B. Konunga-dottern i Tornet.
Ifrån Gottland.
Det var en gång en konung och en drottning, som lefde mycket väl tillsammans. De åtte en enda dotter, den vänaste man kunde se för sina ögon; också höllo de henne kär öfver allt annat. Men när det lidit en tid, fick drottningen sin hel-sot, och kände att hon skulle dö. Hon lät så kalla till sig sin gemål, konungen, och sade: »jag känner att min tid är all, och hafven stor tack för hvar dag vi lefvat tillsammans. Likväl sörjer jag icke för mig, att vi skola skiljas; ty jag vet att J hållit mig kär, och att jag aldrig skall gå ur edert sinne. Icke heller sörjer jag för eder; ty när jag är död, skolen J fästa en annan gemål, och så blir edert hjerta gladt igen. Men allramest sörjer jag för vår lilla dotter, att hon skall bli så frånfallen och ensam i verlden. Lofven mig fördenskull, att J tagen väl vård om henne, så att hon slipper lida spott af andra, eller gråta att hennes rätta moder är död.» Ja, detta lofvade konungen, som man det kan vänta, och så dog drottningen, lemnande ett godt eftertal af både höga och låga. Men konungen sörjde mycket öfver hennes död, och ville icke låta trösta sig.
Det stod så en lång tid bortåt, och allt var konungen lika bedröfvad som tillförene. Då begynte hans män att samrådas huru deras herre skulle åter blifva glad igen, och tycktes dem rådligt, att han borde se sig om efter en ny drottning. Detta var konungen mycket emot, ty han önskade hellre lefva ogift i all sin dag; likväl lät han omsider öfvertala sig att göra efter deras begäran. Han drog så bort i främmande land, och fäste sig en ny drottning, och förde henne hem till sitt rike. Men den nya drottningen var i allt olik hans förra gemål, ty hon var både elak och afundsam, och hade ett hjerta hårdare än en sten; dertill var hon trollkunnig, och öfvade många onda ting. Häraf skedde, att konungen icke fick någon trefnad i hemmet, utan tänkte ofta med sorg på fordna dagar, huru annorlunda det då var. Men ännu värre gick det hans dotter, den unga prinsessan. Hon rönte aldrig någon huldhet hvarken af sin styfmoder eller sina styfsystrar — ty drottningen hade ock varit gift —; utan första tid konungen icke var tillstädes, gjorde de henne all den harm och orätt de någonsin kunde. Så stod det i flera år, och prinsessan växte upp till den fagraste mö som någon visste att säga om. Men ju längre det led och ju fägre hon växte, desto sämre blef hon hållen.
Det hände sig om våren, att konungen en dag gick att lustvandra på sjö-stranden. Som han nu såg huru böljorna lekte, och skeppen gingo land och land emellan, rann det honom i sinnet, att han ville fara i leding, medan han kunde skingra sin sorg. Han lät derföre skjuta sina snäckor ifrån land, skar budkaflar öfver allt sitt rike, och bjöd ut hvar man som kunde bära vapen. När så allt var redo, gjorde han sig betänkt huru han skulle sörja för sin unga dotter, medan han sjelf var borta. Till den ändan lät han bygga ett fast torn uti skogen, förde dit prinsessan med hennes tärna och hennes små-svenner, och sade att de skulle blifva der, tills han kom hem igen. Derefter hissade han segel under förgyllande rå, och drog ut på härtåg långt i främmande land. Men detta var just hvad den elaka drottningen länge hade väntat. Ty icke så snart såg hon konungens vimplar fara öfver sjön, som hon öfvade sina onda konster, och förtrollade konunga-dottern med folk och allt, så att tornet blef till en usel jord-koja, prinsessan sjelf till en liten råtta, hennes tjenare till andra små råttor, och tjenste-mön förvandlades till en kråka, som kraxade och skriade i luften. Derefter begynte styfmodern och hennes döttrar ett lustigt lefverne på kungs-gården, och styrde och ställde med riket såsom dem godt syntes. Men den lilla råttan satt ensam och öfvergifven i sin jord-koja, och konungen, hennes fader, visste ingenting af hvad henne vederfarits, utan drog vida öfver saltan sjö, och hvart han kom vann han alltid seger.
Sagan vänder nu till ett annat konunga-rike. Der rådde en konung öfver, som hade tre söner. När prinsarne kommit något till ålders, lät konungen en dag kalla dem inför sig, och sade: »jag börjar blifva gammal, och kan väl märka att min tid icke blir lång; ty ’grå hår äro dödens blomster.’ Dragen derföre bort och söken eder giftermål, att jag må se eder försörjda innan jag dör.» Ja, detta likade de två äldste konunga-sönerna öfvermåttan väl, ty begge voro de raska och hurtiga ungersvenner; deremot var den yngste prinsen alltid blyg och försagd, så att han svarade ingenting. Bröderna begynte nu spörja sin fader åt, hvar de helst borde se sig om efter kärestor. »Jo,» svarade konungen, »här hafven J hvar sitt gull-äple. Kasten dem framför eder, och hvar de stadna der skolen J söka er lycka.» Så samtaladt togo prinsarne orlof, och lagade sig till med vapen och gångare, och drogo bort ifrån kungs-gården. Men allt gäckades de två äldste prinsarne med sin yngre bror för hans försagdhet, och undrade likt och olikt, hvar i verlden en sådan som han skulle få sig någon käresta.
När nu bröderna kommit på väg, kastade hvar sitt gull-äple, och äplena till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det icke bli slut på de äldste konunga-sönernas gabberi, utan allt drefvo de gäck med sin yngre bror, så han visste sig ingen råd för deras elakhet. Han blef derföre rätt glad, när hans gull-äple plötsligt hoppade af vägen och begynte rulla in åt vilda skogen. Häröfver gäckades bröderna ännu mera, och sporde, hvad fager brud han tänkte finna bland furu-buskarne. Men prinsen aktade icke mera om deras skämt, utan red öfver stock och sten, allt som hans gull-äple visade vägen. Bröderna foro så åt hvar sin led, och de äldste prinsarne kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka styfmodern bodde. Der friade de till hennes döttrar, och fingo ja, och fäste dem till sina kärestor. Men den lille minste prinsen red genom skog och mark, så länge dager var ljus på himmelen, och när qvällen kom, att sol gick ned, hade han ännu ej funnit hvarken gård eller herberge.
Som han nu hade färdats både länge och väl, och det redan var serla på aftonen, märkte han ett litet ljus som tindrade fram emellan träden. Genast red han ditåt, och rätt som det var stadnade hans gull-äple vid en liten, liten jord-koja. Detta tycktes prinsen vara mycket annorlunda än han hade väntat; men, såsom han var trött af resan, besinnade han sig icke länge, utan band sin häst vid ett träd, öppnade dörren, och steg in. Vid han nu trädde fram i stugan fick han se en underlig lek; ty der fanns icke någon menniska, hvarken träl eller bonde, men längst fram i högbänken satt en liten fager råtta, och såg så innerligt god och beskedlig ut. Bakom hennes stol gick en kråka, som bredde ut fjädrarne och ville just vara litet högfärdig; men på golfvet sprungo en hop små, små möss af och an, och hade så brådt om, så brådt om, och pysslade och sysslade med sina göromål, allt som deras matmoder nyrnade åt dem. Konunga-sonen visste i början icke hvad han skulle tänka om allt detta; utan stod en lång stund och bara såg sig omkring; men den lilla råttan neg honom med blida ögon, helsade honom välkommen, och sporde efter hans ärende. »Jo,» sade prinsen, »min fader har skickat mig ut för att fria, och mitt gull-äple har stadnat vid denna jord-koja, ehuru olikt det synes att jag här finner mig någon brud.» ’Åh,’ sade råttan, ’var inte bekymrad för det, du; ty ditt ärende är till mig och icke till någon annan. Stig nu fram, fager ungersvenn! Det är redan länge jag har väntat dig.’ Dermed lät hon breda ett hyende öfver bänken, bjöd prinsen taga plats vid sin sida, och undfick honom både vänligt och kärligt. Men nu skall man tro de små råttorna fingo något att beställa. Somliga tände upp ljus, så att jord-stugan glimmade som den präktigaste konunga-sal, andra blandade mjöd och vin, och framsatte ypperlig mat, så prinsen hade aldrig blifvit så undfägnad, andra åter sprungo bort och hemtade foder åt hans häst, både elfve-gräs och jungfru-halm och andra fagra blommor som vexa om sommar-tid; men af allt ihop var det ingenting som behagade prinsen så mycket som den lilla råttan; ty hon var både täck och fager, ändock att hon inte var annat än ett litet djur. Dertill var hon så hjertans god och vänlig, så han hade aldrig tänkt att det kunde finnas en sådan liten huld varelse i hela verlden.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och vilja i stället se hvad den lilla råttan tog sig före. Hon kallade sin tjenste-mö, gaf henne noga besked om allting, och sade att hon skulle fara öfver skogen bort till drottningens döttrar. Ja, kråkan var genast färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in i kungs-gården, frågade prinsessorna hvad hon hade för ärende. »Jo,» svarade kråkan, »min matmoder, den lilla råttan, låter helsa så mycket, att hon fått en konunga-son till friare. Hon beder fördenskull att J skicken henne litet groft hafre-bröd med spicke-sill, emedan hon gerna vill undfägna honom med något serdeles, och konunga-barn äro så vanda vid kräslig mat, att slik en kost månde synas dem mycket förträfflig. Dertill beder hon ock om en knippa långhalm åt hans häst, emedan kungs-hästar äro trötta vid att aldrig få annat än hö och hafra.» Straxt var afundsjukan framme, och prinsessorna svarade helt oförtänkt: »helsa du henne som skickat dig, att hon må vända sig till hvem hon vill, men inte är det värdt hon vänder sig till oss; för vi ha sjelfva fått friare, och kunna väl också ha lust att fägna dem med någonting riktigt rart.» Kråkan vände nu hem med sådant besked, och flög tillbaka öfver skogen till den lilla jord-kojan. Men när råttan fick höra hvad svar hon fått, log hon i sitt sinne, och gladdes att hennes list hade så väl lyckats. Hon lät nu bära fram både mjöd och vin, och undfägnade prinsen på det allra kostligaste, så han hade aldrig haft det så godt. Men hvem som rosade gästa-budet, inte var det prinsens bröder uppe i kungs-gården; ty de fingo hålla till godo med hafre-bröd och spicke-sill, så de hade aldrig lefvat vid så mager kost i all deras tid.
