Svenska folk-sagor och äfventyr. Första delen (häfte 1 och häfte 2)

by Unknown

B. Wattu-man och Wattu-sin.

Ifrån Södermanland.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd. Då blef konungen mycket sorgsen, och ville aldrig fästa sig någon hustru, sedan hans första gemål blifvit lagd uppå bår. I stället vändes hela hans hug till barnet, och han älskade sin dotter så högt, att han beslöt aldrig skiljas ifrån henne.

Emedlertid växte konunga-dottern upp, och blef den fagraste mö som någonstädes kunde finnas. Då kommo många konunga-söner och andra ättstora män att fria till prinsessan, ehuru hennes fader gaf dem alla afslag. Men friarne blefvo allt flera och flera, samt växte slutligen till en talrik skara. Konungen visste sig nu ingen råd, huru han skulle akta sin dotter, utan lät bygga ett högt torn på en holme midt uti sjön, och ditförde prinsessan tillika med hennes tjenste-tärnor.

Det hände sig någon tid derefter, att konunga-dottern hade en underlig dröm. Hon tyckte, att hon gick i tornet och träffade en lönlig stig; vid ändan af den lönliga stigen var en förborgad dörr, och när hon öppnade densamma kom hon fram till berget på ett ställe, der hon aldrig hade varit tillförene. Men ur bergets sida frambröt en klar vattenstråle, som glimmade fagert emot solen. Prinsessan drack deraf, och det föreföll henne i drömmen, såsom hade hon aldrig tillförene smakat en så sällsam och kostelig dryck.

När nu morgonen kom och prinsessan vaknade, kunde hon icke förgäta sin dröm, utan förtäljde den för sin tjenstemö. Då blef tärnan mycket förundrad, ty hon hade haft samma dröm om natten. De begge jungfrurna kunde nu väl förstå, att derunder låg någonting hemlighetsfullt, och fingo en stor åhåga att söka efter den kostbara spring-källan. Sagdt och gjordt. De letade och funno en lönlig stig, alldeles såsom dem hade synts i drömmen; vid ändan af den hemliga stigen var en förborgad lucka, och när de gingo derigenom, kommo de till ett ställe hvarest en vatten-åder sprang fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt, att det glimmade emot solen såsom skärt gull. De begge jungfrurna kunde nu icke låta bli att dricka af det klara vattnet, och det föreföll dem, att de aldrig smakat en mera ljuflig och svalkande dryck. Men källvattnet hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande, och efter nio månader födde hvardera en liten blom-kind. Begge barnen voro svenne-barn; de vatten-östes och fingo namn efter sin fäderne-börd. Konunga-dottern kallade sin son Vattu-man; tärnans son nämndes Vattu-sin.

Vid tidningen härom blef konungen, prinsessans fader, illa till mods, och det ångrade honom att han icke hade gifvit sin dotter åt någon konunga-son, så hade denna ofärd icke timat. Men såsom ordspråket lyder: »gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta sig nöja med hvad som hade skett. Emedlertid satt prinsessan med sin tärna i det ensliga tornet uti sjön, och ingen man fick någonsin komma dit. Men de begge piltarne växte upp tillsammans, och blefvo stora till växt, dristiga till sinnelag, och fagra till utseende. Dertill voro de inbördes så lika, att ingen utom deras mödrar kunde skilja den ene ifrån den andre.

Det led så en rund tid bortåt, och de begge fosterbröderna voro femton vintrar gamla. Då gingo de en dag inför konunga-dottern, och beddes orlof att draga bort ur tornet och fresta sin lycka på egen hand. Prinsessan och hennes tärna ville ogerna samtycka till denna begäran; men ungersvennerna stodo fast vid sin föresats. De togo så farväl af sina mödrar, och de begge jungfrurna fällde många tårar öfver deras bortfärd. Men vid afskedet gaf konunga-dottern hvardera svennen en hund till föräring. Hon sade: »två ting skolen J lofva för all den kärlek vi hafva visat eder. Det ena är, att J aldrig för någon skolen yppa eder härkomst. Det andra, att J aldrig skiljen eder ifrån dessa hundar; de skola ock städse vara eder trogna.» Foster-bröderna samtyckte gerna till prinsessans begäran, och så skiljdes de ifrån tornet med mycken saknad å begge sidor.

Svennerna gåfvo sig nu på väg, och kommo till kungsgården hvarest prinsessans fader bodde. De trädde in i salen, helsade höfviskt, och alla män som sågo dem undrade öfver ynglingarnes utseende och hurtighet. När nu konungen blef varse de begge främlingarne, sporde han efter deras namn och härkomst. Svennerna genmälte: »Herre, konung! vi heta Vattu-man och Vattu-sin; men det är oss förbjudet att yppa af hvad ätt vi äro komna.» Konungen sporde ytterligare: ’hvad är då edert ärende, och hvartut ligger eder färd?’ Bröderna svarade: »vi ämna oss ut i verlden att pröfva vår lycka.» Då sade konungen: »eder ätt röjer sig bäst på edert utseende, och vill jag här gifva er något till hugkomst. Men om J framdeles kommen i nöd, så återvänden till mig.» Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man ett spjut, och åt Vattu-sin en båge och pilar. Foster-bröderna tackade mycket för dessa föräringar, togo derefter afsked, och fortsatte sin vandring.

När de vida hade färdats, kommo de en dag uti en vild skog. Som de nu jagade med sina hundar, för att finna lifsuppehälle, mötte dem en stor björn. Genast ropade Vattu-man till sin foster-broder: »skjut du, så kastar jag!» Men björn-honan bad för sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma har jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J låten mig lefva.» Då gjorde det svennerna ondt om djuret, och de ville icke skada det. Men björn-honan hemtade sina ungar, gaf foster-bröderna hvar sin, och sade att hennes söner skulle löna dem för sin moders lif.

Andra dagen jagade foster-bröderna åter igen uti skogen med sina hundar. Då mötte dem en ulf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin, och sade: »skjut du, så kastar jag.» Men ulfven bad om sitt lif, och mälte: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Om J låten mig lefva vill jag gifva eder hvar sin.» Detta likade foster-bröderna väl, och de ville icke skada djuret. Men ulf-honan hemtade sina ungar, och gaf åt de begge svennerna, sägande, att hennes barn skulle löna dem för sin moders lif.

Tredje dagen, under jagten, mötte foster-bröderne en räf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin: »skjut du, så kastar jag!» Men räf-honan tiggde om sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J unnen mig att lefva.» Detta tycktes foster-bröderna vara ett godt förslag, och de skonade djuret. Men räf-honan lopp bort och hemtade sina ungar. Hon gaf svennerna hvar sin och sade, att hennes barn skulle vedergälla dem det de sparat modrens lif. — Djuren följde nu sina herrar, och voro dem lydiga och trogna i allt hvad som befalltes.

När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans, kommo de till en kors-väg; uti väg-skälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: »Frände! här skiljas våra vägar, och hugen säger mig, att vi icke snart månde råka hvarandra.» Vattu-sin svarade: ’du må råda härutinnan, såsom i annat; men huruleds kan jag framdeles spörja tidningar huru det går dig i verlden?’ Vattu-man mälte: »jag sticker min knif här i detta träd. Det skall vara dig till ett tecken, att om knifven rostar, då är jag i stor nöd; men om han blir blodig, då är jag död. Och väntar jag, att du lärer hämnas min bane.» Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. Vattu-man med sina djur gick en väg, och mötte många underliga äfventyr, såsom jag framdeles vill förtälja; men Vattu-sin tog en annan led, och hade icke färdats långt, förr än han såg framför sig en gammal, ödslig kungsgård. Rundt deromkring var tjock skog, och ingenstädes syntes spår efter menniskor.

Just vid det att Vattu-sin skulle draga förbi den öde kungsgården, utbrast ett häftigt oväder, med storm och regn-skurar, så att svennen blef tvungen söka skygd för sig och sina djur. Han gick derföre fram till borg-porten och bultade på; men ingen svarade. Sent omsider öppnades porten, och en käring, som var både gammal och led, sporde hvem det var som klappade. Vattu-sin genmälte, att han var en vandringsman, som gått ut att söka tjenst, och begärde ett skygd undan ovädret. Käringen sade: »var då välkommen till mig; ty jag behöfver en svenn nu som aldrabäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.» Härefter förde hon Vattu-sin upp till gården, samt gaf honom mat och natt-herberge. Men den gamla gumman var en elak Rå-drottning, och hennes utseende behagade illa både Vattu-sin och hans djur.

Om morgonen, sedan dager var ljus, kom den gamla käringen in till Vattu-sin, och sade att hon ville visa honom hvad märkligt fanns i gården. Svennen följde henne, och såg många sällsamma ting, hvarom här blefve vidlyftigt att förtälja. Slutligen kommo de till en äng, och på ängen lågo ankor till ett antal af mång sinom tusende, så att jorden var alldeles öfvertäckt. Rå-drottningen sade: »dessa ankor tillhöra gården, och du behöfver icke frukta att trampa dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de stackars ankorna, och vaktade sig noga att tråda uppå någon af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra dem skada. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Anke-konungen, och sade: »du skall hafva tack, att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg, och kommo till en annan äng, hvarest krälade myror till ett antal af mång sinom tusende, så att hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade: »dessa myror tillhöra gården, du behöfver icke rädas att trampa ihjel dem:» hon gick derefter förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de små idoga kräken, och vaktade sig noga att tråda på något af dem; dertill förbjöd han strängeligen sina djur att göra myrorna något ondt. Han kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Myr-konungen och sade: »du skall hafva tack att du sparat så många lif. Tänk på mig, när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen hade blifvit honom varse.

Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd, och kommo till en tredje äng, hvarest fanns en otalig mängd af bin, så att hela marken och luften hvimlade deraf. Då vände sig Rå-drottningen till Vattu-sin, och sade: »alla dessa bin tillhöra gården; du behöfver icke frukta att trampa ihjel dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men det gjorde svennen ondt om de små kräken, så att han noga vaktade sig att tråda uppå dem, och befallte strängeligen sina djur att icke göra dem någon skada. Vattu-sin kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Bi-konungen och sade: »du skall hafva tack, att du skonat mina undersåter. Tänk uppå mig när du kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Andra dagen tog käringen till orda: »det är hög tid att du begynner din tjenst, och skall detta blifva ditt första arbete. I fordna tider, långt, långt tillbaka, fanns här på kungs-gården en gyldne nyckel, som öppnade den vestra borg-porten. Det är nu min vilja och befallning, att du återskaffar denna nyckel innan sol går upp i morgon bittida; om du det icke gör, kostar det ditt lif.» Så taladt, gick Rå-drottningen bort; men Vattu-sin stadnade qvar i mycken ängslan, och visste icke hvad råd han skulle finna ur denna stora farlighet. Han vandrade så hela dagen bedröfvad omkring, och när qvällen kom, hade han ännu icke kunnat finna den gyllene nyckeln.

Vid det svennen nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det honom i hugen: »kanske kunde ankorna blifva mig till hjelp.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Anke-konungen plötsligt framför honom, och sporde hvi han var så sorgsen till mods. Vattu-sin genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig uppsöka en gyllene nyckel, som varit förlorad sedan mång hundrade år. Om jag icke finner den, innan dager blir ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Anke-konungen sade: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig i går. Nu vill jag löna dig igen.’ Han samlade derefter en väldig skara af sina undersåter, och drog med dem bort till en gammal graf, som låg nedanför kungs-gården. När ankorna kommo till grafven, gåfvo de sig ut i vattnet, och döko djupt ned till botten. De fortsatte så någon stund, och det dröjde icke länge, förr än Anke-konungen kom tillbaka med nyckeln, som Rå-drottningen hade begärt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Anke-konungen för hans goda bistånd, och återvände derefter förnöjd till kungs-gården.

Om morgonen, när sol rann upp, kom käringen och frågade, om Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen genmälte, att han uträttat hennes ärende, och framtog tillika den gyllene nyckeln. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och vardt ask-grå i ansigtet. Hon gick derefter bort, vid det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen kom käringen åter, och förde Vattu-sin till ett rum, hvarest en myckenhet säd var sammanlagd i en stor, stor hög. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt andra göromål, att du skall skifta all denna säd efter dess olika slag. Du skall skilja rågen ifrån kornet och kornet ifrån rågen, samt lägga hvart och ett i dess egen binge. Men allt skall vara redo tills i morgon, när sol går upp, eljest kostar det ditt lif.» Så ordadt, gick käringen bort, och ungersvennen satte sig att skilja det ena sädes-slaget ifrån det andra. Men huru han ock måtte plocka, när qvällen kom hade han endast sammanfört en ringa hög, och kunde nu väl skönjas, det han aldrig mäktade uträtta sin matmoders ärende.

Vid Vattu-sin nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det honom i hugen: »kanske kunde myrorna blifva mig till hjelp.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Myr-konungen plötsligt framför honom, och sporde hvi han var så sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig skifta all denna säd efter dess olika slag, så att rågen skiljes ifrån kornet, och kornet ifrån rågen, hvart och ett i sin egen binge. Om jag icke kan göra det, innan dager blir ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Då sade Myr-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Han gick derefter bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara myror. Men de små kräken gåfvo sig upp i sädes-högen, hvarje myra tog ett korn, och der blef ett hvimmel, såsom när man ser en myr-stack om sommaren. Det dröjde nu icke länge, förr än all säden var fördelad, efter såsom Rå-drottningen hade befallt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Myr-konungen för hans goda bistånd, och så skiljdes de åt.

Om morgonen när sol rann upp, kom den gamla käringen, och frågade om Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen jakade att så var, och visade tillika hvarest all säden låg fördelad efter dess olika slag, hvart och ett i sin egen binge. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och blef svart, såsom den svartaste jord. Hon gick derefter förbittrad sin väg, i det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen, återkom käringen såsom förut. Hon förde nu Vattu-sin till en stor sal, hvarest voro uppställda sju fagra qvinno-bilder. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt tredje prof, att du skall säga mig hvilken af dessa sju bilder är den förtrollade prinsessan, som rådde öfver kungs-gården, innan jag kom hit. Om du kan säga mig detta, då blifver din makt här större än min. Men kan du icke säga mig det, då kostar det ditt lif, såsom det kostat mången båld ungersvenns lif tillförene. I morgon, förrän sol rinner upp, skiftas begges vår lycka.» Så ordadt skiljdes de åt. Rå-drottningen gick sina färde; men Vattu-sin ställde sig att beskåda de sju qvinno-bilderna, och de tycktes honom så fagra, att hjertat rörde sig i hans bröst, när han såg på dem. Men bilderna voro så lika till drägt, skepnad och ställning, att ingen kunde skönja den ringaste olikhet dem emellan. Huru svennen ock måtte speja, förmådde han nu icke utgrunda hvilkendera bilden tillhörde den förtrollade konunga-dottern.

När Vattu-sin märkte, att han icke kunde fullgöra Rå-drottningens uppdrag, blef han mycket bedröfvad, och tänkte vid sig sjelf, att han väl knappast skulle slippa derifrån med lifvet. Då rann honom plötsligt i sinnet: »kanske kunde bien hjelpa mig i min stora nöd.» Han hade knappast tänkt denna tanke, så stod Bi-konungen framför honom och sporde, hvi han var så bedröfvad och sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har befallt mig utforska, hvilken af dessa sju qvinno-bilder är den fagra prinsessan, som fordom rådde öfver kungsgården. Om jag icke kan säga det i morgon, när sol rinner upp, mister jag här mitt unga lif.» Då sade Bi-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Derefter gick han bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara bin; men hela bi-svärmen flög fram och satte sig på den ena qvinno-bilden. Nu förstod Vattu-sin att detta månde vara prinsessan, och vid han noga beskådade henne, se, då upptäckte han en liten, liten vårta på hennes hals, och var bilden härutinnan olik de öfriga. Derefter for bi-svärmen sin kos; men ungersvennen vardt glad i hugen och tackade Bi-konungen med många fagra ord för hans goda bistånd.

Om morgonen, när sol sken östan in, kom den gamla käringen och frågade, om Vattu-sin hade fullgjort hennes uppdrag, eller visste säga, hvilkendera var den förtrollade prinsessan. Svennen jakade härtill, och visade på bilden såsom Bi-konungen hade lärt honom. När nu Rå-drottningen märkte, att han gätat hennes gåta, gaf hon till ett högt skri och skiftade sin hy, så att hon vardt blå i ansigtet. Men vid käringens rop fingo alla qvinno-bilderna lif; den fagra konunga-dottern föll i Vattu-sins famn, och tackade honom att han hade frälst henne; men de sex falska belätena höjde sig i luften och foro bort tillika med Rå-drottningen, så att hela taket lyftades af kungsgården. I samma stund blef en stor förändring öfver hela borgen. Förtrollningen var bruten, allestädes vardt lif och rörelse, tärnor, hofmän och ungersvenner hvimlade uti rummen, liksom fordomdags, och den unga mön rådde öfver all denna herrlighet. Derefter tillagades ett ståtligt bröllop, och Vattu-sin fick den fagra prinsessan. Han vardt så konung öfver borgen och hela landet, samt lefde med sin drottning i mycken frid och lycka. Likväl kunde han icke glömma sin foster-broder, utan gick hvarje dag till trädet vid kors-vägen, för att spörja, om Vattu-man ännu var i lifve.

Sagan vänder nu till Vattu-man, och bör förtäljas, huru han vandrade vidt omkring, genom många länder och konunga-riken, intill dess han kom till en stor stad. Men i staden voro gatorna klädda med svart, folket gick tyst omkring, och allt tydde på någon svår och allmän bedröfvelse. När nu Vattu-man kommit till sitt herberge, sporde han hvad orsak månde vara till denna stora sorg. Välden svarade: »visserligen är du en långvägagäst, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungens borg står på en förtrollad plats, och att en stor drake hvarje år lägger sig härutanför och kräfver en skär jungfru till sin föda. Men nu har lotten fallit på konungens enda dotter, och ingen finnes som kan frälsa henne, änskönt konungen utlofvat prinsessan, och med henne halfva sitt land och rike.» Vid alla dessa tidningar blef svennen underlig till mods, och det lekte honom i hugen, att han gerna ville blifva konungens måg, och dertill vinna gods och ryktbarhet.

När det led på tiden, att den unga mön skulle föras ut till draken, gick Vattu-man upp på berget, som låg invid staden, och byggde der ett starkt hus. Men huset var bygdt med hakar och stora bjelkar, sålunda, att dörren kunde öppnas innantill men icke utifrån. Sedan nu allting var redo, kom konunga-dottern farandes i en förgylld karm, och mycket folk ledsagade henne ut ur staden; men prinsessan stadnade på berget, satte hand under kind, och grät bitterligen. Då lockade Vattu-man sina djur, gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »stolts jungfru! hvi sitten J här och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; ty min fader har lofvat mig åt en grym drake. Gack härifrån fager ungersvenn! här blir i dag en ömklig färd.’ Vattu-man genmälte: »väl törs jag bida draken, vore han aldrig så grym. Men om J viljen lofva mig eder ära och tro, skall jag gerna för eder våga mitt lif.» Mön jakade härtill, och de talade länge med hvarandra. Medan de nu sutto tillsammans, bad Vattu-man att konunga-dottern skulle löska honom. Prinsessan gjorde efter hans bön, och svennen lade sitt hufvud på hennes knä. Men jungfrun tog oförmärkt en guldring, och fästade den i Vattu-mans hår-lockar. I detsamma hördes ett stort gny och oväder nedanföre berget. Då sade svennen: »jag hörer draken komma, och det är tid att jag lagar mig till strids. Farväl, ädla jungfru! J skolen aldrig gå ur mitt minne.» Derefter tog han mön vid handen, och förde henne bort till det lilla huset uppå berget. Konunga-dottern satt så med stor ängslan, och bidade huru kampen månde aflöpa.

