C. Jungfru Swanhwita och Jungfru Räfrumpa.
Ifrån Östergötland.
Det var en gång en elak qvinna, som hade två döttrar, en egen dotter och en styfdotter. Den egna dottern var stygg till utseende och ännu styggare till sinnes-art; men styfdottern var fager till åsyn och mild till lynne, så att alla som sågo henne unnade henne godt. Häröfver harmades styfmodern och styfsystern, och voro städse afundsamma mot den värnlösa flickan.
Det hände sig en dag, att den unga mön blef skickad af sin styfmoder att hemta vatten ur källan. Vid hon kom fram, sträcktes en liten hand upp öfver vattu-brynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Då gjordes det flickan ondt om honom, som bad så innerligen vackert, och hon räckte så guld-äplet åt den lilla handen. Derefter lutade hon sig ned öfver källan, och aktade noga att hon icke måtte grumla vattnet, medan hon fyllde sitt käril. När hon nu återvände mot hemmet, önskade Källråden, att den väna flickan skulle blifva tre gånger fagrare än hon var, att hvarje gång hon log skulle en guld-ring falla ur hennes munn, och att röda rosor skulle rinna upp hvarhelst hon trådde på marken. I samma stund skedde allt såsom det blifvit önskadt; men flickan kallades efter den dagen jungfru Svanhvita, och ryktet om hennes fägring gick vida ut öfver landet.
När den elaka styfmodern förnam allt detta, fick hon en stor harm, och öfverlade med sig sjelf, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager som Svanhvita var. Till den ändan utforskade hon noga huru allt hade tillgått, och skickade så sin dotter att likaledes hemta vatten. När nu den elaka flickan kom fram till källan, räcktes en liten hand upp öfver vattubrynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.» Men käringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig kunde gifva något till skänks; hon slog derföre till den lilla handen, bannade Käll-råden, och svarade i vredesmode: »icke må du tänka att du får något guld-äpple af mig.» Derefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet, och gick ondsint sina färde. Då vredgades han som rådde öfver källan, och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han önskade, att hon skulle blifva tre gånger styggare än hon redan var, att en död råtta skulle falla ur hennes munn hvarje gång hon skrattade, och att räf-rumpor[1] skulle växa i hennes spår, hvar helst hon trådde på marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen vardt den elaka flickan på spe kallad jungfru Räfrumpa, och der blef ett stort tal ibland folket, om hennes underliga utseende och sinnes-art. Men käringen kunde illa lida, att hennes styfdotter var fagrare än hennes rätta dotter, och den stackars Svanhvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som kan falla på ett styfbarn.
Jungfru Svanhvita hade en broder som hon höll mycket kär, och som älskade henne tillbaka af allt hjerta. Svennen hade längesedan dragit ifrån hemmet, och tjente nu hos en konung, långt, långt bort i främmande land. Men de andra hofmännen buro afund emot honom för den gunst han vunnit hos sin herre, och ville gerna komma honom på fall, om de eljest kunde få någon sak med honom.
Svennens afunds-män aktade noga uppå allt hvad han måtte företaga sig, och gingo så en dag inför konungen. De sade: »Herre, konung! vi veta väl att du icke kan lida vrånghet och olag af dina tjenare. Derföre hafva vi icke velat dölja, att den främmande svennen, som är i din tjenst, hvarje morgon och afton böjer knä för en afgud.» När konungen hörde slikt, tänkte han att det var illvilja och förtal, och satte ingen tro dertill. Men hofmännen sade, att han väl sjelf kunde öfvertyga sig om de hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens kammare, och bådo honom titta igenom nyckel-hålet. Vid nu konungen såg ditin, blef han varse att svennen låg på knä framför en fager bild, och kunde han så icke tänka annat, än att allt var sannt som hofmännen hade berättat. Konungen blef nu mycket vred, kallade ungersvennen inför sig, och dömde honom till döden för hans stora ogernings skull. Men svennen urskuldade sig, och sade: »Herre, konung! icke må du tänka att jag dyrkar något afgudabeläte; detta är min systers bild, och jag beder till Gud hvarje morgon och afton, det han ville bevara henne, emedan hon är i en elak styfmoders våld.» Konungen beddes derefter att få se bilden, och kunde icke tröttna att skåda dess fägring. Han sade: »om det är sannt, såsom du säger mig, att detta är din syster, så skall hon blifva min drottning, och du skall sjelf fara bort att hemta henne. Men om du ljugit, skall det blifva ditt straff att kastas för vilddjuren i lejona-kulan.» Konungen lät derefter utrusta en snäcka på det aldrapräktigaste med manskap och dyrbart gods, samt skickade svennen med mycken ståt, att hemta sin fagra syster till konunga-hofvet.
Ungersvennen färdades nu vida öfver hafvet, och kom ändteligen hem till sitt land. Här uträttade han sin herres ärende, såsom honom var befaldt, och lagade sig derefter att segla tillbaka. Då bådo hans styfmoder och styfsyster, att äfven de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa tillfreds härmed, och nekade till deras begäran; men Svanhvita bad för dem, och så fingo de sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjös, och kommo ut på villande haf, växte der upp en häftig storm, så att sjöfolket trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid godt mod, och gick högt upp på rån, för att se om han icke kunde skönja land på någon sida. När han så hade spejat ifrån masten, ropade han till Svanhvita, som stod på skepps-bord: »kära syster! nu ser jag land»; men det blåste så hårdt, att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes broder hade sagt. Den falska qvinnan genmälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du icke kastar ditt guld-skrin i sjön.» När Svanhvita hörde detta, gjorde hon såsom henne var sagdt, och kastade sitt guld-skrin i hafvets djup.
Efter någon stund ropade svennen åter igen till sin syster, der hon stod på skeppsbord: »Svanhvita! det är tid att du smyckar dig till brud, ty vi komma snart fram»; men jungfrun kunde icke höra hans ord för den häftiga stormen. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes bror hade sagt. Den falska qvinnan mälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du icke kastar dig sjelf i hafvet.» Detta föll Svanhvita sällsamt före; men den elaka styfmodern sprang till, och skuffade henne hastigt öfver bord. Den unga mön blef så bortförd af de blåa böljorna, och kom till Hafsfrun, som råder öfver alla hvilka omkomma på sjön.
När nu svennen gick ned ifrån rån och sporde om hans syster var smyckad, förtäljde styfmodern med många falska tårar, att Svanhvita hade fallit i sjön. Då blef ungersvennen förfärad, och med honom allt skepps-folket, ty de visste väl hvad straff väntade dem, att de så illa hade aktat konungens brud. Men den falska qvinnan fann på ett annat svek; hon sade att de skulle smycka hennes egen dotter till brud, så kunde ingen veta att Svanhvita var borta. Svennen nekade väl härtill; men skepps-männen räddes för sina lif, och tvingade honom att göra såsom styfmodern hade sagt. Jungfru Räfrumpa smyckades nu på det aldrapräktigaste med röda ringar och gyllene bälte; men ungersvennen var illa till mods, och kunde icke förgäta hvad ofärd hade träffat hans rätta syster.
Medan allt detta timade, lopp fartyget in under landet, hvarest konungen var till mötes med allt sitt hof och mycken fager utrustning. Der breddes nu dyrbara täcken, och konunga-bruden fördes ifrån skeppet med stor heder. Men när konungen fick se jungfru Räfrumpa, och hörde att hon skulle vara hans brud, märkte han oråd, och blef högeligen vred. Han lät så kasta ungersvennen för djuren i lejona-kulan, men sjelf ville han icke rygga sitt kungs-ord, utan tog den stygga jungfrun till gemål, och så vardt hon drottning i sin systers ställe.
Jungfru Svanhvita egde en liten hund, som hon höll mycket kär. Han kallades Snöhvit. Sedan nu den unga mön var borta, fanns ingen som vårdade sig om det trogna djuret, utan han gick upp till kungsgården, och tog sin tillflykt i stegerhuset, hvarest han lade sig framför eld-staden. Om qvällen, sedan alla gått till hvila, märkte köks-mästaren huru dörren öppnades af sig sjelf, och en liten fager and, som var fängslad med en kedja, hoppade in i köket. Hvarhelst den lilla fogeln trådde på marken, upprunno de aldraskönaste rosor. Men anden gick fram der hunden låg i spisel-grufvan, och qvad:
»Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»
Anden tillade: »stackare mig! jag kommer här ännu två nätter till, sedan får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne tillbaka. Men när det lidit någon stund, öppnades dörren af sig sjelf, och den lilla fogeln gick sina färde.
Andra morgonen, när dager var ljus, tog köks-mästaren af de fagra rosorna hvilka voro strödda på golfvet, och lade omkring faten som buros fram på konungens bord. Men konungen kunde icke nog förundra sig öfver blommorna, utan lät kalla köks-mästaren, och sporde hvadan han fått så fagra rosor. Då förtäljde kocken huru allt hade timat om natten, och hvad anden hade talat till den lilla hunden. När konungen hörde detta blef han underlig till mods, och befallte köks-mästaren sända bud, när fogeln nästa gång skulle visa sig.
Andra natten gick den lilla anden åter upp i köket, och talade med sin hund såsom förr. Då sändes bud till konungen, och han kom tillstädes, just vid det fogeln hoppade ut genom dörren. Men öfverallt på köks-golfvet lågo fagra rosor, hvilka spridde en ljuflig lukt, så att ingen hade någonsin sport deras like.
Konungen satte sig nu i sinnet, att om fogeln ännu en gång ville visa sig, skulle den icke undkomma. Han ställde sig derföre på vakt uti steger-huset. När han nu hade bidat en lång stund, och det led emot midnatt, kom den lilla fogeln såsom dess sed var, hoppade fram till hunden, der han låg vid eldstaden, och qvad:
»Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»
Anden tillade: »stackare mig! nu får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne igen. När nu fogeln ville fara sin väg, lopp konungen fram och grep den i foten. Då skiftade anden sin hamn, och blef till en stygg drake; men konungen höll ändock fast. Hon förvandlades åter, och vardt till ormar, ulfvar och andra farliga djur; men konungen släppte icke. Nu ryckte Hafs-frun hårdt på sin kedja; men konungen höll fast, och kedjan sprang sönder med stort gny och rasslande. I det samma stod der en vän jungfru, långt skönare än den sköna qvinno-bilden, och hon tackade konungen att han frälst henne ur Hafs-fruns våld. Då blef konungen öfvermåttan glad; han tog den fagra jungfrun i sin famn, kysste henne och sade: »dig eller ingen i verlden vill jag hafva till min drottning; och nu ser jag väl att din broder var oskyldig.» Derefter skickade han genast sina män till lejona-kulan, för att se om ungersvennen var vid lif; men svennen satt helbregda midt ibland vilddjuren, och de hade icke gjort honom någon skada. Då blef konungen glad till mods, och fröjdade sig att allt hade aflupit så väl. Men de begge syskonen förtäljde honom noga, huru den svekfulla styfmodern handlat emot dem.
När dager var ljus, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu alla sutto till bords och voro glada, begynte konungen förtälja sagan om de begge syskonen, hvilka blefvo förrådda af sin styfmoder; men han berättade allt såsom det hade timat, ifrån början till slut. När sagan var lyktad, sågo konungens män på hvarandra, och alla menade, att det var en oerhörd gerning. Men konungen vände sig till sin svärmoder, och sade: »det höfves att någon lönar min saga. Mig lyster veta hvad straff den förtjenar, som förrådt så menlöst ett lif». Den falska qvinnan märkte icke att hennes svek var uppdagadt, utan svarade dristigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande bly». Konungen vände sig derefter till jungfru Räfrumpa, och sade: »mig lyster äfven höra din mening. Hvad straff förtjenar den, som förrådt så menlöst ett lif?» Den elaka jungfrun genmälte hastigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära». Då vardt konungen vred, steg upp ifrån bordet, och sade: »J hafven fällt dom öfver eder sjelfva; den domen skolen J ock undergå». Han lät nu föra de begge qvinnorna till döden, såsom de sjelfva hade sagt, och det var ingen utom Svanhvita som beddes nåd för dem. Derefter firade konungen sitt bröllopp med den fagra jungfrun, och det tycktes alla, att man icke kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gaf han åt den raske ungersvennen, och så vardt glädje öfver hela konungens gård, och der lefva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.
[1] Ett slags ogräs (Åker-fräken: Equisetum Arvense).
Anmärkningar.
Sagan om Prinsessan, som gick upp ur hafvet, är en bland Sveriges mest kända folk-berättelser, och förtäljes på många olika sätt. Utgifv. hafva egt tillgång till följande, något skiljaktiga öfverlemningar:
1. Guld-ring och Groda, Guld-ked och Orm. — Ifrån Upland.
Det var en gång en man, som for vilse i skogen. När han länge hade vandrat omkring, utan att finna någon väg, blef han mycket bedröfvad, och satte sig ned på en sten. Då kom der en gammal stygg käring, och sporde hvarför han var så sorgsen till mods. Mannen svarade, att han hade gått vilse och kunde icke hitta hem igen. Qvinnan genmälte: »om du vill lofva att taga mig till hustru, skall jag visa dig vägen, eljest kommer du aldrig lefvande ur denna skog». I sin nöd lofvade mannen göra efter hennes åstundan, ehuru det tycktes honom vara ett dåligt vilkor. Nu följde käringen honom till bys, och blef hans hustru; men hon var en trollqvinna, och skänkte honom icke många glada dagar.
Mannen hade tillförene varit gift, och egde med sin förra hustru en enda dotter, som var både god och fager. Käringen hade likaledes en dotter; men denna bråddes på sitt möderne, och var stygg till utseende och sinnelag. Troll-qvinnan och hennes dotter buro stor harm och afund emot den stackars man-dottern, så att hon alltid hölls för ett styfbarn och fick lida orätt.
Det hände sig en gång, att den elaka qvinnan skulle gå i bad, och skickade sin styf-dotter att tillse om allt var redo i badstugan. När nu flickan kom fram, mötte hon trenne mör, hvilka bådo henne så innerligen vackert att hon skulle bada dem. Styf-dottern svarade: »det vill jag gerna göra, allenast J skynden eder, så att jag slipper bannor af min styfmoder». Hon badade nu de små jungfrurna, och gick derifrån. Men när flickan hade gått, öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den vänliga tärnan för hennes tjenstaktighet. Den ena sade: »jag önskar, att hon skall blifva tre gånger fagrare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att der skall rinna fram en guld-ring på hennes finger, hvarje gång hon nyser». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvarannan gång hon nyser skall der, komma en guld-kedja tre hvarf omkring hennes hals». Så taladt, drogo jungfrurna sina färde.
