B. Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra.
Ifrån Skåne.
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter. Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast. Då gick konungen upp i fram-stammen, och såg hvarest Hafs-frun satt på böljorna vid skepps-bogen, och kunde han nu väl veta, att det var hon som hejdade fartygets lopp. Han tog så till orda, och frågade hvad hon ville. Hafs-frun svarade: »du slipper aldrig härifrån, med mindre du lofvar mig det första lif du möter på din egen strand.» Som konungen nu icke visste sig någon råd att komma dädan, jakade han till Hafs-fruns vilkor. Genast blef snäckan åter flott, vinden blåste i seglen, och konungen fick en god bör, ända till dess han kom i sitt land igen.
Konungen hade en enda son, som var femton vintrar gammal, och i allo gaf godt hopp om sig. Den unge prinsen höll sin fader mycket kär, och längtade högeligen efter hans hemkomst. Vid han nu fick se vimplarne på konungens skepp, der de gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad, och lopp ned på stranden, för att helsa sin fader välkommen. Men när konungen igenkände sin son, blef han illa till mods, ty han hugsade hvad löfte han gifvit Hafs-frun. Han vände derföre sina ögon först till en galt, och så till en gås, hvilka gingo omkring på sjö-stranden. Derefter drog han upp till sin borg, och gaf befallning att galten skulle kastas i hafvet; såsom ock skedde.
Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög, och galten vräktes död uppå stranden, tätt invid kungs-gården. Nu kunde konungen väl förstå, att Hafs-frun var vred. Han gaf så befallning att gåsen skulle kastas i hafvet; men det gick sammaledes, der blef storm och sjö-gång, och böljorna kastade fogeln död uppå stranden. Då rann det konungen i sinnet, att Sjö-frun ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders högsta glädje, så att konungen ville icke mista honom för halfva sitt rike.
Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna det gamla ord-stäfvet, att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände sig en dag, att pilten gick ned till stranden, för att leka med andra barn af hans ålder. Då räcktes der upp ur vattnet en snö-hvit hand, med gyllene ringar på hvart enda finger. Den hvita handen fattade konunga-sonen, der han lekte uppå sjö-landet, och drog honom ned i de blåa böljorna. Prinsen blef så förd genom hafvet, öfver många gröna stigar, och stadnade icke förr än han kom uti Hafs-fruns gård. Men det är sagdt, att Hafs-frun har sin sal djupt ned på hafs-botten, och den är så fager, att den glimmar af guld och dyra stenar, både innan och utan.
Ungersvennen dväljdes nu i den fagra borgen, och träffade der många andra ädla konunga-barn. Men ibland Hafs-fruns tärnor var en ung prinsessa, som hette Singorra; hon hade varit der i sju runda år, och visste många hemliga ting. Konunga-sonen fattade en stor kärlek för den fagra jungfrun, och de lofvade hvarandra sin tro och ära, så länge de månde lefva i verlden.
En dag lät Hafs-frun kalla ungersvennen, och sade: »jag har väl kunnat märka, att din hug leker till Singorra, min tärna. Nu vill jag sätta dig tre prof före. Om du fullgör dem, vill jag gifva dig den fagra mön, och orlof att draga hem till dina fränder. Men om du icke gör hvad jag tillsäger dig, skall du stanna här och tjena mig i alla dagar.» Svennen kunde icke mycket svara härtill. Hafs-frun förde honom derefter till en stor äng, som var tätt bevuxen med grönt sjö-gräs. Hon sade: »det må blifva ditt första prof, att du skall skära allt gräset, och sätta det åter upp, hvarje strå på sin rot, så det frodas och växer som tillförene. Men allt skall vara redo i afton, när solen gläder sig.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Prinsen begynte nu att skära och skära, allt hvad skäras kunde; men det hade icke töfvat länge, förrän han rätt väl kunde se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt prof. Han satte sig derföre ned på ängen, och grät bitterligen.
Vid ungersvennen nu satt som bäst och grät, kom den fagra Singorra gåendes till honom, och frågade hvi han var så bedröfvad. Konunga-sonen svarade: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig skära hela ängen, och sätta hvarje strå på sin rot igen. Om jag inte det har gjort tills sol går i skog, mister jag dig och all annan glädje här i verlden.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han icke skulle bryta sin tro och lofven emot henne. Då fattade Singorra skäran, och rörde vid gräset; i samma stund var hela ängen skuren, och alla de små gräsen föllo på en gång till mark. Hon rörde så åter igen vid gräset, och se! då reste sig hvarje strå på sin rot, och ängen blef som tillförene. Derefter gick prinsessan sin väg; men svennen blef väl till mods, trädde glad inför sin matmoder, och sade att han lyktat sitt göromål, som hon tillsagt honom.
Andra dagen lät Hafs-frun ånyo kalla ungersvennen, och sade: »jag vill nu sätta dig ett annat prof före. I mitt stall stånda hundrade hästar, och der har icke varit rensadt i manna-minne. Nu skall du gå dit, och göra stallet rent. Om du det har gjort tills i afton när solen qvällas, vill jag stå fast vid mitt löfte.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Men när prinsen kom till stallet, kunde han väl se och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt arbete. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och grät bitterligen.
Han hade inte suttit länge, förrän den fagra Singorra kom åter gåendes, och sporde hvi han var så sorgsen. Konunga-sonen gaf till svar: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig rensa hennes stall, om jag eljest icke vill mista dig och all annan glädje. Men stallet skall vara rent i afton, vid sola-glädningen.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade härtill, och sade att han aldrig skulle älska någon annan än henne. Då gick Singorra bort till stall-dörren, fattade en gull-piska som hang på väggen, och slog hästen, som stod längst undan i vrån. Genast slet hästen sig lös, och begynte skrapa marken med sina hofvar, intill dess hela stallet var rent, så att alla hundra fålarne gnäggade och stampade af fröjd. När allt detta var gjordt, gick prinsessan sin väg; men svennen var väl till mods, och trädde glad inför sin matmoder, att förkunna det han fullgjort hennes bud och befallning.
Tredje dagen lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen, och sade: »jag vill sätta dig ännu ett prof före. Om du fullgör äfven det, vill jag stå fast vid mitt ord, som jag lofvat; men om du inte gör som jag säger, skall du stadna här och tjena mig i alla dagar.» Prinsen sporde hvad hans matmoder äskade. »Jo», sade Hafs-frun, »i min stiga äro väl sinom tusende svin, och der har icke varit måkadt på hundrade år. Nu skall du måka svin-stigan, och det skall vara gjordt tills i afton när sol går ned.» Så ordadt, förde hon konunga-sonen till en stor stiga, hvarest lågo flera svin än någon visste tal uppå, och smutsen var samlad till ett högt berg, så att ingen kunde komma fram, utom allenast öfver en smal spång. Derefter vände Hafs-frun tillbaka, och trodde förvisst att svennen icke skulle gå i land med sitt företag. Konunga-sonen kunde icke heller tänka annat. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och fällde modiga tårar.
Vid han nu satt och grät, kom den fagra Singorra gåendes, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jag kan väl inte annat än vara ledsen. Hafs-frun har befallt mig rensa hela svin-stigan. Om jag inte det har gjort innan qväller, när solen bergas, mister jag dig och all annan glädje.» Jungfrun tog till orda: ’var tröst! jag vill hjelpa dig, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag icke svika.’ Konunga-sonen jakade härtill, och sade att han aldrig i verlden skulle glömma henne. Då steg Singorra upp på smuts-högen, och gick varsamt fram öfver spången, intill dess hon kom till en gammal grå galt, som låg gömd i gyttjan. Konunga-dottern qvad:
»Galt, Galt! gör rent efter dig,
så blir du fri.»
Men knappast voro orden utsagda, förr än galten sprang upp, for hastigt omkring i stigan, bökade med trynet och sparkade med klöfvarne, samt vände icke åter, förr än hela platsen var ren som ett sals-golf. Derefter flydde han sin kos, och kom aldrig mer igen; men prinsen var glad, och kunde icke fyllest prisa den väna jungfrun för allt hennes bistånd.
Konunga-sonen trädde nu inför sin matmoder, och sade att han fullgjort hennes begäran, som hon hade tillsagt. Då blef Hafs-frun öfvermåttan vred, och tänkte att hon väl skulle fresta hvem som var starkare, hennes list eller svennens lycka. Hon lät så icke märka sig med någonting; men om morgonen, när sol rann upp, ropade hon ungersvennen, och sade att han skulle fara till hennes syster efter brud-saker. Hon gaf honom tillika en ask att lägga sakerna i, och tyckte prinsen sig väl kunna märka af hennes uppsyn, att hon icke väntade honom oskadd tillbaka ifrån den resan.
När det så led på tiden att svennen skulle gifva sig bort, kom den fagra Singorra gåendes till honom. Hon sade: »jag har sport att du skall fara till Hafs-fruns syster, och lära vi aldrig mer råkas, om du inte gör såsom jag nu vill säga dig. Här har du tvänne jern-knifvar, tvänne jern-yxor, tvänne ylle-mössor, och tvänne kakor. Dem skall du taga med dig, och skänka bort under vägen, hvar helst du kan finna rådligt. Men när du kommer fram, skall du noga akta hvar du sätter dig. I trollets sal äro fem stolar af olika färg. Om du sätter dig på den hvita stolen, sjunker du, och sjunker ända ned i hafsens grund, och kommer aldrig upp igen. Om du sitter på den röda, brinner du och brinner, och blir aldrig kall igen. Om du sitter på den blåa stolen, får du slag och brådöd, och vi ses aldrig mer igen. Om du sitter på den gula, får du tvinsot, och täres, och trånar, och blir aldrig frisk igen. Men på den svarta stolen kan du sitta, ty der blir du oskadd.» Hon tillade: »här är ett silkes-hyende, det skall du lägga under ormen, som ringlar på sals-golfvet. Men framför allt ät icke af maten, ty då blir du död, och jag får aldrig se dig mera.»
Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, tog så afsked ifrån sin käresta, och lärer ingen undra, om de skiljdes med stor sorg å begge sidor. Derefter begynte han sin vandring, och intet är oss sagdt om hans färd, förrän han kom till tvänne män, som höllo på att tälja och slöjda; men de hade inte mer än en knif, och dålig var den, ty han var af träd. Då rann det prinsen i hugen hvad Singorra hade sagt, han tog så fram sina jern-knifvar, och gaf åt de begge slöjdemännen.
Ungersvennen gick så ett stycke bättre fram, och kom till tvänne hugge-karlar; men deras arbete skred mycket smått, ty de hade inte mer än en yxa, och dålig var den, ty hon var af träd. Då kom prinsen ihåg sin kärestas råd, och skänkte dem hvar sin jern-yxa. Derefter fortsatte han sin färd, och kom till tvänne karlar, som stodo vid vägen och malde på en qvarn; men vinden blåste kall, och männen voro bar-hufvade. Då gjordes det prinsen ondt om de begge karlarne, och han gaf dem hvar sin ylle-mössa. Han vandrade så ännu en stund, och kom till borga-grinden. Då rusade der fram en ulf och en björn, och ulfven glupade, och björnen brummade, som ville de uppsluka honom. Men ungersvennen var inte rådlös; han tog en kaka, bröt den i tu halfvor, och gaf ulfven och björnen hvar sitt stycke. Vild-djuren kröpo nu tillbaka i sitt ide, och lemnade vägen fri, så att prinsen utan vidare äfventyr kom fram till trollets gård.
När svennen kom in, staddes han för Rå-drottningen, helsade ifrån hennes syster, och framförde sitt ärende. Han blef nu emottagen på det aldra bästa, och käringen lofvade styra om bröllopps-sakerna, som begärdt var. Hon lät så framsätta en hvit stol, och bad ungersvennen hvila sig efter den långa resan. Men prinsen kom ihåg Singorras råd, och svarade att han inte var trött. Då lät Rå-drottningen bära fram den röda stolen; men prinsen svarade som förut, att han väl orkade stå. Käringen lät derefter bära fram den blåa stolen; men svennen ville icke sätta sig. Likaledes ock med den gula stolen. När så Rå-drottningen icke afstod ifrån sin begäran, gick svennen fram till ändan af salen, satte sig på den svarta stolen, och sade: »här tyckes mig att en liten hvila kan vara god.» Käringen kunde häraf skönja att prinsen var på sin vakt, och man kan väl tänka, att hon inte blef vänligare till sinnes för det.