Vattu-man gick nu fram emot draken, och der begynte en mycket hård kamp. Draken värjde sig manneligen med både klor och tänder, dertill spydde han eld och etter, så att ingen utan lifs-fara kunde nalkas intill honom. Men Vattu-man trädde honom dristigt under ögonen, stötte spjutet i hans gap, och vitte honom många stora hugg. Björnen, ulfven och räfven gjorde likaledes sitt till, och striden lyktades icke förr, än draken på sistone fick bita i gräset. Men under kampen hade Vattu-man blifvit illa sargad, så att hans blod rann utur många och djupa sår. Då togo djuren sin husbonde, och buro honom till en enslig koja, som låg i skogen. Der slickade de hans sår, och vaktade troget, intill dess Vattu-man åter skulle blifva frisk och helbregda.

När det lidit någon stund efter striden och allt var åter tyst, gick konunga-dottern ned ur det lilla huset, för att spörja tidningar huru kampen hade aflupit. Hon fann så draken liggande död på val-platsen; men Vattu-man spordes ingenstädes till. Just i detsamma kom prinsessans köre-svenn gående uppföre berget. Då han nu såg att konunga-dottern var i hans våld, drog han sitt svärd och sade: »jag och ingen annan har dödat draken, och aldrig skall du gå på den gröna jorden, om du icke lofvar bekänna det för din fader och dina fränder.» När konunga-dottern förnam denna hotelse, blef hon mycket förfärad, och lofvade i sin nöd att säga såsom köre-svennen hade lärt henne. De drogo derefter hem till kungs-gården, och det gick ett stort tal om den raske svennen, som hade frälsat prinsessan. Konungen lät nu genast tillaga ett präktigt gästabud, och aktade gifva sin dotter åt den manhaftige köre-svennen, såsom utlofvadt var. Men konunga-dottern var sorgsen i sin hug för Vattu-mans skull, och ställde sig derföre sjuk, intill dess hon kunde erfara tidningar ifrån honom.

Någon tid derefter voro Vattu-mans sår läkta, så att han kunde återvända till sitt gamla herberge. När han nu kom till staden voro alla gator klädda med skarlakan, och folket svärmade omkring med rop och fröjde-skri. Svennen undrade häröfver, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna glädje. Då sade värden: »visserligen har du varit långt borta, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungen skall gifva sin dotter åt den tappre köre-svennen, som frälsat henne ifrån draken.» Nu förstod Vattu-man huru allt hade tillgått, och kunde han väl dömma, att det icke skedde med prinsessans vilja, att hon skulle svika sin tro och lofven. Han tänkte derföre uppå råd, huru han skulle låta henne veta det han var i lifve, och dertill sjelf få erfara, om hon ännu var honom trogen.

Om morgonen, när värden och alla hans gäster voro samlade i herberget, tog Vattu-man till orda: »är det väl någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp hundrade mark emot andra hundrade mark, det jag till middagen vill skaffa mat ifrån konungens eget bord. Mig lyster mycket att erfara, hvad slags ville-bråd konungen äter.» Vid dessa ord sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem alla att det var ett dristigt vädjo-mål. Värden var nu genast villig att antaga vadet, och satte så upp hundrade mark emot Vattumans-hundrade. Då tecknade svennen en skrift, gaf den åt räfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Räfven lydde sin herres vink, gick upp till kungs-gården, kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, samt lade brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern fick se djuret, blef hon mycket glad, ty hon igenkände att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg derföre genast upp, gaf räfven hvad han hade äskat, och sände honom åter till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min fader; spörj icke derom!» Emedlertid återkom räfven till herberget med villebråd ifrån konungens eget bord, och värden hade sålunda tappat sitt vädjo-mål.

Andra dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man: »är det någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp tvåhundra mark emot andra tvåhundrade mark, att jag till middagen vill skaffa vin ifrån konungens eget bord. Mig lyster högeligen att erfara, hvad slags vin konungen plägar dricka.» Vid dessa ord sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem, att främlingen talade käckt och dristigt. Värden var nu genast redo att antaga vädjo-målet; han satte så upp tvåhundrade mark emot Vattu-mans tvåhundrade. Då tecknade svennen en skrift, gaf den åt ulfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Ulfven lydde sin herres ord, gick upp till kungs-gården, kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade brefvet uppå prinsessans knä. När nu den fagra mön fick se djuret, blef hon väl tillfreds, ty hon förstod att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg derföre genast upp, gaf ulfven en bägare full med ypperligt vin, och bad honom bära den till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min fader; spörj icke mera derom!» Då ville konungen icke forska vidare, utan teg; men ulfven återvände till herberget, och värden hade nu tappat sitt vad, såsom förra gången.

Tredje dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man: »är det någon härinne, som törs våga ännu ett vad med mig? Ätit har jag af konungens mat och druckit ur hans bägare; nu lyster mig bära hans konunga-krona. Jag sätter upp tusen mark, om någon vill sätta upp andra tusen mark deremot.» Vid dessa ord sågo gästerna med undran uppå hvarandra, och tycktes dem, att detta var ett dristigt vädjo-mål, som knappast kunde utfalla väl för främlingen. Värden satte nu upp tusende mark mot Vattu-mans tusende. Då tecknade svennen en skrift, lade den i björnens munn, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern. Björnen gjorde såsom hans herre hade sagt, gick upp till kungs-gården, kom in i salen hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern förnam, att budet kom ifrån Vattu-man, blef hon glad, ty hennes hug lekte till den käcke ungersvennen. Hon steg derföre genast upp, tog konungens krona, och gaf den åt björnen såsom äskadt var. Men konungen vredgades öfver ett slikt tilltag, och menade att sådant illa höfdes en konunga-dotter. Då vardt prinsessan bedröfvad, och grät bitterligen. Hon sade: »fader! gifven mig icke hårda ord, att jag håller min lofven, såsom jag tillsagt. Eder krona skall genast lemnas tillbaka igen.» När nu konungen såg sin dotters sorg, blidkades hans sinne, och han lät prinsessan göra såsom henne bäst syntes. Björnen tog så den gyllene kronan, och återvände med stora steg till herberget. Men alla som sågo detta, undrade öfver främlingen, och värden hade åter förlorat sitt vädjo-mål.

När nu Vattu-man märkte att prinsessan var honom huld, talade han till gästerna, och sade: »J förundren eder öfver det J hafven sett och hört. Likväl är jag redobogen till ett ännu större vädjo-mål. Ätit har jag af konungens mat, druckit ur hans bägare, och här hafver jag hans kongliga krona. Nu lyster mig ega den fagra konunga-dottern. Jag sätter upp tiotusende mark, om någon af eder vill sätta upp andra tiotusen deremot.» Vid dessa ord sågo alla gästerna på hvarandra, och menade att detta hugskott var ännu djerfvare än något af de föregående. Värden var nu åter villig att ingå på vädjo-målet, och satte så upp tiotusen mark emot främlingens tiotusende. Då klädde sig Vattu-man i dyrbara kläder, axlade en kappa af skarlakan, satte den gyllene kronan på hufvudet, och vandrade med sina djur upp till kungs-gården. Han trädde så in i salen, hvarest konungen satt med sina män, och alla, som sågo honom, gladde sig öfver ungersvennens fägring och hurtighet. Men konunga-dottern sprang genast upp, lopp Vattu-man till mötes, och sade: »denne och ingen annan var det, som frälsade mig ifrån draken.» Konungen ville i början icke tro detta tal; men prinsessan förtäljde allt, såsom det hade tilldragit sig, och uppsökte till sist sin guld-ring, den hon med egen hand hade fästat i svennens hår. Nu kunde konungen icke vidare tvifla på sanningen af hennes ord, utan lät straffa köre-svennen, såsom han väl hade förskyllt, samt undfick Vattu-man med stor ära och heders-bevisning. Derefter firades brölloppet med lust och lek i många dagar, och allt folket fröjdade sig öfver den unga konungens lycka och mandom. Men Vattu-man återskänkte alla de penningar han hade vunnit på sitt vädjo-mål, och gaf värden dertill stora föräringar. Efter den dagen blef mycket taladt ibland gästerna uti herberget, om den underliga främlingen och hans trenne djur.

En afton, när Vattu-man och hans gemål gingo till sin sof-stuga, blef han varse en underlig eld, som for af och an, likasom hade hela skogen stått i ljusan låga. Den unge konungen frågade hvad detta var för ett sällsamt sken, och ville genast gå bort och spörja efter. Men drottningen blef mycket förfärad, och sade: »gå inte! för allt som är dig kärt i verlden, gå inte! ty det gäller ditt lif. Denna eld brinner hvarje natt, sedan du slog ihjel draken, och jag rädes det är trolldom af hans fränder, för att locka dig.» Vattu-man svarade intet härtill; ty han ville icke bedröfva sin gemål. Men om natten kunde han ej sofva, endast af längtan att draga ut i skogen, och se hvad sällsamma ting der kunde finnas.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-man upp, lockade sina djur, och gick på jagt. Han ströfvade så omkring i den förtrollade skogen både länge och väl, men ingenting hördes af, och på hela dagen kunde han icke finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-man icke kunde finna någon väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på ett högt berg, samlade torrt ris, och gjorde en stock-eld för att värma sig och sina trötta djur. Bäst han nu satt vid brasan, fick han höra ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser.» Vattu-man såg sig om; men kunde i mörkret icke upptäcka någon, ehuru hans djur visade mycken oro. Efter en stund hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det den unge konungen nu spejade omkring sig, blef han varse en gammal qvinna, som satt i trädet uppöfver honom, och skälfde af köld. Vattu-man ömkade sig öfver den gamla käringen, ehuru hennes skepnad illa behagade honom, ty hon var led till utseende, och liknade mer ett styggt troll än en menniska. Han bad henne så stiga ned ur trädet, och värma sig vid elden. Men käringen ställde sig mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-man genmälte att djuren icke voro farliga; men käringen låtsade icke sätta tro till hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig lydiga.» Konungen gjorde efter hennes begäran. Då steg käringen hastigt ned ur trädet, skiftade sin hamn, och växte till ett stort och ledt troll. Hon sade: »du har dräpit min broder; och skall jag hämnas hans död.» Vid detta tal blef Vattu-man förfärad, sprang upp, och ropade sina djur; men de lågo orörliga på marken, såsom hade de varit döda. Då förstod konungen att han blifvit besviken, men det var för sent; ty trollet gick emot honom, dräpte honom med sin trolldom, och kastade hans lik emellan snår och buskar. Derefter skingrades mörkret, och allt blef såsom tillförene i den öde skogen. —

Sagan återvänder nu till Vattu-sin. Han gick om morgonen till trädet vid kors-vägen, för att spörja tidningar om sin foster-broder; men knifven var rostad och blodig, och konungen kunde deraf väl skönja, att Vattu-man var död. Denna stora olycka gick Vattu-sin hårdt till sinnes, och han ville hvarken äta eller dricka, förrän han dragit bort, och hämnats sin foster-broder.