Man-dottern följde nu sin styfmoder till badstugan, och biträdde henne vid badet. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma föll en guld-ring ned på golfvet, så att det klang dervid. »Hvad var det?» sporde käringen, och tog hastigt upp ringen, »den har du visst tagit ifrån mig». Flickan sade ingenting, och styfmodern behöll smycket. När de så hade återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en röd guldkedja tre hvarf omkring hennes hals. »Hvad var det?» sporde käringen åter, »den har du visst tagit ifrån mig». Styfmodern ryckte nu hastigt till sig den fagra kedjan, och behöll den; men man-dottern kunde väl förstå, att smyckena voro en gåfva ifrån de tre små jungfrurna.
Käringen lade nu råd, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som styfdottern var. Till den ändan lät hon åter tillaga ett bad, och skickade sin dotter att efterse om allt var redo i badstugan. När nu käring-dottern kom fram, mötte henne tre små jungfrur, och de bådo så innerligen vackert, att hon skulle bada dem. Men den elaka flickan bannade jungfrurna, och visade dem bort med hårda ord. Då öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle löna den stygga flickan för hennes afvoghet och ondska. Den ena sade: »jag önskar, att hon må blifva tre gånger styggare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att hvarje gång hon nyser skall der komma fram en ful groda». »Och jag», tillade den tredje, »önskar, att hvar annan gång hon nyser skall en orm rinna tre hvarf omkring hennes hals». Så samtaladt, försvunno de tre mörna, och ingen menniska har sett dem sedan.
Käringen och hennes dotter vandrade nu till badstugan. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma for en ful groda ned på golfvet. »Hu! hvad var de?» sporde trollkvinnan. Flickan teg. När de så hade återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en is-kall orm tre hvarf omkring hennes hals. »Huh! hvad var det?» sporde käringen, och ryckte förfärad bort ormen. Då förtäljde flickan allt hvad som hade tilldragit sig, emellan henne och de tre små jungfrurna. Men ifrån den dagen blefvo trollqvinnan och hennes dotter ännu mycket elakare emot gubbens dotter, och skickade henne bort i skogen att valla fä, på det ingen måtte se eller förnimma om hennes fägring.
Det hände sig en dag, att några ungersvenner voro stadda på jagt uti skogen. När de nu fingo se den unga vallpigan, der hon betade sitt fä, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, och sade att hon skulle följa dem till kungsgården med godo eller med ondo. Då blef mön förfärad, och lofvade gifva dem både guld och gods, om de ville lemna henne i fred. Svennerna satte icke mycken lit till detta tal; men vallpigan gick bort till en grop, som hon hade gräft i sanden, tog derutur både ringar och guldkedjor, samt gaf åt jägarena. När svennerna sågo all denna rikedom, undrade de ännu mera; och han som var deras höfding fattade en sådan kärlek för den fagra mön, att han tyckte sig icke kunde lefva utan henne. Jägarena bådo nu ytterligare att vallpigan skulle följa dem till kungsgården, och lofvade att ingen kränkning eller oära skulle henne vederfaras. Då jakade flickan till deras begäran, och gick med dem utur skogen. Men när de kommo fram, var det den unge konungen sjelf, som hade tagit henne med sig. Och konungen friade till den fagra vallpigan, samt gjorde henne till sin drottning; och han aktade henne kärare än allt annat i verlden.
När den unge konungen hade varit gift en tid bortåt, utbrast ett stort örlig, så att han måste draga bort i leding. Men drottningen var hafvande. Då skickade konungen bud öfver hela riket, för att spörja efter en jorde-gumma, som bäst kunde vårda hans gemål under hennes sjukdom. Vid dessa tidningar gaf styfmodern sig på väg till kungsgården, och blef väl emottagen. Men när drottningen föll i barnsäng, passade trollpackan lägligt tillfälle, kastade sin styfdotter i sjön, och lade sin egen dotter att vara drottning i hennes ställe. När nu örliget var till ända, och konungen kom hem, kunde han väl märka det hans gemål var sig mycket olik; men den falska qvinnan fann på råd och sade att det kom sig af sjukdomen, det skulle väl framdeles blifva bättre.
Den fagra styfdottern, som kastades i hafvet, blef »sjö-tagen», och kom till Hafs-frun. När hon varit der någon tid, bad hon sjö-trollet om orlof, att gå upp på den gröna jorden och helsa på sin lilla son. Hafs-frun samtyckte härtill. Drottningen gick så upp ur sjön, och kom sent om natten i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig bedröfvad öfver barnets vagga, och qvad:
»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
Två gånger till, men aldrig mer,
får jag se dig.»
»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen. ’Jag hörde ingenting’, genmälte käring-dottern, som skulle låtsa vara drottning.
Konungen gaf nu befallning till väktarena, att om de märkte någon, som nattetid gick in i slottet, skulle de taga den fast. Det led så en tid. Men när Thorsdagen kom, steg den sjö-tagna drottningen åter upp ur hafvet, och gick vid midnatts-tid in i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig sorgsen ned öfver barnets vagga, och qvad:
»Gud signe dig, lill’ prinsen min!
men kungen han sofver på trollpackans arm.
En gång till, men aldrig mer,
får jag se dig.»
»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen. ’Icke hörde jag någonting’, genmälte falska tärnan, som skulle låtsa vara drottning. Men väktarena lupo hastigt fram, för att taga fast den sjö-tagna drottningen, och då försvann hon i hafvet.
Tredje Thorsdags-natten ställde sig konungen sjelf på vakt, och med honom voro många prester, klerker och andra lärda män. När nu drottningen skulle vända tillbaka ifrån den lille prinsens sof-kammare, blefvo alla varse huru hon var fängslad om foten med en tung jern-kedja. Då tog en af klerkerna sin Bibel och kastade emot kedjan; men när den heliga boken vidrörde länkarne, häfdes förtrollningen, och kedjan brast och for ned i sjön med stort gny och brakande Drottningen blef sålunda frälsad utur hafvet; och kan hvar man väl veta hvad fröjd konungen kände att hafva återvunnit henne.
Dagen derefter gjorde konungen ett stort gästabud, och der samlades många ätt-stora och förnäma män ifrån hela riket. När nu gästerna sutto till bords och voro glada, förtäljde konungen allt som hade vederfarits hans drottning; men ingen visste om hvilken han talade. Konungen vände sig derefter till den gamla troll-qvinnan, och sporde: »hvad straff är väl den värd, som velat förråda ett så menlöst lif?» Käringen genmälte: ’han vore väl värd att kokas i sjudande tjära’. Då sade konungen: »nu har du fällt domen öfver dig sjelf». Han lät så koka trollpackan i tjära; och hennes dotter fick fara samma färd. Men konungen återtog sin rätta drottning, och nu voro de lyckliga så länge de lefde.
2. Kransen. — Ifrån S. Småland.
Det var en gång en man, som hade två döttrar, en egen dotter och en styf-dotter. Mannens dotter var godhjertad och vänlig; men käring-dottern var stygg och ogin, och hennes moder halp henne derutinnan.
En dag gick bonden med sin dotter till skogen, för att hugga ved; men vädret var kulet och det regnade hårdt. När de nu kommit hem om qvällen, hade bonden glömt sin yxa i marken. Då sade han till sin hustru: »kära du! låt din dotter gå efter yxan; min dotter är både trött och våt, hon har hela dagen varit ute i regnet». Men den elaka qvinnan svarade: »åh! det är inte värre väder än att din dotter gerna kan gå. Om hon redan är våt, så tål hon desto bättre vid en regnskur eller två». Den stackars styfdottern måste så gifva sig ut i ur och skur, för att leta efter sin faders yxa.
När hon nu kom till stället hvarest yxan låg, sutto tre små dufvor på yxe-skaftet, och sågo mycket purkna ut. Då gjordes det flickan ondt om de små foglarne, och hon tilltalade dem vänligt. Hon sade: »stackars mina små dufvor! flygen hem till ert lilla bo, så slippen J vara ute i regnet och bli våta. Jag måste gå hem med min faders yxa, annars får jag bannor af min styfmor. Flygen nu eder väg, små dufvor!» Vid dessa ord tog mön bröd af sin qvälls-vard, smulade det i handen, och gaf foglarne att äta; derefter grep hon yxan, och gaf sig på hemvägen. Men dufvorna flögo högt upp i toppen af ett träd, och öfverlade, hvad lön de skulle gifva den vänliga flickan för hennes godhjertenhet. Den ena sade: »jag gifver henne en krans». Den andra sade: »jag gifver foglar deruti». »Och jag», tillade den tredje, »gifver, att ingen kan laga kransen utan att den vissnar». Så ordadt, försvunno de små dufvorna; men när flickan kom hem, bar hon på hufvudet en krans af de fagraste blommor, och ibland rosorna sutto små foglar, hvilka sjöngo så ljufligt att ingen man hört dess like.
Styfmodern och hennes dotter kunde illa lida, att man-dottern egde en sådan kostbarhet. De togo derföre kransen ifrån henne, och satte den på käring-dottern; men i samma stund tystnade foglarne, och blommorna fällde sina blad. Då skickade gumman sin egen dotter ut i skogen, att äfven hon skulle erhålla en krans, såsom hennes half-syster. Men när flickan fick se de tre dufvorna hvilka sutto på yx-skaftet, kunde hon icke dölja sitt onda sinne, utan skrek: »edra otäckingar! hvem har lofvat eder sitta här och smutsa ned fars yxa? Undan! eller jag vill hjelpa eder». Käring-dottern tog derefter yxan, och gick hem; men dufvorna flögo högt upp i ett träd, och öfverlade hvad lön de skulle gifva flickan för hennes hårda ord. De samråddes nu, att käring-dottern aldrig skulle kunna säga annat än »edra otäckingar!» Så skedde ock. Men ifrån den stunden kunde käringen och hennes dotter aldrig lida den stackars styfdottern, utan gjorde henne all den harm och förtret, som de förmådde.
Det hände sig en gång, att konungens son färdades genom skogen, och fick se flickan med den fagra kransen och de sjungande foglarne. Då blef han mycket betagen, förde henne med sig till kungsgården, och firade sitt bröllopp med henne. Men den falska styfmodern aktade på tillfälle, skuffade sin styfdotter i hafvet och lade sin egen dotter i hennes ställe. När så konungen kom hem, var kransen borta, och drottningen kunde icke säga annat än: »edra otäckingar!» Detta tycktes alla vara underligt, och prinsen bar en stor sorg deröfver.
Den »sjö-tagna» drottningen steg tre gånger upp ur hafvet, och samtalade med sin hund. Första natten gick hon upp på stranden, och qvad:
»Liten min hund! sofver du än?
Ligger den falska tärnan på min herres arm? —
Bättre var mig ärnadt.»
Andra natten hände sig på samma sätt. — Men den tredje natten var konungen sjelf på vakt, och grep sin gemål, vid det hon skulle återvända i hafvet. Då förvandlade hon sin hamn, och blef till mångahanda djur, både fiskar och foglar; men den unge konungen höll väl fast. Slutligen förbyttes hon, såsom det tycktes, till en tjär-burk. Då drog konunga-sonen sitt svärd, och högg midt igenom tjär-burken; men i detsamma löstes förtrollningen, och der stod framför prinsen en fager mö; hon bar på hufvudet en krans, och i kransen sjöngo små ljufliga foglar. Nu blef stor glädje och fröjd i hela kungsgården, att den unga konungen hade återfunnit sin rätta drottning.
Dagen derefter lät konungen tillreda ett stort gästabud. Midt under gästabuds-glädjen tillsporde han den gamla troll-käringen, hvad straff den vore värd, som velat förråda hans makas lif. Styfmodern svarade: »den vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utför berget». Då sade konungen: »nu har du fällt din egen dom». Käringen och hennes dotter blefvo derefter rullade till döds i en spik-tunna. Men konungen lefde lycklig med sin gemål, både länge och väl.
3. Uti A. I. Arwidssons Läse- och Läro-bok för Ungdom, Stockholm 1830, Del. I, s. 19-25, meddelas en uppteckning ifrån Östergötland, hvilken förbinder denna saga med den bekanta, i och för sig sjelfständiga berättelsen om »Ask-ungen» (se framdeles Del. II.) Nämnda uppteckning slutar som följer:
Sedan styfdottern (Ask-ungen) någon tid varit gift med den främmande prinsen, måste denne fara hem till sitt land igen; men hans gemål dröjde qvar hos sin elaka styfmoder, intill dess hon hade födt barn. När nu styfdottern skulle fara bort, öfvertalades hon att taga käring-dottern med, såsom hof-tärna. Men den falska tärnan borrade hål i skepps-bottnen, och förbytte sin half-syster till en sjö-orm. När så ormen fick känna hafs-luft, trängde den hastigt ned genom hålet, samt emottogs af hafs-trollet, som varit käring-dotterns gudmoder. Den falska tärnan iklädde sig derefter sin half-systers skepnad, och anlände till prinsen, som undfick henne med stor glädje. Men styfdotterns lilla hund, Locke, var sedermera aldrig glad; det lilla barnet grät oafbrutet, och en tyngd låg öfver prinsens sinne. Den falska tärnan var elak i rådslag, och blef hatad af alla.
Hunden Locke låg i ett rum, längst vid ändan af slottet, hos den gamla qvinnan som skötte prinsens barn. En Thorsdags-natt hördes stort gny ifrån hafvet, och gumman förskräcktes vid bullret af kedjor, hvilka slamrade utanför dörren. Kort derefter hörde hon sin fordna matmoder samtala med den lilla hunden. Styf-dottren sade:
»Locke lilla min hund,
lefver du ännu?»
Hunden svarade:
’Ja, gör jag så, min fru!’
Rösten fortfor:
»Locke, Locke, lät upp!»
Nu öppnades dörren, och den förtrollade prinsessan trädde in. Hon sporde:
»Gråter mitt lilla barn ännu?»
Locke svarade:
’Ja, gör det så, min fru!’
Prinsessan fortfor:
»Sofver falska tärnan på min herres arm ännu?»
Locke gaf till svar:
’Ja, gör hon så, min fru!’
Prinsessan tillade: »jag kommer hem två Thorsdags-qvällar till, och så aldrig mer». — Nu drog sjö-trollet på kedjan, och styfdottern for tillbaka i hafvet.