Rå-drottningen tog nu fram en korf, bjöd prinsen äta, och sade, att han väl tarfvade något till lifs efter så lång en vandring. Svennen undskyllade sig att han icke var hungrig, men det halp inte; han skulle äta, antingen han ville eller icke. Käringen gick derefter bort, för att tillreda bröllopps-sakerna; men talade först till sin orm, som låg i ett hörn af salen:
»Ormen min!
vakta honom du.»
Vid nu svennen kom för sig sjelf, och blef varse ormen der den ringlade sig på sals-golfvet, rann honom i hugen hvad Singorra hade sagt. Han gick derföre hän till odjuret, strök det med handen, och lade silkes-hyendet under dess hufvud; hvilket ormen lät sig väl behaga. Derefter smög prinsen bort i vrån, gömde korfven under sop-qvasten, och gick så åter till sitt säte.
Knappast var han redo härmed, förrän Rå-drottningen kom in igen, och sporde om han ätit af maten som hon gifvit honom. Konunga-sonen jakade härtill. Då sade trollet:
»Pölsa-var min!
hvar äst du nu?»
Korfven svarade:
’I sop-vrån här,
I sop-vrån här.’
Nu blef Rå-drottningen mycket misslynt, hemtade korfven, och sade, att prinsen skulle äta upp den tills hon kom igen. Derefter gick hon ut; men talade först till ormen:
»Ormen min!
vakta honom du.»
När så käringen var borta, visste prinsen inte sin lefvandes råd hvar han skulle gömma den stygga anrättningen. Omsider hittade han på, och stoppade den i barmen, under kläderna. Det hade så intet lidit långt om länge, förrän trollet kom igen, och sporde om han ätit sig mätt. Svennen jakade härtill. Då sade Rå-drottningen:
»Pölsa-var min!
hvar äst du nu?»
Korfven svarade:
’Här, i barmen,
Här, i barmen.’
Nu blef käringen väl tillfreds, och mälte:
Ȁst du i barmen,
nog kommer du i tarmen.»
Konunga-sonen fick derefter en ask med bröllopps-saker, tog så afsked ifrån Rå-drottningen, och lagade sig mot hemmet. Men han hade knappast kommit ut på gården, förr än korfven begynte röra sig under hans kläder, och förbyttes till en stygg drake, som bredde ut vingarne och flög högt upp i sky. Då blef ungersvennen förfärad, och vandrade det fortaste han kunde. När han så kom till borga-grinden, ropade käringen:
»Björnen min,
rif honom i tusende flingor!»
Genast rusade björnen fram; men svennen tog en half kaka, och kastade i djurets munn. Då sade björnen:
»Hungrig var jag,
nu är jag mätt,»
och lufsade så tillbaka i sin kula. Men svennen fortsatte sin färd, och kom till ulfven. Då ropade trollet:
»Ulfven min,
rif honom i tusende flingor!»
Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort; men konunga-sonen tog den halfva kakan, och kastade i hans munn. Ulfven gick så tillbaka i sitt ide, sägande:
»Hungrig var jag,
nu är jag mätt.»
Nu tycktes det konunga-sonen föga rådligt att töfva. Han tog derföre till att springa det snabbaste han kunde, och kom till de begge männen som molo på qvarnen. Då ropade Rå-drottningen:
»mjölnare två,
malen honom i tusende flingor!»
Men när mjölnarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Han har gett oss ylle-mössor; förr stodo vi bar-hufvade.» De fortforo så att mala utan uppehåll; men svennen lopp stigen fram, och kom till männen som slöjdade. Då ropade käringen:
»Täljare två,
Täljen honom i tusende flingor!»
Men när täljarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr täljde vi med träd-knifvar; han har gett oss jern-knifvar.» De gingo så åter till sitt arbete; men konunga-sonen skyndade framåt, och kom till karlarne som höggo. Då ropade trollet om igen:
»Huggare två!
Hugg’ honom i tusende flingor!»
Men när hugge-karlarne fingo se hvem det var, ville de icke göra honom något för när, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr hade vi yxor af träd; han har gett oss yxor af jern.» Karlarne begynte nu hugga som förut; men konunga-sonen lopp vägen fram, och stadnade inte förr än han kom åter till Hafs-fruns gård.
Ungersvennen gick så inför sin matmoder, gaf henne bröllopps-sakerna, och gjorde reda för sin sändning. När nu Hafs-frun såg honom helbregda, blef hon mycket förundrad, och man kunde väl märka att hon var vred. Det led så på aftonen, att folket skulle till sängs. Då kom den fagra Singorra gåendes till prinsen, helsade honom med stor huldhet, och sade: »nu är käringen vred, och vi måste snarligen fly undan, om vi hafva lifvet kärt.» Prinsen genmälte: ’huru skall det gå till? Aldrig komma vi ur Hafs-fruns gård, utan hennes goda minne.’ Jungfrun tog till orda: »var tröst! jag skall finna på råd, om du eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.» Konunga-sonen försäkrade åter, att han aldrig skulle älska någon i verlden, utom henne. Då sade Singorra: »gack ned till stallet, och lägg guld-sadeln uppå den svarta hingsten; men lägg silfver-sadeln på det svarta stoet. Vid midnatts-tid fara vi hädan.» Prinsen gjorde som konunga-dottern hade sagt, vandrade ned till stallet, lade guld-sadeln uppå den svarta gångaren, och silfver-sadeln på det svarta stoet. Men Singorra gick in i jungfru-buren, lindade samman klutar och gjorde tre små dockor, hvilka hon ställde, en vid sängen, en midt på golfvet, och en vid tröskeln. Derefter skar hon sig i venstra lillfingret, lät en blod-droppa falla på hvarje docka, och sade: »J skolen svara för mig när jag är borta.»
När det nu var vid midnatts-tid, smögo konunga-barnen ned till stallet, satte sig upp på sina gångare, och rymde bort ur Hafs-fruns gård. De redo så hela natten, utan att någon märkte deras färd. Men när det led emot otte-mål, och hanarne begynte gala, vaknade Hafs-frun i högan loft, och ropade:
»Singorra min!
sofver du ännu?»
’Nej, min fru!’ svarade dockan, som stod vid säng-stolpen. Det led så någon stund, och Hafs-frun ropade åter:
»Singorra min!
hvad gör du nu?»
’Jag gör upp eld, min fru!’ svarade den andra dockan, som stod på golf-tiljan. Det gick så en stund, och käringen ropade tredje gången:
»Singorra min?
brinner det ännu?»
’Ja, gör det så, min fru!’ mälte den tredje dockan, som stod vid tröskeln. Men när det led emot dager, kom Hafs-frun sjelf gåendes i Singorras jungfru-stuga, och man kan väl tänka att hon inte blef god, när hon fann buren tom, och ingen derinne utom dockorna, som stodo på golfvet och stirrade. Hon lopp så ned till stallet, för att se om sina fålar: men inte fick hon någon tröst der heller; ty den svarte gångaren var borta, det svarta stoet var borta, och käringen kunde häraf väl förstå, att konunga-barnen flytt sina färde.
Hafs-frun blef nu öfvermåttan vred, och satte sig i sinnet att de begge rymmarne icke skulle ha gjort henne det för intet. Hon ropade derföre sin dräng, och sade: »skynda dig och sadla min egen bock, som tar hundrade mil i steget. Rid så bort, och fånga både smått och stort!» Drängen var genast redo, sadlade käringens bock, satte sig upp på hans rygg, och for af, som när vinden spelar öfver böljorna. När nu Singorra fick höra gny och dön bakom sig, kunde hon väl förstå hvad som var på färde. Hon vände sig derföre till konunga-sonen, och sade: »hör du hur det susar? nu är bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade så sig sjelf och sin fästeman till två små råttor, som sprungo och lekte vid vägen. Knappt var detta gjordt, förr än Hafs-fruns dräng kom farandes i luften, så det susade om honom. Vid han nu fick se de begge råttorna, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder menade.» Han red så vägen fram, och vände tillbaka utan att finna något. Vid han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ sade drängen, ’jag såg ingenting, bara ett par små råttor, som lekte jemte vägen.’ »Dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun, och var mycket vred. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»
Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en blåst. Men när Singorra fick höra gny och dön bakom sig, sade hon till sin följeslagare: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för Hafsfruns bock är ute och lunkar.» Hon förbytte derefter sig sjelf och sin käraste till två små foglar, som flögo af och an i luften. Rätt som det var, kom drängen ridandes på sin bock, och for förbi som en ljungeld. Vid han nu fick se de begge foglarne hvilka flögo i luften, tänkte han för sig sjelf: »icke kunde det vara dem, som min matmoder menade.» Han red så längre fram, och vände slutligen tillbaka, utan att hafva funnit något. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom två små foglar, som flaxade i luften.’ »Just dem skulle du tagit», sade Hafs-frun och var mäkta förgrymmad. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»
Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en tanke. Men när Singorra hörde gny och buller bakom sig, sade hon till konunga-sonen: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade derefter sig sjelf och sin hjertanskär till tvänne träd, som stodo jemte vägen; men träden hade inga rötter. Knappast var det bestäldt, förr än drängen kom ridandes på sin bock, och for fram så det hven i luften. Vid han nu fick se de begge träden, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder menade.» Han red så förbi, och vände slutligen tillbaka med oförrättadt ärende. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom tvänne träd, som stodo vid vägen.’ »Just dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun. »Bad jag inte, du skulle fånga både smått och stort?» — Käringen var nu öfvermåttan vred, och gaf sig sjelf på väg att jaga efter flyktingarne. Men Singorra hade nyttjat tiden, och när Hafs-frun kom fram, voro konunga-barnen redan öfver landamäret, så hon icke hade någon vidare makt med dem.
Konunga-sonen och den fagra Singorra färdades nu vägen fram, och kommo upp utur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. När så ungersvennen igenkände sin faders gård, fick han en stark åtrå att fara fram och se huru det gick hans fränder, om de ännu voro vid lif. Singorra lade sig med all makt häremot, ty hon kunde väl förutse huru allt skulle lyktas; men prinsen bad så innerligen vackert, och till sluts kunde hon icke stå emot hans böner. Det blef så beramadt, att konunga-sonen skulle gå upp till kungs-gården; men Singorra stadnade qvar, och bidade hans återkomst. Vid nu konunga-barnen skulle skiljas åt, sade prinsessan: »ett skall du lofva, för all den huldhet och tro jag visat dig. Du får icke tala vid någon i din faders gård; ty då glömmer du ditt ord och löfte, som du gifvit mig.» Prinsen samtyckte härtill, och for derefter sina färde. Men konunga-dottern satte sig vid vägen, och grät; ty det tycktes henne tungt att mista honom, som hon höll så kär framför allt annat i verlden.
När nu ungersvennen kom ridandes i sin faders gård, blef stor fröjd ibland alla hans fränder, och de gingo emot honom med lust och hugnad. Men prinsen var underlig till sinnes, och ville hvarken tala eller svara, utan lagade sig att genast rida bort igen. Detta föll hans fränder sällsamt före; men de kunde icke qvarhålla honom. Vid prinsen så skulle fara ut genom borga-grinden, kommo gårds-hundarne hastigt rusande emot honom, och skällde hårdt. Då glömde svennen sitt löfte, och ropade: »hut! hut!» Men i samma stund skiftades hela hans håg, så han förgat sin käresta och allt annat, och det förgångna syntes honom icke annorlunda än som en svår dröm. Han vände så åter till sina fränder, och undficks af alla med stor kärlek. Och der vardt fröjd öfver konungens gård, ja öfver hela riket, att kungen återfått sin enda son, som så länge varit borta. —
Nu vilja vi gå tillbaka, och se huru det gick med Singorra, der hon satt och väntade på sin fästeman. Hon väntade och väntade; men ingen konunga-son hördes af. Då kunde jungfrun väl förstå huru allt hade aflupit; hon blef derföre mycket bedröfvad, gick undan ifrån vägen, satte sig vid en liten källa, och grät. När det så led emot morgonen, och sol rann upp, kom der en ung flicka gåendes för att hemta vatten. Vid hon nu lutade sig ned, och fick se den fagra Singorras bild i källan, blef hon mycket glad, och kunde icke annat tro, än det var hennes eget anlete som hon såg. Flickan slog så händerna tillsamman, och sade: »hvad! har jag blifvit så fager? Då passar jag inte längre på att sitta i stugan hos min blinde far.» Med dessa ord, lemnade hon sin kruka, och lopp sina färde. Men Singorra tog krukan full med vatten, gick upp i stugan till den blinde mannen, och aktade honom så väl, som hade han varit hennes fader. Gubben kunde icke heller tro annat, än det var hans egen dotter, ehuru det föll honom underligt före, att hon i hast blifvit så annorlunda till sinnes.