Den unge konungen lockade nu sina djur, och vandrade samma väg som Vattu-man hade gått, intill dess han kom till staden, hvarom jag tillförene berättat. Här gick ett stort rykte om den bålde ungersvennen som blifvit konungens måg, och Vattu-sin kunde väl dömma, att talet var om hans foster-broder. Han färdades derföre vägen fram, intill dess han kom till kungs-gården, hvarest Vattu-man bodde med sin unga brud. När nu Vattu-sin trädde in genom borg-porten, trodde alla att det var konungen sjelf, som kom hem ifrån jagten, och de helsade honom med stor vördnad. Men den fagra drottningen lopp ut ur fru-stugan, der hon satt med sina tärnor, omfamnade Vattu-sin kärligen, och gladdes att han återkommit helbregda. Ungersvennen lät sig sådant väl behaga, ty han förstod att de villades af hans likhet med sin foster-broder, och han trodde tillika, att han sålunda skulle bättre erfara hvad som blifvit af Vattu-man.

Om qvällen, när Vattu-sin och den unga drottningen gingo till sof-stugan, blef han varse det underliga skenet, som for af och an uti skogen. Då förundrades Vattu-sin och sporde, hvad det var för en sällsam eld, som lyste der borta. Drottningen genmälte: »Herre, konung! tänk icke mera deruppå. Jag har ju redan tillförene sagt dig, att elden är upptänd af drakens fränder, för att locka dig i ofärd.» Vattu-sin och drottningen gingo derefter till sängs; men svennen lade ett blankt svärd på bädden mellan sig och henne. Under hela natten kunde han icke sofva, utan tänkte allenast uppå, huru han skulle återfinna och frälsa sin foster-broder.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-sin upp, lockade sina djur, och sade att han ville gå på jagt. Han drog så bort till den förtrollade skogen, och ströfvade hela dagen omkring, utan att finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom plötsligen ett tjockt mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin icke kunde finna väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på det höga berget, samlade torrt ris, och gjorde en stor eld, för att värma sig och sina djur. Bäst han nu satt vid eld-brasan, och lät tankarna fara hän till sin fosterbroder, förnam han utur skogen ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser!» Vattu-sin blickade omkring, för att få veta hvadan det hemska ropet kom; men han kunde i mörkret icke skönja något, ehuru hans djur fnyste och brummade, såsom hade de märkt någon stor fara. Efter en stund hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det Vattu-sin nu spejade sig omkring, blef han varse en gammal käring, som skälfde af köld, och satt uppkrupen i trädet öfver honom. Den gamla käringen hade ett styggt utseende, och liknade mer ett troll än en menniska, hvadan ock Vattu-sin beslöt att väl vara på sin vakt mot henne.

Den unge konungen bad nu käringen komma ned ur trädet, så kunde hon värma sig vid elden. Men hexan ställde sig mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-sin genmälte, att djuren icke skulle göra henne någon skada; men käringen ville icke tro uppå hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa trenne halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig lydiga.» Vattu-sin sade att han ville göra efter hennes begäran; men kastade halm-stråna på elden, hvarvid hördes mycket gny och sprakande. »Hvad är det som sprakar så?» frågade käringen uppe i trädet. ’Jag lade blott mera ris på elden,’ genmälte Vattu-sin. Då steg käringen hastigt ned, skiftade sin hamn, och vexte till ett stort och ledt troll. Hon sade: »din foster-broder dräpte min broder. Jag har hämnats min frände, och nu skall jag dräpa äfven dig.» Men Vattu-sin blef icke förfärad, utan drog sitt svärd, ropade sina djur, och så rusade de emot trollet, och ansatte det hårdt på alla sidor. När nu käringen märkte att hennes svek hade misslyckats, och att striden gick henne emot, räddes hon, och begynte tigga om sitt lif. Då sade Vattu-sin: »detta blifver mitt första vilkor, att du genast löser min foster-broders djur.» Käringen ville ogerna gå in härpå; men hon dristade icke neka. När nu Vattu-mans djur voro fria, sade Vattu-sin: »detta blifver mitt andra vilkor, att du genast återgifver lifvet åt min foster-broder, som du svek.» Trollpackan ville nödigare efterkomma denna begäran än den förra; men hon kunde icke slippa undan. När så Vattu-man genom käringens trolldom blifvit återkallad till lifvet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: »fram våra djur! alla fram!» Då rusade alla djuren på en gång emot troll-qvinnan, och sleto henne i så många flingor, som linde-löfven ligga på marken om höste-tid. Genast skingrades töcknet, solen bröt fram på himmelen, och de begge foster-bröderna omfamnade hvarandra med stor glädje och huldhet.

Vattu-man och Vattu-sin återvände nu emot kungs-gården, och förtäljde under vägen hvad märkliga äfventyr de begge hade genomgått. Vattu-sin berättade, huru han af alla blifvit hållen att vara konungen sjelf, och skämtade tillika deröfver, att han hade sofvit hos den unga drottningen om natten. Vid detta tal blef Vattu-man mycket tyst och få-ordig; men när Vattu-sin förtäljde att han hade sofvit hos drottningen, rann sinnet till hos konungen, så att han i vredesmod drog sitt svärd, och stötte det i sin foster-broders lif. Vattu-man återvände nu bedröfvad till kungs-gården, och menade, att han efter den dagen aldrig mer skulle njuta någon glädje. Men Vattu-sins djur ville icke öfvergifva sin herre, utan lade sig omkring hans kropp, och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs, sporde den fagra drottningen, hvarföre hennes man var så få-ordig och sorgsen. Vattu-man svarade litet härtill. Drottningen återtog: »mycket har jag undrat öfver dig de sista dagarne; men mest undrar mig hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Vid dessa ord kunde Vattu-man väl förstå, att hans fosterbroder var oskyldig. Han ångrade derföre sin gerning, steg hastigt upp, och gick till skogen hvarest Vattu-sin låg i sitt blod. Men de trogna djuren hade värmt sin herres kropp, så att han ännu var vid lif. Då hemtade Vattu-man vatten ur källan, tvättade och förband sin foster-broders sår, och vände icke åter, förr än Vattu-sin qvicknade vid, och kunde följa honom till kungs-gården.

När nu Vattu-man och Vattu-sin kommo fram, blef en stor undran ibland allt hof-folket; ty ingen kunde säga, hvilkendera var den rätta husbonden. Foster-bröderna trädde så inför den gamle konungen; men han visste icke, hvilken af dem var hans svär-son. De gingo derefter till den unga drottningen; men äfven hon stadnade i valet. Då steg Vattu-man fram, och berättade inför hela hofvet hvad underliga öden han och hans foster-broder hade genomgått, samt huru Vattu-sin för hans skull vågat sitt lif. Nu blef en stor glädje i konungens gård, och alla prisade foster-brödernas mandom och lycka. Konungen lät så tillaga ett präktigt gästabud, och undfick Vattu-sin med stor ära och hyllest. Men när foster-bröderna dväljts någon tid tillsammans, tog Vattu-sin ett kärligt farväl af den unge konungen, och återvände hem till sitt. Derefter lefde de lyckliga och nöjda, hvar uti sitt rike, och bistodo hvarandra med råd och dåd, både i fred och örlig. Och här lyktar sagan om de begge foster-bröderna, Vattu-man och Vattu-sin.

Anmärkningar.

1. En öfverlemning ifrån Östergöthland, kallad Den underbara Gäddan, utmärker sig genom många egendomliga drag. Den lyder såsom följer:

Det var en gång en fiskare, som bodde vid sjö-stranden. Han var mycket fattig, och blef med hvarje dag fattigare, emedan fisket ville föga löna sig. Hans hustru var illa tillfreds härmed, och bannade ofta sin man för hans ringa fiske-lycka; ty, såsom det plägar hända, »när nöden går in, går kärleken ut.» Men icke fick fiskaren mera fisk för det, och han tyckte sig ofta hafva ett uselt och jemmerfullt lif.

En dag for fiskaren i sin båt ut på sjön, för att vittja sina krokar, men efter vanligheten voro alla krokarne tomma. Då blef han mycket nedslagen, och visste icke rätt, om han skulle töras återvända till sin hustru. Just som han umgicks med dessa tankar, ryckte det häftigt till på refven, såsom hade der varit en mycket stor fisk. Nu blef mannen åter glad, och halade varligen in kroken, till dess han fick se en stor gädda i vattu-brynet. Vid han nu fattade sitt ljuster-jern, för att hugga fisken i ryggen, begynte gäddan bedja för sig, och sade: »skona mitt lif, så vill jag gifva dig hela båten full med fisk.» När mannen förnam detta, föll det honom sällsamt före; ty han hade aldrig hört någon fisk tala. Han lossade så kroken, och lät fisken löpa. Genast började gäddan simma omkring, och gjorde ett sådant buller i vattnet, att tusendetals fiskar, både stora och små, af skrämsel hoppade in i båten. Derefter blef det åter tyst, och mannen rodde allt hvad han förmådde, för att nå landet. Men allt som han rodde, hoppade fiskarne åter i sjön, och när han kom fram, var båten lika tom som förut. Fiskaren begaf sig nu emot hemmet, och förtäljde sitt äfventyr, men hans hustru blef mycket misslynt, och bannade honom för hans godhjertenhet.