När så tre dagar voro förlidna, tog prinsen farväl af sin lilla käresta, sadlade sin gångare, och gaf sig på väg att möta sina bröder. Som de nu träffades, hade de två äldste konunga-sönerna mycket att förtälja om sina fästemörs fägring och andra egenskaper, ehuru man eljest föga kunde märka, hvarken på prinsarne eller deras hästar, att de kommo ur ett friare-gille. Men den yngste prinsen sade ingenting, utan teg; och bröderna redo så tillsammans framåt kungs-gården. Vid de nu kommo farande genom borga-grinden, var der samlad en stor hop folk, och alla undrade öfver de äldste prinsarne, att de redo på så magra hästar och sågo så svultna ut, medan den yngste prinsen var både frisk och frodig, och hans gångare dansade under honom att det var en lust till att se. Men de skulle nog inte ha undrat så mycket, om de fått veta, hvad ingen visste, att de två äldste konunga-sönerna i tre hela dagar aldrig fått annan kost än bara hafre-bröd med spicke-sill.
Det led så någon tid bortåt, och konungen lät en dag åter kalla prinsarne inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket ordas om edra kärestors rikedom och skönhet, och kan jag visst icke tro annat än att allting är såsom J sägen. Likväl lyster mig gerna veta, om de äfven äro snälla i sina händer. Dragen derföre bort och bedjen dem sticka hvar sitt sadel-täcke, att jag så må döma om deras slöjd.» Detta likade de begge äldste prinsarne öfvermåttan väl; ty ingendera tviflade, att ju hans fästemö skulle sömma det yppersta täcket. Men annat var det med den yngste prinsen; han blef illa till mods, ty det rann honom i hugen, huru omöjligt det vore för hans lilla råtta att sömma något sadel-täcke. Han sade derföre ingenting, utan teg. Häraf togo bröderna sig anledning att åter gäckas med honom, och mente att det nu skulle visa sig hvad käresta han funnit ibland gran-topparne: säkert vore det ett torpare-barn och ingen förnäm jungfru; hennes slöjd månde ock blifva såsom hon sjelf var till.
De tre konunga-sönerna togo nu åter orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och präktig utrustning, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de så kommit på väg, kastade de hvar sitt gull-äple, och äplena till att löpa, allt som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det aldrig blifva slut på de två äldste brödernas gäckeri, utan den yngste prinsen var just glad, när hans gull-äple hoppade af inåt skogen; der kunde han åtminstone vara i fred för deras spe-ord. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, liksom förra gången, och de begge äldste kommo snart till gården hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders ärende, och undfägnades som prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända till dess han fick se hvar det lilla ljuset tindrade emellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, skall man tro der blef en glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt högsäte, helsade honom välkommen med många kärliga ord, lät breda hyende på bänken, och bjöd prinsen taga plats vid sin sida. Likaledes ock de små mössen, der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det lyste i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga käril, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så att ingen konung kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare; utan mössen buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om sommaren; och sjelfva kråkan, som eljest alltid såg så högfärdig ut, nickade med sin grå hätta, och vippade på stjerten, och var så innerligt beställsam, bara för att allting skulle vara prinsen i lag. När så konunga-sonen hade ätit och druckit, satte han sig hos sin lilla käresta, och begynte glamma om både ett och annat, och förtäljde tillika om sin faders ärende och begäran. Straxt lät råttan bära fram den allra nättaste lilla sy-båge; öfver bågen spändes en duk af finaste silke, och sedan hon till att sömma, så att den lilla guld-nålen alldeles flög emellan hennes små, små händer. Det dröjde så inte mycket länge, förrän hon hade stickat ett sadel-tyg, hvars like ingen har sett hvarken förr eller sedan. Derpå voro utsydde både rosor och liljor och alla slags fagra blader, och det med sådan konst, att det såg ut alldeles som när de äro lefvande och vexa i det gröna; men hvart endaste litet blad var stickadt af silke, och blommorna voro af skärt gull. När nu sadel-täcket var färdigt, gaf hon det åt prinsen, och bad honom föra det hem till sin fader, med helsningar ifrån sin käresta. Ja, prinsen tackade för gåfvan, såsom den väl det kunde vara värd, och tycktes honom att det var ett riktigt underverk, så fager var den. Men hvar en gång han såg på bladen och blommorna, tänkte han vid sig sjelf, att man väl kunde få leta verlden om, utan att finna en mö som visste så bruka sina små fingrar som den lilla råttan.
Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och vilja i stället se hvad hans käresta tog sig före. Hon kallade genast sin tjenste-mö, gaf henne noga undervisning om allting, och bad henne fara öfver skogen med bud till kungs-gården. Ja, kråkan var straxt färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in till drottningens döttrar, frågade prinsessorna hvad hon ville, efter som det var så serla på aftonen. »Jo,» sade kråkan, »min matmoder låter helsa så mycket; hon har fått besök af sin fästeman, och har lofvat sticka honom ett sadel-täcke. Derföre beder hon, att J viljen skicka henne några brokiga lappar och andra trasor, emedan konunga-barn äro så vanda vid gull-stickade täcken, att slikt ett sadel-tyg måste synas dem mycket nymärligt.» Straxt var afunden åter framme, och prinsessorna svarade med stor harm: »helsa du vår syster, att vi behöfva våra brokiga lappar sjelfva; ty vi skola också sömma sadel-täcken åt våra fästemän, och kunna väl äfven ha lust att fägna dem med någonting rikligt rart.» Kråkan vände nu hem med sådan besked, och kom till jord-kojan, och förtäljde sin matmoder hvad svar hon hade fått. Men den lilla råttan log, att hennes styf-systrar lupit i snaran, och tyckte sig väl kunna märka på deras svar, att hennes käraste ej skulle bli den som fick det sämsta sadel-täcket.
Det gick så tre hela dagar, och allt satt den yngste prinsen i den lilla jord-kojan, och åt och drack och mådde som perla i gull, medan hans begge bröder uppe i kungs-gården fingo nöja sig med hafre-kakor ock spicke-sill, och deras gångare fingo icke annat till lifs än torra halmen. När nu fjerde dagen kom, togo prinsarne hvar på sitt håll farväl af sina fästemör, och gåfvo sig på väg emot hemmet. Vid de så åter möttes i väg-skälet, märktes en stor olikhet dem emellan; ty den yngste prinsen var ännu frodigare än förut, hans gångare dansade under honom, och hans sadel-täcke glimmade som en sol: deremot redo hans begge bröder på utsvultna ök, och voro så hungriga, att de knappast orkade sitta qvar i sadeln; men deras täcken voro sömmade af brokiga band och gamla lappar, så det var både ynk och löje att skåda. De äldste prinsarne hade nu tappat något af sin storlåtighet, ehuru de ännu icke kunde låta bli att tala om sina kärestors myckna rikedom och andra förträffligheter. Men värre gick det när de kommo hem. Då hade konungen och mycket folk stadnat vid borga-grinden, för att spörja om deras färd, och till att se hvad präktiga sadel-täcken de skulle föra med sig. När nu prinsarne kommo ridande, och alla fingo se hvad skillnad det var i deras utstyrsel, kan man väl tro att de äldste bröderna inte vunno mycken berömmelse af sin resa. Men alla prisade den yngste konunga-sonen, och dömde med en munn, att om hans brud lika mycket öfverträffade de andra i fägring, som hon var före dem i handa-slöjd, så borde han med rätta kallas ett lyckones barn. Så slöts prinsarnes friarefärd för den gången.
Det led nu åter en tid bortåt, och konungen lät än en gång kalla sina tre söner inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket förtäljas om edra fästemörs rikedom och andra egenskaper, och dertill äfven sett prof på deras handa-slöjd, så det blir tid att tänka på bröllopp. Dragen derföre bort och sägen dem hvad dag jag har utsatt, att jag så må döma, hvem af eder fästat sig den vänaste bruden.» Härmed voro de äldste prinsarne öfvermåttan väl tillfreds, ty hvar för sig tyckte att hans brud var den yppersta. Men annat var det med den yngste prinsen, han blef mycket bedröfvad när han tänkte på sin lilla råtta, och trodde han sig väl kunna förutse huru allt detta månde slutas. Likväl sade han ingenting, utan teg. Men när de äldste bröderna märkte hans sorg, begynte de åter med sitt gäckeri, och sade att det nu skulle rönas hvad käresta han hade funnit i skogen. Visst vore det bra, att hon kunde sömma sadel-täcken, men dermed var inte allt. Det kunde väl ändock inträffa, att hon vore ett torpare-barn som ingen ville kännas vid, och som aldrig kunde visa sig bredvid deras egna förnäma prinsessor.
