C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.
Ifrån Uppland.
Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor, utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är godt, gå vi väl dädan.» — Resen sporde nu om pojkarne ville komma med honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde bröderna med jätten hem till hans stuga.
När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare, och gaf dem så mycken förplägnad, att de aldrig haft det bättre. Han gick derefter ut, och stängde igen dörren. Då sade den äldre pojken: »var jag inte klok, jag, som ville följa med jätten? Nu hafva vi godt, och slippa gå omkring i bygden att tigga.» Den yngre svarade: ’vi ha ännu icke sett huru allt lyktas. Det likar mig illa, att vi blifvit instängde, och icke få gå och komma, såsom vår sed är.’ Den äldre pojken ville icke lyssna till detta tal, utan lade sig att sofva; men den yngre ställde sig på lur vid dörren, för att speja hvad som tilldrog sig utanföre i stugan. Det led så några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat; men höllos alltjemnt innestängda.
En qväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa på väggen, märkte han, huru jätten kom in i stugan och begärde fram mat. Medan resen åt, sporde han sin hustru, om icke de begge pojkarne snart voro tillräckligt gödda. Jätte-qvinnan svarade: »den ene är hullig nog; med den andre är det, som det kan.» Jätten sade: ’mig tyckes att de borde vara feta, om du eljest gifvit dem tillräcklig mat. Jag far nu bort och bjuder våra fränder på gästabud; du kan under tiden slagta pojkarne, så att vi må äta upp dem i morgon.’ När pilten förnam detta tal gick han bort till sin broder, väckte honom, och förtäljde hvad han hade hört och sett. »Det kan icke vara sannt såsom du säger,» sade den äldste, och smög sig förskräckt fram till väggen. Vid han nu koxade genom borran, hade tussen just lyktat sin måltid, och ropade åt tjenste-mön, att hon skulle gå efter vatten. »Har du glömt,» sade resen, »att jag vill dricka hvarje gång jag ätit.» Träl-qvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta!» mälte jätten med hård röst. Träl-qvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken likt månen i dess fylle, och gick så att hemta vatten. När jätten hade druckit, talade han åter till sin hustru: »jag sadlar nu min guldhäst, och rider bort att bjuda gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke må glömma dem.» Derefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde detta samtal, räddes han högeligen, och bad sin yngre broder hitta på råd, att frälsa deras lif. Pojken svarade: »var tröst! jag torde väl finna någon utväg.»
När det lidit en stund på qvällen, kom jätte-qvinnan in till de begge pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. »Följen mig små piltar,» sade hon, »så kunnen J se eder om i stugan; J skolen få ligga der i natt.» Bröderna gjorde såsom hon bad, ehuru den äldste var mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade sig sjelf bredvid, och insomnade hårdt. Men när det led emot midnatt, steg den yngste pojken upp, och lade ett eldstål öfver jätte-konans hufvud; ty han visste väl, att stål har makt öfver jättar och andra troll, så att om det lägges öfver dem medan de sofva, kunna de icke vakna förr än dager blir ljus. Käringen föll nu i en djup sömn, och sof till andra dagen; men pojken väckte sin broder, och smög med honom ut ur stugan, hvarefter bröderna skyndsamt lupo sina färde.
Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, hvarest de klappade på och beddes få låna hus. Bonden, som egde gården, sporde hvadan de voro, medan de kommo så sent till herberge. Bröderna förtäljde nu sitt äfventyr, huruledes de med stor nöd hade flytt ifrån jätten. Då undfick mannen dem väl, och gaf dem mat, dryck och hvad annat de behöfde. Han sade: »icke många äro de som med lifvet kommit ur jättens våld. Akten er allenast, att han icke åter lockar eder. Men han har ingen makt, så länge J ej gån öfver det breda diket, som löper emellan våra åkrar.» Pojkarne tackade bonden för hans goda råd, och lofvade i allt göra såsom han hade sagt.
Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld-häst, och stadnade invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår, och var så fager, att det blänkte och skimrade hvar helst den gick fram. När nu resen fick se de begge pojkarne, ropade han och sporde, hvarföre de lupit ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack, och sade: »följen mig tillbaka, små piltar! jag vill gifva min guld-häst åt den ene af eder; den andre skall få så fager en kunga-dotter, som jag har i mitt våld.» Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo sin kos; och började så åter gå omkring i bygden och tigga.