Någon tid derefter gaf mannen sig åter ut på fiske, och det aflopp på samma sätt. Gäddan fastnade på kroken; men när fiskaren skulle hugga henne med ljustret, begynte hon lägga sina ord så fagert, att han icke hade sinne att döda henne. Han erhöll nu åter igen båten full med fisk, men det gick såsom tillförene, de hoppade tillbaka i sjön innan fiskaren nådde landet. Mannen vände derefter modfälld hem till sin hustru, och fick af henne åter uppbära många förebråelser för sin ringa fiske-lycka.

Nu satte fiskaren sig i sinnet, att om han ännu en gång fick gäddan fast, skulle ingenting i verlden kunna förmå honom att släppa henne. Han gaf sig derefter ut på sjön, och den stora fisken bet efter någon stund åter på kroken. Då blef mannen glad i hugen, och sade: »jag har två gånger skonat ditt lif; men i dag skall du icke slippa undan, ty jag vill icke för din skull höra min hustrus bittra ord.» Gäddan mälte: ’jag begär icke heller att du släpper mig; men om du vill lyda mitt råd, skall det bringa dig lycka. Du skall hugga min kropp i åtta delar; tvänne skall du gifva åt din hustru, tvänne skall du gräfva ned utanför din stuga, tvänne skall du kasta på elden; men de återstående två skall du lägga tillbaka i sjön. Vittja nu först dina krokar, att du må se, det fisk icke fattas dig.’ Fiskaren lofvade göra i allt såsom gäddan hade lärt honom. Han vittjade derefter sina krokar, och fick en ymnig fångst, så att hela båten var full. Men denna gången hoppade fiskarne icke tillbaka i sjön, icke heller fick mannen vid sin hemkomst höra bittra ord af sin hustru.

Fiskaren styckade nu den stora gäddan i åtta delar, och gjorde med dem alla, såsom han hade utlofvat. Men nu fick man se en sällsam ting; ty af de stycken, hvilka blifvit nedgräfda utanföre stugan, uppväxte tvänne fagra hästar; de delar, som lades på elden, blefvo till tvänne skinande svärd; och af dem, hvilka kastades uti sjön, uppstodo två modiga hundar. Men underligast var med de stycken hvilka fiskar-hustrun hade ätit, ty hon blef fruktsam, och födde efter nio månader tvänne fagra svenne-barn.

Det led så en rund tid bortåt. Fiskaren hade städse en god lycka i sina företag, och tvillingarne växte upp till hurtiga ungersvenner. När de nu kommit något till ålders, gick den äldste svennen till sin fader, och beddes orlof att draga ut i verlden och försöka sin lycka. Fiskaren samtyckte härtill, och delade sina håfvor emellan bröderna, så att hvardera fick ett svärd, en häst och en hund. Derefter skiljdes de åt. Men när tvillingarne skulle taga afsked ifrån hvarandra, sade den yngste: »Broder, huru skall jag förnimma tidningar ifrån dig, om det går dig väl i verlden?» Den äldre svarade: ’här gifver jag dig till hugkomst min knif och en bytta mjölk; mjölk-byttan skall du gräfva ned utanföre stugan, och må det vara dig ett tecken, att så länge mjölken är hvit, lefver jag; men om mjölken blir röd, då är jag visserligen i stor fara.’ Så samtaladt, skiljdes bröderna ifrån hvarandra. Den äldste red sina färde igenom många konunga-riken; men den yngre stadnade qvar hemma hos sin fader. —

I det följande af berättelsen omtalas, huru svennen kom till en stor stad, hvarest allt var uppfyldt med sorg, emedan ett gräsligt sjö-djur, som hade femtio hufvuden, låg derutanföre, och kräfde hvarje dag en jungfru till sin föda. Nu hade lotten fallit på konungens yngsta dotter, och hon ledsagades till stranden af trenne hofmän, hvilka lofvat frälsa hennes lif. Men hofmännen flydde, och fiskare-sonen bestod kampen emot sjö-djuret. Draken spydde eld ur alla sina femtio gap; men svennens häst sprutade vatten derpå, hunden bet hafs-djuret i halsen, och svennen sjelf gaf det bane-sår med sitt svärd. Han tog derefter alla drak-tungorna och red sina färde.

När striden var lyktad kommo hofmännen fram, och tvingade konunga-dottern göra ed, att de hade frälst henne. Derefter gingo de till kungsgården, och drogo lott, hvilkendera skulle ega den fagra prinsessan. Lotten föll på den äldste; men hans medtäflare manade honom till tvekamp, och dödade honom. De begge återstående kommo likaledes i strid; intill dess blott en enda var qvar. Då tillreddes ett stort gästabud, och brölloppet dracks med lust och gamman.

Midt under bröllops-glädjen inträdde fiskare-sonen, klädd i fager drägt, och med sitt goda svärd vid sidan. Han vände sig till brudgummen, och frågade huru draken såg ut. Hofmannen svarade: »hans utseende var såsom andra djurs.» Då uppdagade svennen deras falskhet, och tog fram de femtio drak-tungorna till ett tecken, det han och ingen annan varit den, som frälsat prinsessan. Konunga-dottern bekräftade hans utsaga, hvarefter hofmannen blef straffad, och fiskar-sonen vardt brudgum i hans ställe.

Gent mot kungs-gården, på andra sidan om en stor sjö, låg en gammal förfallen borg, som var full med trolldom. Den unga konungen kände en stark åtrå att besöka den gamla borgen, men hans gemål afrådde honom derifrån. Svennen stod likväl fast vid sitt beslut, och gaf sig på väg. När han nu kom till borgporten, framträdde emot honom en gammal, gammal man med sidt skägg och vördnadsvärdt utseende. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för ärende. Konungen svarade, att han var en främling, som kommit för att besöka den förtrollade borgen. Då blef gubben sorgsen, och sade: »jag har sett mången rask ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf konungen tillika många goda råd, och varnade honom, att icke låta svika sig. Svennen lofvade i allt göra såsom gubben hade sagt, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

Den unge konungen gick nu in i borgen, vandrade genom många öde rum, och kom slutligen uti en sal, hvarest bordet stod dukadt med allehanda rätter. Svennen satte sig ned och åt; ty han hade färdats en lång väg, utan att förtära något. Vid han nu satt till bords, fick han höra en jemrande stämma, som klagade utan uppehåll: »ack! jag är så hungrig, jag är så hungrig.» I detsamma begynte hunden skälla, dörren öppnades, och der trädde in en gammal qvinna af styggt utseende. Konungen ömkade sig öfver den gamla, och bjöd henne träda fram till bordet, att taga af maten; men hexan sade, att hon icke tordes för hunden. När nu konungen ytterligare bad henne, räckte käringen fram ett hår-strå, och sade, att han skulle lägga det öfver hundens hals, så kunde hon se om djuret var lydigt emot sin herre. Svennen gjorde som hon hade sagt; men strået växte till en stark fjetter, och hunden blef fastkedjad vid marken. Nu gick trollpackan dristeligen fram till bordet, tog af maten, och förvandlade genom sin trolldom den unga konungen till en sten.

Emedlertid förmärkte fiskare-sonen, som stadnat hemma hos sin fader, att knifven, som han alltid bar på sitt bröst, begynte bränna såsom eld. Straxt skyndade han till mjölk-byttan, som var nergräfd utanför stugan, och se! all mjölken var förvandlad till blod. Då förstod han, att hans vän måtte vara i stor nöd. Han sadlade derföre sin häst, band svärdet vid sidan, lockade sin hund, och begaf sig bort för att bistå sin foster-broder.

Svennen kom emot aftonen till kungs-gården, och blef der af alla hållen för att vara konungen sjelf. Om natten sof han hos den fagra drottningen, men lade förut ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Han erfor nu att hans vän hade dragit bort till det gamla tornet, och gjorde sig derföre redo, att genast om morgonen fara dit och söka honom.

När svennen nalkades intill borgen, kom gubben med det sida skägget gåendes emot honom. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för ärende. Svennen mälte, att han var en främling, som kommit dit för att frälsa sin foster-broder. Då suckade gubben, och sade: »jag har sett mången båld ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf nu svennen många goda råd, och varnade honom att icke låta svika sig. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gick nu in i borgen, kom till salen, hvarest bordet stod dukadt, och träffade den gamla käringen. Men när trollpackan bad honom lägga ett hår-strå öfver hundens hals, lät han icke dåra sig af hennes falska råd, utan drog sitt svärd, och högg henne ihjel. Derefter vandrade han uti tornet, till dess han fann en stor jern-dörr; men innanföre jern-dörren låg en myckenhet svarta stenar, och något längre bort rann en källa med det klaraste vatten. Ungersvennen tog vatten ur källan, och stänkte på de svarta stenarne. Då fingo de lif, och begynte röra sig, den ene efter den andre, och blefvo till konunga-söner, kämpar, jungfrur, samt andra ättborna män och qvinnor. Men ibland dem var ock en prinsessa, som var så fager, att ingen kunde se en vänare mö. Svennen fortsatte så sin färd, intill dess han fann sin foster-broder, och blef der en stor glädje, att de åter råkades. I detsamma öppnades dörren, och den gamle gubben kom in, klädd såsom konung i mantel och krona, och med honom var hans unga dotter och mycket annat folk. Alla tackade den raske ungersvennen, att han häft förtrollningen, som så länge hade legat öfver dem. Men konungen lät tillreda ett präktigt gästabud, och gaf den fagra prinsessan åt ungersvennen. Då blef lust och fröjd öfver hela konungens gård, och sedan lefde tvilling-bröderna nöjda och lyckliga, hvar i sitt rike.

2. En öfverlemning ifrån S. Småland förtäljer, att fiskaren styckade gäddan i fyra delar. Af dessa gaf han ett stycke åt sin hustru, ett annat åt sin häst; gädd-hufvudet gräfde han ned under apeln i kålgården, och stjerten gaf han åt sin hynda. Men när tiden var om, födde fiskar-hustrun tvänne raska svenne-barn, stoet kastade tvänne ystra fålar, hyndan fick två starka valpar, och under apeln sköto fram tvänne goda svärd, hvilka alla växte till, lika fort som de begge piltarne.