Nästa Thorsdags-natt kom prinsen sjelf tillstädes och lyssnade till sin gemåls samtal med den lilla hunden. När han nu märkte, att icke allt var såsom det borde vara, gick han till råds med en trollkunnig. Denne lärde honom, att han skulle gå bort om en sabbats-qväll, och härda en yxa och ett par stål-handskar i lindekol och orma-etter. Tillika skulle han ställa i rummet trenne kar, det ena fullt med vatten, det andra med vin, och det tredje med mjölk. Konunga-sonen gjorde i allt, såsom man hade sagt honom. När nu Thorsdagen kom, och prinsessan infann sig för tredje gången, lopp prinsen fram, och afhögg kedjan som höll henne fängslad. Härvid blef ett stort gny och dönande uti hafvet. Men konunga-sonen grep sin gemål, och höll henne fast med jernhandskarne. Då förbyttes hon till en hafs-orm, som bet omkring sig och ville slita sig lös; men prinsen släppte icke. Han bar derefter ormen till karet som var fullt med vatten. Der föll ett skinn af honom. Sedan lyftade han ormen i karet som var fullt med vin. Der föll det andra skinnet. Slutligen flyttade han ormen i karet som var fullt med mjölk. Då stod der upp en fager prinsessa, hvit såsom mjölk, och konunga-sonen igenkände sin gemål, som varit förtrollad.
Nu blef Locke åter glad, det lilla barnet upphörde att gråta, och tyngden föll bort ifrån prinsens sinne. Men falska tärnan blef framhafd, och sattes qvicker i jord.
4. Enligt en annan öfverlemning ifrån Östergötland, uppväckte den falska styfmodern, genom trolldom, en häftig storm, så att jungfrun omkom uti hafvet. Trollpackan skickade derefter sin egen dotter på ett annat fartyg, och hon blef prinsens brud. Men den rätta drottningen steg tre serskildta nätter upp ur vattnet, och suckade:
»Hu! hu! det är så kallt i hafsens djup.»
Tredje natten var konunga-sonen tillstädes, och samtalade med henne. När det nu led emot ottemål, ville jungfrun återvända till hafvet. Men konunga-sonen höll henne fast, oaktadt hennes många förvandlingar. Då löstes trolldomen, hvarefter styfmodern och hennes dotter fingo till straff, att kokas i sjudande bly.
5. En märklig, ehuru ofullständig öfverlemning ifrån Vestmanland förmäler, att konungen lät sätta ungersvennen i en orma-gård. Men hans syster, den sjö-tagna jungfrun, gick tre Thorsdags-nätter upp ur hafvet, och kom till kungsgården. Här stadnade hon i rummet utanföre konungens sof-stuga, öppnade sitt guld-skrin, kammade sitt långa, fagra hår, och qvad:
»Jag kammar mitt hår
och fäller mång tår:
min broder ligger i orma-gård.»
Tredje natten var konungen sjelf på vakt, och afhögg länken, som höll jungfrun fängslad. Då häfdes förtrollningen, hvarefter konungen tog mön till sin drottning.
6. I en öfverlemning ifrån Upland berättas, huru den fagra mön lade sitt hufvud på styfmoderns knä, och lät henne löska sig. Men när jungfrun hade somnat, passade den falska qvinnan tillfälle, kastade sin styfdotter öfver bord, och satte sin egen dotter i hennes ställe. Sagan tillägger, att när den sjö-tagna flickan om nätterna gick upp ur hafvet att samtala med sin hund, satte hon sig vid vind-ögat och kammade sitt långa hår, hvarvid de skönaste perlor föllo derifrån ned på marken. Men perlorna hade fastnat i jungfruns lockar, medan hon var i hafvet.
7. En annan uppteckning ifrån Upland inleder sagan sålunda, att styfmodern skickade sina begge döttrar till källan efter vatten, hvarvid hennes egen dotter fick ett ämbar; men styfdottern erhöll ett såll. — Fortsättningen öfverensstämmer med den ofvan meddelade: »Jungfrun Svanhvita och Fröken Räfrumpa».
8. En öfverlemning, likaledes ifrån Upland, låter den sjö-tagna jungfrun ytterst bli förvandlad till en orm, som af konungen hugges i tre stycken, och sedan blifver till en den fagraste prinsessa. Sagan slutar dermed, att den falska styfmodern och hennes dotter brännas å båle.
9. Ännu en uppteckning af närvarande saga har blifvit tagen i Upland, af den bekante tyske lärde H. R. von Schröter. Nämnde uppteckning omtalas af bröderna Grimm (Se Kinder- und Haus-Märchen, Th. III, ss. 406-7); men eger föga värde.
10. Enligt en öfverlemning ifrån Blekinge, uppstiger den förtrollade jungfrun ur hafvet såsom en liten and, och kryper in i köket genom en glugg. Men tredje natten är konungen tillreds och stoppar igen gluggen, så att fogeln icke kan komma ut. Konungen griper derefter den lilla anden, och skär den i foten, att der komma fram tre blodsdroppar. I samma stund blifver fogeln till en fager jungfru; men hennes broder tages oskadd utur lejonkulan, och styfmodern brännes, till straff för sin falskhet.
11. En mindre god och tillika ofullständig uppteckning, ifrån Norrland, låter styf-dottern blifva förtrollad af sin elaka fostermoder, när de tillsammans fara öfver sjön. Då sjunger en liten fogel:
»Se ej på den böljan blå!
Ty då blir du grå.»
Men jungfrun kan ej emotstå sin längtan, utan drages ned i vågorna, hvarest hon uppslukas af en stor fisk. Dagen förr än konungen skall fira sitt bröllopp med den falska tärnan, fångas den stora fisken, och konungen återfår sin rätta brud.
12. En öfverlemning ifrån Småland förmäler, att konungadottern vid sitt skeppsbrott kastades till ett berg, hvarest hon blef tagen af berga-trollen. Efter många böner fick hon deras orlof, att tre gånger gå fram till kungsgården och samtala med sin lilla hund. När nu tredje Thorsdags-natten kom, hade konungen låtit noga tillstoppa alla sprickor och öppningar i rummet. Derefter sökte han gripa den förtrollade jungfrun; men hon förvandlades till mångahanda djur, och blef sist till en liten sy-nål, som låg och glimmade på spisel-hällen. Då tog konungen en tråd, och drog den hastigt igenom nåls-ögat; genast fick jungfrun sin rätta skepnad, och brölloppet firades med lust och gamman.
8.
Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden.
Ifrån S. Småland.
Beslägtade utländska sagor förekomma som följer:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Deel I, N:o 9, ss. 53-60, »De tre Prindsesser i Hvidtenland», och N:o 28, ss. 166-180, »Soria Moria Slot».
2. Hos Danskarne: — Se Molbech, Udvalgte Eventyr og Fortællinger, Kjöbenhavn 1843, ss. 264-270, »Den ned-traadte Ager».
3. Hos Tyskarne: — A. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 92, ss. 39-46, »Der König vom goldenen Berg» (jfr. Th. III, ss. 171-174). — B. Se anf. arb. Th. II, N:o 93, ss. 47-54, »Die Rabe» (jfr. Th. III, ss. 174-175). — C. Se förra hälften af Sagan »Der Trommler», i samma bok, Th. II, N:o 193, ss. 489-501. — D. Jfr. sednare del. af Sagan »Das Wasser des Lebens», i nyss anf. bok, Th. III, s. 184.
4. Hos Slavonerne: — Se Kletke, Mærchensaal aller Völker, Berlin 1844, Bd. II, ss. 41-53, »Die Hexe Corva und ihre Knechte».
5. Hos Hinduerne: — A. En i grunden likartad, ehuru i behandlingen märkligt skiljagtig Saga, förekommer hos Brockhaus, Katha Sarit Sagara. Somadeva’s Märchensammlung. Leipzig 1843, Th. II, ss. 7-34, »Geschichte des Vidûshaka» [Denna öfvers. utkom först, tillika med den Sanskritska grund-texten, i Leipzig 1839]. — B. Se äfven »Geschichte des Saktivega, Königs der Vidyadharas» i anf. arb. Th. II, ss. 118 o. f. — C. Jfr. förra hälften af en liknande Saga, uti 7:de fabeln (Bok. II) af Hitopadesa. Se Max Müller, Hitopadesa, eine alte Indische Fabelsammlung aus dem Sanskrit zum ersten Mal in das Deutsche übersetzt. Leipzig 1844, ss. 86-88.
6. Hos Araberne: — A. En liknande Saga, omarbetad till en pseudo-historisk förtäljning, förekommer hos Weil, Tausend und eine Nacht. Arabische Erzählungen. Zum Erstenmale aus dem arabischen Urtext. Stuttgart 1838, Bd. I, ss. 783-880, »Geschichte des Prinzen Kamr essaman und der Prinzessin Bedur». — B. Se nyss anf. arb., Bd. II, Pforzheim 1842, ss. 311-401, »Geschichte des Hassan aus Bassora und der Prinzessinen von den Inseln Wak-Wak». — C. Se anf. bok, sam. band, ss. 572-582, »Geschichte des trägen Abu Muhammed».
7. Hos Mongolerne: — Se inledningen och slutet af Sagan »Die Krokodillfrösche», hos Kletke, Mærchensaal aller Völker, Berlin 1844, Bd. III, ss. 19-23.
8. Hos Hebreerne: — Se Kletke, Mærchensaal, Bd. III, ss. 45-50, »Die gebrochenen Eide».
Det var en gång en man, som bodde i skogen. Nära intill hans stuga låg en äng, hvarpå växte ett fagert gräs. Mannen satte stort värde på den bördiga ängen, och aktade den högre än mycket annat gods. Men om sommar-morgnarne, när sol rann upp, märktes ofta att det sköna gräset var nedtrampadt, och der syntes i daggen, såsom hade det blifvit trådt af mennisko-fötter. Häröfver bar mannen en stor harm, och honom lysste gerna få utrönt, hvem det var som trampade hans gräs om nätterna.
Bonden lade nu råd, huru han skulle få veta hvad han ville, och sände så sin äldsta son att hålla vakt på ängen. Svennen lofvade göra sitt bästa, och gick å stad. Men huru det var, hade han icke vaktat länge, innan han kände sig mycket tung, och när det led emot midnatts-tid, låg han redan i en djup sömn. Svennen sof nu i godan ro, och vaknade icke förr än sol stod på himmelen. Han vände så åter emot hemmet med oförrättadt ärende; men gräset var nedtrampadt såsom tillförene.
Nästa qväll, skulle bondens andre son ut och hålla vakt på ängen. Han lät icke fattas stora ord, och lofvade återkomma med godt besked. Men huru det nu kunde vara, gick det honom såsom hans broder; ty han hade inte vaktat länge, förrän han kände sig tung och somnade, samt vaknade icke förr än ljusan dag. Han fick så vända hem med oförrättadt ärende; men ängen var trampad alldeles såsom tillförene.
Bonden tyckte att allt detta hade aflupit emot förmodan, och slog så ur hågen att vidare forska derom. Då gick hans yngste son inför sin fader, och beddes orlof att gå ned till ängen och hålla vakt. Bonden svarade: »icke lönar det mödan, att du gifver dig å stad, som är så liten. Det är föga likt, att du skulle vakta bättre än dina bröder». Men pojken sade att han ville fresta sin lycka, och så fick han råda. Han begaf sig derefter till ängen, ehuru hans fader och bröder trodde sig väl kunna förutse huru hans färd skulle aflöpa.
Pojken låg nu och vaktade både länge och väl; men ingenting spordes till, förrän det led emot otte-mål, och solen skulle rinna upp. Då hördes plötsligen ett ljud i luften, såsom af flygande foglar, och der kommo farande trenne dufvor, hvilka slogo ned på den gröna ängen. Efter en stund lade dufvorna bort sina fjäder-hamnar, och blefvo så till trenne fagra jungfrur; men de tre jungfrurna begynte tråda en dans i gröngräset, och de dansade så fagert, att deras fötter knappast vidrörde marken. Svennen kunde nu väl förstå hvem det var som trampade hans faders äng, och han visste icke rätt hvad han skulle tänka om de tre jungfrurna. Men der var en ibland dem, som tycktes honom fager framför alla andra qvinnor, och det lekte honom i hugen, att han hellre ville ega henne än något annat i verlden. När han så hade legat en stund och sett uppå dansen, steg han hastigt upp, och stal bort jungfrurnas trenne fjäder-hamnar. Derefter lade han sig åter på lur, för att röna huru hans äfventyr månde aflöpa.
Arla om morgonen, innan sol gick upp, lyktade jungfrurna sin dans, och ville fara bort; men de kunde icke finna sina fjäder-hamnar. Då blefvo de högeligen förskräckta, och lupo oroligt fram och åter öfver ängen, tills de kommo dit hvarest svennen låg. Jungfrurna sporde om han hade tagit deras fjäder-hamnar, och gåfvo honom fagra ord, att han skulle lemna dem tillbaka. Svennen genmälte: »ja, jag har tagit dem; men jag gifver dem icke åter, utom under två beting». Såsom nu jungfrurna icke kunde uträtta något med sina böner, sporde de efter svennens vilkor, och lofvade uppfylla dem. Då sade ynglingen: »detta är mitt första vilkor, att jag vill veta hvilka J ären och hvadan J ären komna». Mön svarade: ’jag är en konungs-dotter, och dessa begge äro mina hof-tärnor. Vi äro ifrån den borg, som ligger östan om solen och nordan om jorden, dit ingen menniska kan komma.’ Svennen sade åter: »mitt andra vilkor är, att konunga-dottern lofvar mig sin ära och tro, och sätter dag för vårt bröllop; ty henne, och ingen annan, vill jag ega i verlden». Såsom det nu var hög tid, och solen re’n lyste öfver skogs-topparne, måste den unga mön ingå äfven på detta beting. Ungersvennen fäste derefter den fagra prinsessan, och de lofvade att aldrig svika hvarandra. Han gaf så tillbaka de tre dufvo-hamnarne, och tog ett hjertligt farväl af sin käresta, hvarefter jungfrurna svingade sig i luften, och hastigt drogo sina färde.
När dager var ljus, vände pojken emot hemmet, och fick nu höra många spörsmål, hvad sällsamma ting han hade sett och förnummit under natten. Men svennen ordade litet, och sade att han fallit i sömn, så att han icke hade försport någonting. Häröfver gäckades hans bröder, och gjorde spe af honom, det han trott sig kunna bättre genomgå sitt äfventyr än de, hvilka i allo voro förmer än han.