Bröderna togo nu orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och annan utrustning såsom de bäst kunde, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de så kommit på väg, kastade de sina gull-äplen, och äplena till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men allt som de redo ville det aldrig bli slut på de två äldste brödernas gäckeri, än hittade de på ett, än på ett annat, så den yngste prinsen blef just glad när hans gull-äple hoppade inåt skogen; der kunde han åtminstone få vara i fred, om han också var ensam. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, likasom tillförene, och de äldste bröderna kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders ärende, och undfägnades såsom prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända tills han fick se hvar det lilla ljuset tindrade mellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.
Vid han nu öppnade dörren och trädde in, kan man tro der blef en glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt högsäte, helsade honom välkommen med många vänliga ord, lät breda hyende på bänken, och gaf prinsen rum vid sin sida. Likaledes ock de små mössen der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det glimmade i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga dryckes-kar, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så ingen konung kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare, utan mössen buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om sommaren, och sjelfva kråkan, som eljest såg så högfärdig ut, nickade med sin grå hätta och vippade på stjerten, och hade så mycket, mycket att beställa, på det att allting måtte vara prinsen i lag. När han nu hade ätit och druckit allt hvad honom lysste, satte han sig hos sin lilla käresta och begynte glamma om både ett och annat; likväl var han inte så glad som han eljest plägade. Detta märktes af den lilla råttan, och hon frågade genast hvad det var som låg honom på sinnet. »Jo,» svarade prinsen, »min fader har lagat till bröllopp, och skickat mig hit, för att bedja dig komma på den dag han utsatt. Men nu rädes jag att få stå med skammen, när mina fränder spörja, att jag icke fästat mig någon konunga-dotter, utan bara en liten råtta.» ’Åh,’ sade råttan, ’är det inte annat än det, så blir väl någon råd tills den dagen kommer. Var derföre inte ledsen, utan se bara till att inte de stygga kattorna taga mig på vägen, så går allting bra.’ Ja, huru hon lade sina ord blef konunga-sonen glad igen, och tänkte hvarken på bröllopp eller fränder, förr än tiden var inne att han skulle vända hem igen till kungs-gården.
Som nu bröllopps-dagen kom, hade den gamle konungen låtit tillreda ett öfvermåttan stort gästabud, och bjudit alla förnäma och ätt-stora män i hela sitt rike. Der felades så hvarken mat eller dryck eller annan välplägnad, och var allting anrättadt på det allra yppersta. När nu allt var redo, kommo de begge prinsessorna farande till kungs-gården i granna karmar, med stort brudfölje och mycken annan herrlighet, så ingen kunde annat tycka, än att de äldste bröderna skaffat sig förnäma giftermål. Men den yngste prinsens fästemö hördes ännu icke af, ehuru alla väntade blott på henne. Då blef konunga-sonen så till sig af ångest och bedröfvelse, att han icke kunde stadna qvar i bröllopps-salen, utan lopp ideligen ned på borg-gården, och hvar han fick se några kattor, jagade han dem både kryss och tvärs, ty han räddes att de kunde göra hans lilla råtta något ondt. Slutligen stadnade han vid borga-grinden, för att se när hans fästemö skulle komma. Vid han nu spejade omkring, blef han varse ett underligt tåg; ty längst borta på gång-stigen kom der farande liksom en liten trä-sko; den var dragen af sex stora råttor, framtill satt en råtta såsom köre-svenn, baktill stodo två andra råttor såsom små-svenner, och inuti trä-skon åkte hans egen lilla käresta tillika med kråkan, hennes tärna. Huru prinsen blef till mods vid allt detta förtäljer icke sagan; likväl lopp han fram, helsade sin käresta välkommen, och gladdes att hon åtminstone icke lidit någon mehn af de stygga kattorna. Tåget skred nu vidare emot kungs-gården, och var prinsen så bedröfvad, att han icke visste sig någon tröst. Men hans sorg byttes snart i glädje; ty rätt som de kommo till borga-grinden, förvandlades trä-skon till den fagraste karm, smidd med gull och silfver både utan och innan, de små råttorna blefvo till sex mjölk-hvita gångare, kråkan förbyttes till en liten näpen tärna, och prinsen slöt i sin famn en konunga-dotter med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och så vän, att vänare jungfru väl aldrig kunde ges i verlden.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse i bröllopps-salen. Ingen hade mer några ögon för de begge äldste konunga-sönerna och deras kärestor, utan alla trängdes bara att få se den yngste prinsen, och tycktes dem att båldare brudgum och vänare brud aldrig stode att finna. Der blef nu så dömdt, att den yngsta prinsessan var fagrast, likasom hon var den snällaste och den vettigaste, och blef sedan icke mycket taladt hvarken om de äldste prinsarne eller deras fästemör. Dermed fingo de hålla till godo, och var detta icke annat än rätt åt dem. Men drottningens döttrar fingo röna än större harm, och det var när konungen ledde prinsessan i högsätet, och de igenkände att hon inte var någon annan än deras egen styf-syster, som de tillfogat så mycket ondt, ehuru hon aldrig hade brutit något emot dem.
Brölloppet blef nu drucket med stor ståt och mycken gamman, och är derom intet vidare att förtälja, utan sagan återvänder till konungen som var prinsessans fader. Han vann seger hvar han drog fram i härnad, och lade många länder och folk under sitt välde. När så vintern kom och hafvet frös i sunden, vände han hem igen till sitt eget rike. Som han nu fick spörja, huru den elaka drottningen farit fram medan han var borta, och allt hvad ondt hon hade tillernat sin styf-dotter, blef han öfvermåttan vred, och ställde henne inför rätta, och lät afkunna den domen att hon skulle sitta all sin tid i tornet. Den domen fick hon ock undergå, ehuru prinsessan bad för henne. Sedan lät konungen kalla sin svärson, den unge prinsen, och gaf honom halfva sitt land och rike, och den andra hälften skulle han få när konungen blef död. Sålunda kommo prinsen och hans gemål till stor makt och ära, och lefde sedan många, många år tillsammans i all sämja och kärlek. Men de begge äldste prinsarne och deras afundsjuka prinsessor fingo till straff, att aldrig höra annat än sina fränders lycka. Och så var sagan all.
Anmärkningar.
1. I en uppteckning från Wermland förtäljes, huru prinsarne fingo hvar sitt gull-äple och foro bort till att fria. Den äldste prinsen red till en grefve-gård, och fäste sig grefvens dotter. Den andre red till en herre-gård, och fäste herre-mannens dotter; men den tredje prinsens gull-äple rullade inåt skogen, och stadnade slutligen under en stor ene-buske. Vid nu konunga-sonen gaf sig till att leta, fann han en liten jord-koja; men i kojan syntes ingen lefvande varelse, utan allenast en liten fager råtta, som satt på bordet. Prinsen gaf sig i samtal med den lilla råttan, och slutet blef, att han fäste henne till sin käresta.
Någon tid derefter bad konungen sina söner fara bort, och hemta ett skjort-lärft som deras kärestor hade väfvit. Bröderna foro, och den yngste prinsen kom till jord-kojan. Som han nu förtäljde sin faders ärende, lopp den lilla råttan upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och spinn och väf!»
och i blinken kom der fram en otalig hop små möss, och somliga spunno, och andra väfde, ända tills de hade färdigt ett skjorte-lärft, som var mycket finare än det som väfdes af grefve-dottern och herremans-dottern. Prinsens fästemö vann så priset att vara den snällaste i handa-slöjd.
Åter ville konungen veta, om hans blifvande son-hustrur kunde brygga och baka. Nu gick det på samma sätt. Prinsen kom till jord-kojan, och den lilla råttan sprang upp på bordet och ropade:
»Upp mina tärnor,
och brygg och bak!»
Straxt kommo de små mössen åter fram, och hjelpte henne att brygga öl och baka bröd, så att hon vida öfverträffade både grefve-dottern och herre-mannens dotter.
Ändteligen ville konungen veta, hvilken af hans söner hade fästat sig den fagraste bruden. Prinsarne måste således åter draga bort, och den yngste konunga-sonen kom med stor sorg till sin lilla råtta. När de nu skulle gifva sig på väg mot kungs-gården, satte råttan sig att åka i en silfver-sked, dragen af sex stora råttor, och alla hennes små tärnor likaledes i hvar sin silfver-sked, så att det blef en lång brud-stass; men konunga-sonen gick sjelf vid sidan och såg på. Som de nu kommo fram, gick prinsen in för att båda sin ankomst. Men när han vände tillbaka, voro silfver-skedarne förbytte till granna karmar, och i den allra främste karmen satt en vän konunga-dotter, som tackade prinsen att han hade frälst henne. Brölloppet blef så drucket med lust och fröjd, och prinsens fästemö vann pris att vara den fagraste bruden.
Men ännu återstod det värsta; ty konungen ville veta, hvilken af hans tre söner hade vunnit mest rikedom i sitt gifte. Han gaf sig så på väg med stort följe, och kom först till grefvens gård, hvarest allt var honom väl till behag. Sedan for han till herre-mannens gård, och äfven der var allting till måtta. Slutligen skulle han fara hem till sin yngste son, och se huru han hade det. Som de nu kommo på väg, var prinsen mycket bedröfvad, och tänkte han skulle få stå med skammen, när hans fader och fränder fingo se den lilla jord-kojan under ene-busken. Men annat blef det; ty när de kommo fram, fanns der hvarken jord-koja eller ene-buske, utan en präktig kungs-gård och ett stort konunga-rike; och öfver kungs-gården och konunga-riket rådde nu prinsen och hans fagra brud, som varit förbytt till en råtta. Då vardt den gamle konungen ännu gladare än förut, och blef der så skipadt, att den yngste prinsen äfven skulle få ärfva riket efter sin fader.