När nu bröderna voro vuxna, delade fiskaren sitt gods emellan dem, och gaf dem hvardera ett svärd, en hund och en häst. Derefter drog den äldste svennen ut i verlden att försöka sig. Men vid skiljsmessan lemnade han sin broder en flaska med vatten, och sade, att vattnet skulle vara klart, så länge det gick honom väl, men om vattnet blef rödt eller grumligt, då vore han i någon stor fara, och behöfde bistånd af sin foster-broder.

Svennen gaf sig nu på väg, och hade många underliga äfventyr, intill dess han kom till en kungsgård, hvarest han frälste konungen ur fiende-hand, och vann den fagra prinsessan. Men om natten blef ungersvennen varse, att hela berget stod i ljusan låga. Då sadlade han sin häst, red bort, och såg huru klippan stod på gyllene stolpar; men en stor hop pysslingar lekte och dansade derinunder. När den unge konungen någon stund hade sett uppå deras lek, kom en liten man och räckte honom ett stort guldhorn att dricka. Såsom nu ungersvennen var mycket törstig efter ridten, tog han hornet, och drack deraf; men i detsamma sjönk han ned i jorden med häst och allt, och vardt förvandlad till en sten.

Emedlertid märkte den andra fiskare-sonen, att vattnet i flaskan blef grumligt; han gaf sig derföre på väg att uppsöka sin foster-broder. Sent omsider kom han till kungs-gården, och fick der löfte om den yngsta konunga-dottern, så vida han kunde frälsa sin broder. Svennen red nu bort till berget om natten, medan trollen hade sin högtid. Då kom en liten man och räckte honom ett guldhorn; men huru törstig svennen ock var, ville han icke dricka ur hornet, utan spillde drycken på marken. Då försvann berget, och i dess ställe var der ett präktigt slott; men rundt omkring borgen stodo män och hästar i mångfaldig skapnad, och alla voro af den hårdaste sten.

Ungersvennen vandrade nu igenom det fagra slottet, och fann det ena rummet och den ena salen präktigare än den andra. Slutligen kom han till ett rum, hvarest stod en gyllene kruka som var full med klart vatten, och jemte krukan låg en viska med handtag af guld. När nu svennen stänkte omkring med vattnet, kom en droppa att falla på en af sten-bilderna, som stod utanföre. Då löstes förtrollningen, och stenen qvicknade till och fick lif. Svennen fortsatte härmed, intill dess alla bilderna blifvit uppväckta, och ibland dem var äfven hans foster-broder. Derefter vände de samman åter till kungsgården, och svennen fick konungens yngsta dotter. Han flyttade med henne till det fagra trollslottet, och lefde der både länge och väl, men hans söner togo en fisk såsom skölde-märke, till en hugkomst af den underbara gäddan.

3. En annan öfverlemning, upptecknad hos våra Svenska stamförvandter i Nordvestra Finland, lyder i korthet sålunda:

Det var en gång en gubbe, som hade två söner och en dotter. Dottern var icke hemma, ty hon hade blifvit bortröfvad af en drake. Men sönerna, som voro tvillingar, uppväxte hos sin fader, och liknade hvarandra inbördes, så att ingen visste skillnad emellan dem.

En dag skulle gubben gå att hemta vatten ur källan. Vid han nedsänkte ämbaret, fångade han deruti en stor gädda. När nu fisken märkte, att han icke kunde få lefva längre, sade han: »tag mina ögon, och göm dem. När de svartna äro dina söner i lifsfara.»

Då svennerna blifvit vuxna, tog den äldste sonen orlof af sin fader, och drog ut i verlden att pröfva sin lycka. Under vägen besökte han sin syster, som skänkte honom ett ypperligt svärd. Derefter drog han vidt omkring, intill dess han kom till en kungs-gård, hvarest konungen utlofvat sin enda dotter till ett hafs-troll. Svennen dödade trollet, och vann den fagra prinsessan.

Någon tid derefter fick den unge konungen stor lust att besöka en ö, »som flöt omkring uti sjön», och dit ingen menniska tordes sätta sin fot, emedan ön var förtrollad. Prinsessan afrådde sin man ifrån färden, men det halp icke. När nu svennen kom till den flytande ön, fann han på stranden en liten, usel koja. I den lilla kojan var en gammal stygg käring, som skälfde af köld, ehuru hon satt och värmde sig öfver en trefot med glödande kol. Hexan bad ungersvennen vara välkommen, och gaf honom ett halm-strå för att binda sin fåle. Derefter begärde hon, att han skulle hjelpa henne maka kol på elden. Men när svennen lutade sig ned, förvandlades halm-strået till en stark fjetter, så att hästen icke kunde röra sig. Hexan dödade nu konungen, och kastade hans lik ned i en mörk håla, som var under kojan.

Emedlertid svartnade det ena gädd-ögat. Då begaf sig gubbens andra son på väg, för att uppsöka sin broder. Under färden kom han till sin syster, och erhöll af henne ett ypperligt svärd, och dertill en flaska lifs-vatten. Så utrustad anlände han till kungsgården, och blef af alla hållen för den unge konungen sjelf. Om natten sof han hos drottningen, men lade ett draget svärd emellan sig och henne. Slutligen for han till den flytande ön, och fann hexan och hennes koja. Men svennen lät icke bedraga sig af käringens falska ord, utan lönade svek med svärds-hugg. Sedan nu trollpackan var dräpt, uppsökte han sin broders lik, och väckte honom till lifs med det underbara vattnet. Bröderna skiftade så allt det gods troll-qvinnan hade egt, och drogo derefter sina färde. Men sedan den dagen har ön aldrig mer varit synlig.

---

6.
Wallare-mannen.

Ifrån Upland.

Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld i verlden, utom sin styfmoder. Men styfmodern var en elak qvinna, och unnade honom hvarken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken led så mycken nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä; men aldrig fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd, morgon och afton.

En vacker dag hade styfmodern gått bort, utan att lemna fram någon mat. Vallpojken måste således drifva till skog, fastandes, och såsom han nu var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom aftorkade han sina tårar, och gick upp på en grön kulle, hvarest han hade för sed att hvila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen plägade alltid vara friskt och daggigt under de löfviga träden; men nu var daggen borta, marken torr, och gräset nedtrampadt. Detta föll vallpojken sällsamt före, och han undrade hvem som trådat i gröngräset. Bäst han nu satt i djupa tankar, märkte han någonting, som låg och glimmade emot solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små skor af det aldra hvitaste glas. Då blef han åter förnöjd, glömde sin hunger och lekte hela dagen med de små glas-skorna.

Om qvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä, och dref till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en liten, liten gosse. Pilten helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen’, helsade vallpojken. Den lille sporde: »har du hittat mina skor, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Vallpojken gaf till svars: ’ja, jag har funnit dem. Men, kära du! låt mig behålla de små skorna; jag har tänkt gifva dem åt min styfmoder, så får jag kanske litet mat, när jag kommer hem’. Pilten bad nu så innerligen vackert: »gif mig åter mina skor! en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf pojken tillbaka de små glas-skorna; men den lille blef mycket glad, nickade förtroligt, och sprang sina färde.

Vallpojken lullade nu ihop sin boskap, och gaf sig på hemvägen. När han kom till gården var det redan mörkt, och styfmodern bannades att han kom så sent. »Det står gröt qvar i fatet», sade hon, »ät nu och packa dig i säng, så att du i morgon bittida kan komma upp med annat folk.» Den stackars vallpojken tordes icke svara till dessa hårda ord, utan åt, och smög derefter bort till hö-skullen, hvarest han plägade sofva. Men hela natten drömde han om intet annat, än den lille pilten och hans små glas-skor.

Arla om morgonen, innan sol sken östan, väcktes pojken af sin styfmoders rop: »upp med dig, din lätting! det är ljusan dag, och kräken böra inte stå och hungra för din skull.» Han steg nu genast upp, fick en beta bröd, och lullade sitt fä i vall. När han kom till den gröna kullen, som alltid var så sval och skuggig, tycktes det honom underligt, att daggen var bortskakad ifrån gräset, och marken torr, ja nästan mera än dagen förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se någonting, som låg i grön-gräset och skimrade emot solen. Han sprang genast dit, och fann en liten, liten hätta (mössa); men hättan var röd till färgen, och små gyllene klockor voro fästade dervid på alla sidor. Då blef han mycket glad, så att han glömde sin hunger, och lekte hela dagen med den fagra hättan.

Om qvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt fä, och lagade sig att drifva till bys. Vid det han nu kom på vägen, mötte honom en mycket liten och dertill mycket fager jungfru. Hon helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen!’ helsade vallpojken. Den lilla sporde: »har du funnit min hätta, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Pojken svarade: ’ja, jag har hittat den. Men, kära du! låt mig behålla den lilla mössan; jag har tänkt att ge den åt min elaka styfmoder, så får jag kanske litet mat, när jag kommer hem’. Jungfrun bad nu så innerligen vackert: »gif mig åter min hätta! en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf vallpojken henne den lilla mössan; men jungfrun blef så glad, så glad, nickade vänligt, och sprang sina färde.

Pojken lullade nu ihop sitt fä, och gaf sig emot hemmet. När han kom till gården var det redan mörkt, och styfmodern hade länge väntat honom. Hon var nu mycket misslynt, och sade: »alltid skall du komma så sent, att jag får sitta uppe halfva natten och mjölka. Der står gröt qvar i fatet, ät nu och packa dig i säng, att du i morgon bittida kan komma upp med annat folk.» Den stackars gossen tordes icke svara till dessa hårda ord, utan åt, och smög derefter upp på hö-skullen, hvarest han plägade sofva. Men hela natten drömde han om ingenting annat, än den lilla jungfrun och hennes röda mössa.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken af sin styfmoder, med det vanliga ropet: »stig upp din lätting! icke böra kräken stå och hungra för din skull.» Den stackars gossen steg genast upp, och lagade sig att drifva vall; men innan han gick, bad han sin styfmoder om en beta bröd. »Bröd!» sade den elaka qvinnan, »en odugling, såsom du, är inte bröd värd.» Pojken måste således gå bort helt fastande, hvilket gick honom hårdt till sinnes. När han nu kom ut i den gröna skogen, och satte sig ned på kullen, hvarest han plägade hvila under sommar-hettan, föll det honom sällsamt före att marken var ännu mera torr än de föregående dagarne, och gräset trampadt i stora rundlar. Då rann det honom i hugen hvad han hade hört om de små Elfvorna, att de tråda sin dans om sommar-nätterna i det daggiga gräset, och han förstod att detta månde vara en Elfve-ring eller Elfve-dans. Vid han nu satt i djupa tankar, stötte han med foten emot en liten pingla, som låg i gräset; men den lilla bjällran klingade dervid så ljufligt, att all boskapen lopp tillsammans, och ställde sig att lyssna. Då blef pojken åter glad, och lekte med den lilla pinglan, till dess han förgat sin sorg och korna glömde sitt bete. Och så förgick äfven den dagen, långt hastigare än han kunnat tänka.