Emedlertid gick ett stort rykte kring bygden, om den blinde gubbens dotter, det hon var så fager att vänare vif inte kunde finnas. Slikt tal kom äfven för hofmännen på kungsgården, och de satte sig i sinnet att pröfva, om det var sannt som sades, att den unga tärnan var lika stolt som hon var vacker. De sämjades nu så, att hvar efter annan skulle eftersträfva hennes ynnest, och mente att de på sistone skulle få sanna det gamla rönet, att »alltid koxar dufvan, me’n båge bändes.»
Det led så någon tid bortåt, och den förste hofmannen skulle pröfva sin lycka. Han gaf sig derföre till gubbens stuga, satte sig att snacka med den fagra mön, och halp henne med hennes sysslor såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen inte gå sin väg, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Singorra låddes som hon inte hade något häremot. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde skjuta spjället, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att gå i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i spjäll-stången!» ’Ja, nu håller jag’, svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:
»Spjäll håll karl, och karl håll spjäll,
ända till ljusan dag!»
Hofmannen blef nu fast, och kunde inte komma hvarken fram eller tillbaka; utan stod vid spjäll-stången och ryckte, och ryckte, hela natten igenom. När så dager var ljus, blef han lös igen, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men ingen lärer undra, att han icke ville omtala huru snöpligt hans färd hade aflupit.
Nästa qväll skulle den andre hofmannen gifva sig å stad och pröfva sin lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön, och ordade mycket fagert snack, såsom unga män hafva för sed. När det nu blef serla, och folket skulle till sängs, ville hofmannen inte gå sina färde, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Jungfrun biföll denna begäran, och ställde sig mycket vänlig. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde stänga igen dörren, och det blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att göra det i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller i låset!» ’Ja, nu håller jag,’ svarade hofmannen. Då ropade prinsessan:
»Dörr håll karl, och karl håll dörr,
ända till ljusan dag!»
Hofmannen blef nu fast vid dörren, och fick stå der och dra, och dra, ända tills dager blef ljus. Då blef han omsider lös, och smög skamflat hem till kungs-gården. Men han aktade noga, att ingen skulle förnimma hvad äfventyr han haft om natten.
Tredje qvällen skulle den siste hofmannen å stad och försöka sin lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön, och rosade hennes skönhet, såsom qvinnor oftast vilja höra sin fägring prisas. Konunga-dottern låtsade som hon gerna lyddes till detta snack, och ställde sig mycket vänlig. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen ingalunda gå bort, utan beddes få stadna hos den unga tärnan. Singorra biföll denna begäran. Men rätt som det var, utbrast hon: »ack! nu minns jag; jag har icke stängt in kalfven, och det får jag inte glömma.» Hofmannen var genast redo, och erbjöd sig att göra det i hennes ställe. Mön tackade, och sade: »kalfven är svår att fånga, säg mig till när du har honom fast!» ’Ja, nu har jag honom,’ svarade hofmannen, och fattade kalfven i svansen. Då ropade prinsessan:
»Kalf håll karl, och karl håll kalf,
och spring öfver berg, och spring öfver dal,
ända tills dager blir ljus!»
Nu blef der en lustig skjuts; ty kalfven till att springa öfver både berg och dalar, och hofmannen till att springa efter, med händerna fast vid kalf-rumpan. De lupo så hela natten igenom, ända tills sol gick upp; men då var hofmannen så trött, att han näppeligen förmådde röra sig. Han vände nu igen till kungs-gården, och tyckte att det blef honom till ringa heder, om någon sporde huru hans färd hade aflupit.
Medan allt detta timade, gingo konungen och drottningen till råds med hvarandra, att prinsen skulle gifta sig. Svennen efterkom deras vilja härutinnan, for så bort i främmande land, och fäste sig en fager konunga-dotter. Derefter lagades till bröllopp, och allt var lust och gamman öfver hela kungs-gården. Det hände sig så en dag, att prinsen var ute och åkte med sin unga brud, och kom till stugan, hvarest Singorra satt hos den blinde gubben. Vid de nu skulle fara förbi, blefvo hästarne bångstyriga, bröto af tistel-stången, slogo sönder karmen, och rände sin kos, så ingen kunde taga dem fatt. Nu blef stort bryderi och öfverläggning, huru de unga tu skulle komma hem till kungs-gården igen. Då sågo de tre hofmännen på hvarandra, och den ene tog till orda: »väl vet jag hvar vi skola få oss en ny tistel-stång. I denna koja bor en tärna. Om hon vill låna oss spjäll-stången, som ligger öfver taket, är jag viss, att den duger till vagns-tistel.» Den andre hofmannen sade: »nog vet jag huru vi skola laga karmen. Om flickan vill låna oss sin stugu-dörr, är jag viss, att den passar.» Den tredje hofmannen lade till: »värst blir att skaffa hästar. Men om tärnan vill låna oss sin kalf, vet jag visst att han orkar draga hela karmen, vore den ock så tung.» Som nu intet annat stod att råda, skickade konunga-sonen bud till tärnan, och beddes få låna spjäll-stången, stugu-dörren, och kalfven. Härtill samtyckte mön af hjertat gerna, likväl med vilkor, att hon skulle få vara med på prinsens bröllopp; såsom han ock lofvade. Spjäll-stången blef nu satt som vagns-tistel, och passade fullkomligt. Stugu-dörren lades i karmen, och passade likaledes. Derefter spändes kalfven framför åkdonet, och så foro prinsen och hans unga brud hem till kungs-gården med både lust och gamman.
När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig Singorra i en silke-sömmad kjortel, prydde sig med kosteliga smycken, och gick fram till kungs-gården. Men hennes kjortel lyste af röda guldet i hvarenda fåll, och hon sjelf var så fager, att alla undrade deröfver, och tänkte att hon måtte vara en konungs dotter. Derefter satte sig bröllopps-gästerna till bords, och alla aktade uppå den främmande mön, hvad hon skulle företaga sig. När det så lidit någon stund, tog Singorra fram en liten ask; i asken voro tre små foglar och tre små guld-korn, och vid jungfrun öppnade locket, hoppade foglarne ut och flögo midt öfver bordet, dit hvarest brudgummen satt. Men de hade hvar sitt guld-korn i munnen, utom den tredje fogeln, som glömde sitt korn. Då sade de begge foglarne: »se, nu har du glömt ditt guld-korn, såsom konunga-sonen glömde Singorra.» Men i samma stund gick det upp som ett ljus för prinsens sinne, och det rann honom i hugen, huru han svikit tro och ära emot sin käresta. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra Singorra i famn, och sade: »dig eller ingen vill jag hafva i verlden, ty du är min rätta fästemö.»
Vid denna tilldragelse blef stort gny i salen, och gästerna sågo med undran uppå hvarandra. Då tog brudgummen till att förtälja, huru allt hade timat, ända ifrån den dagen han kom till Hafs-frun, och hvad stor huldhet den unga tärnan städse bevist honom. Derefter blef den främmande prinsessan återskickad till sin fader, med stort följe och all annan heders-bevisning. Men konunga-sonen drack sitt bröllopp med den fagra Singorra, och brölloppet varade i dagar, det varade väl i sju, och om det inte är lyktadt, drickes det än i denna dag.
Anmärkningar.
1. En uppteckning ifrån S. Småland förtäljer, att det var en konung och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver bar konungen stor sorg, och rådfrågade en gammal qvinna, som kom gåendes till kungs-gården. Qvinnan tröstade honom, och sade: »det är väl, att du inte har någon son, ty det är honom förelagdt att komma till Hafs-frun.» Men konungen ville ändock inte ge sig tillfreds. Då sade spå-qvinnan: »emedan du önskar så gerna att erhålla en son, må du veta, att drottningen är hafvande. Men akta prinsen, att han inte kommer till något vatten, förrän han är tolf vintrar gammal, eljest får Hafs-frun makt med honom.» Så samtaladt, gick den gamla qvinnan sina färde.
Det gick nu alldeles som det var förutsagdt; ty drottningen kände sig hafvande, och födde en son, som kallades Anesidej. Då blef konungen öfvermåttan glad, och bygde ett torn, hvarest den unge pilten skulle fostras, till dess han blef vuxen. Vid nu prinsen fyllde sitt tolfte år, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och hemtade sin son ur tornet med mycken högtidlighet. Men när prinsen skulle gå öfver bron, förbyttes han till en blodsdroppe, och föll ned i ån. Konungen fick således sanna den gamla qvinnans spådom. —
I det följande omtalas, huru Anesidej kom till Hafs-frun, och träffade en fager tärna, vid namn Meserimej. Den unga flickan halp honom i hans göromål, och de lofvade hvarannan sin tro och kärlek. När så prinsen genomgått alla Hafs-fruns prof, och hemtat brud-sakerna hos hennes syster, rådgjorde de unga tu att fly tillsammans. Då sade Meserimej: »gack ut, och sätt dig på den höga stenen, och ropa den gångaren, som käringen red på, när hon var brud.» Prinsen gjorde så, och kom tillbaka med hästen. Derefter satte de sig upp, och redo undan. Men Hafs-frun märkte deras flykt, och sprang efter. När hon så blef dem varse, förbytte hon landet framför dem till en stor sjö; men Meserimej kunde så mycket, att hon gjorde sjön till land igen. Hafs-frun blef nu tvungen att vända tillbaka; men prinsen kom upp ur hafvet, icke långt ifrån sin faders gård. —
Slutet öfverensstämmer med uppteckningen B. — Konunga-sonen rider fram till kungs-gården; men blir lockad att dricka en skål mjölk, och glömmer så bort sin käresta och allt annat som händt honom. Sluteligen friar han till en fager prinsessa i främmande land. Men Meserimej erhåller tjenst på kungs-gården, som ladugårds-deja, och narrar de tre hofmännen, som ofvan är berättadt.
Vid prinsens bröllopp infinner sig Meserimej, och är klädd på det aldra yppersta. Midt under måltiden, kastar hon trenne guld-perlor på bordet för sina begge dufvor; men hannen tager alla tre perlorna, och lemnar intet åt honan. Då säger den lilla dufvan: »Tvy dig! så du svek din maka, som Anesidej svek Meserimej.» När konunga-sonen tredje gången hör detta, vaknar han som ur en dröm, och igenkänner sin rätta fästemö.
2. I en uppteckning från Roslagen, har den unga prinsessan erhållit benämningen Solfålla. — Berättelsen eger för öfrigt följande afvikelser ifrån den ofvan meddelade Sagan B.
Prinsens andra prof består deri, att han skall hugga ned alla träden i hafs-skogen, och sätta dem upp på sin rot igen. — Sedan konunga-sonen och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först af den ena dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom luften. Då skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor, som leka jemte vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som likaledes blir till en moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin fästeman till en anka och en ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter den tredje dockan; men det aflöper på samma sätt; prinsessan förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd, och dockan blir dem icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å stad, och far genom luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla sig och prinsen till en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes list, och skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma rinner solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder sig om och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin bane. —
När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas varning, att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt annat. Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och gäckas med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. — Sagans slut öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit meddeladt.