2. En öfverlemning ifrån Södermanland skiljer sig ifrån den sednast anförda endast deruti, att den yngste prinsen uppgifves heta Bo. När han kom till sin fästemö, den lilla råttan, och hon skulle väfva ett skjorte-lärft, sprang hon upp på bordet och ropade:
»Upp, mina råttor och möss, och väfven en väf!
Jag skall sjelf väfva.»
Likaledes när hon skulle fullgöra sitt andra prof, att sticka strumpor åt konungen, ropade hon:
»Upp, mina råttor och möss, och spinnen, sno’n och sticken!
Jag skall sjelf sticka.»
3. Enligt en uppteckning från Upland, stadnade den tredje konunga-sonens gull-äple på en sop-hög, hvarest växte en törn-buske. Under törn-busken bodde en fager råtta, som prinsen fäste till sin käresta. Den lilla råttan fullgjorde derefter konungens prof: att sömma en brudgums-skjorta, en natt-tröja och en mössa. När så brölloppet kom, och prinsen skulle föra sin brud till kungs-gården, fingo de se framför sig på vägen ett stort hö-lass. Der sprang den lilla råttan upp, och i samma stund förbyttes hö-lasset till en guld-smidd karm, och den lilla råttan till en fager prinsessa med gull-krona på hufvudet.
4. En öfverlemning ifrån Westergötland förtäljer, huruledes konungen gaf de begge äldste prinsarne hvar sin troll-bössa, och der troll-kulorna föllo, skulle de söka sig fästemör. Men Aske-pjesken var styf-barnet, han fick ingen troll-bössa, utan måste hjelpa sig sjelf bäst han kunde.
När Aske-pjesken nu kom på väg, mötte han en gammal gumma, som frågade hvart han ärnade sig. Prinsen sade som det var. Då tog käringen upp en sten ifrån vägen, och sade: »vänta, skall jag hjelpa dig. Tag denna sten! hvar helst den stadnar skall du söka din lycka.»
Aske-pjesken kastade nu stenen såsom käringen hade lärt honom, och den stadnade i en stor ene-buske. Vid han nu gaf sig att söka i busken, fann han dörren till en liten jord-koja. I kojan brann eld på spiseln, bordet stod dukadt och sängen bäddad, men ingen lefvande varelse syntes till, utom allenast en liten råtta, som sprang och pysslade på golfvet. Aske-pjesken satte sig så att äta och dricka, och lade sig om natten i den uppbäddade sängen. Men han hade inte väl lagt sig, förr än råttan lade sig vid hans sida. Såsom han nu tyckte det var synd om det lilla djuret, lät han henne vara; men om morgonen när han vaknade, fanns der icke mer någon råtta, utan i dess ställe en fager konunga-dotter, som låg och sof på bädden. Henne fästade Aske-pjesken till sin gemål.
Aske-pjesken fullgör nu lyckligen sin faders prof, och sagan lyktar dermed, att han löser alla små råttorna från deras förtrollning, genom att kasta dem, en efter annan, på ett brinnande bål; hvarefter den lilla jord-kojan återtager sitt rätta utseende, och bytes till en präktig kungs-gård.
5. En uppteckning ifrån S. Småland förtäljer likaledes om en konung, som sände sina tre söner ut i verlden till att se sig om efter hustrur. Som nu den äldste prinsen red framåt vägen, fick han se en liten fager råtta, som lopp framför honom, och huru han red, var alltid den lilla råttan tätt vid häst-fötterna. Han ropade så åt henne, att hon borde gifva sig undan, eller han skulle rida ihel henne. »Nej,» svarade råttan, »gör inte det, utan haf mig till din brud; du skall inte lida på det.» Men prinsen log åt hennes begäran, slog efter henne, och red sina färde.
Något derefter kom den andre prinsen ridandes, och det aflopp på samma sätt. Slutligen kom den yngste prinsen; han samtyckte till den lilla råttans begäran, och fästade henne till sin käresta. Sedan följdes de åt till en stor jord-fast sten, under hvilken råttan hade sitt bo; der lopp hon ned, och kom straxt tillbaka med en ring, som hon gaf åt konunga-sonen. Men ringen var skuren af en enda ädel-sten, och så kostbar, att han vida öfverträffade de ringar som prinsens bröder fått af sina kärestor.
Konungen ville nu veta, om hans son-hustrur voro snälla att baka och att brygga; men för hvar gång red den yngste prinsen bort till den jordfasta stenen, träffade den lilla råttan, och förtäljde sitt ärende. Han kom så hem igen med ett bröd så hvitt, och ett öl så godt, att konungen och hans män önskade de måtte alltid hafva sådant bröd och sådan brygd.
Slutligen lät konungen reda till bröllopp, och bad prinsarne fara bort och hemta sina kärestor. Konunga-sönerna drogo så åt hvar sitt håll, och den yngste prinsen red bort till den jord-fasta stenen. När nu morgonen kom, att han och hans fästemö skulle fara till kungs-gården, satte den lilla råttan sig uti ett ägg-skal, som drogs af sex stora tor-baggar, med två stora brömsar såsom spann-ridare, och sedan bar det af i fullt fläng. Men prinsen var illa tillfreds med hela grannlåten, och sporde sin käresta, huru hon menade att allt detta månde lyktas. »Åh», svarade råttan, »det har ingen fara, allenast du gör med mig, såsom du ser dina bröder göra med sina fästemör.» Detta lofvade prinsen.
Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder före honom, och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta utur karmen och kysste henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så med. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty ägg-skalet blef till en gull-smidd karm, tor-baggarne till granna hästar, brömsarne till små-svenner, och den lilla råttan till den aller som fagraste prinsessa.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade stått några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort till den jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan och ös på stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes stenen till ett präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och riddare och mycken annan herrlighet, och sedan rådde konunga-sonen och hans fagra prinsessa öfver kungs-gården och kunga-riket så länge de lefde.
6. I en uppteckning från Östergötland inledes sagan dermed, att de tre konunga-sönerna hade fångat en liten hvit råtta, som de höllo instängd i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig öfver det lilla djuret, och släppte en vacker dag ut henne i skogen.
Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han ville sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka. Första profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet; andra profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och tredje profvet, hvem som kunde vinna den fagraste fästemön. Hvarje prof skulle vara fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne som vann priset framför de andre, skulle få ärfva konunga-riket efter sin faders död.
Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter många äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red kom han till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken, att han fann en väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han kom till ett stort, präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en fager, hvit råtta, och var det samma lilla råtta som prinsen hade frälst, när hon hölls instängd af hans bröder.
Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och tycktes honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var det hos den lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-kronan, och fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men på färden till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så att prinsen i allt vann priset framför sina bröder.
7. Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån Östergötland. Den kallas: Jungfrun under Finger-borgen, och företer följande afvikelser:
Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig fästemör, vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och bedröfvad omkring i skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på en grön äng, och blir der mycket väl emottagen af en gammal gumma, som lånat honom herberge öfver natten.
Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång, men kunde icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och sade, att det var hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och fager; men så liten till vext, att hon satt gömd under en finger-borg på bordet. Slutet blef likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin käresta, och erhöll vid afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin fader.
När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket att förtälja om sina fästemörs rikedom, och medförde många kostliga gåfvor åt sin fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den yngste prinsen, huru hans färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram, och räckte konungen den sölf-bodda knifven. Då teg konungen en lång stund, ändteligen utbrast han: »jag har alltid fruktat att af dig få ett sorge-barn, och nu kan jag se att min spådom gått i fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis bekommit en sådan kostbarhet.»
Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-hustrurs slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor, och den yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade sin lilla jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var stickadt med gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut: konungen ville ej tro att han hade bekommit en sådan dyrbarhet på ärligt vis.
Slutligen lät konungen tillreda bröllopp, och bad sina söner fara bort och säga sina kärestor hvad dag han hade utsatt. Prinsarne foro. Som nu den yngste prinsen kom till stugan, och hade framfört sitt ärende, sade den gamla: »jag kan förmoda, att man aktar gifva dig en ringa brudkammare; men här har du ett gull-nystan, tag det, och låt tråden löpa omkring rummet, så lärer din kammare icke blifva sämre än dina bröders.» Hon tillade: »här är ett skrin, och i skrinet ligga tre klädningar. När nu bröllopps-dagen är inne, tag då först dina gamla kläder, och gå att helsa konungen, din fader. När så den första prinsessan kommer, skall du taga på dig den öfversta klädningen i skrinet. När den andra prinsessan kommer, skall du taga den medlersta klädningen. Men när din egen brud kommer, skall du taga på dig den klädningen som ligger allra underst.» Prinsen lofvade lyda henne i detta såsom i allt annat, och vände så hem igen till kungs-gården.
Allt aflopp nu såsom gumman hade förutsagt. De äldste prinsarne fingo präktiga brud-kammare, men ingen frågade efter den yngste prinsen, utan han fick nöja sig med ett eländigt kyffe, som lag afsides ifrån gården och var öfverdraget med spindel-nät. Prinsen var dock inte rådlös; han tog gull-nystanet och lät tråden löpa omkring rummet, och straxt blefvo väggarne klädde med kostlig gyllen-duk, så att det lyste och glimmade i hvar vrå.