När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor kungsgård, hvarest de gingo in och begärde tjenst. Konungen, som rådde öfver kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans hurtighets skull, och upptog honom ibland sina svenner; men den äldre brodern gick omkring och tiggde, såsom förut. Det stod så om en rund tid, och svennen var väl liden af alla. Men när den äldre pojken fick veta hvad lycka hans broder hade gjort vid hofvet, blef han mycket afundsam, och ville icke gifva sig tillfreds, förr än äfven han kommit i tjenst hos konungen. Hofmannen bad nu för sin broder, och denne blef antagen till stall-svenn. Men lika som den yngste pojken var af alla väl omtalad, så blef stallsvennen illa liden, för sin falskhet och elakhet. Häröfver bar han stor harm i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huruledes han skulle förderfva sin broder och sjelf vinna konungens ynnest.
Konungen gick en dag till stallet, för att skåda sina fålar. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid den gångaren, på hvilken han sjelf plägade rida, strök honom på länden, och sade till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man en häst, så god som denna?» Stallsvennen tog genast till orda: ’Herre, konung! visserligen är eder gångare fager; men jag vet en annan, som långt öfvergår honom.’ Konungen blef uppmärksam och sporde: »hvar finnes den hästen, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa den fålen, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar den finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega hästen, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen fara bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han hellre stadnat hemma. Men stallsvennen gladdes i sitt hjerta, och menade att hans broder väl knappast skulle återkomma ifrån den resan.
Hofmannen rustade sig nu till, och började sin färd. När han kom till bondens gård, gick han in, helsade höfviskt, och beddes ett godt råd huru han skulle uträtta konungens ärende. Men då bonden igenkände pojken, som hade rymt ifrån jätten, undfick han honom vänligt, och lofvade bistånd i allt hvad han förmådde. De öfverlade så med hvarandra, och slutet blef som jag nu vill förtälja.
Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hofmannen fram till jättens boning. Han hade bundit en käpp vid ändan af ett tåg, och kastade käppen in genom stalls-gluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han nu hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och hissade sig ned, intill dess han kom uti jättens fåla-hus. Derefter sadlade han tussens guldhäst, öppnade dörren, och red skyndsamt bort. När han så kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade väl aflupit. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for hem till kungsgården. Då blef en stor undran öfver den fagra guld-hästen, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Ifrån den dagen steg hofmannen allt mera i gunst hos sin herre; men stall-svennen harmades öfver hans lycka, och unnade sin broder intet godt.
En dag gick konungen till stallet, för att skåda sina fålar, såsom hans sed var. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid jättens guldhäst, klappade den på länden, och talte till sina män: »sägen mig, hvar i verlden såg man väl en sådan kostbarhet som denna?» Männen jakade att dess like näppeligen stod till finnandes. Men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen är eder guldhäst en sällsynt klenod; men jag vet en annan dyr-grip, som vida öfvergår honom i kostbarhet.» Vid detta tal blef konungen uppmärksam, och sporde hvarom frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vidt och bredt om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i dess fylle. Konungen återtog: »hvar finnes den lyktan, och hvem kan skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa eder den lyktan, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar hon finnes.’ Konungen fick nu en stor lust att ega mån-lyktan, hvarom han hört så mycket talas, och befallte hofmannen draga bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket rädd; likväl hade han gerna stadnat der han var. Men stallsvennen gladdes i sitt falska hjerta, och menade, att hans broder näppeligen skulle återkomma ifrån den färden, såsom förra gången.
Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa, och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats, tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.
Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.
Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön; icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt, och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista resan för hans broder.
Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats, sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen, och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.
Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen, och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset, utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo. När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem. De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans död, om någon annan fick ega henne.
När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder, den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud, och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men vid han skulle tala henne till, se! — då kom den förtrollade buren tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen, som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet lyckosamt ännu i denna dag.
4.
Half-Trollet, eller De Tre Swärden.
Ifrån S. Småland.
Åtskilliga liknande drag förekomma i inledningen till den Tyska Folk-Sagan: »Der junge Riese.» Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 90, ss. 24-34.
Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål, ute vid tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt. Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det nu led emot middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat. Mannen åt. Derefter lade han sig att »hvila middag», såsom seden är om sommar-tid, och sof en stund på qvinnans arm.
När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog smedens yxa med sig. »Hvad skall du med yxan?» sporde smeden. »Der hänga ju fyra yxor hemma på yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte sin färd. Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna den.» Smeden begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.
Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes till sin man med middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta din middag? det är redan långt lidet på dagen.» Smeden vardt förundrad och genmälte: ’äta nu? Hvad är det för ätande?’ »Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst har jag kommit att dröja öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag har bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle få smör.» Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte vid sig sjelf, att det väl måtte vara illa bestäldt. Han satte sig derefter att äta hvad han förmådde; men talade inte, utan tycktes honom rådligast låta allting vara som det var.
Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då kom der gåendes en »here» (pojke), som bar en yxa på armen. Smeden sporde: »hvad fattas din yxa? Skall den bo’s (lagas) eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden tog nu yxan, och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan ingenting; men skam far i mig! är det icke min yxa.» Då mälte heren: ’är det eder yxa, så ären J ock min fader.’ Smeden måste nu kännas vid sin son, såsom han hade känts vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad in till sin hustru och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som han ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte höra talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon, redan förut var stort nog. Först efter många böner, lyckades det mannen att öfvertala henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om dagarne sin fader uti smedjan.
Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och villig, och dertill mäkta stark, eftersom hon var hälften Christen och hälften Troll. Men han var tillika mycket tunghållen, och hade ett ’så godt mat-hjerta’, att hans fader till sluts icke såg sig god att föda honom längre. Smeden gick derföre en dag fram till kungsgården och sporde, om icke konungens köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo», mälte kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Låt pilten komma hit, ju förr, desto hellre.» Då vardt smeden glad, och tänkte vid sig sjelf: »kommer min son till kungsgården, lärer han väl någon gång få äta sig mätt.» Mannen gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.
När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu är min begäran, att J smiden mig tre svärd: ett, som väger tre lispund, ett som väger sex lispund, och ett som väger tolf lispund. Dessutom skolen J skaffa mig tre linne-rockar, en till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag beder, vill jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer för nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket jern och stål, som tarfvades till de tre svärden; men han dristade icke göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det tredje svärdet icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts bort i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min fader, såsom J det ären, skullen J sjelf få pröfva edert verk. Nu står hårdt, om jag dermed kan göra mig något gagn.» När smeden såg sin sons vrede blef han rädd, och teg; men han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva dig tungt nog att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» — Pojken tog så de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde dem under en jordfast sten. Derefter gick han med sin fader till kungs-gården, och kom i tjenst hos kocken, såsom lofvadt var.
Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver landet, var ute i leding. Då uppstod en häftig storm och sjö-gång, så att alla trodde det skeppet, med allt hvad deruppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda väderleken förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa konungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina tre fagra döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att om det funnes någon man och kämpe, som ville våga sitt lif och frälsa de tre prinsessorna, skulle han få en af dem till gemål, och dertill blifva konung öfver halfva riket. Men ingen kämpe var så båld, att han tröstade en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en skräddare, som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra allt hvad han förmådde.
När det led på tiden att konunga-döttrarne skulle utlemnas till hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver hela konungariket; men aldramest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta prinsessan blef så förd ned till hafvet med mycken ståt, och allt folket följde henne på vägen. När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön på den hvita sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett högt träd, som växte på samma ställe.
Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof att gå ut i staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad honom icke dröja länge borta. Pojken sprang derefter hem, tog svärdet, som vägde tre lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till stället, hvarest konungadottern satt, gick han fram, helsade henne höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam och sorgelig?» Prinsessan genmälte: ’jag må väl vara sorgefull; min fader har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en skräddare här i detta träd. Han har lofvat göra hvad han kan.’ Vid nu heren vände sig om, och såg hvarest skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sägande: »Jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konungadottren vara en dristig begäran; men i sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i granen, och såg deruppå. Men konungadottern drog en röd silkes-tråd utur sin tröja, och flätade oförmärkt in i herens långa hår-lockar.