Det led nu en rund tid framåt, och kom till den dagen som konunga-dottern hade utsatt för brölloppet. Då gick svennen till sin fader, och bad honom tillreda ett gästabud, samt dertill bjuda sina vänner och fränder. Bonden lät sin son råda härutinnan. Der tillagades så ett stort gästabud, och fattades icke god förplägning. Men när det led till midnatts-tid, och gästerna blifvit muntra, hördes plötsligen ett starkt gny utanför gilles-stugan, och der körde fram en präktig karm, dragen af ystra fålar; men i karmen satt den fagra konunga-dottern, klädd såsom brud, och med henne voro hennes begge hof-tärnor. Då blef en stor undran ibland alla gästerna, såsom hvar man väl kan tänka. Men ungersvennen undfick sin brud med glädje, och förtäljde för gilles-folket hvad äfventyr han haft om natten, när han vaktade sin faders äng. Derefter dracks brölloppet med fröjd och lust, och alla som sågo den unga bruden prisade svennen lycklig, att hafva gjort ett sådant giftermål.
Bittida om morgonen, innan dagen sken, sade prinsessan att hon ville fara bort. Då blef brudgummen bedröfvad, och sporde hvi hon icke kunde skänka honom ännu en kort stunds glädje. Konunga-dottern genmälte: »min fader rådde öfver den sköna borgen, som ligger östan om solen och nordan om jorden. Han blef ihjelslagen af trollen, och jag hålles af dem i en hård fångenskap, så att jag kan icke undkomma, utom en kort stund vid midnatts-tid. Om jag icke är tillbaka innan sol går upp, gäller det mitt lif.» När ungersvennen hörde detta ville han icke qvarhålla sin brud, utan bad henne fara väl och säll. Men vid afskedet skänkte konunga-dottern honom en guld-ring till hugkomst; de begge hof-tärnorna gåfvo honom hvardera ett guld-äpple. Derefter stego de upp i sin förgyllande karm, och drogo hastigt sina färde.
Efter den dagen hade svennen ingen trefnad mer, ty det lekte honom städse i hugen, huru han skulle komma till det sköna slottet som låg östan om solen och nordan om jorden. Han gick så en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och uppsöka sin fästemö. Gubben sade, att han sjelf måtte råda härutinnan; men hans färd skulle näppeligen båta till mycket. Svennen tog derefter afsked af sina fränder, och for ensam bort ifrån hemmet.
Ungersvennen vandrade nu öfver berg och gröna dalar, genom många och stora konunga-riken; men ännu visste ingen att förtälja om det sköna slottet. Han kom så en dag till en mycket stor skog. Uti skogen hördes ett starkt gny, och när svennen gick fram, såg han tvänne jättar, hvilka voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen svarade: ’jo, vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett par stöflor, och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega dem.’ Svennen sade: »jag vill skilja eder träta. Om J icke kunnen blifva öfverens, så skänken stöflorna åt mig. Jag är en vandringsman, och har en lång väg att gå.» Jätten tog till orda: ’det kan väl vara sannt, som du säger, men det är icke med dessa stöflorna såsom med andra stöflor; ty den som har dem uppå, kan gå hundrade mil i hvartenda steg.’ När svennen hörde detta, ville han gerna ega de kostbara stöflorna, och sade att jättarne väl kunde skänka honom dem, så hade de intet vidare att tvista om. Huru han nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd, och de gjorde såsom han hade sagt. Ungersvennen tog derefter sina stöflor, med hvilka han kunde färdas hundrade mil i hvartenda steg, och vandrade så vidare, långt bort i främmande land.
När han hade färdats en rund tid bortåt, kom han åter till en skog, hvarest hördes mycket gny och oväsen. Svennen gick fram, och såg tvänne jättar, hvilka voro stadda i en häftig ordvexling. Då sporde han: »hvarföre stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen genmälte: ’jo, vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är en kappa, och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega den.’ Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke kunnen blifva öfverens, skänken då kappan åt mig. Jag är en vandringsman, och har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: ’det kan väl vara sannt som du säger; men det är icke med denna kappan, såsom med andra kappor; ty den, som har den uppå, blifver osynlig.’ Vid svennen hörde detta, fick han en stor lust att ega den kostbara kappan, och sade att jättarne väl kunde gifva honom den, så egde de intet vidare att tvista om. Huru han nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd, och de gjorde såsom han hade sagt. Svennen tog derefter kappan, hvilken gjorde honom osynlig, och vandrade så vidare, långt, långt bort i främmande land.
När han nu hade färdats en rund tid, kom han åter till en stor skog, hvarest hördes mycket gny och buller. Svennen gick fram, och såg tvänne jättar, hvilka voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen genmälte: ’jo, vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett svärd, och vi kunna icke förlikas, hvilken af oss skall ega det.’ Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke kunnen komma om sams, skänken då svärdet till mig. Jag är en vandringsman, och har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: »det kan väl vara sannt som du säger; men det är icke med detta svärdet, såsom med andra svärd; hvem helst man vidrör med dess udd, han blifver genast död; men om man vidrör honom med fästet, qvicknar han till igen.» Vid svennen fick höra detta, kände han en stor lust att ega det kostbara svärdet, och sade, att jättarne väl kunde gifva honom det, så egde de intet vidare att tvista om. Huru han nu lade sina ord, tyckte jättarne att rådet var godt, och de gjorde såsom han hade sagt. Men pojken band det kostliga svärdet vid sidan, drog hundra-mils stöflorna på sina fötter, axlade den underbara kappan, och tyckte att han nu var väl utrustad för sin vidlyftiga resa.
En afton, sedan det blifvit mörkt, kom ungersvennen uti en stor ödemark, som aldrig ville taga någon ända. Vid han nu såg sig omkring åt alla sidor, för att finna natt-herberge, blef han varse ett litet ljus som tindrade emellan träden. Svennen gick dit, och fann en mycket liten koja; men uti kojan bodde en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva sett lika många mans-åldrar, som andra menniskor se vintrar. Pojken trädde så in, helsade höfviskt, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som kommer hit och helsar så vackert? Jag har bott här medan tolf eke-skogar vuxit upp, och tolf eke-skogar ruttnat ned; men ännu kom här aldrig någon, som helsade så vänligt.» Svennen genmälte: ’jag är en fattig vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. J kunnen väl inte visa mig vägen, kära mor?’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag inte. Men jag är rådande öfver djuren på marken, törhända finnes någon ibland dem, som kan hjelpa dig till rätta.» Svennen tackade för detta goda löfte, och så blef han der öfver natten.
Arla om morgonen, när sol sken östan in, stämde gumman sina undersåter till tings. Då kommo löpande ur skogen alla slags djur, björnar, ulfvar och räfvar, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Gumman sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem, som visste vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Djuren höllo derefter en lång rådplägning, men ingen visste förtälja om det sköna slottet. Då sade käringen till svennen: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men mång tusende mil härifrån bor min syster. Hon råder öfver fiskarne i hafvet; kanske vet hon bättre besked.» Svennen tog så farväl af gumman, tackade för hennes goda råd, och vandrade sina färde.
När han hade gått en mycket lång väg, kom han serla om aftonen uti en stor ödemark. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en liten, mycket förfallen koja, som låg på hafs-stranden; men i kojan bodde en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar, som en annan menniska lefver mån-skiften. Svennen trädde så in, helsade gumman ifrån hennes syster, och sporde om han fick blifva der öfver natten. När nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som kommer hit och helsar så vackert? Jag har sett fyra och tjugu eke-skogar växa upp, och fyra och tjugu eke-skogar ruttna ned; men ännu kom här aldrig någon, som helsade så vänligt.» Pojken genmälte: ’jag är en fattig vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, dit ingen kan komma. Törhända kunnen J visa mig vägen, kära mor!’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag väl inte; men jag är rådande öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland dem, som kan hjelpa dig till rätta.» Svennen tackade för hennes goda löfte, och så blef han der öfver natten.
Arla om morgonen, det första dager var ljus, höll käringen stämma med sina undersåter. Då kommo tillsammans alla hafsens fiskar, hvalar, gäddor, laxar och flundror, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Gumman sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem, som visste vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, dit ingen kan komma. Fiskarne höllo så en lång öfverläggning; men slutet blef, att ingen ibland dem visste förtälja om det sköna slottet. Då sade käringen till svennen: »du ser att jag nu icke vidare kan hjelpa dig, men jag har ännu en syster, som bor mång sinom tusende mil härifrån. Hon råder öfver foglarne i luften. Gå till henne; om hon icke vet någon råd, så finnes icke heller någon råd till.» Svennen tog derefter afsked ifrån gumman, tackade mycket för hennes beredvillighet, och gaf sig så åter ut på vandring.
När han nu hade färdats en mycket lång väg, ja, väl mång sinom tusende mil, kom han serla om aftonen uti en stor ödemark, som tycktes vara utan ända. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en mycket liten och förfallen koja, som låg på berget; men i kojan bodde en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar, som en annan menniska lefver dagar. Svennen trädde så in, helsade gumman ifrån hennes systrar, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du som kommer hit och helsar så vackert. Jag har sett åtta och fyratio eke-skogar växa upp, och åtta och fyratio eke-skogar ruttna ned, men ännu kom här aldrig någon, som helsade så vänligt.» Pojken tog till orda: »jag är en fattig vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, dit ingen menniska kan komma. Kanske kunnen J visa mig vägen, kära mor?» ’Nej,’ sade gumman, ’det kan jag väl inte; men jag är rådande öfver foglarne i luften. Törhända är det någon ibland dem, som kan hjelpa dig till rätta.’ Svennen tackade för käringens goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
Arla om morgonen, förrän hanen gol, stämde gumman sina undersåter till tings. Då kommo flygande alla himmelens foglar, örnar, svanor och hökar, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Käringen sade, att hon kallat dem till stämma, derföre att hon ville veta om någon ibland dem hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Foglarne höllo derefter en lång rådplägning; men slutet blef, att ingen ibland dem visste förtälja om det fagra slottet. Då blef käringen misslynt och sporde: »ären J alla församlade? Jag ser icke till fogel Fenix.» Fogelskaran genmälte, att fogel Fenix ännu icke var kommen. När de nu väntat både länge och väl, fingo de se den sköna fogeln komma farandes genom luften; men han var så trött, att han knappast mäktade röra vingarne, utan segnade ned till jorden. Nu blef glädje ibland hela skaran, att fogel Fenix hade kommit; men käringen var mycket vred, och sporde hvi han så länge låtit vänta på sig. Den stackars fogeln behöfde en icke liten stund att hemta sig; derefter svarade han ödmjukt: »vredgas icke att jag dröjt så länge; men jag har flugit en mycket lång väg. Jag har varit i fjerran land, vid det fagra slottet som ligger östan om solen och nordan om jorden.» Nu blef drottningen åter tillfreds, och mälte: »det må vara ditt straff, att du ännu en gång skall fara till det sköna slottet, och taga denne ungersvenn med på färden.» Fogel Fenix tyckte väl att detta var ett hårdt vilkor; men han måste lyda. Ungersvennen tog derefter afsked ifrån den gamla käringen, och satte sig upp på fogelns rygg. Sedan bar det af högt i sky, öfver berg och dal, öfver blåa haf och gröna skogar.
När de hade färdats mycket länge, sporde fogel Fenix: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja.’ sade svennen, ’jag tycker mig se en blå sky fjerran vid himla-randen.’ »Detta är landet, dit vi skola fara», sade fogeln. De färdades nu en mycket lång väg, och det led emot aftonen. Då sporde fogel Fenix om igen: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag ser en fläck i den blå skyn, som glimmar klart, likt sjelfvaste solen.’ Fogeln tog till orda: »detta är borgen, dit vi skola fara.» De färdades nu en mycket lång väg, och det led fram på natten. Då sporde fogel Fenix tredje gången: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag ser ett stort slott, som allestädes lyser af guld och silfver.’ »Nu äro vi framme» sade fogeln. Han flög derefter ned invid den sköna borgen, och satte svennen på marken. Men pojken tackade för hans stora omak; och så vände fogel Fenix tillbaka genom luften dit, hvarifrån de kommit.
Vid midnatts-tid, när alla trollen lågo i sin djupa sömn, gick ungersvennen fram till borgporten och klappade på. Då skickade konunga-dottern sin tärna, att spörja hvem det var som färdades ute så sent. När nu hof-tärnan kom till porten, kastade ungersvennen till henne ett guld-äpple, och beddes få slippa in. Men tärnan igenkände sitt eget äpple, och förstod deraf, hvem som hade kommit. Hon skyndade så in till sin matmoder, och förtäljde dessa märkeliga tidningar. Men konunga-dottern ville icke tro, att det var sannt såsom hon sade.
Prinsessan skickade nu sin andra hof-tärna. Men när tärnan kom till borgporten, kastade ungersvennen till henne ett annat guld-äpple. Då igenkände hon sitt eget äpple, och skyndade glad till sin matmoder, att förtälja hvem som var derute. Men konunga-dottern ville ännu icke tro deras ord, utan gick sjelf till porten, och sporde hvem det var som klappade på. Då räckte svennen till henne den guld-ring, som hon sjelf hade gifvit honom. Nu förstod prinsessan att hennes brudgum var kommen; hon öppnade derföre porten, och undfick honom med stor glädje och kärlek, såsom hvar man väl kan tänka.
Ungersvennen satte sig derefter hos sin fagra brud, och de glammade kärligt med hvarandra om natten. Men när det led emot morgonen, blef konunga-dottern mycket bedröfvad, och sade: »vi måste nu skiljas. För allt som är dig kärt, skynda härifrån innan trollen vakna, eljest gäller det ditt lif.» Brud och brudgum togo derefter afsked ifrån hvarandra, och konunga-dottern fällde många modiga tårar. Men ungersvennen ville icke fly undan, utan axlade sin kappa, drog hundramils-stöflorna uppå, band sitt kostliga svärd vid sidan, och lagade sig så i ordning att våga en dust med trollen.
Bittida om morgonen blef mycket lif och rörelse i hela gården; borga-porten slogs upp, och trollen kommo gående det ena efter det andra. Men ungersvennen stod vid ingången med draget svärd, och när trollen kommo, var han genast tillreds, och afhögg deras hufvuden innan de blifvit honom varse. Der blef så en blodig lek, och den lyktades icke förr än alla trollen hade fått sin bane. När det nu led fram på dagen, skickade konunga-dottern sina tärnor, att spörja tidningar huru striden hade aflupit. Tärnorna kommo tillbaka, och förtäljde att svennen var vid lif, men alla trollen ihjelslagna. Då blef den fagra mön åter glad, och det tycktes henne, att hon nu hade öfvervunnit alla sina sorger.