3. I en uppteckning från S. Småland, kallas konunga-sonen Flod, och konunga-dottern Flodina. De hafva begge blifvit bortröfvade af Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten förföljas de af sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-buske med en fogel i, så till en kyrka med en prest, och slutligen till tvänne ankor. När nu Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon sig ned för att dricka ut vattnet i sjön; men dricker för mycket, så hon spricker midt i tu. —
När Flod firar sitt bröllopp med den främmande jungfrun, kommer den öfvergifna Flodina till kungs-gården, och sätter sig på slotts-trappan. Hon har med sig en korg med dufvor i. Vid nu duf-hanen gör sina krumbugter, än för den ena och än för den andra honan, säger prinsessan: »Tvy dig! du är trogen emot din maka, på samma sätt som Flod var trogen emot Flodina.» Då kommer prinsen ihåg sin fordna kärlek, och igenkänner sin rätta fästemö. Men Flodina kastar af sina gamla kläder, och står der inför alla som en fager konunga-dotter, hvarefter brölloppet firas med allsköns glädje.
4. En öfverlemning ifrån Östergötland förtäljer, att det var en drottning, som råkade ut för en häftig storm på hafvet, och blef tvungen att bortlofva hvad hon bar under bältet. Kort derefter födde hon en son, som hette Tobe. Men när pilten var nyfödd, antog Sjö-frun örne-hamn, flög in i drottningens kammare, och bortröfvade barnet.
Tobe växte nu upp i Sjö-fruns gård, och träffade der en fager tärna, vid namn Sara. Barnen fattade kärlek för hvarandra, och rådslogo att fly tillsammans. Då spottade Sara vid spiseln, vid ved-trafven, och vid källaren, och bad dem svara för henne. Derefter tog hon med sig en sten, en borste och ett häst-täcke, och flydde så bort med sin fästeman. När de nu kommit ett långt stycke, blef Sjö-frun varse deras flykt, och for efter dem i ett stort moln. Då kastade Sara stenen bakom sig, och han växte till ett stort fjäll, så trollet inte kunde komma förbi, utan måste fara hem efter sin berg-sprängare. Tobe och Sara flydde emedlertid undan, det fortaste de kunde. Men rätt som det var, kom Sjö-frun åter farandes efter dem; då kastade jungfrun sin borste, och han blef till en stor skog, så trollet inte kom fram, utan måste fara hem efter sin ved-huggare. När det så lidit någon stund, kom Sjö-frun åter farande efter dem. Då kastade Sara sitt häst-täcke, och det blef till en stor sjö, så trollet måste vända tillbaka efter sin hund, som hette Glufsa. Trollet och Glufsa lade sig nu att dricka ur sjön; men de drucko för mycket, så de sprucko begge två. —
När Tobe skulle fira sitt bröllopp med den främmande prinsessan, kastade Sara korn åt hönsen, hvilka gingo på gården. Men tuppen tog allt som kastades, och lemnade intet åt hönorna. Då skreko hönorna: »tuppen gör med oss, som Tobe gjorde med Sara.» Straxt igenkände konunga-sonen sin rätta brud, och tog henne till sin drottning.
5. En öfverlemning ifrån Westergötland berättar, att det var en konunga-son, vid namn Andreas, som hade en elak styfmoder. Trollpackan ville förgöra prinsen; men han frälsades af en ung flicka, som hette Messeria, och flydde slutligen bort med henne. Innan de begynte sin färd, skar jungfrun sig i det venstra lill-fingret, och lät tre blods-droppar falla på golfvet, sägande, att de skulle svara för henne när hon var borta.
Drottningen sände nu sina män att taga fast de begge flyktingarne. Men Messeria skapade en liten kyrka vid vägen, och förbytte prinsen till en prest, och sig sjelf till en klockare. Männen kunde så icke finna dem, utan vände tillbaka. Då gaf sig drottningen sjelf på väg. Men Messeria skapade en sjö, och förbytte sig och sin fästeman till tvänne stora fiskar i sjön. När så drottningen nalkades intill stranden, kommo fiskarne fram, och ville uppsluka henne; ty konunga-barnen visste väl, att om hon allenast fick smaka en droppa af vattnet, skulle hon åter få dem i sitt våld.
Andreas och Messeria kommo sent omsider till en främmande kungs-gård, hvarest prinsen vann stor ära, och fick löfte om konungens dotter. Men giftermålet hindrades af den trogna Messeria, som efter många vedervärdigheter ändteligen blef förmäld med konunga-sonen.
6. I en ganska märklig öfverlemning från N. Småland, har sagans skådeplats blifvit flyttad ifrån sjön till land-backen, och Hafs-frun förbytt till ett vanligt berga-troll. Berättelsens grund-drag äro följande:
Det var en gång en konunga-son, som var ute om sommaren och plockade smultron. Då kom trollet, och lockade honom in i berget. Der träffade han en ung flicka, som likaledes var »berg-tagen», och suttit i sju runda år hos troll-käringen. Den unga flickan halp svennen i hans sysslor, och de lofvade att alltid älska hvarandra.
En dag sade trollet till konunga-sonen: »du skall gå och göra rent i mitt stall; der har inte varit rensadt på fyra och tjugo år.» Då visste svennen inte huru han skulle bära sig åt, utan blef så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag säga dig råd. — Stig upp på den höga stenen, och ropa:
Alla mors skotte-karlar komme fram!
Alla mors sope-karlar komme fram!»
Prinsen gjorde så. Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de till att skotta och sopa, och vände inte åter förrän stallet var rent.
När det var gjordt, sade trollpackan: »här har du en half-spann korn. Det skall du så ut i åkern; derefter skall du ärja och harfva, och sedan plocka upp hvart korn igen.» Då visste sig svennen ingen råd, utan blef så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan åter gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag hjelpa dig. — Stig upp på den höga stenen, och ropa:
Alla mors såe-karlar komme fram!
Alla mors ärje-karlar komme fram!
Alla mors harfve-karlar komme fram!
Alla mors plocke-karlar komme fram!»
Prinsen gjorde som sagdt var. Genast kom der fram en otalig mängd små, små gubbar, och de till att så, och ärja, och harfva, och plocka, och så många voro de, att de slogos om hvart enda korn. När nu all säden var samlad, bar prinsen in den i berget; men den unga mön tog undan trenne korn, utan att någon visste säga hvad hon aktade göra dermed.
Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på när jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen mycket bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-käringens häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade hvarför han var så ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt mig gå efter hennes gångare, som hon red på när hon var brud, för fyra och tjugo år sedan; och jag vet aldrig hvar jag skall finna honom.» Flickan tog till orda: »Om du lofvar, att du aldrig sviker mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.» Ja, svennen lofvade att aldrig svika henne. Då sade flickan: »gack först efter det betslet, som hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde så. Tärnan fortfor: »här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort i skogen, skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny och gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du kommer halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och skynda dig upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes i full flöj, och frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i halsen på honom, så blir han spak och sedig, att du kan fånga honom, som mor har befallt.» Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, och dermed skiljdes de åt för den gången.
Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig. När han kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och kröp upp i det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett hiskeligt gny och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han så kommit halfvägs i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än förut, och kröp hastigt upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma hördes ett dön, som om jorden skulle remna, och hästen kom rännandes i full flöj, så att träd och buskar brötos ned, hvar han lopp fram. Hästen var stor och hög, som den högsta gran, och han gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i en enda munsbit. Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo, och kastade limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och väntade tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan hade befallt.
När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef hon mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af daga. I sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka honom, me’ns hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra som sagdt var. Men när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre kluta-dockor, ställde dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid sängen, och sade, att de skulle svara för henne. Derefter togo hon och ungersvennen allt det gods och guld som låg i berget, och gåfvo sig på flykten. När så troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var hon mycket trött, och lade sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon sin tärna åt: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid tröskeln: ’ja, jag håller just på att elda ugnen.’ Käringen vände sig derefter om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på att sätta in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och sof ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du min tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen svarade: ’ja, jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg trollqvinnan upp, och gick till tärnans kammare; men vid hon kom derin, såg hon ingen, utom de tre kluta-dockorna som stirrade emot henne.
Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef öfvermåttan vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem genast draga ut och leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo konunga-sonen och hans käresta höra ett starkt sus och dön i luften. Då sade tärnan: »hör du huru det susar? Nu har mor skickat alla sina karlar efter oss.» Hon skop derefter prinsen till en törn-buske, och sig sjelf till en ros som stod i busken. Men karlarne fäste ingen akt vid busken och blomman, utan drogo förbi i fullt flygande. När de så kommo tillbaka, sporde käringen: »nå, hafven J sett någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting, förutom en liten törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef troll-qvinnan illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit. Nu får jag väl lof att sjelf gifva mig å stad.»
Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen, och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till tvänne ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem. Men när käringen kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra stranden, lade hon sig ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma gick solen upp. Då ropade tärnan: »se! hvilken fager jungfru der rinner upp.» Vid nu käringen vände sig om, sprack hon midt itu; för man skall veta, att trollen inte ha makt till att se uppå solen.
Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och kommo till kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina fränder, men när han kom dit, gick det som man kunde vänta, han förgat sin brud, och allt annat som händt honom me’ns han var i berget. Konungen och drottningen lade så råd samman, att deras son skulle fästa sig en konunga-dotter, och prinsen sjelf var genast redo, att göra efter deras bud och vilja. När så bröllopps-dagen kom, gick den stackars tärnan fram till kungs-gården, och beddes få hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och en ank-bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden till, och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och sade: »Tvy vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när brudgummen hörde dessa ord, kände han igen sin rätta fästemö, och mindes all den troskap och huldhet hon visat honom. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan i famn, och sade att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande konunga-dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan lefde de lyckliga i alla dagar.
15.
Den Förtrollade Grodan.
Ifrån S. Småland.
Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han hade tre söner, men hans hustru var längesedan död. När så de begge äldste pojkarne kommit något till ålders, gingo de en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort ifrån hemmet, och fästa sig hustrur. Torparen svarade: »icke höfves det att J sen er om efter giftermål, innan J först pröfvat eder lycka i verlden. Mig lyster gerna veta, hvem som kan tjena sig den grannaste duken, att breda uppå bordet till jul-afton.» Detta förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle så ut i verlden, och se hvem som kunde tjena sig den grannaste duken. Men vid afskedet gaf torparen dem hvardera tre plåtar, och sade att det skulle vara som en tärepenning, intill dess de kunnat skaffa sig någon tjenst.
När de begge äldsta sönerna nu skulle draga bort ifrån hemmet, gick äfven den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof att ge sig ut och försöka sin lycka. Torparen ville inte lydas härtill, utan svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl mena det är någon som vill hafva dig i tjenst. Det är bättre du sitter hemma i spisel-grufvan, der har du din rätta plats.» Men pojken var enträgen, och sade: »Far! låten mig följa med. Ingen vet huru lyckan vänder sig. Kanske går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte han vid sig sjelf: »ja, det kan vara så godt att bli af med honom för någon tid. Här hemma gör han intet gagn, och han kommer väl igen innan skogen blir grön.» Heren fick så orlof att följa sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning under resan.
Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de till en öl-stuga som låg invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och andra gäster. Då satte sig de begge äldste bröderna ned, och åto, och drucko, och dobblade, och gjorde sig glada; men den lille minste heren kröp undan i en vrå för sig sjelf, och ville inte vara med i laget. När så bröderna gjort af med sina penningar, lade de råd, huru de skulle fortsätta sitt lustiga lefverne. I sådan akt gingo de till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre plåtar; han kunde ändock inte göra något bättre än packa sig hem, ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran. Då togo bröderna fatt på honom, öfverföllo honom med hugg och slag, annammade hans penningar, och jagade honom ut ur herberget. Derefter satte de sig ned, och åto, och drucko, som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i mörka natten, och visste icke hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.