När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig de begge äldste prinsarne i silke och skarlakan, och gingo att helsa på sin fader; men den yngste kom i sina nötta hvardags-kläder. Det led så fram på dagen, och den första prinsessan kom farande. Då lopp prinsen ned i sin kammare, påtog sig den drägten som låg öfverst i skrinet, och gick upp att framföra sin helsning. Men hela klädningen var af klaraste silfver-skir, så att prinsens bröder hade stor möda att känna igen honom, så grannt var han klädd. Efter någon stund kom den andra prinsessan farande. Då lopp prinsen åter ned i sin kammare, och påtog den medlersta drägten. Men nu var hela klädningen af guld-tyg, så att konungen och hans män inte hade sett så grannt i all sin dag.
Det led nu åter en stund, och konungen ville inte vänta längre, utan befallte att vigseln skulle begynnas. Rätt i detsamma hördes ett anskri öfver hela kungs-gården, så att ingen kunde tänka annat än att fienden var kommen. Vid nu konungen och hans gäster sågo sig ut öfver gården, fingo de se hvar der kom framtågandes en präktig brud-färd: först gingo brud-spelemän, med horn och pipor, och gigor, och ljufligt stränga-spel, derefter kommo bruda-småsvenner, klädde i silke och fagert pell, och sedan en brud-skara, så grana och så stor, att den ville aldrig taga slut. Men jungfrun, som gick i midten, var fager som en dag, och hade gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och vid hennes sida gick den yngste prinsen, klädd i en drägt, som glimmade af bara perlor och ädelstenar. Nu fick den gamle konungen stora ögon. Han gick ut emot brud-skaran, med hela sitt hof och mycken hedersbevisning, och efter den dagen blef den yngste prinsen lika mycket aktad och ärad, som han tillförene varit eftersatt för sina äldre bröder.
Slutet öfverensstämmer med Varianten 1. — Konungen önskar veta huru hans söner hafva det, och följer dem hvar till deras hem. Som de nu komma till den gröna ängen, hvarest vägen tog slut, blir den yngste prinsen mycket bekymrad, och spörjer sin gemål, huru hon menar att allt detta månde lyktas. Men prinsessan ler åt hans fruktan, och säger, att de i nödfall väl kunna stiga af och vandra till fots. Allt går dock mycket annorlunda än prinsen tänkte; ty i stället för den smala stigen finna de en bred lands-väg, och den lilla kojan är nu en fager kungs-gård, hvarest prinsen och prinsessan emottagas med stor högtidlighet af den gamla gumman, som nu åter blifvit drottning öfver sitt förtrollade konunga-rike.
8. Enligt en öfverlemning ifrån Skåne, utsatte konungen tre prof för sina söner: att hemföra den vackraste hunden, den skönaste vägg-duken och den fagraste prinsessan. Bröderna gifva sig så ut i verlden, hvar på sitt håll, och den yngste kommer efter många äfventyr till ett stort underjordiskt slott, hvarest ej fanns någon menniska, utan allenast en stor hop kattor. Ungersvennen fäster nu katt-drottningen till sin käresta, och vinner med hennes bistånd priset framför sina bröder. Slutligen, på sjelfva bröllopps-dagen, afhugger han hennes hufvud, då hon förvandlas till en underskön prinsessa.
9. En uppteckning ifrån Norrland förtäljer likaledes, huru den yngste prinsen kom till ett förtrolladt slott, som var uppfyldt med kattor, öfver hvilka rådde en fager, hvit katta. Henne fästade prinsen till sin käresta, och kunde så fullgöra de prof konungen hade utsatt: att skaffa det finaste gull-nätet och den minsta hunden. Nu återstod blott att visa hvem som hade vunnit den fagraste bruden. Men äfven det gick för sig; ty på bröllopps-dagen kröp kattan in i en stor kista, och när den öppnades kom der fram en fager konunga-dotter.
10. En annan uppteckning, ifrån Wermland, förtäljer att den yngste prinsen kom till ett berg, och fick se trenne kattor, hvilka sutto utanföre berga-dörren och ropade »jam, jam!» Han följde så efter dem in i berget, och fäste den yngsta kattan till sin käresta.
Sedan prinsen fullgjort sin faders prof, att skaffa den grannaste duken och den bästa pipan, återvände han tredje gången till berget, för att hemta sin unga brud. Som han nu vankade omkring, ur sal och i sal, kom han ändteligen till ett rum hvars golf var så spegel-blankt, att han måste taga af sig skorna för att kunna gå deruppå. Längst fram i rummet lågo tre sköna jungfrur och sofvo på en fager bädd. Vid nu prinsen stod och undrade öfver deras fägring, fick han se hvar trenne katt-skinn lågo till hälften gömda under bädden. Straxt tog han katt-skinnen och kastade dem oförvarandes på elden. Men i samma stund löstes jungfrurna ur sin förtrollning, berget förvandlades till ett präktigt slott, och prinsen hemförde den yngsta konunga-dottern såsom brud.
Uppteckningen slutas med en vidlyftig berättelse, huruledes prinsen var nära att bli afdaga-tagen af sina afundsjuka bröder, men räddades af en förbigående krigsman, hvarefter han flydde långt i främmande land, tog tjenst hos en sadelmakare, och slutligen uppsöktes af sin gemål m. m.; men denna del af berättelsen är utan tvifvel ett sednare tillägg, lånadt ur någon annan saga.
11. Uti en uppteckning ifrån Södermanland, finnas de ursprungliga sago-dragen vanställda genom modernisering. — Berättelsen handlar om en rik enka, som hade tre söner, och icke visste åt hvilkendera hon skulle lemna sin gård. Hon beslöt derföre att pröfva deras förstånd. Profven voro: att skaffa den finaste skjortan, den vackraste hals-duken och det grannaste klädnings-tyget.
Enkans tredje son var mycket omtalad för sin enfald, och kallades gemenligen Dummer Jöns. Han gaf sig på väg, och kom i qvällningen till ett berg. Utanföre hängde en nyckel. Som han nu öppnade berga-dörren, och kom ur sal och i sal, träffade han i det allra innersta rummet en katta, som låg och sof på en präktig bädd. Dummer Jöns sof hos henne om natten, och steg följande morgon upp och kammade och tvättade henne, hvarefter hon, till lön för hans tjenst, skänkte honom skjortan, halsduken och klädnings-tyget, som hans moder begärt.
Sagan slutar dermed, att kattan, tredje natten, förvandlas till en fager jungfru, som följer med Dummer Jöns hem till hans moders gård, och blir hans hustru.
12. Enligt en öfverlemning ifrån Upland är sagans hjelte en Aske-pjesk, som tillika med sina bröder skulle ge sig ut att fria. När han länge vandrat, kom han slutligen till ett uselt torp; der satte han sig i spiseln och begynte gräfva i askan, såsom han alltid hade för sed. I spisel-grufvan låg en stor hvit katta. Aske-pjesken och kattan blefvo goda vänner, och slutet var, att han fästade henne till sin käresta.
Aske-pjesken fullgör derefter alla sin faders prof. Första profvet var, hvem som kunde skaffa det bästa vinet; men allt gick han till det lilla torpet, och kattan hjelpte honom. Andra profvet var, hvem som kunde skaffa det bästa skeppet. Men kattan gaf sin käraste ett bark-stycke, och sade: »när de andra skeppen komma, skall du ställa dig bakom din fader, och kasta denna bark-bit så långt du kan ut i hafvet.» Aske-pjesken gjorde så, och straxt kom der fram ett seglande skepp, det präktigaste någon ville se. — Tredje profvet var, att skaffa den bästa lag- och regerings-bok till att styra ett rike; men Aske-pjesken fick af sin käresta några pappers-lappar, hvilka blefvo till den yppersta lag- och regerings-bok, samt en mössa, som gaf honom förstånd att tolka och tyda regerings-boken. — Fjerde profvet var, att skaffa sig den fagraste bruden; men kattan förvandlades på bröllopps-dagen till en fager konunga-dotter. Sista profvet var, hvem som rådde öfver det präktigaste slottet. Då sade Aske-pjeskens brud: »gäck bort till det usla torpet, der vi först råkades. När du kommer dit är der ett slott, det grannaste som gifves i sju konunga-riken. Tag så din knif och stick i muren, så blir det alltid likadant, och kan aldrig mer förtrollas.» Aske-pjesken gjorde så, och hade nu vunnit både brud och kungs-gård och konunga-rike.
13. I en öfverlemning ifrån Östergötland förtäljes om en bonde, som var så elak mot sin yngste son, att pojken, af räddhåga, stoppade upp sina gamla kläder med halm, hängde upp bilden under tak-åsen, och rymde sin kos. När han så vandrat länge och väl träffade han en katta, som halp honom i allting, och slutligen blef hans käresta. Men på bröllopps-dagen förbyttes kattan till en fager prinsessa, hvarefter pojken med stor ståt drog hem till sin fader, och skrämde gubben för den hårdhet han visat mot sin yngste son. Omsider blir allt godt igen.
14. Den bekante Tyske lärde H. R. von Schröter har under sina resor i Sverige upptecknat ännu en öfverlemning ifrån Östergötland, som låter profven bestå uti att anskaffa den finaste skjortan, den vackraste hunden och den fagraste jungfrun. — Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. III, s. 407.
18.
Var-Ulfven.
Ifrån Upland.
Tron på Var-ulfven eller Man-ulfven är urgammal i norden, och lefver ännu uti Svenska allmogens sägner och visor. Samma förhållande eger rum hos de flesta andra Europeiska folk. Deremot ha vi icke inom den egentliga sagans område funnit något motstycke till den förtäljning här meddelas.