Sedan den första glädjen var öfver, sade prinsessan: »nu är vår lycka så stor, att den icke kan blifva större; allenast att jag egde tillbaka mina fränder.» Ungersvennen genmälte: ’visa mig hvar de ligga begrafne, och jag vill se om jag icke kan hjelpa dem.’ De gingo så hän till stället, hvarest prinsessans fader och öfriga fränder voro lagda; men svennen vidrörde dem alla med sitt svärd-fäste, och de qvicknade till, den ene efter den andre. När de nu hade kommit till lifs, blef en stor fröjd öfver hela kungsgården, och alla tackade ungersvennen, att han hade frälst dem. Prinsessans fränder togo så svennen till sin konung, och den fagra mön blef deras drottning. Men svennen styrde sitt rike med lycka, samt blef både år-säll och vän-säll. Hans drottning födde honom raska söner och fagra döttrar, och så bygde de bo, och lefde i ro i alla sina dagar. —
Här lyktar sagan om det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, och kan man deraf lära det gamla rönet, att trogen kärlek öfvervinner allt.
9.
Ungdoms-Landet.
Ifrån S. Småland.
Denna Saga, troligtvis af Österländskt ursprung, förekommer hos följande folkslag:
1. Hos Isländarne. — Å Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvaras, under sign. Isl. N:o 47, en pappers-hdskr. in fol., som vid slutet innehåller en lokaliserad bearbetning af närvarande berättelse. Den har till öfverskrift: »Sagann af Artus Syne Köngzins i Eing-lande, og Carle og Wilhiälame Brædrum hans», och sammanstämmer till innehåll temligen noga med den nyare Danska förtäljningen. Hdskr. är ofullständig, så att berättelsen afbrytes straxt efter prins Arthurs återkomst till England.
2. Hos Holländarne. — Titel-bladet å den danska Prins Artus-Sagan tillkännagifver, att densamma är öfversatt ifrån Holländskan.
3. Hos Danskarne. — År 1696 utgafs i Köpenhamn en rimmad skillings-saga om 2 ark in 8:o, med följande titel: En herlig ny Historie om Konning Edvardo af Engeland, som var udi en ulægelig Sygdom geraaden, men dog af en viiss Qvindes Raad blef cureret, og det formedelst Kongens yngste Søn Prints Arti friemodighed, som havde sin syge fader saa kjaer, at han reiste til den rige Dronning af Arabia, hvor han med Liste bekom hendes Klenodier, og førde Dronningens dyrebare fugl Phoenix hjem med sig, dog (og?) paa det sidste efter megen Gjenvordighed, som Prints Artus havde udstanden, bekom han Dronningen til ægte. Lystig att læse. Af hollandsk, paa danske Rim udsat af P. J. H. Kjøbenhavn 1696. Nämnda färtäljning har sedan dess fått mångfaldiga upplagor. Om densamma meddelas vidare underrättelser hos Nyerup, Almindelig Morskabslæsning i Danmark og Norge igjennem Aarhundreder, Kjøbenhavn 1816, ss. 227-230, »Kong Edvard och Prints Artus.»
4. Hos Tyskarne. — A Redan i Conrad af Würtzburg’s Romantiska Dikt Der Trojanische Krieg (skrifven i 13:de århundradet), skaffar Medea ifrån Paradiset ett Lifs-vatten, som återgifver ungdom åt Jasons fader. — B. En liknande berättelse förekommer hos Vulpius, Ammenmärchen, Weimar 1791, 2 B. — C. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 97, ss. 71-78, »Das Wasser des Lebens»; jfr. Th. III, ss. 183-185.
5. Hos Italienarne. — Se Straparola, Notti piacevoli, IV, 3.
6. Hos Ryssarne. — Se Vogl, Die ältesten Volksmärchen der Russen. Wien 1841, ss. 119-135, »Das Märchen von Ljubin Czarewitsch, der schönen Czarewna, seiner Gemahlinn, und dem beflügelten Wolf.»
Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var tapper i strid, klok i rådslag, och alla hans företag hade en god framgång. Men när åren voro framlidna, blef konungen gammal och grå, så att han kunde väl märka det han icke skulle lefva länge. Då vardt han sorgsen i sin hug, ty han hade lifvet kärt, och sporde så alla visa män i sitt rike om det icke gåfves något medel att undkomma döden. De visa männen skakade sina hufvuden och lade råd; men ingen visste svara till konungens spörsmål.
En dag, kom der till kungsgården en gammal spå-qvinna, som farit vida öfver vatten och land, och var beryktad för sin visdom och klokskap. Konungen frågade den gamla qvinnan om hon visste någonting nytt. Då sade käringen: »Herre, konung! det är mig sagdt, att du mycket rädes att dö, nu sedan du är gammal vorden. Derföre har jag kommit hit, och vill lära dig huru du skall återvinna ungdom och helsa.» Vid detta tal blef konungen väl tillfreds, och sporde huru härmed skulle tillgå. Spå-qvinnan tog till orda: »långt, långt bort, mång tusende mil härifrån, ligger ett land, som heter Ungdomslandet. I det landet finnes ett slags underligt vatten, och växer ett slags kostliga äpplen. Hvilken som dricker af vattnet och äter af äpplena, han blifver ung på nytt, vore han aldrig så gammal. Men icke många äro de som få smaka deraf, ty vägen är lång och full med farligheter.» När den gamle konungen hörde detta, blef han mycket glad, och lönade spå-qvinnan rikligt för hennes goda råd. Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.
Konungen öfverlade nu med sig sjelf, huru han skulle erhålla af det underbara vattnet och de kostliga äpplena; ändtligen beslöt han att skicka någon af sina söner, för att hemta dem. Till den ändan lät han rikligen utrusta den äldste prinsen med penningar och annan nödtorft, och sände honom så på väg. Men när prinsen hade farit långt bort, kom han till en stad, som mycket behagade honom. Då glömde han alldeles sitt ärende, lefde i nöjen och yppighet, och tänkte icke vidare på sin lofven, att fara till fjerran land efter lifs-vatten åt sin fader.
Det led så en tid bortåt, och konungen längtade mycket efter sin sons återkomst; men han hördes icke af. Då lät gubben utrusta sin andre son med gods och guld, och skickade äfven honom att uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Men när svennen hade farit lång väg, kom han till en stor stad, och träffade sin broder. Nu gick det honom, såsom det gått den äldre prinsen. Han glömde alldeles bort sitt ärende, lefde med vin och frillor, samt tänkte icke vidare på sitt ord och lofven, att hemta ungdoms-äpplen och lifs-vatten åt sin gamle fader.
När det så hade stått om en rund tid, och ingen af prinsarne kom tillbaka, blef den gamle konungen mycket bräcklig af sorg och ålderdom. Då gick den yngste prinsen inför sin fader och beddes, att äfven han skulle få draga bort och uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Såsom nu konungen icke hade qvar mer än en enda son, ville han ogerna bifalla svennens begäran, utan bad honom stadna der han var. Men konunga-sonen var fast vid sin mening, och så fick han ändtligen råda. Konungen lät nu utrusta sin yngste son med gods och egodelar, och svennen gaf sig på väg. Men gubben satt ensam och öfvergifven i sitt rike, och bidade med mycken oro, att någon af hans söner skulle komma hem igen.
Ungersvennen färdades nu vida vägar, och kom slutligen till en stor stad, hvarest han träffade sina äldre bröder. Då bådo konunga-sönerna honom stadna qvar hos dem, och icke göra sig bekymmer för den gamle gubben der hemma; men prinsen ville icke svika sitt ord, utan nekade till deras begäran. Han tog så afsked ifrån sina bröder, och drog vidt omkring genom många och stora riken. Hvem helst han mötte, tillsporde han om vägen till Ungdoms-landet; men det var ingen som visste förtälja eller eljest gifva någon besked derom.
En dag for svennen vilse uti en mycket stor skog. Vid han nu såg sig omkring för att finna herberge, fick han se ett ljus, som på långt afstånd flämtade emellan träden. Prinsen gick dit, och kom till en liten jord-hytta, hvarest bodde en mycket gammal qvinna. Konunga-sonen frågade om han fick blifva der öfver natten, och käringen samtyckte till hans begäran. När de nu talades vid, frågade den gamla qvinnan efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och sporde tillika, om icke gumman kunde gifva honom någon besked derom. Då sade käringen: »jag har lefvat i trehundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver djuren på marken. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Konunga-sonen tackade mycket för detta goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
När nu dagen grydde och sol rann upp, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt gny i skogen, och der kommo löpande alla fyrfota djur både när och fjerran. Sedan djuren voro församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem, som kände vägen till Ungdoms-landet. Djuren höllo så en lång öfverläggning härom; men det var ingen, som visste svara till drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen och sade: »jag kan nu icke vidare bistå dig. Men jag har en syster, som råder öfver foglarne i luften. Helsa henne ifrån mig, kanske vet hon någon hjelp.» Käringen befallte nu ulfven att föra svennen till hennes syster, och härmed lyktades deras samtal. Men konunga-sonen satte sig upp på ulfvens rygg, och så bar det af öfver skog och mark, öfver berg och dal, många villa stigar.
Serla om aftonen, när sol gått i skog, fingo de se ett ljus, som flämtade emellan träden. Då sade ulfven: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han vände så hem igen; men konunga-sonen gick in, och fann en mycket, mycket gammal qvinna, som bodde i en jord-koja. Medan de nu talades vid, sporde gumman om hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att leta efter Ungdoms-landet, och helsade tillika ifrån hennes syster, som rådde öfver djuren på marken. Då tog käringen till orda: »jag har lefvat i sexhundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver alla foglarne i luften; kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Konunga-sonen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så blef han der öfver natten.
När det nu bräckte för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt susande och dön i luften, och der kommo farande alla himmelens foglar, både stora och små, både när och fjerran. Sedan de voro församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem som visste vägen till Ungdoms-landet. Foglarne höllo så en lång öfverläggning härom; men slutet blef, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen, och sade: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men jag har en syster, som råder öfver fiskarne i hafvet. Far dit, och hälsa henne ifrån mig. Vet inte hon någon råd, så är det ingen som vet det.» Käringen befallte nu örnen att föra svennen till hennes syster; och dermed skiljdes de åt. Men konunga-sonen steg upp på örnens rygg, och så bar det af som en stormvind, öfver blåa haf och gröna länder.
Serla om aftonen, fingo de se ett ljus, som tindrade emellan träden. Då sade örnen: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han tog så afsked ifrån ungersvennen, och flög hem till sin matmoder; men konunga-sonen trädde in i stugan, och sporde om han fick låna herberge. Käringen samtyckte gerna härtill. Medan de nu talades vid, frågade gumman efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och helsade tillika från hennes syster som rådde öfver foglarne i luften. Då tog käringen till orda: »jag har nu lefvat i niohundrade vintrar, och ännu aldrig har någon förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Svennen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så dväljdes han der öfver natten.
Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa. Då blef ett starkt sorl och brusande i hafvet, och vattnet skummade af de oräkneliga fiskar, stora och små, hvilka kommo ifrån när och fjerran. Sedan alla kommit tillsammans, och hade hyllat sin drottning, talade den gamla qvinnan, och sade: »derföre har jag kallat eder, att mig lyster veta, om någon känner vägen till ett land som heter Ungdoms-landet.» Fiskarne höllo nu en lång rådplägning; men slutet var, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då blef käringen misslynt, och sade: »ären J väl alla samlade ännu? Jag kan icke se till den gamle hvalen, som eljest icke är den minste ibland eder.» I det samma hördes ett starkt brusande ute på hafvet, och den gamle hvalen kom hastigt farandes. Gumman sporde hvarför han icke kommit med de öfriga; men hvalen ursäktade sig att han hade färdats så lång en väg. »Hvar har du då varit?» frågade gumman. ’Jo,’ svarade fisken, ’jag har farit mång sinom tusende mil. Jag kommer just nu ifrån ett fagert land, som heter Ungdoms-landet.’
När käringen hörde detta blef hon väl tillfreds, och sade: »det må blifva till straff för din ohörsamhet, att du ännu en gång skall fara till Ungdoms-landet, och föra denna ungersvenn med dig på resan.» Derefter tog hon afsked ifrån konungasonen, önskade honom lycka på färden, och så skiljdes de åt. Men svennen satte sig upp på hvalens rygg, och nu bar det af som en pil långt hän öfver vattnet.
De färdades så hela dagen igenom, och kommo sent om aftonen till det prisade Ungdoms-landet. Då sade hvalen: »jag vill nu gifva dig ett godt råd, som du skall noga följa, om du eljest önskar att ditt förehafvande skall lyckas. Uti det, förtrollade slottet faller allt i sömn vid midnatts-timman. Gack då upp i borgen, tag ett äpple och en flaska vatten; men sinka dig icke, utan skynda genast tillbaka. Om du dröjer öfver sjelfva midnatts-stunden, gäller det begges vårt lif.» När konunga-sonen hörde detta, tackade han hvalen för dess goda råd, och lofvade i allt göra såsom fisken hade sagt honom.
Vid midnatts-tid gick prinsen upp till det förtrollade slottet, och fann allting såsom den vise hvalen hade förtäljt. Vid borgporten voro grymma djur, björnar, ulfvar och drakar; men alla lågo i en tung dvala, och det tycktes såsom hade hela borgen stått öde. Prinsen vandrade så genom många stora rum, det ena präktigare än det andra, och kunde icke nog förundra sig öfver den myckna rikedom, som allestädes låg för hans ögon. Slutligen kom han i en stor sal, som var fagert smyckad med täcken af guld och silfver. Midt i den stora salen växte ett träd med de aldra kostligaste äpplen, och jemte trädet var en källa, hvars vatten skimrade såsom klart gull, och gaf en sällsam klang när det rann öfver stenarne. Då förstod konunga-sonen att han ändteligen hade funnit hvad han så länge efterletat. Han lopp derföre fram, plockade sin ränsel full med fagra äpplen, och fyllde sin flaska med lifs-vatten ur den kostliga källan.
Svennen skulle nu vända tillbaka; men han kunde icke öfvervinna sin åtrå, att ännu en liten stund se sig om i det förtrollade slottet. Han fortsatte derföre sin vandring ur rum och i rum, ur sal och i sal, och tyckte att den ena alltjemnt öfverträffade den andra. Ändteligen kom han i ett rum, som framför alla de öfriga var smyckadt med guld, silfver och ädla stenar. Midt i det präktiga rummet stod en säng, bäddad med blåa silkes-bolstrar, och på bädden slumrade en mö, så fager, att väl aldrig någon sett hennes like i verlden. Då rördes hjertat i ungersvennens bröst, han glömde den vise hvalens varningar, och sof i famnen hos den fagra konunga-dottern.
