack för det mål, dit jag blev ledd 55 vid kvällens matta sken! Tack för den grav, som varder redd en dag åt mina ben, och att de få den ängd bebo, där snart min samtid gått till ro! 60
Hur skönt att, när så blir bestämt, få lösas från sin rot och lyftas uppåt, uppåt jämt, förklaringen emot, att sista gången hava sagt: 65 Farväl, farväl! Tack för god vakt!