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett stort konunga-rike. Han hade en fager drottning, och egde med henne blott ett enda barn, en dotter. Häraf hände, att den lilla blef sina föräldrars ögonsten, så att de höllo henne kär framför allt annat, och tänkte inte så gerna på någonting, som på hvad fröjd de skulle få när hon blifvit vuxen. Men mycket går emot förmodan; ty innan konunga-dottern hunnit till någon ålder, blef drottningen hennes moder sjuk, och vardt död. Nu kan man tro der blef en bedröfvelse, icke blott i kungs-gården, utan öfver hela riket; ty drottningen var mycket älskad af alla. Men konungen sjelf fick en sådan hjerte-sorg, att han efter den tiden aldrig mer ville gifta sig, utan hade sin enda tröst och glädje af den lilla prinsessan.
Det led så en rund tid bortåt; konunga-dottern blef större och fagrare för hvar dag, och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick hon genast af sin fader. Dertill voro många tärnor satte, bara för att passa henne och uträtta hennes befallningar. Ibland tärnorna var en qvinna, som tillförene varit gift, och hade två döttrar. Hon var behaglig till utseende, och egde en talande tunga, så att hon visste väl foga sina ord: dertill var hon mjuk och böjlig som ett silke; men hennes hjerta var fullt med ränker och all slags falskhet. När nu drottningen var död, började hon straxt öfverlägga huru hon sjelf skulle bli konungens gemål, så att hennes döttrar måtte bli lika aktade som konungs-döttrar. Till den ändan begynte hon lockas med den unga prinsessan, rosade henne öfver höfvan hvad helst hon sade eller gjorde, och allt gick hennes tal derpå ut, huru lyckliga de skulle bli om konungen sökte sig en ny gemål. Härom blef nu ofta ordadt, både arla och serla, och huru långt det gick om, kunde prinsessan omsider inte annat tro, än att allt var sannt såsom tärnan sade. Hon sporde derföre, hvilken gemål konungen helst borde fästa sig. Tärnan svarade med många honungs-söta ord: »icke höfves mig att gifva råd i en sådan sak; allenast han väljer den till drottning, som blir god emot lilla prinsessan. Men det vet jag, att om jag vore så lycklig att han toge mig, skulle jag aldrig tänka på annat än hvad som kunde behaga prinsessan, och när hon ville två sina händer, skulle den ena af mina döttrar hålla hand-fatet och den andra räcka fram hand-klädet.» Detta och ännu mycket mera sade hon till konunga-dottern, och prinsessan trodde henne, såsom barn gerna tro att hvad som säges dem är sanning.
Som nu dagarne gingo, fick konungen icke någon ro för sin unga dotter, utan allt bad hon så ideligen, att han skulle gifta sig med den vackra hof-tärnan. Men han ville inte. Konunga-dottern afstod likväl icke med sin begäran, utan talade derom både jemnt och samt, alldeles såsom den falska tärnan lärt henne. När hon så en dag åter hade samma tal å bane, utbrast konungen: »jag märker väl att det till sluts månde gå såsom du har satt dig i sinnet; ehuru mycket det är emot min önskan. Likväl sker det endast med ett vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ Frågade prinsessan, och vardt mycket glad. »Jo,» sade konungen, »om jag nu gifter mig ånyo, så är det endast för din ideliga bön skull. Derföre skall du lofva mig, att om du framdeles blir missnöjd med din styfmor eller dina styf-systrar, jag då må slippa klagomål och ledsamheter å din sida.» Ja, detta lofvade prinsessan, och der blef så stadfästadt, att konungen gifte sig med hof-tärnan, och gjorde henne till drottning öfver hela sitt land och rike.
Allt som det nu led bortåt, hade konunga-dottern vuxit upp till den fagraste mö som fanns på vida vägar; deremot voro drottningens döttrar lika stygga till utseende som till sinnelag, så att ingen talade något godt om dem. Det kunde så icke fela, att der ju kommo ungersvenner ifrån både östan och vestan för att begära prinsessan; men ingen vårdade sig att fria till drottningens döttrar. Häröfver bar styf-modern i sitt hjerta en stor harm, ehuru hon icke lät märka sig, utan var lika slät och ödmjuk som tillförene. Men ibland friarne var äfven en konunga-son ifrån ett annat rike. Han var både ung och båld, och såsom han tillika höll prinsessan hjerteligen kär, samtyckte hon till hans frieri, och lofvade honom sin tro och ära. Detta allt såg drottningen med vreda ögon; ty hon hade gerna tänkt att prinsen skulle fästa någon af hennes egna döttrar. Derföre satte hon sig ock i sinnet, att de unga tu aldrig skulle få hvarandra, och tänkte efter den stunden bara uppå, huru hon skulle kunna förstöra både dem och deras älskog.
Härtill yppade sig snart lägenhet; ty rätt som det var kom der bud att fienden fallit in i landet, så att konungen måste draga ut i härnad. Nu fick prinsessan erfara hvad styfmoder hon fått; ty knappt var konungen borta, förrän drottningen visade sitt rätta sinnelag, så att hon blef lika hård och elak, som hon tillförene ställt sig vänlig och eftergifvande i allting. Det gick så inte en dag, att icke prinsessan fick höra både bannor och hårda ord, och drottningens döttrar gåfvo icke sin mor efter i elakhet. Men ännu värre gick det prinsessans fästeman, den unge konunga-sonen. Han hade en dag farit ut på jagt, och kom vilse, så att han blef skiljd ifrån sina män. Då öfvade drottningen sina onda konster, och förhexade honom till en var-ulf, så att han i all sin tid skulle löpa uti skogen. När så qvällen kom och prinsen icke hördes af, drogo hans män hem igen, och kan man väl tänka hvad sorg der blef, när prinsessan fick veta huru jagten hade aflupit. Hon bara grät och sörjde både natt och dag, och ville icke låta trösta sig. Men drottningen log åt hennes sorg, och gladdes i sitt falska hjerta, att allt hade så väl lyckats efter önskan.
Det hände sig en dag, när konunga-dottern satt ensam i sin jungfru-bur, att det kom henne i sinnet, att hon ville sjelf fara till skogen der prinsen blifvit borta. Hon gick så till sin styf-moder, och beddes orlof att gå ut i lunden, medan hon kunde glömma sin stora sorg. Härtill ville drottningen nödigt samtycka, ty hon gjorde alltid hellre mot än med; men prinsessan bad så innerligen vackert, att hennes styf-moder till sluts icke kunde neka, utan befallte en af sina döttrar följa med och vakta henne. Härom blef nu åter ett långt tvistemål; ty ingendera styf-systern ville gå med, utan begge ursakade sig, och sporde hvad nöje de kunde ha att följa henne, som aldrig gjorde annat än grät. Slutet blef likväl att drottningen fick råda, och en af hennes döttrar skulle gå med prinsessan, huru mycket det ock var emot deras vilja. Jungfrurna vandrade så bort ifrån kungs-gården, och kommo till skogen. Der gick konunga-dottern omkring ibland träden, och lyddes till de små foglarnes sång, och tänkte på vännen hon haft så kär, och som hon nu hade bortmistat; men allt gick drottningens dotter efter, och harmades i sitt elaka hjerta öfver prinsessan och hennes bedröfvelse.
När de så hade vandrat någon stund, kommo de omsider till en liten koja, som låg djupt in i mörka skogen. Då var konunga-dottern mycket törstig, och bad sin syster följa med till den lilla kojan, att de kunde få sig en dryck vatten. Men häröfver blef drottningens dotter än mera misslynt, och sade: »är det inte nog att jag skall följa dig ända hit i öde-marken! Nu vill du att jag, som är en prinsessa, skall gå in i ett sådant näste. Nej, min fot kommer der aldrig. Vill du gå, så får du gå ensam.» Ja, konunga-dottern besinnade sig inte länge, utan gjorde som styf-systern hade sagt, och gick in i den lilla stugan. Vid hon nu kom in, fick hon se hvarest en gammal gumma satt på bänken, och var så ålderstigen, att hon runkade på hufvudet. Prinsessan helsade vänligt, såsom hon alltid det gjorde, »god qväll, kära mor! Jag törs väl inte bedja om en liten dryck vatten?» ’Jo, hjertans gerna,’ svarade den gamla. ’Hvem är du som kommer under mitt låga tak och helsar så vackert?’ Konunga-dottern svarade, som sanningen var, att hon var konungens dotter, och hade gått ut att förlusta sig, medan hon kunde något glömma sin stora sorg. ’Hvad har du då för sorg?’ frågade gumman. »Jo,» sade prinsessan, »jag må väl sörja och aldrig mer blifva glad. Jag har mistat min enda vän, och Gud vet om jag någonsin får se honom mera.» Hon förtäljde tillika huru det hade tilldragit sig, och allt runno hennes tårar så strida, att ingen kunde annat än ömka sig öfver henne. Som hon nu hade lyktat, sade gumman: ’det var bra att du lät mig veta din nöd; jag har pröfvat mycket, jag, och kanske jag kan säga dig någon råd. När du går härifrån’, får du se en lilja, som växer på marken. Den liljan är icke såsom andra liljor, utan har många underliga egenskaper. Skynda dig fördenskull och bryt henne. Om du det kan, så har det ingen nöd; ty sedan kommer väl den som säger hvad du skall göra.’ Dermed skiljdes de åt; konunga-dottern tackade och gick sina färde, och den gamla gumman satt qvar på bänken och runkade på hufvudet. Men allt stod drottningens dotter utanföre, och knotade och harmades på prinsessan att hon dröjde så länge.