När svennen hade sofvit en blund och skulle gå sin väg, tycktes honom att han väl borde låta mön veta, hvem det var som hade njutit hennes ynnest. Till den ändan skref han på väggen, att Prins Venius af Engeland hade varit der, och ilade så bort ur slottet. Det var också hög tid; ty knappast hade han gått igenom borg-porten, förr än allt vaknade ur sin dvala; djuren röto, vapen slamrade, och hela borgen blef uppfylld af lif och rörelse. Men prinsen satte sig hastigt upp på hvalens rygg, och sedan bar det af som en blåst öfver böljorna.
De färdades så någon stund, och kommo ut på det villande hafvet. Då sänkte sig hvalen plötsligt ned under vattnet, och drog prinsen med sig. När de åter kommo upp var svennen mycket förfärad, och tänkte att han varit nära sin sista stund. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Prinsen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du tog för många äpplen.»
De färdades ännu en stund, och hvalen dök åter ned i hafvet. Men den gången blef han mycket längre under vattnet än förut, och när de kommo åter upp var prinsen nästan halfdöd af förskräckelse. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du sof hos den unga prinsessan.»
De färdades nu åter en stund, och hvalen dök tredje resan ned i hafvet; men denna gången for han så djupt, att prinsen trodde sig aldrig mer få skåda dagsens ljus. När de kommo upp sporde hvalen ånyo: »blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Fisken sade: »lika rädd var jag, när du skref ditt namn på sals-väggen.» De fortsatte derefter sin färd utan vidare äfventyr, intill dess de kommo till den andra stranden.
Prinsen tog nu afsked ifrån den gamle hvalen, och gick upp till gumman som hade sett niohundrade vintrar. När käringen blef honom varse, gladdes hon att hans äfventyr hade så väl aflupit. Men ungersvennen sade, att han ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en drick af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. Då fick man se ett stort under; ty den gamla, gamla gumman skiftade sin hamn, skrynklorna försvunno ifrån hennes anlete, munnen fylldes med de friskaste tänder, barmen höjde sig, och hon stod der såsom en blomstrande mö, sådan hon var i sina unga dagar. Fisk-drottningen kunde icke nog prisa denna sällsamma förändring, och tackade konunga-sonen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna dig för din vän-gåfva. Här har du ett betsel. När du skakar derpå, kommer det fram en gångare, som är lika snabb med vinden. Han skall bära dig hvart helst du önskar.»
Ungersvennen rystade nu på betslet, såsom fisk-drottningen hade lärt honom, och genast kom der fram en fager gångare, hvilken bar honom hän till den gamla gumman, som hade sett sexhundrade vintrar. När nu fogel-drottningen blef honom varse, gladdes hon att hans företag hade väl aflupit. Men konunga-sonen tackade för sist, och sade att han ville vedergälla hennes goda bistånd. Han gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet, och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. I detsamma fick man se ett nytt under; ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn, skrynklorna gingo bort ur hennes anlete, munnen log, barmen höjde sig, och hon stod der inför prinsen såsom en jungfru i unga dagar. Fogel-drottningen kunde icke fyllest prisa denna sällsamma förändring, och tackade svennen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med stor vänskap. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna din gåfva. Här har du en duk. När helst du breder den ut, skall den dukas med konungsliga rätter.»
Ungersvennen tog den kostbara duken, satte sig upp på sin fåle, och red bort, intill dess han kom till gumman som hade lefvat trehundrade vintrar. När nu djur-drottningen blef honom varse, kände hon en stor hugnad att hans äfventyr hade lyktats så väl, och undfick honom med mycken vänskap. Men svennen sade, att han ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka. Då förspordes åter ett stort under, ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn och blef ung på nytt; skrynklorna försvunno ur hennes anlete, den krokiga gestalten rätade sig, och hon stod der såsom en mö af sällsam fägring. Djur-drottningen kunde icke nog glädja sig öfver allt detta, och tackade prinsen för hans öfvermåttan stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med mycken vänskap. Men vid afskedet tog qvinnan fram ett svärd, gaf det åt svennen, och sade: »jag vill nu löna din föräring. Här har du ett svärd. Hvem helst du hotar dermed skall vika, vore han ock det grymmaste vild-djur.»
Konunga-sonen tyckte sig nu vara i allo väl utkommen, och for så vidare, intill dess han träffade sina bröder. Då blef en stor fröjd å begge sidor. Men när de äldre konunga-sönerna fingo veta, att deras broder hade lyckats i sitt företag, fingo de en stor afund i sitt hjerta, och lade råd samman, huru de skulle svika honom och sjelfva vinna pris hos sin fader. De gåfvo nu mång fagra ord, och läto tillreda ett ypperligt gästabud. Men om natten, när svennen sof, aktade bröderna tillfälle, samt bytte bort ungdoms-äpplena och lifs-vattnet, utan att prinsen visste det, eller ens kunde tänka en sådan falskhet.
Svennen tog derefter afsked ifrån sina bröder, steg upp på sin gångare, och red hem till sin faders gård. Då blef den gamle konungen väl tillfreds att han återfått sin yngste son, och prinsen gladde sig att hans fader ännu var vid lif. Han bar så fram sina håfvor, och bad konungen äta af äpplena och dricka af vattnet, att han skulle blifva ung på nytt. Men det gick mycket emot förmodan, ty der spordes ingen förändring, utan gubben var och blef lika gammal och grå som tillförene. Nu kunde konungen icke tänka annat, än att hans son velat gäckas med sin fader, och blef högeligen vred. Men prinsen märkte att han var besviken, och detta gick honom hårdt till sinnes.
När det så hade lidit en tid bortåt, kommo äfven de begge äldsta bröderna hem till kungsgården. De hade mycket att förtälja om sin resa, och ordade vidlyftigt om alla de farligheter, som de utstått på vägen till Ungdoms-landet. Derefter gingo begge prinsarne inför sin fader, och bjödo honom äpplen och lifsvatten, att han skulle blifva ung på nytt. Konungen åt och drack, och lät sig väl smaka. Nu skedde ett märkligt rön, ty gubben skiftade sin hamn, hans grå hår blefvo ljusa, munnen fylldes med tänder, skrynklorna försvunno, och han stod der såsom en fager ungersvenn. Då vardt en stor fröjd öfver hela riket, och konungen prisade sina begge äldsta söners trohet och mandom; men alla vredgades uppå den yngste konunga-sonen, att han farit med lögn och falskhet. Der blef nu dömdt, att svennen skulle kastas i lejona-kulan, och domen gick i fullbordan utan alla nåder. Men när vild-djuren ville sönderslita den unge prinsen, hötte han åt dem med sitt svärd, och de gjorde honom ingen skada. När prinsen blef hungrig, bredde han sin duk, och den fylldes med kostelig mat. Han satt så uti lejona-kulan i sju runda år, och ingen menniska visste att han ännu var vid lif. —
Sagan vänder nu åter till Ungdoms-landet. Der blef en stor uppståndelse sedan prinsen farit sin kos; ty lifs-vattnet var borta, äpplena voro borta, och hvad ännu värre var, den unga prinsessan hade mistat sin ära. När så månaderna voro förlidna, föll konunga-dottern i barnsäng, och födde ett fagert svennebarn. Men den lille prinsen hade i den venstra handen en underlig växt, likasom ett äpple, och äpplet ville icke gå bort. Då lät konunga-dottern samla alla visa qvinnor i hela Ungdoms-landet, och sporde om råd, huru hennes son skulle blifva fri från sitt lyte. Qvinnorna öfverlade länge, och ordade både till och ifrån. Men slutet var, att den unge prinsen icke skulle blifva helbregda, förrän han fick träffa sin rätte fader.
Det stod så en rund tid om, pilten växte upp, och röjde mera nimme och fattningsgåfva än andra barn. Ingenting var så krokigt eller konstigt att han icke mäktade reda det, och vid sju års ålder kunde han stafva sin faders namn, som stod skrifvet på sals-väggen. Då fick konunga-dottern en stor åtrå att draga bort och uppsöka prins Venius. Hon lät så skjuta sina snäckor i sjön, och utrustade dem på det aldra bästa med kostligt gods och valdt manskap. Derefter gick prinsessan om bord tillika med sin unge son, hissade segel på förgyllda rår, och så foro de lustigt öfver hafvet till Engeland.
När nu den präktiga skepps-flottan kom utanför staden, blef mycken oro och uppståndelse derinom; ty alla trodde att det var en fiendtlig härs-makt. Men konunga-dottern lade till vid bryggan, och skickade sände-bud till konungen, att hon ville träffa prins Venius. Då vardt konungen mycket tvehugsen, ty han mindes rätt väl att prinsen blifvit kastad för vild-djuren, ehuru han icke vill bekänna det. Han höll så råd med sina män, och öfverlade hvad nu vore att göra; men ingen visste hjelp i en slik farlighet. Slutet blef, att konungen skulle skicka sin äldsta son, efter som han icke kunde skicka den yngsta. Der affärdades så bud till konunga-dottern, att prins Venius skulle komma den följande dagen.
Arla om morgonen lät prinsessan breda gyllene täcken öfver vägen, och satte sig sjelf med sin lilla son på skeppsbryggan, för att emottaga konunga-sonen. När det så hade lidit en stund, kom den äldste prinsen ridandes ut ur staden, och aktade fara till skeppen. Vid han nu fick se hvad präktiga täcken voro bredda uppå vägen, kunde han icke nog undra öfver all denna rikedom, och höll åt sidan, att icke hans gångare skulle trampa så dyrbara tyger. Han kom så ned till skepps-bryggan, hvarest konunga-dottern satt i högsätet, omgifven af allt sitt folk. Men när den lille pilten såg honom varligt skrida fram, ropade han med ifver: »icke är denne min far.» Äpplet i gossens hand satt ock qvar såsom tillförene. Då måste prinsen vända hem, med ringa heder och oförrättadt ärende; men prinsessan lät förkunna, att hon icke skulle fara dädan, innan hon hade funnit den rätte prins Venius.
Andra dagen skickade konungen sin andra son; men det gick på samma sätt. Prinsen räddes att rida öfver de fagra guld-täckena, och när han så kom till skeppsbryggan, hvarest konunga-dottern satt i sitt högsäte, ropade pilten, som stod vid hennes knä: »icke kan denne vara min fader.» Äpplet satt också qvar i svennens hand som tillförene. Konunga-sonen fick nu fara hem igen, och det tycktes alla, att han lidit mera skam än skada. Men som prinsessan nu väl kunde märka, att man handlade emot henne med svek och falskhet, blef hon vred, och gick i land med all sin härs-makt. Tillika sände hon bud till konungen, att hon ville se den rätte prins Venius, vore det ock blott ett ben efter honom, eljest skulle hon icke lemna sten uppå sten i hela staden.
Nu blef en allmän bestörtning, och konungen visste icke hvad råd han skulle finna i denna stora farlighet. Ändteligen tycktes honom vara bäst, att sända bud till lejona-kulan, för att ransaka om der funnes några qvarlefvor efter hans yngste son. Vid nu sändemännen kommo uti lejon-gården, för att uppsöka benen efter prins Venius, se, då satt han sjelf lifs lefvande och lekte med de vilda djuren. Då kan man väl veta att der blef fröjd öfver stad och land, och alla bådo svennen att han skulle gå derut. Men prinsen var vred, och ville icke komma, förr än hans egen fader gjorde knäfall, och lofvade bättra hvad tillförene var brutet.
Tredje dagen, när sol rann upp, lät konunga-dottern åter breda guld-täcke öfver vägen, och satte sig i sitt högsäte; men den lille pilten stod vid hennes knä, och alla hennes män voro samlade omkring. Då klädde sig prins Venius på det aldra präktigaste i silke och skarlakan, band svärdet vid sidan, rystade sitt betsel, och steg upp på sin vind-snabba gångare. Han red så vägen fram emot skeppen; men det tycktes alla som sågo det, att han nästan flög genom luften; ty så båld en ryttare och så snabb en fåle har ingen sett hvarken förr eller sedan. När nu pilten blef varse prins Venius, der han rännde fram öfver guld-vägen, ropade han glad: »detta är min fader! detta är min fader!» och i samma stund föll äpplet bort ur barnets hand. Då steg konunga-dottern upp ifrån sitt högsäte, trädde prinsen till mötes, och undfick honom med stor glädje och kärlek. Men allt folket stod och såg deruppå, och tänkte, att man väl skulle leta länge, för att finna en hurtigare man och en fagrare qvinna i hela vida verlden.
Konunga-sonen och hans väna brud foro nu in i staden, och konungen lät tillreda ett bröllopp, så att det skulle både höras och spörjas. När gästabudet hade stått med lust och lek, foro prins Venius och hans drottning bort till Ungdoms-landet, och der lefva de än i dag. Men de svekfulla bröderna kastades i lejon-gropen, och ingen har sport att de någonsin kommo derifrån. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Östergötland förmäler, att konungens tredje son var af ett annat och ringare giftermål. Härigenom blef svennen föga aktad af sina fränder, ehuru konungen hans fader höll honom mycket kär.
När konungen blef ålderstigen, skickade han sina begge äldsta söner att hemta ett kostligt lifs-vatten, som skulle finnas någonstädes i verlden. Prinsarne foro; men kommo icke tillbaka. Då beddes den yngste svennen orlof, att likaledes försöka sin lycka. Han gaf sig derefter på väg, och kom till en gammal krigsman, som vid afskedet förärade honom en häst, af ringa utseende, men med stora och märkliga egenskaper.
Svennen lät nu sin häst styra kosan, och de kommo omsider till ett högt berg, som öppnade sig, så att de foro in. I berget voro tre, de aldra fagraste trädgårdar. Den första trädgården bar äpplen, som alla voro af silfver; den andra bar äpplen af guld, och den tredje bar äpplen af ädla stenar. Hästen sade, att prinsen skulle få plocka ett äpple af hvardera slaget, men förbjöd honom strängeligen att taga flera. Konunga-sonen lydde hans råd härutinnan.
När svennen hade färdats igenom de trenne trädgårdarne, kom han omsider till en fager borg, som omgafs af en hög ring-mur. Prinsen gick in genom borg-porten, vandrade ur rum och i rum, och fann det prisade lifs-vattnet. Ändteligen kom han uti salen, hvarest konunga-dottern låg. Då glömde han hästens varning, och sof hos den fagra jungfrun. Derefter sårade han sig i handen tills blod kom ut, skref sitt namn på sals-väggen, och skyndade sina färde.