Arla om morgonen, innan lärkan sjöng, vaknade heren upp, och begynte åter sin färd. Han vandrade nu öfver berg och djupa dalar, och frågade inte efter hvart det bar, allenast han kom undan ifrån sina bröder. När han så vankat både länge och väl, fann han slutligen en grön stig, som ledde till en gård; men gården var så stor, att den tycktes honom icke kunna vara något annat än en kungs-gård. Pojken besinnade sig nu icke länge, utan trädde in, och kom i många fagra rumm, det ena präktigare än det andra; men ingen lefvande varelse syntes till. Vid han så hade vandrat en lång stund, ur sal och i sal, ur mak och i mak, kom han slutligen till ett rumm, som var ännu mycket kostligare än något af de öfriga. Men längst fram i högsätet satt der en groda; hon var svartare än den svartaste jord, och så stygg till åsyn, att heren knappast kunde vända sina ögon till henne. Grodan frågade hvem det var som kom, och hvad han hade för ärende. Heren svarade, som sanningen var: »jag är en fattig torpareson, som gifvit mig ut i verlden att söka mig någon tjenst.» Då tog tåssan till orda: »du har väl inte lust att städja dig hos mig? Jag behöfver nu en svenn som aldra bäst.» Pojken samtyckte härtill, och sade att han gerna ville tjena henne. Tåssan mälte: »var då välkommen! Om du är mig trogen, skall det blifva din lycka.» De blefvo nu väl öfverens, och heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, allenast hans matmoder icke fordrade mera än han mäktade uträtta.
Sedan detta var bestäldt, gingo heren och grodan ned i trädgården, som låg utanför huset, och kommo till en stor buske, af ett slag som pojken aldrig sett tillförene. Då sade grodan: »detta skall blifva ditt göromål, att du skall skära en qvist af denna buske, hvar dag sol är på himmelen. Du skall göra det så väl söndag som måndag, så väl jula-dag, som midsommars-dag; men du må inte skära flere qvistar, utan blott en enda.» Pojken lofvade i allo efterkomma hennes begäran. Tåssan förde honom nu till en kammare i högan loft, och sade: »här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du vill äta. Denna säng skall vara bäddad, när dig lyster hvila, och du eger i allt din goda frihet. Var allenast trogen i det som dig åligger.» Så samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men pojken tog sin knif, gick ned i trädgården, och skar en qvist af busken; och så var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt; likaledes den tredje, och så allt framgent, hela året om. Han hade nu goda dagar uppå kungs-gården, och egde öfverflöd på allt som han kunde önska sig; men likväl gjordes tiden honom lång, ty dag gick och dag kom, och aldrig hvarken såg eller hörde han någon menniska.
När nu året var till ända, och heren skurit den sista qvisten af busken, kom den lilla grodan hoppandes till honom, tackade för hans trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken svarade, att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna vara nöjd med hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då tog grodan till orda: »nog vet jag hvad lön du helst önskar. Dina bröder äro ute att tjena sig dukar, till att breda på eder faders bord om jul-afton. Här vill jag gifva dig en duk, hvars make de näppeligen lära finna, om de ock leta genom tolf konunga-riken.» Med dessa ord gaf hon svennen ett bords-kläde; men klädet var hvitare än en snö, och dertill så grannt, att aldrig någon har sett dess like. Då blef pojken öfvermåttan glad, tackade med många höfviska ord för gåfvan, tog så farväl af sin matmoder, och gjorde sig redo att med stor hjertans fröjd återvända hem till sin fader.
Heren begynte nu sin färd, och vandrade hela dagen igenom utan att möta någon. När det så blef serla om aftonen, fick han se ett ljus, och gick ditåt, för att finna husa-vara öfver natten. Han igenkände nu samma herberge, hvarest han skiljts ifrån sina bröder, och vid han kom fram, se, då sutto torpare-svennerna derinne, emellan skålar och krus, och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga. Som nu heren icke länge kunde minnas någon oförrätt, blef han glad att träffa sina bröder, och gick fram och helsade dem med stor kärlek. Han tog derefter till orda, och frågade huru det gått dem sedan de sist sågo hvarandra, och om de lyckats tjena sig någon duk, att breda på sin faders jula-bord. Bröderna jakade härtill, och sade att allt gått dem väl i händer. De togo så fram hvar sin duk; men dukarne voro både slitna och söndriga. Då sade heren: »vänta, skolen J få se på någonting helt annat.» Han bredde så ut duken som han fått af grodan, och alla gästerna i herberget vände icke åter att förundra sig öfver den granna väfnaden. Men torpare-svennerna kunde illa lida, att deras yngre bror egde en slik kostbarhet. De togo derföre med våld ifrån honom den fagra duken, och gåfvo sina gamla bords-kläden i stället. Derefter vandrade alla tre bröderna hem till sin fader. Men när jul-qvällen kom, och svennerna bredde sin duk på bordet, blef gubben högligen glad, och kunde inte nog prisa deras lycka. Torpare-svennerna begynte nu rosa sig sjelfva, och ordade vidt och bredt om alla stora ting som de utfört. Men den lille minste heren var tystlåten och talade föga. Han blef också hvarken hörd eller trodd, ehvad han måtte förtälja.
Sedan de trenne bröderna suttit hemma öfver julen, gingo de en dag åter inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa sig hustrur. Men gubben svarade som förut: »icke höfves att J sen eder om efter giftermål, förrän J något vidare pröfvat eder lycka i verlden. Det lyster mig se, hvem som kan tjena sig den fagraste dryckes-bägaren, att sätta på bordet jul-afton.» Detta förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle så ut i verlden och pröfva på, hvem som kunde tjena sig det fagraste dryckes-karet. Men vid afskedet gaf gubben dem hvardera tre plåtar, och sade att det skulle vara som en tärepenning, intill dess de kunde skaffa sig tjenst.
När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof, att äfven få ge sig ut i verlden och fresta sin lycka. Gubben ville inte lydas härtill, utan svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det är någon som vill ha dig i tjenst. Det är bättre du sitter och gräfver i spisel-grufvan, der har du din rätta plats.» Men pojken var mycket enträgen, och sade: »Far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte han vid sig sjelf: »ja det kan vara så godt att bli af med honom för någon tid. Han kommer väl igen innan skogen står i löfve.» Heren fick så orlof att följa sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning under resan.
Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de fram till öl-stugan som låg invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och andra gäster. Då satte sig de begge äldsta bröderna ned, och åto, och drucko, och dobblade, och gjorde sig lustiga på allt vis; men den minste pojken kröp undan i ett hörn för sig sjelf, och ville inte vara med i laget. När så bröderna hade gjort af med alla sina penningar, lade de råd samman, huru de skulle fortsätta sitt lustiga lefverne ännu en stund. I sådan akt gingo de bort till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att laga sig hem, ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans penningar, och jagade honom med hugg och slag ut ur herberget. Derefter satte de sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i kolande mörkret, och visste icke hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills han icke orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.
Bittida om morgonen, innan hanen gol, vaknade heren upp ur sin sömn, och begynte åter färdas öfver berg och dalar. När han så hade vankat både länge och väl, fann han slutligen en grön stig, och den gröna stigen ledde fram till gården som jag tillförene omtalat. Vid heren nu kände igen kungs-gården, blef han öfvermåttan glad, och besinnade sig icke länge, utan gick dristeligen in och staddes för sin gamla matmoder, der hon satt i högsätet. När så grodan blef honom varse, svarade hon vänligt på hans helsning, och sporde efter hans ärende. Heren tog till orda: »jag har kommit hit för att bjuda dig min tjenst, om du behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till mig! ty jag behöfver nu en svenn som aldra bäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.» Heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, om hon eljest icke fordrade mer än han var i stånd till. Grodan tog så fram en bundt »efsingar» (korta trådar), räckte dem åt ungersvennen, och sade: »detta skall blifva ditt göromål, att du skall knyta en tråd om hvarje qvist af busken, som du skar i fjol. Men du skall knyta en efsing för hvar dag sol är på himmelen, och du skall göra det så väl söndag, som måndag, så väl jula-dag som midsommars-dag. Men du må inte knyta flere trådar, utan blott en enda.» Heren lofvade i allo göra som hon hade befallt. Derefter förde grodan honom till en kammare i högan loft, och sade: »här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du vill äta, denna säng skall vara bäddad, när dig lyster hvila, och du eger i allo din goda frihet. Var blott trogen i det dig åligger.» Så samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men pojken tog en efsing, gick neder i trädgården och band om en af de qvistar han skurit året tillförene, och dermed var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje, och så allt framgent hela året om. Han lefde nu i allsköns maklighet och öfverflöd; men tiden gjordes honom lång, ty dagarne spunnos den ena lik den andra, utan att han såg eller hörde någon lefvande varelse.
När nu året var till ända, och heren bundit den sista efsingen om den sista qvisten, kom den lilla grodan åter hoppandes till honom, tackade för hans trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken svarade, att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna nöja sig med hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då sade grodan: »väl vet jag hvad lön du önskar dig som aldrahelst. Dina bröder äro borta och tjena sig dryckes-bägare, till att ställa på eder faders bord om jul-afton. Men här vill jag gifva dig en bägare, och lära de näppeligen få dess make.» Med dessa ord gaf hon svennen ett dryckes-kar; men bägaren var af lödigt silfver, och förgyld utan och innan; tretton mästare hade derpå satt sina mästare-stämplar, och arbetet var så konstigt, att dess like icke stod att finna, om man ock sökte öfver tolf konunga-riken. Heren tackade för den kostliga gåfvan, såsom den väl kunde vara värd. Derefter tog han ett höfviskt afsked ifrån sin matmoder, och lagade sig med stor hjertans fröjd att återvända till hemmet.
Han vandrade så hela dagen i ända, och kom serla om aftonen till öl-stugan, hvarom jag tillförene berättat. Nu hade heren visserligen aktat gå förbi; men der föllo strida elfver, så han kunde inte komma någon annan väg, och dertill tarfvade han väl se sig om efter husavara öfver natten. Vid han så trädde in i herberget, se, då sutto torpare-svennerna derinne, emellan skål och vägg, likasom när han sist skiljdes ifrån dem. Som nu heren inte länge kunde minnas någon oförrätt, blef han väl tillfreds att träffa sina bröder, och gick fram, och helsade dem med stor kärlek. Derefter begynte han spörja, huru det gått dem efter deras skiljsmessa, och om de lyckats tjena sig någon dryckes-bägare att ställa på sin faders jula-bord. Svennerna jakade härtill, och sade att allt gått dem väl i händer. De visade nu hvar sitt dryckes-kar; men karen voro både gamla och ringa på allt sätt. Då sade heren: »vänta! skolen J se på någonting annat.» Han tog så fram sin dryckes-bägare, som han fått af den lilla grodan; och lärer ingen undra, om alla gästerna i öl-stugan tyckte den vara ett mäkta kostligt stycke. Men torpare-sönerna kunde illa lida, att deras broder egde en slik dyrbarhet, utan sade: »icke sömmar sig att du, din krafling! har en sådan klenod. Den skall du ge åt oss, som äro både äldre och bättre än dig.» Dermed togo de ifrån heren hans sköna bägare, och gåfvo deras ringa dryckes-kar i stället. Emedan pojken nu väl förstod »att det inte är godt draga hank med den starke», måste han låta sig nöja som det var. Bröderna vandrade så hem till sin fader, och man kan väl veta hvad glädje der blef, när gubben såg den kostliga dryckes-bägaren på sitt jula-bord. De begge äldsta svennerna fingo nu ordet, och begynte rosa sig sjelfva och sina storverk. Men den lille minste heren var sorgsen, och ordade föga. Det var också inte lönt annat, för han blef hvarken hörd eller trodd när han sade något.
Sedan de tre bröderna suttit hos torparen öfver julen, gingo de begge äldste en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa sig hustrur. Gubben samtyckte gerna härtill, för han tyckte att hans söner voro både vuxna och väl försökta i allting. Han sade: »mig lyster mycket få se, hvem som förer den fagraste bruden till by’s, när det kommer till jul-afton.» Sådant tal likade bröderna öfvermåttan väl, och de lofvade hvar för sig göra sitt bästa. De skulle så ut i verlden och försöka, hvem som kunde tjena sig den fagraste bruden. Men vid afskedet gaf gubben dem hvardera tre plåtar, som en tärepenning under resan.