I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön, böljorna gingo högt upp på land, och fram ur djupet kom ett hiskeligt hafs-djur, som hade tre hufvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjur-kalf. Vidundret sporde: »hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få talas vid.’ Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck med mig?» ’Nej,’ svarade heren, ’jag har kommit för att kämpa om den unga prinsessan.’ »Ja, väl,» mälte trollet, »men då skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.
Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, till dess blodet förrann och hafs-hunden blef liggande död på sanden. Då sade heren: »nu ser du hvad affärd din hund har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispund, och högg till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast hon med stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så att den främmande kämpen skulle följa henne hem till kungs-gården, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och sade, att hans bistånd var en ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt att mycket orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och vandrade skyndsamt sina färde.
Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När nu faran var förbi, kröp han hastigt ned, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern aflägga ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Derefter gingo de samman till kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad glädje det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes vid hans sida, och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela hofvet.
Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till hafs-trollet, och der blef nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren hade frälsat den äldsta konunga-dottern, tänkte mången, att han väl ock skulle frälsa hennes syster. Man satte derföre mycken lit till skräddare-svennen, och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord. Den unga prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket ledsagade henne på vägen. När de nu kommo fram, satte konunga-dottern sig ned på hafs-brädden, och grät bitterligen, så att hennes tårar föllo på den hvita sanden. Men skräddaren tyckte det icke vara rådligt stadna der han var, utan klef upp i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom förra gången.
Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och sade: »mästare! gifven mig orlof att gå ut i staden och förlusta mig. I går hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade: ’om skräddaren vinner seger öfver trollet, blir här i dag ett större gästabud än i går, och jag är ensam att tillreda maten. Der borta står ett kar, som rymmer aderton såar vatten; jag har ingen som hjelper mig att få in ett enda ämbar.’ Då frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig sjelf, att det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så fullt, att vattnet lekte öfver alla bräddar. Dertill tog han fram några sköna perlor, och stack sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke vidare neka till hans bön, utan sade: »gack i frid, men dröj icke länge borta!» Pojken sprang så hem efter svärdet, som vog sex lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.
När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt på sjö-stranden och grät, blef skräddaren öfvermåttan glad, der han krupit upp i gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade henne höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så sorgsen och allena?» Konungadottern svarade: ’jag må väl vara sorgsen; min fader har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till ett styggt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken sade: »finnes då uti hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat min syster.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst i trädet. Då log pojken, och sade: »jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern vara en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att göra såsom han bad. Då talade heren till sin hund: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddare-svennen satt tyst i granen och såg deruppå. Men konunga-dottern drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den oförmärkt in i herens långa hår.
I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt gny och dönande uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp på sanden. Nu framkom ur djupet ett ofantligt hafs-troll, som var styggt till åsyn och hade sex hufvuden. Trollets hund var så stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här, men du må väl gå så nära att vi få talas vid.’ Trollet sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa med mig?» Heren genmälte: ’det är för den skull jag har kommit hit.’ Trollet tog till orda: »i går slog du ihjel min broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.
De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål emellan dem. Leken lyktades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet trollets hund i halsen, tills blodet förrann och han blef liggande död vid sjön. Då sade heren: »du ser hvad affärd din hund har fått; nu skall det gå dig sammaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, svingade sitt svärd, som vog sex lispund, och högg till, så att alla trollets sex hufvuden trillade i vattnet. Detta blef hafs-trollets bane. När konunga-dottern såg denna färd, blef hon öfvermåttan glad och utbrast med hjertans lust: »nu är jag frälsad!» Hon bad derefter, att den främmande kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och der undfå heder och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och menade, att hans bistånd var en ringa ting, som icke vore värd mycket omtalas. Pojken grep derefter några perlor och prydnader, hvilka hafs-trollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och gick skyndsamt sina färde.
Medan striden stod var skräddaren, uppe i gran-toppen, nästan halfdöd för ångest och räddhåga. När nu all fara var öfver, kröp han hastigt ned af trädet, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern göra ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Prinsessan var icke mycket villig härtill; men hon räddes för sitt lif, och tordes icke neka. Skräddaren förde henne så till kungs-gården, hvarest de emottogos med stor fröjd och hedersbevisning. Derefter anrättades ett ännu ypperligare gästabud, än det som varit dagen tillförene. Skräddare-svennen sattes närmast intill konungen, och hölls af alla i stor ära och vördnad. Sjelf talade han många stolta ord, och rosade mycket sina manliga bedrifter.