När det led emot qvällen, och solen stod jemns med skogstopparne, lockade vall-pojken sitt fä, och redde sig att återvända hem. Men huru han ock måtte lulla och ropa, ville boskapen icke skiljas ifrån betet, ty der var ett fagert och gräs-rikt ställe. Då tänkte pojken vid sig sjelf: »kanske lyda de bättre den lilla pinglan.» Han tog så fram sin bjällra, och klingade vid det han gick utåt vägen. Genast kom skälle-kon löpandes efter honom, och med henne följde det öfriga fäet. Då blef vallgossen glad i hugen, ty han förstod väl hvad gagn han kunde göra sig med den lilla bjällran. Bäst han nu gick, mötte honom en liten, liten gubbe. Gubben helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen!’ sade pojken. Den lille sporde: »har du funnit min pingla, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Vallpojken genmälte: ’ja, jag har hittat den’. Gubben sade: »gif mig den tillbaka!» ’Nej,’ ’svarade pojken, ’jag är icke så dumm, som du tänker. I förgårs hittade jag två små glas-skor, dem lockade en liten gosse ifrån mig. I går fann jag en hätta, den gaf jag åt en liten jungfru; och nu kommer du och vill taga ifrån mig den lilla pinglan, som är så god att locka kräken med. Andra hittare få hitte-lön, men jag får aldrig något.’ Den lille gaf nu många fagra ord, att han skulle återfå sin pingla; men ingenting halp. Då sade gubben: »gif mig åter den lilla bjällran, och jag vill här gifva dig en annan, hvarmed du kan locka ditt fä; dertill skall du få önska dig tre önskningar.» Pojken tyckte att detta var ett godt vilkor, och samtyckte gerna dertill. Han tog så till orda: »efter som jag får önska mig hvad jag vill, så önskar jag att bli konung, och så önskar jag att få en stor kungs-gård, och så önskar jag att vinna en fager, fager drottning.» ’Du önskar icke ringa önskningar,’ återtog den lille, ’men lägg väl på sinnet hvad jag nu säger dig. I natt, medan alla sofva, skall du gå hemifrån, tills du kommer till en kungs-gård, som ligger rätt nordan ut. Här har du en pipa af ben. Om du kommer i nöd, så blås deruti. Kommer du åter i stor nöd, blås om igen. Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då sönder pipan, och jag vill hjelpa dig, såsom jag har lofvat.’ Pojken tackade mycket för gubbens föräringar, och så gick Elfve-konungen sina färde. Men vallpojken drog hemåt, och gladde sig att snart slippa valla fä åt sin elaka styfmoder.

Då pojken kom till bys var det redan mörkt, och styfmodern hade länge väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket förbittrad, så att den stackars gossen fick hugg i stället för mat. »Detta räcker väl inte så länge», tröstade pojken sig sjelf, vid det han smög upp på hö-skullen. Han lade sig derefter att hvila, och sof en kort blund. Men vid midnatts-tid, långt innan hanen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån gården, och begynte sin färd rätt nordan ut, såsom gubben hade sagt. Han vandrade så utan rast eller ro, öfver berg och dalar, och två gånger gick solen upp, och två gånger gick solen ned, medan han ännu var på vägen.

På tredje dagen, emot qvällen, kom vallpojken till en kungsgård, som var så stor att han aldrig tänkt få se dess like. Pojken gick in i köket, och bad om tjenst. »Hvad är din kunskap och idrott?» sporde köksmästaren. ’Jag kan gå vall med fä’, genmälte pojken. Köksmästaren sade: »konungen behöfver en vallare som aldrabäst; men det går väl med dig, såsom det gått med de andra, att du hvarje dag mister något af din hjord». Pojken svarade: ’jag har hittills aldrig satt bort något kräk der jag gått vall’. Han blef nu tagen i tjenst på den stora kungs-gården, och vallade konungens fä; men aldrig ref ulfven något kräk för honom, och så vardt han väl ansedd ibland alla konungens tjenare.

En afton, när vallaren dref sitt fä till bys, märkte han en liten fager jungfru, som stod vid vind-ögat och lyssnade till hans qväden. Pojken låtsade som ingenting, ehuru han blef helt varm under tröjan. Det led så någon tid bortåt, och vallpojken gladdes hvar gång han såg den lilla jungfrun; men han visste icke ännu att hon var konungens dotter. Då hände sig en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom, der han dref sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snö-hvitt lamm, och bad honom så vänligt, att han skulle akta det lilla lammet för ulfvarne i skogen. Härvid blef vallaren så till mods, att han hvarken kunde tala eller svara. Han tog nu lammet med sig, och hade sin käraste lust att vårda det; men djuret hyllade sig till honom, såsom hunden leker efter sin husbonde. Ifrån den dagen fick vallpojken ofta se den fagra konunga-dottern. Om morgnarne, när han lullade i vall, stod mön vid vind-ögat och lyssnade till hans sånger. Men om qvällarne, när han kom hem ur skog, gick prinsessan ned, för att smeka sitt lilla lamm och tala några vänliga ord med vallgossen.

Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en rask ungersvenn; men konunga-dottern rann upp, och blef den fagraste mö som stod att finna när eller fjerran. Likväl kom hon hvarje afton att smeka sitt lamm, såsom hennes sed var. Men en vacker dag var prinsessan borta, och kunde icke finnas igen. Då blef en stor sorg och uppståndelse öfver hela kungs-gården, ty alla höllo henne kär; men konungen och drottningen sörjde aldramest. Konungen lät så utgå ett påbud öfver all land, att hvem som kunde frälsa hans dotter, skulle få prinsessan och dertill halfva konunga-riket. Då kommo konunga-söner, och ungersvenner, och kämpar ifrån både östan och vestan; de klädde sig i jern, och drogo ut med vapen och följe, för att söka den bortröfvade jungfrun. Men icke många voro de som vände tillbaka ifrån den färden, och de som komma hem igen hade hvarken hört eller sport någonting. Konungen och drottningen sörjde nu öfvermåttan, och menade att de hade lidit en skada, som aldrig kunde botas. Vallaren dref, såsom förr, sitt fä i skog; men han var litet glad, ty den fagra konunga-dottern lekte i hans hug både dagar och stunder.

En natt tycktes det vallare-mannen i sömnen, såsom stod den lille Elfve-konungen framför hans säng, och sade: »åt norr! åt norr! der har du din drottning». Då blef svennen så glad att han spratt upp, och vid han vaknade, se, då stod den lille ännu qvar, och vinkade: »åt norr! åt norr!» Derefter försvann gubben, men vallaren visste icke rätt om det hade varit en syn-villa. När nu dager vardt ljus, gick svennen upp i borgstugan, och begärde komma till tals med konungen. Häröfver undrade alla konungens tjenare, och köksmästaren sade: »du har vallat i så många år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala just vid konungen sjelf». Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät förstå, att han hade någonting helt annat i sitt sinne. När han så kom upp i salen, sporde konungen efter hans ärende. Svennen tog till orda: »jag har tjenat dig troget i många år, nu bedes jag orlof att få draga bort och uppsöka prinsessan». Då blef konungen vred, och sade: »huru vill du, som går vall med fä, tänka på det som ingen kämpe eller konunga-son mäktat uträtta?» Men vallaren svarade frimodigt, att han skulle uppsöka prinsessan, eller för henne tillsätta lifvet. Då lät konungen sin vrede fara, och tänkte på det gamla språket: »ofta sitter skarlakans hjerta under vadmals kappa». Han gaf så befallning att vallaren skulle utrustas på det bästa, med gods och gångare, och hvad annat han behöfde. Men svennen sade: »jag passar icke på att rida, gif mig blott edert ord och orlof, samt tillräcklig vägkost.» Konungen önskade honom derefter lycka på färden; men alla små-drängar, och andra tjenare i kungs-gården, logo öfver vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, såsom Elfve-gubben hade lärt honom, och kom så lång en väg, att det väl icke kunde vara mycket igen till verldens ända. När han så hade färdats öfver berg och öde stigar, kom han slutligen till en stor sjö; midt i den sjön var en fager ö, och på ön låg en kungs-gård, ännu mycket ansenligare än den hvarifrån vallaren hade kommit. Svennen gick ned till sjö-stranden, och beskådade kungsgården på alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blef han varse en jungfru, med fagergult hår, som stod vid vind-ögat, och vinkade med ett silkes-band, sådant konunga-dotterns lamm plägat bära. Då hoppade hjertat i svennens bröst, ty det rann honom i hugen, att mön icke kunde vara någon annan än prinsessan. Han satte sig nu att eftersinna, huru han skulle komma öfver vattnet till den stora kungs-gården; men ingenting stod honom till råda. Ändteligen föll honom i minnet, att han väl kunde pröfva, om de små Elfvorna ville hjelpa honom. Han tog derföre fram sin lilla ben-pipa, och blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en röst bakom honom. »God qväll igen», helsade svennen, och vände sig om. Då stod framför honom den lilla pilten, hvars glas-skor han en gång hade funnit i grön-gräset. »Hvad vill du mig?» sporde Elfve-gossen. Vallaren sade: ’jag beder, att du för mig öfver sjön till kungs-gården’. Pilten genmälte: »sätt dig upp på min rygg!» Svennen gjorde såsom honom var tillsagdt; men i detsamma skiftade pilten sin hamn, och blef till en stor, stor hök, som for genom luften, och stadnade icke förr än de kommit till ön, såsom vallaren äskat.