Vid han nu trädde genom porten, vaknade alla i det förtrollade slottet, och foro efter honom. Då hade prinsen ingen annan råd, än att gifva sig ut i ett sund, som låg derutanföre; men sundet var tre dags-resor bredt. De foro så hela dagen, och när qvällen kom, var prinsens gångare mycket trött. Då bad han sin herre kasta silfver-äpplet i sjön. Prinsen gjorde som hästen hade sagt. Genast stod der upp en fager ö, som var prydd med blommor, och der rastade de tills dager var ljus.
Andra dagen fortsatte de sin färd, och när qvällen kom, sade hästen att prinsen skulle kasta guld-äpplet i sjön. Då växte der upp en ännu fagrare ö, och de blefvo uppå ön om natten. Men tredje dagen var färden långt svårare än förut, och prinsens gångare blef nästan maktlös af trötthet. Då bad han sin herre kasta det sista äpplet i sjön. Genast växte upp den aldra fagraste ö, och ön var prydd med kosteliga träd och frukter. Prinsen och hans häst rastade der om natten, och kommo så öfver sundet.
På andra stranden funno de en borg, och i borgen bodde en gammal, gammal gubbe, som undfick prinsen på det aldrabästa. När nu svennen skulle fara bort, sade gubben, att han skulle få välja tvänne kostbarheter, hvilka han ville. Då gick prinsen till råds med sin vise häst, och valde så en gammal duk och en utsliten kappa. Men duken hade sådan art, att den breddes med kostlig mat, när helst svennen befallte det, och kappan var icke ringare i värde, ty den gjorde honom osynlig, när han vände dess mörka sida utåt. —
Sagans slut öfverensstämmer med hvad ofvan blifvit meddeladt. Prinsen blir förrådd af sina bröder, och sitter tre runda år i lejona-kulan. Då anländer den främmande prinsessan, lägger skarlakans-tyg öfver skepps-bryggan, och strör derofvan guld, perlor och ädla stenar. Hon skickar så bud till konungen, att hon vill träffa sin sons fader. Nu blir en stor förskräckelse i staden, intill dess att ungersvennen finnes åter, och hans svekfulla bröder blifva straffade.
2. I en uppteckning från Dalarne förtäljes, att prinsen erhöll råd och hjelp af tvänne mycket gamla qvinnor, af hvilka den ena hade fyra, och den andra fem ögon. Han for så öfver till Ungdoms-landet uppå en stor fisk; men blef under hemfärden sviken af sina bröder och kastad i tornet, hvarest han satt, intill dess han befriades af den fagra konunga-dottern.
3. En öfverlemning ifrån Vestmanland låter den unge prinsen draga bort, att leta efter ett kostligt ögonvatten åt sin blinde fader. På vägen träffar han en hvit häst, som sedermera är hans hjelp och rådgifvare. Han kommer så fram till den underbara ön, erhåller vattnet, och omfamnar prinsessan, som vid afskedet förärar honom sitt strumpeband till en hugkomst.
På återfärden blir prinsen förrådd af sina bröder, och kastas af sin fader i tornet, hvarest han sitter fången en rund tid. Slutligen anländer prinsessan med en mäktig flotta, och återfordrar sin fästeman. De begge äldsta konunga-sönerna gifva sig nu till skeppen, den ene efter den andre; men ingendera dristar rida öfver de dyrbara täckena, eller kan uppvisa det gyllene strumpe-bandet. Ändteligen återfinnes den rätte prinsen, sveket blir upptäckt, och bröderna undfå sitt förtjenta straff.
4. En uppteckning ifrån Norrland förtäljer, att prinsen drog bort för att uppsöka en troll-bok, med hvars biträde hans fader skulle blifva ung på nytt. Under hemfärden blef svennen bestulen af sina bröder, och föll så i stor onåd hos konungen. På prinsarnes tillstyrkan öfverlemnades han slutligen åt en fiskare, som erhöll befallning att döda honom, och att gifva konungen hans tunga. Men fiskaren skonade svennen, och skar i stället tungan af sin hund. Sent omsider ankom prinsessan, sveket röjdes, och konunga-sonen kom till stor ära och lycka.
5. Utom de mundtliga öfverlemningarne af denna åldriga saga, förekommer äfven en nyare, rimmad, svensk bearbetning af det ofvan (under N:o 3) åberopade danska Folk-äfventyret om »Kong Edvard og Prints Artus». Såsom nämnda bearbetning är ytterst sällsynt, och så vidt vi kunnat erfara, blott en enda gång finnes tryckt, skola vi här närmare redogöra för dess innehåll; ehuru den hvarken genom språk eller behandling eljest gör sig förtjent af någon större uppmärksamhet.
Den rimmade sagan förekommer tillsammans med det bekanta äfventyret om »de tre fattiga Skräddarne», under följande gemensamma titel: »Lyckans Flygande Fana, eller en Historia om Tre Fattige Skräddare, som genom Pelegrims-Resa kommo omsider til wärdighet och stort wälstånd, hwars utgång är lustig at läsa. Hwarjemte och en annan Historia Om en Konung i Engeland och hans tre Söner. Götheborg, tryckt hos Sam. Norberg 1800.» 36 ss. 8:o.
Sjelfva berättelsen vidtager på s. 12, och inledes sålunda:
»Engelands Konung en sjukdom had’ fått,
Den ingen Man kunde bota brått,
Med Läkedom som kan göras;
En röst kom hastigt af Himmelen ned,
Befalte mig at wara beredd,
Til Kongen en Resa at göra,
Och säga Kongen til sjukdomen råd,
Han skal blifva frisk och hjertelig glad,
Hans wänner skulle det höra:
Det fins en Fogel i Arabie Land,
Phönix är kallad utaf hwar man,
Rätt ljufligt månde han sjunga.
Om Kongen nu hafwer någon man,
Som resa kan til Arabie Land,
Och Språket kan tala med tunga.»
Vid dessa tidningar beslöt konungen att skicka någon af sina söner till »Arabie land». Först reste den äldsta prinsen. Men
»När Carl war kommen i Frankerik in,
Förwändt på honom blef hog och sinn,
Han lyste ej längre at resa,
Förglömde sin Faders sjukdom så stor,
Han hörde Madamers lättfärdiga ord,
Med dem hade lust at leka.
Arabie Resa han slätt begaf,
Han kunde ej komma från Skjöko-lag,
Så månde de honom behaga.
Han dansa med dem både natt och dag,
De söng och lekte til lust och behag,
För honom ock Äfwentyr talte.»
Derefter gaf sig den andre prinsen, »Willhelm», på väg och kom till »Frankerik».
»Han blef öfwertalt af Broder sin,
Förglömde så Fadrens sorg och pin’
Blef så hos Broder sin käre.
De lefde tillsammans i glädje och frögd,
Brukte der wällust och all odygd
Deras tid månde slemt spendera.»
Men ännu war Attus (Arthur) qvar:
»Attus han var nu den tredje Son:
Han bad sin Fader at weta sin bön
Sin’ Bröder will’ han upleta.»
Prinsen drager således bort ifrån hemmet. Under vägen förlorar han sin häst och sina följeslagare, och kommer slutligen till en gubbe och en gumma, som emottaga honom i sin stuga. Gubben och gumman äro mångvetande, och förtälja om prinsens härkomst och ärende. De tillägga:
»Ottatio år är sedan wi såg,
At någon Christen til oss tord’ ingå.»
Derefter gifva de prinsen goda råd, visa honom vägen till ett nunne-kloster; men varna honom tillika att dröja der, eller att emottaga någon annan föräring än en åsna, som »står bak en dör.»
Prins Artus lyder deras råd, kommer till klostret, och erhåller åsnan. Derefter
»Han böd god natt och reste wäg sin
Der hördes då strax en underlig ting
Den Åsnan begynte at snacka.»
Åsnan förtäljer nu huruledes prinsen skall finna »Arabie Land» och dess underbara slott. När Artus kommit dit
»Han såg der et Bröd på Bordet låg,
En Flaska Win derhos månd stå,
Som aldrig kunde förswinna.
Der låg et Swärd utdragit på Bord,
Derhos war skrifwit Drottningens ord,
Hundrade tusend man kunde det twinga,
Det bröd förwarten uti Taskan sin,
Och dertil den sköna flaskan med Win,
Swärdet så wille han svinga:
Han gick fram bättre i en annan Sal,
Fogel Phönix af Bordet han ock bortstal,
I hjertat tröst månde fatta:
Han gick til sängen som Drottningen låg,
Hennes Drottnings ära han månde ock få,
Det han rätt lustigt månd skatta.»
Under hemfärden bortlånar prinsen sitt Bröd i Marocco, och straxt stillas landets »hunger och nöd.» Han lemnar likaledes sin Vin-flaska i Spanien, hvarest vin-bergen åter blefvo »fruktsamlige», och sitt Svärd i Frankrike, så att Kejsarens fiender blefvo jagade ur landet. Slutligen träffar han sina bröder i Orleans; men de röfva ifrån honom hans skatter, och fara hem att bota sin fader. Artus kommer så till England, förklädd till tjenare, och antages som stall-dräng på kungs-gården.
När det lidit några år, begifver sig drottningen på resan med sin lilla son. Under vägen återtager hon sina kostbarheter ifrån Marocco, Spanien och Frankrike, och kommer så med en stor krigsmakt till England. Der bredde hon sammet öfver vägen, och ingen af konungens äldre söner tordes gå deruppå. Men Attus
»När utan för Staden kommen war han.
Han gick långs åt det röda skarlakan.»
Prinsen blir nu igenkänd, och firar sitt bröllopp med drottningen. Sagan slutar:
»Kongen lät dräpa de Söner så snart,
För de hade ljugit på Atti så hårdt,
Här wid sig Drottningen glädde.
Så böd Hon Kongen Hans Fader god natt,
Länge at lefva, ty jag hafwer fått,
Min Käraste som mig skal leda.»
10.
Flickan, som kunde spinna guld utaf Ler och Lång-Halm.
Ifrån Upland.
Denna saga har troligtvis utbildat sig ifrån en sägen. Den förekommer hos nedanstånde folk:
1. Hos Tyskarne: — A. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 55, ss. 328-331, »Rumpelstilzchen» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 91-95, »Tretum-hög»]. (Jmf. anf. bok Th. III, ss. 97-99). — B. En likartad berättelse meddelas såsom folk-sägen, uti H. Harrys’ Sagen, Märchen und Legenden Niedersachsens, 1:ste Lief. Celle 1840, ss. 16-19, »Zwerge in den Schweckhäuserbergen.»
2. Hos Irländarne: — Sagan omtalas af Taylor, i hans Gammer Grethel, or German Fairy Tales and Popular Stories, London 1839, s. 333.
3. Hos Italienarne: — Se en gammal, något omarbetad Saga, benämnd »Rosanie», öfversatt på Danska, och första gången utgifven i Köpenhamn 1708. (Jfr. Nyerup, Morskabslæsning i Danmark og Norge, ss. 173-4).
4. Hos Fransmännen: — Se en del af Sagan »Ricdin-Ricdon», i Tour tenebreuse et les jours lumineux, Contes Anglois tirez d’une ancienne chronique composée par Richard surnommé Coeur de Lion, Roy d’Angleterre. Amsterdam 1708.
Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Flickan var både god och beskedlig, och dertill öfvermåttan vacker; men hon var så lat, att hon nödigt ville lägga sin hand vid arbete. Häröfver bar gumman stort bekymmer, och försökte både likt och olikt för att rätta sin dotters fel. Men ingenting halp. Då visste käringen sig ingen bättre råd, än att sätta flickan att spinna uppå stugu-taket, på det hela verlden måtte se och förnimma hennes lättja. Men det var ändå lika när; flickan förblef en odåga som tillförene.
En dag skulle konunga-sonen fara på jagt, och red så förbi stugan, hvarest gumman bodde med sin dotter. När han nu fick se den vackra spinnerskan uppå stugu-taket, stadnade han och sporde, hvi hon satt och spann på ett sådant ställe. Gumman genmälte: »jo, hon sitter der, på det hela verlden må se huru snäll hon är. Hon är så snäll, att hon kan spinna guld utaf ler och långhalm.» Vid detta tal blef prinsen mycket förundrad, ty han förstod icke att gumman syftade på sin dotters lättja. Han tog derföre till orda: »om det är sannt som J sägen, att flickan kan spinna guld utaf ler och långhalm, skall hon icke längre sitta här, utan följa mig till min gård och blifva min drottning.» Gummans dotter fick nu stiga ned ifrån taket, och for med prinsen till kungs-gården. Der sattes hon i jungfru-stugan, och erhöll ett ämbar lera och en kärfve halm, på det man måtte utröna, om hon eljest var så slöjd-snäll, som hennes moder hade berättat.
Den stackars flickan blef härvid rätt illa till mods, ty hon visste väl att hon icke kunde spinna lin, ännu mindre spinna guld. Hon satte sig så i jungfru-stugan, stödde hand under kind, och grät bitterligen. Vid hon nu satt som bäst, öppnades dörren, och der kom in en liten, liten man, som var mycket stygg och vanskaplig till utseende. Gubben helsade vänligt, och frågade hvi jungfrun satt så ensam och bedröfvad. »Jo», svarade flickan, »jag må väl vara sorgsen. Konunga-sonen har befallt mig spinna guld af ler och lång-halm, och om jag inte det har gjort innan dager blir ljus, gäller det mitt unga lif.» Då tog den lille mannen till orda: »fagra jungfru! gråt inte, ty jag vill hjelpa dig. Här är ett par handskar, när du tager dem uppå, kan du spinna guld. Men i morgon natt kommer jag tillbaka; om du icke till dess utfunnit mitt namn, skall du följa mig hem och bli min käresta.» Såsom nu flickan icke visste sin lefvandes råd, samtyckte hon till gubbens vilkor. Derefter gick dvergen sina färde. Men jungfrun satte sig och spann, och när dager var ljus hade hon spunnit upp all halmen och leran, och den var blifven till det fagraste gull, som någon man ville skåda.