Tredje dagen skulle den yngsta konunga-dottern föras ut till hafs-trollet. Då blef en ännu större sorg än tillförene, ej blott öfver konungens gård, utan öfver hela riket; ty alla höllo prinsessan kär, för hennes fägring och mildhet skull. Många satte nu sin lit till den manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konunga-dottern, såsom han frälst hennes systrar; men prinsessan sjelf ville icke låta trösta sig, utan grät bitterligen. Hon fördes derefter till hafvet, och satte sig på hafs-stranden. Men skräddare-svennen glömde alla sina stora löften, och kröp upp i den höga granen, såsom han var van att göra.
Medan allt detta timar gick kocks-pojken till sin husbonde och sade: »mästare! gifven mig orlof att ännu en gång förlusta mig uti staden. Jag lärer icke snart bedja eder om lof att gå ut.» Såsom nu kocken visste pojkens ofantliga styrka, och dertill förnummit hans frikostighet, ville han icke afslå en så ringa bön, utan sade: »gack i frid! men blif icke länge borta. Om skräddaren vinner seger, blir här i dag ett mycket större gästabud än någonsin tillförene.» Heren tog så fram några gyllene smycken, och stack sin mästare i handom, hvilket kocken lät sig väl behaga, om sagan eljest icke ljuger. Derefter sprang pojken bort, och hemtade det tredje svärdet, som borde hafva vägt tolf lispund, men vog blott ellofva. När han svingade det i handen och märkte huru lätt det var, blef han åter vred, och sade till smeden: »voren J icke min fader, såsom J det ären, skullen J sjelf smaka det. Nu står till lyckan om jag återkommer eller får min bane.» Heren band så svärdet vid sidan, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram emot hafvet.
När han kom till stället hvarest konunga-dottern satt och grät på hafs-stranden, gladde sig skräddaren uppe i gran-toppen. Men heren lät icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så bedröfvad och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; min fader har varit i sjönöd och lofvat mig bort till ett hafs-troll. Jag rädes det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ När svennen såg hennes sorg, rördes hjertat i hans bröst, ty så vänt ett vif hade han aldrig sett tillförene. Han frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen man och kämpe som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ sade mön, ’det sitter en manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom han frälsat mina begge systrar.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och såg hvarest skräddaren satt högst i toppen af trädet. Då log han, och sade: »ädla jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund, skall jag för eder våga mitt lif.» ’Det vill jag gerna göra’, mälte konungadottern; ty hon höll svennen kär, för hans hurtighet skull. Då talade heren till sin hund, och sade: »liten Trogen, sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud i jungfruns knä, och sof en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blef varse trådarne, hvilka hennes systrar hade flätat i pojkens hår, föll det henne underligt före; hon drog så en silkestråd utur sin skarlakans-kappa, och band den oförmärkt ibland svennens lockar.
I detsamma begynte Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny ifrån hafvet. Då sade heren: »det är tid att stiga upp. Skön jungfru! gifven mig edert förkläde, vi torde kunna få gagn deraf.» Konungadottern gjorde såsom han bad, och svennen skar, med sitt svärd, klädet i tolf stycken. Nu blef ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drefvos högt upp på torra landet, och fram kom ett förfärligt hafs-troll, som hade tolf hufvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var stor, som den största tjur. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här; men du må väl gå så nära, att vi kunna talas vid.’ Trollet tog till orda: »kanske vill du, lille byting! dräpa mig i dag, såsom du förut dräpt mina bröder?» Heren gaf till svar: ’det är fördenskull jag har kommit hit.’ Trollet sade: »bida! här träffar du din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag tillfreds’, genmälte heren.