Vid konunga-dottern nu kom ut, fick hon höra många bannor af sin syster, såsom man det icke annat kunde vänta; men hon aktade ej derom, utan tänkte blott uppå hur hon skulle finna blomman, hvarom den gamla hade talat. Hon gick så vidare framåt i skogen, och rätt som det var, fick hon se hvarest en fager hvit lilja stod och växte midt framför henne. Då blef hon så glad, så glad, och lopp straxt till för att bryta liljan; men i detsamma var den försvunnen, och syntes åter ett stycke längre bort. Nu vardt konunga-dottern öfvermåttan ifrig, och lyssnade icke mer till sin styf-systers rop, utan bara sprang; men hvar gång hon ville taga liljan, var den genast sin kos, och syntes straxt åter något bättre fram. Så gick det en lång stund, och prinsessan kom längre och längre in i djupa skogen; men allt syntes liljan och försvann, och flyttade sig åter, och för hvarje gång lyste den ännu mycket högre och skönare än tillförene. Prinsessan kom så omsider till ett högt berg, och vid hon nu såg uppåt bergs-höjden, då stod blomman öfverst på sjelfva åsen, och skimrade så hvit och fager som den klaraste stjerna. Konunga-dottern begynte nu klättra uppföre berget, och brydde sig hvarken om stockar eller stenar som lågo i vägen, så ifrig var hon. Vid hon så ändteligen kom upp på bergs-toppen, se, då flyttade liljan icke längre, utan stod qvar, och prinsessan lutade sig ned och bröt henne, och gömde henne vid sin barm, och var så innerligen glad, att hon dervid glömde både sin styf-syster och allt annat i hela verlden.
Det led så en lång stund, och konunga-dottern blef inte mätt på att betrakta den sköna blomman. Då rann henne plötsligt i tankarne, hvad hennes styf-moder skulle säga, när hon kom hem, och hade varit så länge borta. Hon såg sig derföre omkring, för att vända åter till kungs-gården. Men vid hon nu blickade tillbaka, se, då hade solen gått ned, och blott en strimma af dagen dröjde ännu på bergs-höjden; men der nedanföre stod skogen så mörk och skumm, att hon icke tröstade finna väg derigenom. Nu blef konunga-dottern mycket ledsen, ty hon såg sig ingen annan råd, än att stanna öfver natten der hon var. Hon satte sig derföre uppå klippan, lutade hand under kind, och grät, och allt tänkte hon på sin elaka styf-mor, och sina styf-systrar, och alla hårda ord hon skulle få höra när hon kom hem, och på sin fader, konungen, som var borta, och på sin hjertans allerkäraste, som hon aldrig mer skulle få råka; men huru hennes tårar runno, märkte hon det icke, så sorgsen var hon. Det led så fram på natten, och mörkret föll på, och stjernorna gingo upp och ned; men ännu satt prinsessan qvar på samma ställe, och bara grät. Bäst hon nu satt i djupa tankar, fick hon höra en röst som helsade: »god qväll, sköna jungfru! Hvarföre sitter ni här så ensam och sorgefull?» Då spratt hon hastigt till, och blef mycket häpen, såsom inte heller var underligt; men vid hon såg sig om, stod der bara en liten, liten gubbe, som nickade och såg så hjertans beskedlig ut. Hon svarade: »jo, jag må väl vara sorgsen, och aldrig mer vara glad. Jag har mistat min allerkäraste, dertill har jag gått vilse i skogen, så att nu rädes jag blifva uppäten af vilda djur.» ’Åh’, sade gubben, ’var inte ledsen för det! Om du vill lyda mig i allting som jag säger, skall jag hjelpa dig.’ Ja, härtill gaf prinsessan gerna sitt samtycke, såsom hon eljest visste sig vara öfvergifven af hela verlden. Gubben tog så fram ett eldföre, och sade: »skön jungfru! Nu skall du först göra upp eld.» Konunga-dottern gjorde som han hade sagt, hon samlade mossa och grenar och torr ved, och slog eld, och tände upp en brasa på berg-åsen, så att lågan fladdrade högt i sky. När det var gjordt, sade gubben: »gå nu fram på berget, der finner du en gryta som är full med tjära. Tag hit den!» Konunga-dottern gjorde så. Gubben fortfor: »sätt nu grytan öfver elden!» Ja, prinsessan gjorde det också. När nu tjäran begynte sjuda, sade gubben: »kasta din hvita lilja i grytan!» Detta tycktes prinsessan vara en hård begäran, och hon bad så innerligen vackert att få behålla sin lilja; men gubben sade: »har du inte lofvat lyda mig i allt hvad jag ber dig om? Gör som jag säger, det skall inte ångra dig.» Konunga-dottern vände så bort ögonen, och kastade liljan i den sjudande grytan; ehuru det riktigt gick henne till sinnes, ty så kär höll hon sin fagra blomma.
Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande, såsom ett vild-djurs skri; det kom närmare och närmare, och öfvergick till ett hiskeligt tjut, så att bergen gåfvo genljud vidt omkring. Tillika förnams ett knakande och ett brakande ibland träden, buskarne böjde sig, och prinsessan fick se hvarest en stor grå ulf kom löpande fram ur skogen, rätt emot berget der de sutto. Nu blef hon mycket förfärad, och ville gerna ha flytt sina färde om hon det kunnat. Men gubben sade: »skynda dig, spring ut på berget, och stjelp grytan öfver ulfven, som han kommer midt före!» Ja, fastän prinsessan var så rädd att hon knappt visste till sig, gjorde hon likväl såsom gubben hade sagt, tog grytan, sprang ut på bergs-kanten, och stjelpte tjäran öfver ulfven, rätt som han kom löpande emot berget. Men nu skedde en sällsam ting; ty knappt var det gjordt, så skiftade ulfven sin hamn, det stora grå skinnet flög af honom, och i stället för ett glupande vild-djur, stod der en fager ungersvenn och blickade uppåt berg-åsen. Och när konunga-dottern hunnit besinna sig, så att hon kunde se på honom, hvem var det väl då, om inte hennes egen allerkäraste, som varit förtrollad till en var-ulf.
Nu kan man veta huru prinsessan blef till mods; hon sträckte ut armarne, och kunde hvarken tala eller svara, så häpen och glad var hon. Men prinsen lopp hastigt uppför berget, och kom till henne, och tog henne i sin famn med stor hjertans kärlek, och tackade henne att hon hade frälst honom. Icke heller glömde han bort den lille gubben, utan tackade honom med många fagra ord för hans stora bistånd. Derefter satte de sig tillsammans uppå berg-spetsen, och talade kärligen med hvarandra. Prinsen förtäljde, huruledes han blifvit förbytt till ulf, och om all den nöd han utstått medan han fick löpa omkring i skogen; men konunga-dottern talade om sin sorg, och alla de tårar hon fällt me’ns han var borta. Sålunda sutto de hela natten igenom, och visste intet ordet af, förrän stjernorna begynte slockna för dagen, att man kunde skönja omkring sig. Som nu sol rann upp, blefvo de varse, huru der lopp en stor väg under berget ända fram till kungs-gården; men ifrån berg-åsen kunde man skåda omkring sig åt alla håll öfver landet. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om! Märker du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser en ryttare på en skummig häst; han rider allt hvad han förmår framåt vägen.’ Gubben sade: »detta är ett il-bud från din fader, konungen. Han kommer snart efter med hela sin krigs-här.» Nu blef prinsessan öfvermåttan glad, och ville straxt gifva sig ned för att möta sin fader. Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »vänta! ännu är det för tidigt. Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Det led så någon stund, och solen lyste klar, så att dess sken föll på kungs-gården nedanföre. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om! Ser du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser mycket folk komma ut ur min faders gård; och somliga draga vägen fram, men andra fara till skogs.’ Gubben sade: »detta är din styf-moders tjenare. Nu har hon skickat en skara att möta konungen, och helsa honom välkommen; men de andre fara till skogs för att leta efter dig.» Vid detta tal blef konunga-dottern orolig, och ville nödigt stadna qvar, utan beddes få gå ned till drottningens folk. Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »vänta ännu så länge! Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Det gick så åter en stund, och konunga-dottern blickade stadigt framåt vägen der konungen skulle komma. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’det är mycken rörelse i min faders gård, och se, nu hålla de på att kläda hela gården svart.’ Gubben sade: »detta är din styf-moder och hennes tjenare. Nu vilja de föregifva för din fader, att du är blifven död.» Häröfver gjordes konunga-dottern ondt i hågen, och hon bad så innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå, att jag må spara min fader en sådan sorg!’ Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »nej, vänta! Ännu är det för tidigt. Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Åter förlopp en stund, solen steg på himmelen, och luften fläktade varm öfver fält och skogar; men konunga-barnen och den lille gubben sutto alltjemnt qvar på berget der vi lemnade dem. Då fingo de se hvar ett litet moln steg upp längst borta vid himla-randen; det lilla molnet blef större och större, och kom allt närmare och närmare framåt vägen, och allt som det rörde sig, märkte de huru det blixtrade af vapen, och sågo hjelmar nicka och fanor svaja, hörde slammer af svärd och gnäggande af hästar, samt igenkände slutligen konungens eget baner. Då kan man veta huru konunga-dottern blef glad, och längtade nu bara att få gå ned och helsa sin fader. Men gubben qvarhöll henne, och sade: »vänd dig om, skön jungfru! Ser du något vid kungs-gården?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser min styf-moder och mina styf-systrar, huru de komma ut, och bära djup sorg-drägt, och hålla hvita dukar för ansigtet, och gråta bitterligen.’ Gubben återtog: »nu låtsa de gråta öfver din död. Vänta ännu en stund! Vi ha icke sett huru allting aflöper.»