När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick den lille minste heren till sin fader, och beddes orlof att följa sina bröder åt. Gubben ville inte gerna lydas härtill, utan sade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det är någon som vill hafva dig till fästeman. Det är bättre du sitter hemma och gräfver i spisel-grufvan. Der har du din rätta plats.» Men pojken lät inte afskräcka sig, utan sade: »far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än mina bröder.» Huru svennen nu lade sina ord, tänkte gubben till sist: »ja, det kan vara så godt att bli af med honom på någon tid. Han kommer väl igen när nöden tränger.» Heren fick nu orlof att följa sina bröder, och erhöll vid afskedet tre plåtar af sin fader, såsom kost-penning, intill dess han kunde skaffa sig någon tjenst.
Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen igenom. När det så led emot aftonen, kommo de åter fram till öl-stugan som låg invid vägen, och i herberget voro samlade en stor skara vandrings-män och andra gäster. Då begynte de begge äldste bröderna ånyo sitt lustiga lefverne, och åto, och drucko, och dobblade; men den yngste pojken satt för sig sjelf i ett hörn, och ville inte vara med i laget. När så bröderna hade förtärt alla sina penningar, lade de råd samman, huru de skulle få medel att roa sig ännu en stund. I sådan akt gingo de bort till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att laga sig hem, ju förr desto helldre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran, såsom inte lärer synas underligt. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans penningar, och drefvo honom sjelf med hugg och slag ut ur herberget. Så bestäldt, satte de sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i skogen, och tänkte inte uppå hvart vägen bar, allenast den förde honom bort ifrån hans bröder. Han vandrade nu många villa stigar, tills han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända tills han somnade af trötthet.
Arla om morgonen, innan upprunnen sol, vaknade heren ur sin sömn, och begynte åter sin färd öfver berg och dalar. När han så vandrat en stund, rann honom i hugen, att det bästa som nu kunde hända, vore om han kom till kungsgården, der han haft allting så godt. Knappast hade han tänkt denna tanke, förrän han åter stod uppå den gröna stigen, och när han så färdats ett stycke, låg kungs-gården midt framför honom. Nu vardt svennen öfvermåttan glad, och besinnade sig inte länge, utan gick dristeligen in i den fagra salen, der hans matmoder plägade sitta. När så grodan blef honom varse, undfick hon honom vänligt, och sporde efter hans ärende. Svennen genmälte: »jag är kommen för att bjuda dig min tjenst, om du eljest behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till mig, ty jag behöfver en svenn, som aldrabäst. Om du tjenar mig troget, skall din lön blifva större än du nu kan tänka.» Heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, om hon allenast icke fordrade mer än han mäktade fullgöra. Då tog grodan till orda: »din tjenst skall icke blifva tung eller mödosam. Det skall blifva ditt göromål, att du skall bära upp qvistarne, som du tillförene skurit och bundit, och lägga dem samman till ett bål på gården. Men du skall bära en qvist för hvar dag sol är på himmelen, och du skall göra det så väl Onsdag som Thorsdag, så väl jula-dag som midsommars-dag, och du må inte bära upp flera qvistar tillika, utan blott en enda. När så året är om, och du burit upp den sista qvisten, skall du tända eld på ris-högen, och gå in i din kammare för någon stund. Gack sedan ned, och kringsopa bålet väl, att alla qvistarne brinna upp. Om du då märker något i elden, skall du taga det ut, och frälsa det.» Heren lofvade noga efterkomma sin matmoders begäran i allt detta. Derefter förde grodan honom upp i högan loft, till en liten kammare, och sade: »här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du vill äta; denna säng skall alltid vara bäddad och redo, när dig lyster hvila; och du eger i allt din goda frihet. Var allenast trogen i hvad dig är tillsagdt!» Efter detta samtal skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men svennen gick neder i trädgården, hemtade en qvist som han tillförene afskurit och bundit, bar den upp på tomten der han aktade tillreda bålet, och dermed var han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje, och så allt framgent hela året om. Heren hade nu goda dagar på kungs-gården, trifdes väl, och skjöt upp till en rank ungersvenn. Men mycket ensligt syntes der honom vara, ty han hvarken såg eller hörde någon menniska; och det lekte honom ofta i hugen, att hans bröder skulle komma hem med fästemöar, me’ns han icke hade någon.
När så året skridit rundt om, och heren burit upp den sista qvisten, och lagt honom vid de öfriga, gjorde han som grodan hade sagt, tände eld på ris-högen, och tillredde ett stort bål. Derefter gick han bort för någon stund, kom så tillbaka, och kring-sopade platsen å alla sidor, att qvistarne, stora och små, brunno till aska. Vid han nu sysslade som aldrabäst, se, då rann der upp midt i elden en underskön jungfru; hon var hvitare än en snö, och hennes hår var så fagert, att det breddes ned till fötterna som en kappa. Vid svennen blef varse den fagra jungfrun, sprang han hastigt till, och ryckte henne ut ur elds-lågan. Men den unga mön föll honom i famn med stor hjertans fröjd, och tackade att han frälst henne. Hon var nu den vänaste och rikaste konunga-dotter i hela vida verlden, och hade blifvit »förgjord» af en trollpacka, som skapat henne till en stygg groda.
I samma stund blef der lif och rörelse i hela huset, och kungs-gården fylldes af hofmän, och riddare, och förnäma jungfrur, som likaledes varit förtrollade. Alla gingo nu fram, den ena efter den andra, och hyllade sin drottning, samt den raske ungersvennen som hade frälst dem. Men konunga-dottern ville inte förlora tiden, utan lät genast spänna hästar för sin förgyllande karm, och lagade sig i ordning att resa bort. Hon lät derefter kläda torpare-sonen i silke och kostligt skarlakan, försåg honom med vapen och annan utrustning, som det kunnat höfvas en furste-son, och så var den fattige heren med ens förvandlad till den yppersta stolts ungersvenn, som någonsin band svärd vid sida. När nu allt var i ordning för resan, tog konunga-dottern till orda: »jag kan väl veta, att din hug leker bort till dina bröder, som äro stadde på väg emot hemmet för att visa sina fästemöar. Vi vilja derföre resa till din fader, att han äfven må se hvad fästemö du tjenat dig.» Svennen var vid allt detta så till mods, som hade han fallit ned ifrån skyarne; men der var ingen tid att besinna sig, han steg derföre genast upp i den gyllene karmen, och nu foro de med mycken ära och stort följe, att helsa på den gamle torparen i hans koja.
När de så färdats en stund, kommo de till öl-stugan, som låg vid vägen. Då kände ungersvennen en stor lust att erfara om hans bröder, efter gammal vana, ännu höllo till derinne. Han lät derföre hålla med sin karm, och trädde in i herberget. Vid han nu öppnade dörren, blef han varse torpare-sönerna, der de sutto emellan skål och vägg, och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga. Men bröderna hade med sig hvar sin fästemö, af sådan art som man väl kan gissa. Det är sagdt om deras skepnad, att de voro smala och smärta till vext, såsom »kölfve-kubbar» (träd-stockar), hvitletta, som »badstugu-väggar», trind-lagda, som »unga svin», och gula i munn-giporna, som »sval-ungar». När svennen hade sett allt detta, gick han skyndsamt bort, utan att någon känt igen honom. Derefter steg han upp till sin brud i den gyllene karmen, och for vägen fram med allt sitt följe. Men gästerna i öl-stugan undrade mycket, hvad det var för en båld konunga-son, som nyss dragit der förbi.
Ungersvennen och hans fagra brud foro nu bort till torparens stuga, och kommo fram när det redan var serla om aftonen. De gingo så in, och beddes få låna hus öfver natten. Torparen svarade som sanningen var, att han väntade hem sina tre söner och deras fästemöar; dertill hade han inte annat än en ringa koja, som illa passade till herberge åt så förnämt folk. Men konunga-dottern sade att hon ville råda härutinnan, och torparen kunde icke neka till hennes begäran. Prinsessan lät nu tillreda ett ståtligt jula-gille, och skickade sina små-svenner ut i bygden, att bjuda gäster både när och fjerran. När det så lidit på qvällen, och gästabudet var redo, kommo torparens begge äldsta söner, dragande med sina fästemöar, och lärer ingen undra att gubben icke synnerligen gladdes åt sina son-hustrur. Vid de nu sutto till bords, sporde konunga-dottern, hvadan torparen erhållit så grann en duk, och så fager en dryckes-bägare. »Jo», sade gubben, »mina begge äldsta söner ha varit ute, och fått dem i lön för sin tjenst.» Då tog prinsessan till orda: »nej, dina äldsta söner hafva ingalunda tjenat sig hvarken den ena eller den andra. Men vill du veta sanningen, så har din yngste son gjort det, och här ser du maken till både duk och bägare.» Med detsamma steg ungersvennen upp ifrån bordet, föll sin fader i famn, och alla kunde nu se, att den främmande prinsen icke var någon annan än torparens yngste son, den lille heren, som tillförene var så ringa aktad af sina fränder. När så gubben kände igen sin son, och tillika fick höra huru allt hade timat, blef han storligen förundrad, och ville knappast tro sina egna ögon. Men de begge torpare-sönerna fingo stå med skam och nesa inför sin fader och allt gilles-folket, och deras otro och falskhet blef sedan till en hörsägen i hela bygden deromkring.
Ungersvennen och den väna prinsessan läto nu dricka sitt bröllopp med stor lust och gamman, och der blef ett jula-gille, så ingen sett maken i manna-minne. Men när julen var förbi, drogo bruden och brudgummen hem till sitt land igen, och togo den gamle torparen med sig. Och ungersvennen vardt konung öfver hela riket, och lefde med sin fagra drottning i all god sämja och kärlek. Der bygga de och bo ännu i denna dag.
16.
Prinsessan i Jord-kulan.
Ifrån S. Småland.
En liknande Folk-saga förekommer hos Danskarne. — Se Molbeck, Udvalgte Eventyr og Fortællinger, Kjøbenhavn 1843, ss. 88-92, »Pigen i Museskindspelsen.»
Det var en gång i gamla, gamla dagar en konung, som hade en enda dotter. Den unga prinsessan var blid till sinnes, och fager till åsyn, så hon vann allas hjertan som sågo henne. När hon nu blifvit vuxen, voro der många prinsar och ungersvenner, som eftersträfvade hennes hand och kärlek, och ibland dem var en båld konunga-son ifrån ett annat rike. Han samtalade ofta med den väna mön, och de unga tu sämjades så, att de gerna ville ega hvarandra.
Medan detta var å bane, hände sig att der brast ut örlig, och fienden föll in i landet med en stor krigshär. Såsom nu konungen icke hade makt att stå honom emot, lät han bygga en jord-kula midt i mörka skogen, för att der gömma sin dotter undan krigets farligheter. Han försåg henne ymnigt med lifs-medel, och gaf henne till sällskap en tärna, samt en hund och en hane, som åt dem skulle skilja dygnets skiften. Derefter lagade konungen sig till strids, och den unge prinsen gjorde sig redo att följa honom. Men när konunga-barnen skulle skiljas åt, kände de en stor hjertans sorg å begge sidor, och samtalade länge med hvarandra. Prinsessan tog till orda: »min hug säger mig att vi icke snart månde åter råkas; derföre vill jag bedas en bön, som du icke får afslå. Du skall lofva, att aldrig gifta dig med någon, som icke kan tvätta fläckarne ur detta hand-kläde, och väfva denna gull-väf till ända.» Vid dessa ord räckte hon sin fästeman ett arme-linn, och en väf, som var konstigt virkad med guld och silke. Prinsen tog hand-klädet och gull-väfven, och sade att han aldrig skulle glömma sin kärestas ord. Dermed skiljdes de ifrån hvarandra. Konunga-dottern sattes i jord-kulan; men prinsen och den gamle konungen drogo bort, för att värja landet emot fienden.
När nu härarne möttes, blef der ett häftigt slag. Men lyckan var konungen emot, så han föll i striden med stor berömmelse; och den unge prinsen måste utan seger vända hem till sitt eget rike. Derefter for fienden fram öfver hela bygden, med sköfling och man-dråp, brände upp kungs-gården, och härjade vida omkring. Slutligen drog han sina färde, och var landet då föga bättre än en ödemark. Men ingen visste hvad som blifvit af konunga-dottern, om hon var död, eller fallit i fiendens hand.