De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål. Men leken fick en hastig ända, ty troll-hunden grep herens hund med tänderna, och uppslukade honom i en enda munsbit. Detta blef Trogens bane, och tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät dock icke skräma sig, utan gick fram, och högg manligen till med svärdet, så att alla trollets tolf hufvuden föllo i sjön. Men trollet hade en underlig art, ty när ett hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter lif, hoppade upp och blef genast sittande såsom förut. När heren förnam detta, ropade han till konunga-dottern och sade: »ädla jungfru! nu äro goda råd dyra. Lägg en flik af ert förkläde på hals-ändan, så fort jag afhugger hufvudet, eljest qvicknar det åter vid.» Svennen högg derefter andra hugget, så att ett hufvud föll till marken; men konunga-dottern var genast redo, och gjorde såsom han hade tillsagt. Heren högg så tredje hugget, och å nyo föll ett hufvud; men prinsessan var åter tillreds, och lade en flik af sitt förkläde öfver hals-ändan. Sammaledes ock det fjerde hugget. När heren sålunda hade afhuggit sju hufvuden, begynte trollet bedja för sig, och sade: »stilla ditt svärd, ty jag vill gerna lemna jungfrun i frid, endast jag får draga hädan.» Men heren var vred i hugen, och mälte: »icke må du tänka att komma lefvande härifrån, sedan jag en gång vunnit seger öfver dig.» I detsamma svingade han sitt svärd, och högg väldeligen till, så att det ena hufvudet föll till marken efter det andra; men konunga-dottern var alltid redo, och lade en klädes-flik på såret. De lyktade icke förr än svennen afhuggit alla trollets tolf hufvuden; och detta blef hafs-trollets bane. Men under tiden satt skräddaren uppe i gran-toppen, och tordes icke röra sig för ängslan och räddhåga.
När striden var ändad, utbrast konunga-dottern med hjertans fröjd: »nu är jag frälst!» Derefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd, och bad honom följa med till hennes faders gård, att der undfå heder och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att föga förtjente ordas om den ringa tjenst han kunnat göra. Han grep så några af trollets smycken, tog ett kärligt farväl af den fagra konunga-dottern, och drog sina färde.
Då pojken hade gått, klättrade skräddare-svennen hastigt ned af trädet, drog sin värja, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville göra ed, att han, och ingen annan, varit den som frälsat henne ifrån hafs-trollet. Detta tycktes konunga-dottern vara ett dåligt vilkor, ty hennes hug lekte till den unge kämpen, som så manneligen för henne vågat sitt lif. I sin nöd dristade hon likväl icke vägra, utan lofvade göra efter skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans emot kungs-gården. Prinsessan var modfälld, och ordade litet; men skräddaren gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthäfvor, såsom hade han varit den djerfvaste kämpe. När nu konungen på långt håll märkte deras ankomst, blef han mycket glad, ty han hade icke trott få återse sin dotter med lifvet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hof, samt stor heders-bevisning. Och der blef glädje i konungens gård, att de tre prinsessorna voro frälsta; och ett stort rykte om den manhaftige skräddaren gick ut öfver hela riket.
Det led nu emot timman, att gästabudet skulle begynna; men ingen mat var framsatt på borden. Då blef konungen misslynt, och sände sin yngsta dotter att spörja, hvarföre måltiden icke var redo. Kocken undskyllade sig, det hans tjenare varit borta, så att han ensam måst anrätta maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi kocks-pojken, föll det henne underligt före, att han vände sig bort, och vid hon beskådade honom nogare, då igenkände hon den tappre kämpen, som nyss hade stridt för henne. Nu blef konungadottern glad, och lopp hasteligen in till sina systrar att förtälja hvad hon hade hört och sett.
Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick höra hvad de sade. Då förundrade han sig, och befallte strängeligen sina döttrar, att utan omsvep bekänna huru allt hade tillgått. Den yngsta konunga-dottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blef mycket vred öfver skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen skulle genast komma in för honom.
När budet kom fram, blef en stor undran ibland alla konungens tjenare och små-svenner. Men kocks-pojken ville icke gå, utan sade: »huru skall jag komma inför konungen; jag är en ringa man och klädd i ringa kläder.» Budet svarade, att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick heren dristeligen upp i salen, hvarest konungen satt till bords med alla sina gäster; och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu skräddare-svennen såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna, bleknade han till jord; men konungen vände sig till kocks-pojken, och sporde med hög röst: »är det du som har frälsat mina tre döttrar?» Heren svarade frimodigt: ’alla veta förtälja, att icke jag, utan skräddaren har gjort det.’ »Nej,» ropade konunga-döttrarne med en mun, »det var du som frälste oss, och här sitta de tre silkes-trådar, som vi flätade in i ditt hår, den dagen du låg på vårt knä.» Prinsessorna sprungo så fram, omfamnade kocks-svennen, och uppsökte hvar sin silkes-tråd ibland hans långa lockar. Nu förstodo alla, att det var sannt, såsom konunga-döttrarne hade förtäljt. Men konungen sade: »om det var du, som frälste prinsessorna, skall du ock hafva lön derför. Jag gifver dig min yngsta dotter, och dertill halfva mitt land och rike.»