Något derefter sporde gubben ånyo: »skön jungfru, se dig om! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser hvar de komma bärande med en svart lik-kista. — Nu låter min fader öppna den. — Se, drottningen och hennes döttrar falla på knä, och min fader hotar dem med svärdet.’ Gubben sade: »nu har konungen velat se ditt lik, och så har din elaka styf-moder blifvit tvungen att bekänna sanningen.» När prinsessan hörde detta, bad hon så innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå, att jag må trösta min fader i hans stora sorg!’ Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »lyd mitt råd, och stadna här så länge! Vi hafva ännu icke sett huru allt kommer att lyktas.»
Det led så åter en stund, och allt sutto konunga-dottern och prinsen och den lille gubben ännu qvar uppå berget. Då sade gubben: »vänd dig om, skön jungfru! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser min fader och min styf-moder och mina styf-systrar, huru de draga hitåt med allt sitt folk.’ Gubben återtog: »nu hafva de gifvit sig åstad, till att leta efter dig. Gå nu ned, och hemta varg-huden som ligger i klyftan!» Konunga-dottern gjorde som henne var tillsagdt. Gubben fortsatte: »ställ dig nu ute på sjelfva bergs-kanten!» Ja, prinsessan gjorde äfven detta. I detsamma fingo de se, hvarest drottningen och hennes döttrar kommo dragande fram på vägen, rätt nedanför berget der de sutto. Då sade gubben: »kasta nu varg-huden rätt ned!» Ja, prinsessan tordes inte annat än lyda; hon kastade varg-huden såsom gubben hade sagt. Den föll så midt öfver den elaka drottningen och hennes begge döttrar. Men nu timade ett stort under; ty skinnet hade icke så snart vidrört de tre elaka qvinnorna, som de i blinken skiftade hamn, uppgåfvo ett ohyggligt tjut, och förvandlades till tre grymma var-ulfvar, hvilka i fullt språng foro af inåt den öde skogen.
Knappt var det gjordt, förrän konungen sjelf med alla sina män kom farande nedanför berget. Som han nu blickade uppåt höjden och fick se prinsessan, kunde han i förstone icke tro sina ögon, utan stadnade orörlig, och tänkte att det var en synvilla. Då ropade gubben: »skön jungfru, skynda dig nu och spring ned att glädja din fader!» Ja, detta lät prinsessan inte säga sig två gånger, utan tog sin käraste vid handen, och lopp straxt ned utför berget. Som de nu kommo der konungen var, gick prinsessan fram, och föll till sin faders bröst, och grät i glädje, och den unge prinsen grät också, och sjelf konungen grät, och tycktes alla att det var en fager syn till att se deras möte. Der blef så en stor hjertans fröjd och många omfamningar, och prinsessan förtäljde om sin elaka styf-moder, och sina styf-systrar, och om sin allerkäraste, och allt hvad nöd hon sjelf fått lida, samt om den lilla gubben som så underligen hulpit henne. Men vid konungen vände sig om för att tacka honom, då var han redan försvunnen, och efter den dagen vet ingen säga hvem han var, eller hvart han tagit vägen.
Konungen och allt hans följe drogo nu tillbaka till kungs-gården, och blef der mycket ordadt under vägen, både om den lille gubben, och om hvad annat som vederfarits prinsessan. När de så kommit hem, lät konungen tillreda ett präktigt gästa-bud, och bjöd alla förnäma och ypperliga män i hela sitt rike, och gaf så sin dotter åt den unge prinsen; och deras bröllopp dracks med lust och lek och allsköns gamman i många dagar. Men jag var också med på gillet, och när jag red öfver skogen, mötte mig en ylfva med två sina ungar, och de glupade och läto mycket illa om sig. Jag har sedan fått spörja, att det inte var någon annan än styf-modern och hennes begge elaka döttrar.
Anmärkning.
I Kletke’s Mærchensaal aller Völker, Bd. II, Berlin 1844, ss. 192-203, förekommer en något liknande saga, kallad »Der Wolf und die Nachtigall» som uppgifves vara Svensk. Berättelsen handlar om en konung i Skottland, hvars dotter, Aurora, af en elak styf-moder blir förbytt till en näktergal, samt om en prins af Österland som förbytes till en ulf. Uppteckningen är för öfrigt af ringa värde, samt lider af känslo-svall och moderna tillägg.
19.
Jungfrun som såg på sin käraste wid Ljus.
Denna herrliga saga har vandrat vida omkring. Liknande förtäljningar anträffas hos följande folkslag:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Deel II, N:o 42, ss. 1-15, »Östenfor Sol og vestenfor Maane».
2. Hos Danskarne: — Se Winther, Danske Folkeeventyr, 1:ste Samling, Kjöb. 1823, ss. 20-25, »Prinds Hvidbjörn».
3. Hos Skottarne: — Se Chambers, Popular Rhymes, Fireside Stories, and Amusements of Scotland, Edinburgh 1842, ss. 75-76, »The Red Bull of Norroway».
4. Hos Tyskarne: — A. Den gamla dikten »Friedrich von Schwaben», af okänd författare ifrån 14:de årh. (ett sjelfständigt sidostycke till den här längre ned omnämnda Partonopeus de Blois), är den äldsta hittills upptäckta form af denna saga i Tyskland. Se Neues Jahrbuch für deutsche Sprache &c. Berlin 1846, ss. 95-115, samt Massman, Partonopeus und Melior, Berlin 1847, ss. 131-2. — B. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 127, ss. 228-235, »Der Eisenofen» [jfr. Th. III, ss. 218-221]. — C. Se anf. bok, Th. III, ss. 257-8, »Die Laus». — D. Se Müllenhoff, Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer Schleswig Holstein und Lauenburg. 8:vo. Kiel, 1845, N:o II, ss. 384-5, »Vom goldenen Klingel-Klangel». — E. Se anf. bok, N:o III, ss. 385-8, »Der weisse Wolf». — F. Se Kuhn u. Schwartz, Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche, Leipzig 1848, ss. 347-352, »Die Seidenspinnerin».
5. Hos Fransmännen: — Den Anglo-Normanniska Trouvèren Denis Piramus, ifrån början af 13:de årh., har i sin sköna dikt »Partonopeus de Blois» (sedermera bearbetad på flera språk, deribland på Gammal-Norsk prosa, och på Danska rim såsom Dansk folk-bok), användt alldeles samma stoff, ehuru med den olikhet, att den nyfikne här är en prins i stället för en prinsessa. Se G. A. Crapelet, Partonopeus de Blois, publ. pour la prem. fois d’après le Ms. de la bibl. de l’Arsenal, avec trois facsimile. 2 vol. 8:vo. Paris 1834.
6. Hos Romarne: — Den äldsta bekanta uppteckning af sagan, är berättelsen om Psyche et Cupido, hvilken förekommer: — A. Hos Apuleius [† omkring år 160 e. Chr. föd.], i hans Metamorphoses. Grund-stoffet, som här blifvit omarbetadt till en Mythologisk-Poëtisk Legend, är troligtvis hemtadt ur någon numera förlorad Milesisk sago-samling. — Apuleii ofvannämnda arbete har icke i sin helhet blifvit öfversatt på Svenska; men sagan om »Psyche och Cupido» utkom redan tidigt såsom Svensk folk-skrift. Första kända upplagan är den som utgafs i Upsala, år 1666, af Martinus Nyman (sedermera »Consul Holmiensis»; jfr. Acta Literaria Svecica, a. 1724, s. 588). Andra upplagan har följande titel: Then Vnderskiöne Psyche vtaf Apuleio Madaurense Utdragen och Försvänskat Igenom M. N. Sampt effter mångens åstundan med flijt å nyo vplagd i Stockholm Åhr 1690. Tryckt hoos Lars Wall. 40 ss., 8:vo. — En sednare upplaga eger följande titel: Kärleks-Guden Cupidos Och den Undersköna och Prisvärda Prinsessan Psyches Historia. Öfwersättning. Stockholm 1778, 72 ss., 8:o. — Sagan förekommer äfven, i en förkortad bearbetning, uti Mnemosyne, Åbo 1820, 4:to, N:ri 57, 58, 94, 96, 102. — B. Biskop Fulgentius, som meddelar samma saga i utdrag efter Apuleius, omtalar tillika, att den funnits omständligen berättad i en viss Aristophantes’ skrifter. Om denne Aristophantes varit äldre eller yngre än Apuleius, är ännu oafgjordt.
7. Hos Wallacherna: — A. Början af uppteckn. A återfinnes såsom inledning till »Die Kaiserstochter und die füllen,» hos Schott, Walachische Mæhrchen, Stuttg. u. Tubingen, 8:vo, N:o 16, ss. 171-183. — B. Se en liknande förtäljning i anf. bok, ss. 239-246, »Trandafíra».
8. Hos Italienarne: — A. Se Basile, Il Pentamerone, I, N:o 5, förra hälften af »Lo polece». — B. Anf. bok, II, N:o 5, »Lo serpe». — C. Samma bok, V, N:o 3, »Pintosmauto».
9. Hos Hinduerna: — A. Se sagan om »Gand’ harva». Jfr. Wilford’s Essay on Vicramáditya and Sativahana uti Asiatic Researches, Vol. IX, s. 147, Calcutta-upplagan. — B. En liknande uppteckning på Engelska, efter mundtlig öfverlemning i Calcutta, förekommer uti The Asiatic Journal, och finnes derifrån öfversatt på Tyska uti a) Das Ausland, Febr. 1843; b) hos Brockhaus, uti Somadeva’s Märchensammlung, Leipz. 1843, Th. II, ss. 190-211; samt c) hos Kletke, Mærchensaal aller Völker, Bd. III, ss. 30-42, »Des Holzhauers Tochter».