Emedlertid sutto prinsessan och hennes tärna i jord-kulan, och sömmade gull på knä, me’ns de väntade att konungen skulle komma hem igen. Men dag gick in, och dag gick ut, och ändock kom han icke tillbaka, för att fria dem ur deras fångenskap. Det led så sju runda år. Då voro lifs-medlen till ända, så jungfrurna icke hade något att lefva af, utan blefvo tvungna att slagta sin hane; men ifrån den dagen visste de icke hvad tiden skred, och så tycktes dem deras lott vara tyngre än förut. Kort derefter dog tärnan af sorg och hunger, och nu var konunga-dottern alldeles ensam i den mörka jord-kulan. Då visste hon icke hvad hon skulle taga sig före i sin stora nöd. Omsider grep hon till en knif, och begynte rifva i taket utan uppehåll, både arla och serla. Huru hon nu bar sig åt, lyckades det henne till sluts att göra en öppning i stock-verket; och hon kom så på tredje dagen ut ur jord-kulan, hvarest hon suttit så länge.
Konunga-dottern klädde sig derefter i tärnans drägt, lockade sin hund, och begynte vandra genom ödemarken. När hon så färdats både länge och väl, utan att träffa någon, märkte hon en rök som steg upp emellan träden, och kom nu omsider till en gammal man, som brände kol i skogen. Prinsessan gick fram till kolaren, beddes litet mat, och sade att hon ville gerna bistå honom vid hans arbete. Mannen gaf henne så en beta bröd, och hon halp honom att bränna kol. Medan de nu talades vid, sporde den unga mön efter tidningar, hvad nytt som timat i landet. Då förtäljde gubben om konungens död, och allt annat som tilldragit sig under de sista åren. Men konunga-dottern blef öfvermåttan bedröfvad, och det rann henne i hugen, huru »den har få vänner, som räknar många gröna grafvar.»
När det så lidit någon tid, och kolen voro brända, sade gubben att han icke vidare behöfde någon hjelp, utan rådde prinsessan söka tjenst uppå kungs-gården, helst som han väl kunde se, att hon icke var van vid tungt arbete. Konunga-dottern begynte nu åter sin vandring, och intet är förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till en stor sjö. Då visste hon icke huru hon skulle fara öfver vattnet, utan satte sig ned på stranden, och var mycket bedröfvad. Men i detsamma kom der en stor ulf löpandes ur skogen. Ulfven qvad:
»Gif mig din hund,
skall du komma öfver våg och grund.»
Nu blef konunga-dottern illa vid, men hon dristade icke neka till ulfvens begäran, utan gaf honom hunden. När så ulfven ätit sig mätt, tog han till orda:
»Sätt dig på min rygg,
skall du fara tröster och trygg.»
Genast satte sig prinsessan uppå hans rygg, och så bar han henne öfver sjön till andra landet. Men på stranden var en fager kungsgård, och öfver kungsgården rådde konunga-sonen, han som i unga dagar lofvat prinsessan sin tro och ära.
Nu bör förtäljas, att medan prinsessan satt i jord-kulan, hade konungen dött, och prinsen blifvit herre öfver landet efter sin fader. När så åren skredo fram, bådo konungens män att han skulle se sig om efter en drottning; men han ville inte lyssna till deras råd, ty han tänkte alltjemnt uppå den fagra mön, som han trolofvat i sin ungdom. Der gingo så sju runda år förbi, utan att någon hört eller förnummit det aldraminsta om den väna konunga-dottern. Då kunde konungen icke längre tänka att hon var vid lif; han rådslog derföre med sina män, och lät utgå ett påbud, att den skulle blifva hans drottning, som kunde fullborda prinsessans gull-väf och tvätta fläckarne ur hennes hand-kläde. När detta blef spordt öfver länderna, kommo jungfrur och mör ifrån både östan och vestan, ty de ville gerna ega den unge konungen; likväl var ingen så snäll, att hon kunde fullgöra hans vilkor. Men just i de dagarne var der kommen en förnäm jungfru, som likaledes ville pröfva sin lycka. Till henne gick prinsessan, kallade sig Åsa, och beddes erhålla tjenst. Hon blef så antagen till tärna hos den främmande jungfrun; men der var ingen uppå kungs-gården, som kände, hvem hon rätteligen var.
Prinsessans matmoder skulle nu fullborda konungens väf; men det gick henne som det gått de andra, hon förmådde inte reda den konstiga väfnaden. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att den förklädda prinsessan satte sig vid virke-stolen, och väfde ett långt stycke. När så jungfrun kom igen, och märkte att väfven skridit framåt, blef hon väl tillfreds, och undrade hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte prinsessan att virka på väfven; men ingen visste att det var tärnan, som virkade i sin matmoders ställe.
Der gick nu ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande jungfrun väfde på den konstiga väfven. Då blef mycket taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se huru det led med profvet. Men när konungen kom in, stod väfven alltid stilla, och ingen arbetade på virke-stolen. Detta föll konungen sällsamt före, och han sporde den främmande jungfrun, hvi hon aldrig väfde när han var derinne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre! jag är alltför blyg att kunna arbeta, me’ns du ser uppå.» Konungen lät sig nöja med detta svar, och det stod så icke långt om länge, förr än väfven var färdig.
Den främmande jungfrun skulle derefter tvätta fläckarne ur prinsessans arme-linn; men det gick henne som det gått de andra, ju mer hon tvådde, dess mörkare blef klädet. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att den förklädda prinsessan satte sig ned att två hand-klädet, och som hon lade hand dervid, blef fläcken genast mindre. När så jungfrun kom tillbaka, och märkte hvad som händt, blef hon väl tillfreds, och sporde hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte prinsessan att tvätta på hand-klädet; men ingen visste att det var tärnan, som tvättade i sin matmoders ställe.
Der gick nu åter ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande jungfrun tvådde fläckarne ur klädet. Då blef mycket taladt om konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se hvad det led med profvet. Men för hvar gång konungen kom derin, stod arbetet alltid stilla, och ingen tvättade på klädet. Detta föll honom sällsamt före, och han sporde hvi den främmande jungfrun aldrig tvättade när han var inne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre, Konung! icke kan jag tvätta duken, när jag skall hafva röda guld-ringar på fingrarne.» Konungen lät sig nöja med detta svar; och det stod så icke långt om länge, förr än fläckarne voro tvättade bort ur prinsessans arme-linn. Den främmande jungfrun hade så uppfyllt alla konungens vilkor.
När allt detta spordes, blef mycken glädje öfver land och rike, och der skedde stora tillrustningar för konungens bröllopp. Men på sjelfva bröllopps-dagen blef bruden hastigt sjuk, så hon inte orkade rida till kyrkan med den öfriga skaran. Som hon nu icke ville låta någon veta orsaken till sin sjukdom, talade hon lönligen med sin tärna, och bad henne rida brud i sitt ställe. Den unga prinsessan jakade härtill: hon blef så höljd i brud-lin, smyckades med röda ringar, och sattes på en fager gångare; men ingen visste att det var tärnan, som red i sin matmoders ställe. Derefter gaf sig bröllopps-skaran på väg, med stor ståt, och spel, och annan glädje, såsom sed har varit i gamla dagar. Men prinsessan sörjde i lön, och hennes hjerta var tungt, när hon så skulle fara rida brud för en annan, med honom som i unga dagar vann hennes tro och kärlek.
Bröllopps-skaran färdades nu vägen fram; bruden satt på sin gångare med rödan gull-krona men blekan kind, och brudgummen red henne aldra näst; ehuru han visst icke tänkte hvad hennes hjerta månde sörja. När de så farit ett stycke, kommo de till en bro; men det var spådt att bron skulle brista, om någon brud for deröfver, som icke var af konungslig ätt. Då qvad prinsessan:
»Ligg, ligg, du bro breda!
Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»
’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen. »Åh, ingenting, så mycket», svarade bruden. »Jag talar med Åsa, min tärna.»
De redo så åter ett stycke, och kommo till kungs-gården, hvarest prinsessans fader hade bott. Men nu var gården bränd, och ogräs växte upp ur grus-högen. Då qvad prinsessan:
»Här växer både tistel och törne,
der fordom legat guld i hörne.
Här ligger nu för fä och svin,
der förr jag tappat både mjöd och vin.»
’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter. Bruden svarade: »åh, ingenting så mycket. Jag talar med Åsa, min tärna.»
Derefter foro de fram, och kommo till en fager lind. Då qvad prinsessan:
»Står du här, du gamla lind!
här har jag fästat guld-ringar med aldra-kärasten min.»
Konungen sporde ånyo: »hvad säger du, min trolofvade?» Men bruden svarade som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med Åsa, min tärna.»
Bröllopps-skaran drog nu vidare. Då kom ett dufvo-par flygande i luften. Bruden qvad:
»Här flyger du med maken din,
I afton mister jag min.»
’Hvad säger du, min fästemö?’ frågade brudgummen, och lyssnade till hennes ord. »Åh! ingenting så mycket», svarade bruden. »Jag talte blott med Åsa, min tärna.»
När de så ridit åter ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:
»Göken gal i tall;
Hemma ligger bruden och får barn i stall.»
’Hvad säger du, min käresta?’ sporde konungen. Prinsessan genmälte, som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med Åsa, min tärna.»
Brud-skaran färdades nu fram, och kom i den mörka skogen, hvarest jord-kulan låg. Me’ns de så foro, red konungen till sin unga brud, och bad henne förtälja något äfventyr under vägen. Då suckade prinsessan tungt, och qvad:
»Sju år jag i jord-kulan satt,
Sagor och gåtor jag der förgat.
Ondt har mig händt,
Kol har jag brändt.
Ondt har jag lidit,
Ulfven har jag ridit.
I dag får jag fara brud
för min unga fru.»
’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter, och blef underlig till mods. Bruden svarade: »åh ingenting så mycket. Jag talte blott med Åsa, min tärna.»
De voro så framme vid kyrkan, der vigseln skulle ske. Då qvad prinsessan:
»Här är jag döpt till Maria, Ros och Stjerna,
Nu får jag heta Åsa, min tärna.»
Derefter tågade bröllopps-skaran in i kyrkan med stor ståt, efter gammal sedvänja. Främst gingo pipo-lekare, och fidlare, och pukare, och andra spele-män, så kommo brud-svennerna och hof-riddarne, och sist bruden med sina små tärnor. De unga tu blefvo nu satte i »brude-bänk», och vigseln försiggick med mycken högtidlighet, såsom det kunde sömma ett konunga-par; men ingen visste annat än det var den främmande jungfrun, som stod brud med konungen.
När så brud-messan var läsen, och konungen vexlat ringar med prinsessan, tog han fram ett silfver-bälte, och spände om hennes lif; men bältet hade en lås, så konstig och villosam, att ingen kunde öppna den utom konungen sjelf. Derefter drog brud-skaran hem till kungs-gården, och brölloppet dracks med lust, och lek, och dans, och allsköns gamman. Men prinsessan skyndade in i jungfru-buren, och bytte kläder med sin matmoder, så ingen skulle märka att det var tärnan som ridit brud i jungfruns ställe.
Det led så på aftonen, och konungen satte sig att snacka med sin unga brud, såsom ny-gift folk hafva för sed. Me’ns de nu glammade med hvarandra, sporde konungen: »säg, min vän! hvad hvar det du sade, när vi redo öfver bron? Mig lyster gerna veta det.» Då vardt jungfrun blodröd i ansigtet, ty hon visste icke hvad hon skulle svara; men hon fann sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja Åsa, min tärna.» Bruden gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till brudgummen, och sade: »jo nu minnes jag, jag qvad så här:
Ligg, ligg du bro breda!
Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»
’Hvarför qvad du så?’ frågade konungen. Men bruden svarade inte, utan teg.
När det så lidit en stund, sporde brudgummen ånyo: »säg, min vän! hvad var det du sade, när vi kommo till den gamla kungs-gården? Mig lyster gerna veta det.» Då blef jungfrun åter mycket förlägen; men hon fann sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja Åsa, min tärna.» Hon gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till sin brudgumme, och sade: »jo, nu minnes jag, jag qvad så här:
Här växer både tistel och törne,
der fordom legat guld i hörne.