Nu blef stor lust och hugnad öfver hela kungsgården, och brölloppet firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig skamflat bort ifrån gästabudet, och sagan förmäler intet om hans vidare storverk.
Anmärkning.
Ibland F. Hammerichs Skandinaviske Reiseminder, införda i tidskriften Brage og Idun, Kjöbenhavn, 1859, Bind II, förekommer ss. 547-552 en öfverlemning ifrån Blekinge af en saga, kallad »Lille Knös», hvilken eger lika inledning med ofvan anförda folk-berättelse. Den Blekingska öfverlemningen är i öfrigt utan serdeles värde, och skönjes tydligen hafva tillkommit genom förblandning af flera skiljda sago-stoffer. Vi återkomma dertill, vid meddelandet af sagan om »Pojken, som åt för tolf och arbetade för tolf.»
5.
De Begge Foster-Bröderna.
Beslägtade Folk-Sagor förekomma:
1. På Norska: — Hos Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Del. I. Christiania 1843, N:o 24, ss. 139-157, »Lille Kort».
2. På Tyska: — A. Se Kinder-Märchen aus mündtlichen Erzählungen gesammelt, Erfurt 1787, ss. 151-186, »Königin Wilowitte mit ihren zwei Töchtern». — B. Se A. L. Grimm, Linas Märchenbuch, ss. 191-211, »Brunnenhold und Brunnenstark». — C. Se Bröderna Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 60, ss. 362-389, »Die Zwei Brüder» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 120-153, »De två Bröderna»]. — D. Se anf. b. Th. I, N:o 62, ss. 397-399, »Die Bienenköniginn» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsn. för Barn, s. å., ss. 111-114, »Askepott»]; jfr. Th. III, ss. 113-115. — E. Se anf. bok Th. I, N:o 17, ss. 106-111, sednare delen af Sagan »Die weisse Schlange». — F. Se anf. bok. Th. I, N:o 85, ss. 498-504, »Die Goldkinder» (jfr. Th. III, s. 150). — G. Se anf. arb. Th. III, ss. 105-110, »Wasserpeter und Wasserpaul», samt »Johannes Wassersprung und Caspar Wassersprung».
3. På Böhmiska: — Hos Gerle, Volksmärchen der Böhmen, Prag 1819, Th. II, 2, »Die Zwillings-brüder».
4. På Magyariska: — Hos Gaal, Volksmärchen der Magyaren, Wien 1822, N:o 9, »Der Vogel Goldschweif».
5. På Fransyska: — Se Caylus, Cabinet des Fées, T. XXIV, s. 267, »L’Oiseau d’or» [öfvers. på Svenska uti Saga, Barn-Kalender för år 1844, ss. 15-26, »Skön-Guldhår»].
6. På Italienska: — A. Hos Straparola, Notti piacevoli, X, N:o 3. — B. Se Basile, Il Pentamerone, I, N:o 7, »Lo mercante.»
7. På Hinduiska: — Se en egendomlig, men mycket liknande berättelse i »Die Märchensammlung des Somadeva Bhatta aus Kaschmir, aus dem Sanskrit ins Deutsche übersetzt von D:r Hermann Brockhaus», Leipzig 1843, Th. II, ss. 142-160: »Geschichte der Brüder Asokadatta und Vijayadatta.»
8. På Persiska: — Hos Görres, uti Das Heldenbuch von Iran aus dem Schah Nameh des Firdussi, Berlin 1820, Bd. II, ss. 246-260, återfinnas vissa liknande drag i berättelsen om »Lohrasp».
9. På Hebreiska: — Hos Rabbi Chanina, Das Judische Maasäh-Buch, Cap. 134 (Se Grimm, Th. III, ss. 114-115).