Svennen gick nu upp i borg-stugan, och begärde tjenst. »Hvad är din färdighet och idrott?» sporde köksmästaren. ’Jag kan gå vall med fä!’ genmälte vallaren. Köksmästaren sade: »Jätten behöfver nu en vallare som aldra-bäst; men tilläfventyrs går det dig såsom det gått de andra; ty om du mister något kräk, gäller det ditt lif.» Svennen tog till orda: ’detta tyckes mig vara ett hårdt vilkor; men jag vill antaga det’. Då bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin tjenst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, samt sjöng sina qväden och klingade med sin pingla såsom hans sed var. Men konunga-dottern satt vid vind-ögat och lyssnade, samt vinkade tillika åt honom, det han icke skulle låta märka sig. Om qvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten gåendes emot honom, och sade: »du är i stället för den som fattas»; men intet kräk var borta, huru jätten ock ville räkna. Nu blef tussen vänlig, och mälte: »du skall blifva min vallare, i all din dag.» Han gick derefter bort till sjö-stranden, lossade sitt förtrollade skepp, och rodde tre gånger omkring ön, såsom han plägade göra.

Medan jätten var borta, ställde sig konunga-dottern vid vind-ögat, och qvad:

»I natt, i natt, du vallare-man!

går molnet undan min stjerna.

Och kommer du då, så blir jag väl din,

min krona ger jag dig gerna.»

Vallaren lyssnade till sången, och förstod, att han borde komma om natten och befria konunga-dottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig med något. Men när det blifvit sent, och alla sofvo sin djupaste sömn, smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanföre vind-ögat, och qvad:

»I natten väntar din vallare-man,

står sorgsen under ditt galler;

och kommer du ned, så blir du väl min,

me’n skuggan så vida faller.»

Konunga-dottern hviskade: ’jag är bunden med länkar af guld, kom och bryt dem!’ Då visste sig vallaren ingen råd, utan tog fram sin lilla pipa, och blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en röst bakom honom. ’God qväll igen!’ helsade vallaren, och såg sig om. Då stod framför honom den lille Elfve-mannen, af hvilken han en gång fick bjällran och ben-pipan. »Hvad vill du mig?» sporde gubben. Vallaren genmälte: ’jag bedes, att du förer mig och prinsessan härifrån’. Den lilla sade: »Följ mig!» De gingo så upp i tornet till jungfru-buren; men borga-dörren öppnades af sig sjelf, och när gubben rörde vid kedjan, brast den sönder i stycken. Derefter gingo de alla tre neder till stranden. Då qvad Elfve-mannen:

»Liten gädda, i vassen månd gå,

kom, kom så hastelig!

Din rygg en prinsessa skall rida uppå,

dertill ock en konung så mäktig.»

I detsamma kom den lilla jungfrun, hvars hätta vallaren hade funnit i gröngräset. Hon hoppade ned i sjön, och blef till en stor gädda, som lustigt lekte om uti vattnet. Då sade Elf-konungen: »sätten eder uppå gäddans rygg. Men prinsessan må icke blifva rädd, ehvad som händer; ty då är min makt till intet.» Så taladt, försvann den gamle; men vallaren och den fagra konunga-dottern gjorde såsom han hade sagt, och gäddan förde dem hastigt fram genom böljorna.

Medan allt detta tilldrog sig, vaknade jätten i högan loft, såg sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest vallaren for på vattnet tillika med den unga konunga-dottern. Genast tog han sin örne-hamn, och flög efter dem. Men när gäddan hörde dönet af örnens ving-slag, dök hon djupt ned i vattnet, hvarvid konunga-dottern blef rädd, så att hon skrek högt till. Då var Elfve-konungens makt till intet, och jätten grep de begge flyktingarne i sina klor. När han så kommit åter till gården, lät han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton famnar under jord; men prinsessan sattes i sin jungfru-bur, och vaktades noga att hon icke skulle undkomma.

Svennen låg nu i fånga-tornet, och var illa till mods, att han icke kunnat frälsa konunga-dottern, och att han tillika förspillt sitt eget lif. Då rann honom i hugen hvad Elfve-gubben hade sagt: »om du tredje gången kommer i stor farlighet, bryt då sönder den lilla pipan, och jag vill hjelpa dig.» Såsom vallaren nu väl visste, att han aldrig mera skulle se dagsens ljus, tog han fram den lilla ben-pipan, och bröt henne i stycken. »God qväll!» hördes i detsamma en röst bakom honom. »God qväll igen»? helsade vallaren, och såg sig om. Då stod den lille gubben framför honom, och sporde: »hvad vill du, eftersom du kallar mig?» Vallaren svarade: ’jag vill frälsa prinsessan, och föra henne hem till sin fader.’ Nu tog gubben honom med sig, och de gingo genom lykta dörrar, och genom många präktiga rum. Slutligen kommo de uti en stor sal, som var uppfylld med allehanda vapen, svärd, spjut och yxor, af hvilka somliga lyste såsom blankt stål, och somliga såsom skärt guld. Gubben gjorde upp eld i eldstaden, och sade: »kläd af dig!» Vallaren gjorde så; och den lille brände upp hans gamla kläder. Derefter gick gubben bort till en stor jern-kista, och tog fram en dyrbar rustning, som blänkte af det klaraste guld. »Kläd på dig!» sade han; vallaren gjorde så. När nu svennen var klädd i full rustning ifrån hufvud till fot, band gubben ett skarpt svärd vid hans sida, och mälte: »det är förelagdt, att jätten faller för detta svärd, och på denna rustning biter intet stål.» Men vallare-mannen kände sig väl till mods i den gyllene rustningen, och rörde sig höfviskt, såsom hade han varit den yppersta konunga-son. Derefter vände de åter till den mörka fånga-hålan; vallaren tackade för Elfve-konungens goda hjelp, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

Fram på dagen blef mycket buller och bång uti hela gården; ty jätten firade sitt bröllopp med den fagra konunga-dottern, och hade bjudit sina fränder på gästabud. Prinsessan blef nu klädd på det aldra präktigaste, med guldkrona, röda ringar, och andra kostliga smycken, hvilka jättens mor sjelf hade burit. Derefter dracks brölloppet med lust och allsköns gamman, och der fattades icke god välplägnad, både mat och dryck. Men bruden grät utan återvändo, och hennes tårar voro så heta, att de brände som en eld på kinden.

När det nu led åt natten, och jätten skulle föra sin brud till brud-kammaren, skickade han sina små-drängar, att hemta vallaren som låg uti fånga-hålan. Men när de kommo ned i tornet var fången borta, och i hans ställe stod der en båld kämpe med svärd, brynja och fulla vapen. Vid denna syn blefvo svennerna förfärade, och flydde; men vallaren följde efter, och kom så upp på borg-gården, hvarest brud-skaran var samlad för att skåda hans ändalykt. När nu jätten fick se den raske kämpen, blef han förgrymmad, och sade: »Tvy vare dig, ditt arga Troll!» Vid han talade, voro hans ögon så bistra, att han såg midt igenom rustningen. Men svennen räddes intet, utan mälte: »här skall du strida med mig om din fagra brud.» Jätten ville icke bida, utan vek undan; men vallaren drog sitt svärd, och det flammade såsom en elds-låga. När nu jätten igenkände svärdet för hvilket han skulle falla, vardt han förfärad, och bleknade till jord; men vallaren gick dristigt fram, svingade sitt svärd, och gjorde ett väldigt hugg, så att jättens hufvud skiljdes ifrån kroppen. Detta blef resens bane.

Då bröllopps-gästerna sågo denna färd, betogos de af räddhåga, och foro hvar åt sitt håll; men konunga-dottern lopp fram, och tackade den raske vallare-mannen, att han frälst hennes lif. De gingo derefter ned till sjö-stranden, lossade jättens förtrollade skepp, och rodde bort ifrån ön. När de så kommo hem till kungsgården, vardt en stor glädje och fröjd det konungen hade återfått sin enda dotter, som han sörjt så länge. Derefter tillreddes ett präktigt bröllopp, och vallare-mannen fick den fagra konunga-dottern. De lefde nu lyckliga och förnöjda i många, många år, och sågo både barn och blomma. Men pinglan och den sönderbrutna ben-pipan förvaras till en hugkomst på kungs-gården, ja, ännu i denna dag.

---

7.
Prinsessan, som gick upp ur hafwet.

Denna Sago-dikt är vida kringspridd öfver Europa. Följande utländska uppteckningar äro oss bekanta:

1. På Danska: — Se Winther, Danske Folkeeventyr, Første Samling, Kjøbenhavn 1823, ss. 102-112, »Svanhvide». Jfr. dersammast. Anmärkn. s. 126.

2. På Tyska: — A. Se Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o II, ss. 65-73, »Brüderchen und Schwesterchen» [öfvers. på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1837, ss. 81-89, »Broder och Syster»]. Jfr. s. bok, Th. III, ss. 21, 22. — B. Se anf. arb. Th. I, N:o 13, ss. 79-86, »Die drei Männlein im Walde» [öfvers. på Svenska i Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 96-103, »De tre små männerna i skogen», — samt serskildt såsom skillings-saga, »De tre små männerna i Skogen, eller den elaka Styfmodern», Stockholm 1824, o. fl.] — C. Se anf. bok Th. II, N:o 135, ss. 273-278, »Die weisse und schwarze Braut» (jfr. Th. III, ss. 227, 228).

3. På Böhmiska: — Se Gerle, Volksmärchen der Böhmen, Prag 1819, Th. II, N:o 5, »Die goldene Ente».

4. På Magyariska: — Se Mailath, Magyarische Sagen, Märchen und Erzählungen, 2:te Aufl. Stuttgart 1837, ss. 209-213, »Die Gaben».

5. På Italienska: — Se Basile, Il Pentamerone, IV, N:o 7, »Le doje pizzelle».

6. På Franska: — Se Mad. D’aulnoy, Contes des fées, Sagan »La Rosette» [öfvers. på Svenska i Lek-kamraten för 1842, ss. 96-115, »Prinsessan Rosetta»].