Här ligger nu för fä och svin,
der förr jag tappat både mjöd och vin.»
’Hvarföre sade du så?’ sporde konungen; men bruden svarade inte, utan teg.
Det led nu en stund. Då sporde konungen åter: »säg, min vän! hvad var det du sade, när vi redo förbi linden. Mig lyster gerna veta det.» Men bruden kunde inte svara till hans spörsmål, utan skulle fråga Åsa, sin tärna. Hon kom derefter tillbaka, och sade: »jo, nu minnes jag. Jag sade så här:
Står du här du gamla lind!
Här har jag fästat ringar med aldrakärasten min.»
’Hvarföre sade du så?’ frågade brudgummen; men bruden svarade inte.
Allt detta föll konungen mycket sällsamt före, och han vände icke åter att spörja sin fästemö, hvad som blifvit taladt dem emellan under hela vägen; men alltid måste jungfrun gå bort, och spörja Åsa, sin tärna. — Det var nu serla om aftonen, och brudparet skulle »sängledas.» Då sporde konungen: »säg min vän! hvar har du bältet, som jag gaf dig när vi foro ifrån kyrkan?» ’Hvad för ett bälte?’ sade bruden, och vardt blek om kind. ’Det gaf jag åt Åsa, min tärna.’ Tärnan blef så efterskickad, och när hon kom fram, se, då bar hon bältet om sitt lif, och låsen var så konstig, att ingen utom konungen sjelf kunde öppna den. Nu märkte den främmande jungfrun att hennes falskhet var röjd, hon gick derföre ut, och drog förtörnad bort ifrån gården. Men konungen igenkände sin rätta brud, och prinsessan förtäljde honom allt såsom det timat under de långa år, som de varit skilda åt. Då blef stor lust och fröjd ibland gästerna, och konungen tyckte att han nu blifvit väl lönad för alla sina sorger.
Derefter leddes brudparet i »bruda-hus», och små-svenner och tärnor gingo framföre dem, och buro vax-ljus, såsom seden var hos våra fäder. När så konungen och hans unga gemål gått till sängs, började bröllopps-skaran sjunga den gamla visan:
»Släck ljuset i kronan,
Tag bruden i famn.»
Och der var fröjd öfver både stad och land, att de begge kommit samman, som så länge älskat hvarandra. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
1. En annan uppteckning ifrån S. Småland förtäljer, att det var en konunga-son som friade till en prinsessa; men konungen, hennes fader, satte sig emot deras älskog, och gömde sin dotter i en jord-kula. Då samlade prinsen en här, drog in i konungens land, och aktade taga sin käresta med våld. När han så icke kunde finna henne, brände han hela kungsgården, och tog allenast undan prinsessans virke-stol. Dertill gjorde han ett löfte, att ingen skulle bli hans drottning, utan hon kunde fullborda väfven, som konunga-dottern hade påbegynt.
Sedan prinsessan och hennes tärna suttit sju runda år i jord-kulan, voro deras lifs-medel till ända. Då sade konunga-dottern: »antingen vill du dö för mig, eller skall jag dö för dig?» Tärnan svarade: ’jag vill gerna dö för eder.’ När så prinsessan inte hade någonting mer att lefva af, begynte hon rifva i taket, tills hon på tredje dygnet kom ut ur jord-kulan. I skogen träffade hon några kolare som visade henne vägen åt kungs-gården. Vid hon nu kom till sjö-stranden, stod der en björn. Han qvad:
»Om du inte nämner mitt namn,
skall du få sitta på min bak, och jag förer dig fram.»
Prinsessan for så öfver sundet, fick tjenst på kungs-gården, hos den främmande jungfrun, och halp henne att virka sin brud-klädning på virke-stolen, såsom konunga-sonen hade begärt.
Den främmande jungfrun skulle nu gifta sig med prinsen. Men när bröllopps-dagen var inne, blef hon hastigt sjuk, och sände tärnan att rida brud i sitt ställe. Prinsessan for så till kyrkan med konunga-sonen, och kom under vägen till en bro. Då qvad hon:
»här rida två ädela konunga-barn
öfver bro, bro breda.»
’Hvad säger du, mitt hjerta?’ sporde prinsen. Konunga-dottern svarade: »åh ingenting så mycket.»
Längre fram kommo de förbi jord-kulan, der prinsessan suttit fången. Då suckade hon tungt, och qvad:
»Hå! Hå!
Sju år jag i jord-kulan satt.
Ondt har mig händt,
kol har jag bränt.
Ondt har jag lidit,
björnens bak har jag ridit.»
’Hvad säger du mitt hjerta lilla?’ sporde prinsen åter. Konunga-dottern svarade: »åh! ingenting så mycket.»
Vidare fingo de se tvänne foglar, som flögo förbi. Då suckade prinsessan, och qvad:
»Hå! Hå!
Här flyger du med maken din,
I afton mister jag min.»
När de nu kommit till kyrkan, tog prinsen fram ett par handskar och ett gull-äpple, gaf dem åt sin unga brud, och tog hennes löfte, det hon ej skulle lemna dem ifrån sig, utom endast till honom. Bröllopps-skaran for derefter hem, och den främmande jungfrun trädde i prinsessans ställe. Men om qvällen frågade brudgummen efter handskarne och gull-äpplet, som han gifvit henne. Då sprang tärnan bakom sin matmoders rygg, och räckte fram smyckena. Men konungen märkte hennes list, fattade handen som höll gull-äpplet, och sade: »dig, och ingen annan, vill jag hafva till min drottning.» Nu förtäljde konunga-dottern hvem hon var; men den främmande jungfrun fick vända hem till sitt igen.
2. En tredje öfverlemning ifrån S. Småland, förtäljer om en prinsessa, vid namn Klara, som af sin elaka styfmoder sattes i berget; men slutligen frälstes af en ulf, som bar henne ut igenom en klyfta.
Efter långa vandringar i skogen, anlände konunga-dottern omsider till en kolare, och halp honom vid hans arbete. Men för hvarje gång prinsessan blef smetig om händerna, ville hon genast tvätta sig, och mannen kunde deraf väl finna, att hon icke var van vid slikt göromål. Han skickade henne derföre hem till sin hustru, att tvätta byk. Men det gick sammaledes. Då visade kolaren henne vägen till kungs-gården, hvarest hon fick tjenst som tärna hos sin half-syster, och för henne sömmade skjortan och tvättade hand-klädet. När så prinsessan skulle stiga till häst, att rida brud för sin matmoder, qvad hon:
»Stå, fåle grå!
dig skall ett konunga-barn rida uppå.»
Då sporde konungen: ’hvad säger du, min vän?’ Bruden svarade: »jo, jag talar till min häst, me’ns jag fördrifver tiden.»
När brud-stassen farit ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:
»Göken gal i tallen.
Hemma är brud, och föder barn i stallen.»
’Hvad säger du, min vän?’ sporde konungen åter. Prinsessan svarade: »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
De foro så vägen fram, och kommo till kungs-gården, som var bränd och öde. Då qvad prinsessan:
»Här gå nu både får och svin,
Här som jag fordom tappade mjöd och vin.»
’Hvad säger du, min vän?’ frågade konungen ytterligare. Prinsessan svarade: »jo jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
Vidare kommo de till bron. Då sade konunga-dottern:
»Bro, bro, håll mig,
Liten Klara rider öfver dig.»
Slutligen voro de framme vid kyrkan. Då qvad prinsessan:
»Stå, fåle grå!
me’ns liten Klara stiger af.»
’Hvad säger du min vän?’ frågade konungen åter. Prinsessan svarade, »jo, jag talar till min häst, me’ns tiden går.»
När de så kommo hem ifrån kyrkan, klädde sig drottningens dotter i bröllopps-kläder, och satte sig hos konungen att vara brud. Då sporde brudgummen efter hvad som blifvit taladt under vägen; men bruden kunde icke svara till hans spörsmål, utan skulle för hvarje gång fråga sin tärna. Slutligen märkte konungen att han var bedragen; och Klara blef drottning i sin elaka styf-systers ställe.
3. En öfverlemning ifrån Dalarne förtäljer, att när bröllopps-skaran kom till kungs-gården, der prinsessans fader hade bott, qvad bruden:
»Här gå nu både kattor och svin,
der fordom dracks både mjöd och vin,
när Fin, far min lefde.»
Konungen sporde genast hvad det var hon sade, men prinsessan svarade: »jag talte blott med Kerstin, min tärna.» —
När brude-färden kom ett stycke fram, fingo de se tvänne små sparfvar. Då sade konunga-dottern:
»Här sitter du med maken din,
I qväll mister jag min.»
Konungen sporde åter: »hvad var det du sade, min trolofvade?» Bruden svarade: ’jag talte blott med Kerstin, min tärna.’
Ytterligare kommo de till ett träd; i trädet satt en fogel och sjöng. Då qvad prinsessan:
»Här sitter du, och qvittrar i tall,
Hemma ligger brud, och är sjuk i ett stall.»
’Hvad var det du sade?’ frågade konungen. Bruden svarade som förut: »jag talte blott med Kerstin, min tärna.» —
För öfrigt innehåller denna uppteckning inga nya drag eller afvikelser, som förtjena anmärkas.
4. I en öfverlemning från Upland har prinsessan erhållit namnet Lossamente. — För öfrigt är sagans uppränning lika, oansedt någon mindre utförlighet i berättelsen. —
När prinsessan suttit sju år i jord-kulan, kom hon till kungs-gården, och vardt antagen som tärna hos den främmande jungfrun. Men jungfrun kunde icke väfva prinsens väf, såsom han bedt henne, utan bad sin tärna om hjelp. Då qvad prinsessan:
»Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;
det går nu så lätt, som det förr har gått.»
Derefter satte hon sig ned, och väfde. Men i detsamma kom prinsen in, och sporde huru jungfrun fått väfven att gå. Konunga-dottern vände bort hufvudet, och svarade:
»Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;
det går nu så lätt, som det förr har gått.»
Den unge prinsen kunde så icke veta annat, än det var den främmande jungfrun som väfde. —
Slutet är äfven lika. — Prinsessan rider till kyrkan för sin matmoder; men blir omsider igenkänd och upptäckt, medelst ett gull-äpple, som hon i sin ungdom erhållit till skänks af konunga-sonen.
SVENSKA
FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.
EFTER MUNTLIG ÖFVERLEMNING
SAMLADE OCH UTGIFNA
AF
GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS
OCH
GEORGE STEPHENS.
FÖRSTA DELEN.
ANDRA HÄFTET.
STOCKHOLM,
PÅ A. BOHLINS FÖRLAG.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1849.
17.
Den Förtrollade Fästemön.
Af denna saga, hvartill äfven bör föras den ofvan [N:o 15] meddelade berättelsen om »den Förtrollade Grodan,» känna vi följande utländska art-förändringar:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norrske Folkeeventyr, Deel I, N:o 25, ss. 160-162, »Dukken i Græsset».
2. Hos Tyskarne: — A. Se Feen Märchen, Braunschweig 1801, ss. 271 och följ. »Der König und seine drei Söhne». — B. Büsching, Volks-Sagen, Märchen und Legenden, »Das Märchen von der Padde». — C. Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 63, ss. 400-403, »Die drei Federn» [jfr. Th. III, ss. 115-117]. D. Anf. arb. Th. II, N:o 106, ss. 113-117, »Der arme Müllerbursch und das Kätzchen» [jfr. Th. III, ss. 194-196]. E. Kuhn u. Schwartz, Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche, Leipzig 1848, ss. 331-334, »Das weisse Kätzchen».
3. Hos Fransmännen: — Se Mad. D’Aulnoy, Contes des fées, Sagan »La Chatte Blanche».
4. Hos Polackarne: — Se Woycicki, Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, III, N:o 1, ss. 101-105, »Die Kröte».
5. Hos Hinduerna: — Se Asiatic Journal, N:o 19, hvarest sagan till någon del finnes öfversatt, ss. 143-150.