Nu blef en stor glädje öfver hela kungs-gården, att konunga-sonen hade fått en brud, som var så snäll och tillika så fager. Men den unga flickan gjorde intet annat än bara grät, och ju längre det led, desto mera grät hon; ty hon tänkte på den fule dvergen, som skulle komma och taga henne. När det så led emot aftonen, kom konunga-sonen hem ifrån jagten, och gick att samtala med sin käresta. Vid han nu märkte hennes sorg, sökte han trösta henne på allt sätt och vis, och sade att han skulle förtälja ett roligt äfventyr, om hon allenast ville blifva glad igen. Flickan bad honom berätta. Då sade prinsen: »när jag i dag vankade om i skogen, fick jag se en sällsam ting. Jag såg en gubbe, som var så liten, så liten. Han sprang af och an omkring en enebuske, och sjöng en underlig visa.» ’Hvad sjöng han?’ sporde flickan nyfiken, ty hon förstod att konunga-sonen hade mött dvergen. »Jo», sade prinsen, »han sjöng så här:
I dag skall jag maltet mala,
I morgon skall mitt bröllopp vara.
Och jungfrun sitter i buren och gråter;
Hon vet inte hvad jag heter.
Jag heter Titteli Ture.
Jag heter Titteli Ture.»
Då blef flickan så glad, så glad, och bad prinsen åter förtälja hvad dvergen hade sagt. Konunga-sonen upprepade nu den underliga visan än en gång, och jungfrun lade gubbens namn noga på minnet. Derefter samtalade hon kärligt med sin fästeman, och prinsen kunde icke fyllest rosa sin unga bruds fägring och förstånd. Men han undrade mycket, hvi hon blifvit så glad, likasom ingen visste besked hvad förut varit orsaken till hennes bittra sorg.
När det så led fram på natten, och flickan blef ensam i sin jungfru-bur, öppnades dörren, och den fule dvergen trädde åter in. Då sprang jungfrun upp och sade: »här har du dina handskar, Titteli Ture! Titteli Ture!» Men vid gubben hörde sitt namn, blef han högeligen vred, och for bort genom luften, så han tog hela taket med sig.
Nu log den fagra jungfrun under skinn, och var mycket glad. Derefter lade hon sig att sofva, och sof tills solen sken. Men andra dagen stod hennes bröllopp med den unge konunga-sonen, och sedan hörde hon aldrig mera talas om Titteli Ture.
11.
De Tre Stor-Gummorna.
Ifrån Upland.
Följande utländska afarter till denna saga äro oss bekanta:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Deel I, N:o 13, ss. 69-74, »De tre Mostre.»
2. Hos Tyskarne: — A. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 14, ss. 87-90, »Die drei Spinnerinnen» [öfvers. på Svenska uti Tolf underbara Sagor, Stockholm 1842, N:o 8, ss. 31-35, »De tre spinnerskorna»; samt i Lek-kamraten för år 1842, ss. 162-186]. (Jfr. samma bok, Th. III, ss. 25-26). — B. Se Büsching, Wöchentliche Nachrichten für Freunde der Geschichte etc. des Mittelalters, Bd. I, Breslau 1816, ss. 355-360, »Die fleissigen Spinnerinnen.»
3. Hos Skottarne: — Se Chambers, Popular Rhymes, Fireside Stories, and Amusements of Scotland, Edinburgh 1842, ss. 54-55, »Whippety Stourie.»
4. Hos Italienarne: — Se Basile, Il Pentamerone, IV, N:o 4, »Le sette Cotenelle.»
5. Hos Fransmännen: — Se första hälften af Madem. L’Heritier’s Saga, »Ricdin-Ricdon.»
Det var en gång en konunga-son och en konunga-dotter, som mycket älskade hvarandra. Den unga prinsessan var blid och fager och af alla väl omtalad; men hennes hug lekte mer till lust och lek, än till handa-slöjd och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och hon sade att hon icke ville hafva någon son-hustru, hvilken icke var lika snäll som hon sjelf hade varit i sin ungdom. Drottningen lade sig derföre på allt sätt och vis emot prinsens giftermål.
När nu drottningen icke ville taga sitt ord tillbaka, gick konunga sonen inför sin moder, och sade att man väl kunde sätta hans fästmö på prof, om hon tilläfventyrs var lika slöjdsnäll som drottningen sjelf. Detta tycktes alla vara en djerf begäran; ty prinsens moder var en drifvande qvinna, som spann, och sömmade, och väfde, både natt och dag, så ingen visste hennes like. Slutet blef likväl, att prinsen fick sin vilja fram. Den fagra prinsessan skickades nu till jungfru-stugan, och drottningen sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan dager blef ljus, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få konunga-sonen till gemål.
Sedan prinsessan blifvit lemnad åt sig sjelf, vardt hon illa till mods, ty hon visste väl, att hon icke kunde spinna drottningens lin, och ville dock inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre omkring i rummet, och bara grät, ideligen grät. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en liten, liten gumma, af sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthäfvor. Den lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att hvem som såg det måste undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så sorgsen i qväll?» Prinsessan svarade: ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det i morgon, när dagen blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen kär.’ Gumman tog till orda: »var tröst, sköna jungfru! är det intet annat, så kan jag hjelpa er. Men då skolen J uppfylla en bön, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef prinsessan öfvermåttan glad, och frågade efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter Storfota-mor. Och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte varit på något bröllopp, alltsedan drottningen er svärmor stod brud.» Konunga-dottern samtyckte gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men prinsessan lade sig att sofva, ehuru det icke kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.
Arla om morgonen innan dagen grydde, öppnades dörren, och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, och räckte henne en knippa garn; men garnet var hvitt som en snö och grannt som en spindel-väf. Käringen sade: »ser du, så här vackert garn har jag inte spunnit ända sen jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längese’n i verlden.» Så taladt försvann den lilla qvinnan, och prinsessan sof en ljuflig blund. Men det hade inte töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drottningen, som stod framför sängen, och sporde om linet var färdig-spunnet. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte henne garnet. Drottningen måste så gifva sig till freds för den gången; men prinsessan kunde väl skönja och märka, att det icke skedde af godt hjerta.
När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta konunga-dottern ett annat prof före. Hon skickade så garnet till jungfru-stugan, tillika med ränn-träd och annan redskap, och befallte prinsessan väfva det till en väf. Men väfven borde vara färdig innan sol rann upp, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få den unge konunga-sonen.
Sedan prinsessan kommit för sig sjelf, blef hon åter mycket illa till mods, ty hon visste, att hon icke kunde väfva drottningens garn, och likväl ville hon inte mista konunga-sonen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket liten gumma, af sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthäfvor. Den lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att hvar man som såg det måste undra deröfver. Hon helsade »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig väfva allt detta garnet till en väf. Men om jag inte har gjort det i morgon, när dager blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen kär.’ Qvinnan tog till orda: »var tröst sköna jungfru! är det inte annat, så vill jag hjelpa eder. Men då skolen J bifalla ett vilkor, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef den unga prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter Storgumpa-mor, och vill inte ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllopp. Jag har inte varit med på något bröllopp, sedan drottningen eder svärmor stod brud.» Konunga-dottern biföll gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men konunga-dottern lade sig att sofva, ehuru det inte kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.
Arla om morgonen, innan det bräckte för dagen, öppnades dörren, och den lilla qvinnan trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, och räckte henne en väf; men väfven var hvit som en snö och tät som ett skinn, så att ingen sett dess like. Gumman sade: »ser du, så här jemna stader har jag inte väft, alltse’n jag väfde åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längese’n i verlden.» Derefter försvann qvinnan, och prinsessan sof en liten ljuflig blund. Men det hade inte töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drottningen, som stod vid hennes säng, och sporde om väfven var färdig. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte fram den fagra väfnaden. Drottningen måste så gifva sig tillfreds för andra gången; men prinsessan kunde både se och märka, att hon icke gjorde det af god vilja.
Konunga-dottern tänkte nu att hon skulle slippa vidare prof. Men drottningen var af en annan mening, ty efter en stund lät hon skicka väfven ned till jungfru-stugan, och sade att prinsessan skulle sömma den till skjortor åt sin fästeman. Skjortorna borde vara färdiga innan sol gick upp, eljest skulle jungfrun aldrig hoppas få konunga-sonen till gemål.
När prinsessan åter blifvit ensam, vardt hon illa till mods, ty hon visste väl att hon icke kunde sömma drottningens väf, och ville dock inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre omkring i rummet, och fällde sina modiga tårar. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket liten gumma, af underligt utseende och med ännu underligare later. Den lilla gumman hade en ofantligt stor tumme, så att hvar man som såg den måste undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarför är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig sömma denna väf till skjortor åt konunga-sonen. Men om jag inte har gjort det tills i morgon när sol går upp, mister jag min fästeman, som håller mig så hjerteligen kär.’ Då tog qvinnan till orda: »var tröst sköna jungfru! är det inte annat, så kan jag hjelpa eder. Men då skolen J bifalla ett vilkor, som jag nu skall nämna.» Vid detta tal blef prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter gummans åstundan. ’Jo’, sade qvinnan, ’jag heter Stortumma-mor, och jag vill inte ha någon annan lön, än att jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte varit med på något bröllopp, alltsedan drottningen eder svärmor stod brud.’ Konunga-dottern samtyckte gerna till detta vilkor, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men prinsessan lade sig att sofva, och sof så hårdt, att hon inte drömde om sin fästeman en gång.
Arla om morgonen innan sol rann upp, öppnades dörren, och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, väckte henne, och gaf henne några skjortor; men skjortorna voro sömmade och stickade med konst, så att man aldrig sett maken. Gumman sade: »ser du, så väl som detta har jag inte sömmat, alltse’n jag sömmade åt drottningen, när hon skulle stå brud. Men det var längesedan i verlden.» Med dessa ord försvann den lilla qvinnan, ty drottningen stod just i dörren, och sporde om skjortorna voro färdiga. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte fram den vackra sömnaden. Då blef drottningen så förbittrad, att det gnistrade ur ögonen på henne. Hon sade: »ja, så tag honom då! Jag kunde väl aldrig tänka att du var så snäll som du är.» Dermed gick hon sina färde, och smällde igen dörren så det sang i låset.
Konunga-sonen och konunga-dottern skulle nu få hvarandra såsom drottningen hade lofvat, och der reddes till bröllopp. Men prinsessan var inte synnerligen glad åt sin brölloppsdag, ty hon hugsade hvad underliga gäster der skulle komma. Det led så tiden fram, och brölloppet stod med lust och glädje efter gammal sedvänja; men inga gummor syntes till, huru bruden ock månde se sig omkring. Sent omsider, när gästerna skulle gå till bords, blef konunga-dottern varse de tre små qvinnorna, der de sutto i ett hörn af bröllopps-salen, vid ett bord för sig sjelfva. Då steg konungen upp, och sporde hvad detta var för gäster, som han inte hade sett tillförene. Den äldsta af de tre gummorna genmälte: »jag heter Storfota-mor, och jag har så stora fötter, derföre att jag fått spinna så mycket i min dag.» ’Ja så’, sade konungen, ’då skall min sonhustru aldrig spinna mer.’ Han vände sig derefter till den andra qvinnan, och sporde hvad orsaken månde vara till hennes underliga utseende. Gumman svarade: »jag heter Storgumpa-mor, och jag har så stor en bakdel, derföre att jag fått väfva så mycket i min dag.» ’Ja så’, sade konungen, ’då skall min sonhustru också aldrig väfva mer.’ Han vände sig derefter till den tredje gumman, och frågade efter hennes namn. Då reste sig Stortumma-mor, och sade att hon fått så stor en tumme, emedan hon sömmat så mycket i sin dag. ’Ja så’, sade konungen, ’då skall min son-hustru också aldrig sömma mer.’ Och dervid blef det. Den väna konunga-dottern fick prinsen, och slapp ändock att både spinna och väfva och sömma i alla sina dagar.
När brölloppet var till ända drogo Stor-gummorna sina färde, och ingen såg hvart de togo vägen, likasom ingen visste hvarifrån de kommit. Men prinsen lefde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drifvande som den stränga drottningen.
Anmärkning.
En annan öfverlemning ifrån Upland, förtäljer sagan på följande sätt:
Det var en gång en gumma, som födde sig med spånad; men hon spann så väl, att aldrig någon kunde se ett grannare garn än hennes. Det hände sig en dag, att gumman skickade sin dotter till byn med en knippa garn. När flickan kom på väg, mötte hon en förnäm herre, som frågade om hon sjelf spunnit det fina garnet. Flickan jakade härtill. Då sade herremannen: »om det är sannt som du säger, att du kan spinna så fint ett garn, skall du följa mig hem till min gård och blifva min hustru. Men om du talat osanning, skall du lida straff för din falskhet.» Flickan följde nu med till herregården, och der reddes till bröllopp.
När det led emot dagen, som var utsatt för brölloppet, blef bruden mycket sorgsen, för hon visste väl, att hon inte var så snäll som hon tillsagt. Vid hon nu satt i sin kammare och grät, öppnades dörren, och der kom in en liten, liten gumma af underligt utseende. Den lilla gumman sporde hvad orsaken månde vara till hennes bittra sorg, och jungfrun omtalade allt såsom det tilldragit sig. Då sade qvinnan: »om du vill lofva att aldrig ljuga mer, skall jag väl hjelpa dig för denna gången.» Vid detta tal blef flickan åter glad, och lofvade att aldrig mer fara med flärd och falskhet. Gumman sade: »när bröllopps-dagen kommer, skall du duka åt mig vid ett serskildt bord. Der bredvid skall du sätta tvänne stolar, och bordet skall ställas i förstugan, hvarest allt folket går fram.» Flickan samtyckte gerna härtill, och så skiljdes de ifrån hvarandra.
När nu bröllopps-dagen kom och gästabudet var redo, steg den unga bruden upp, gick ut i förstugan, och dukade ett litet bord; men vid bordet ställde hon tvänne stolar, såsom gumman hade begärt. Herremannen frågade hvad allt detta månde betyda; men bruden svarade, att det var i fall der kom någon fattig och besökte dem. Det led så fram på qvällen, och gästerna skulle fara hem. Då gick brudgummen ut, och såg hvarest en gammal gumma satt i förstugan; men hon var så bred öfver bakdelen, att hon tog upp begge stolarne, och hennes tummar voro stora som hela den öfriga handen. Vid denna syn blef han mycket förundrad, och sporde huru käringen fått så sällsamt utseende. »Jo», sade gumman, »låt din unga brud sitta och spinna i lika många år som jag har spunnit, så blir hon likadan.» Nu blef brudgummen förskräckt, och sade: »om så är, skall hon visst aldrig spinna en enda tråd i all sin dag.»
Den unga bruden slapp så visa prof på sin spånad, — och sedan gick henne allting väl i händer.
12.
Slottet, som stod på Guld-stolpar.
Ifrån Westmanland.
Af denna Saga hafva vi anträffat följande utländska uppteckningar.
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Del. I, ss. 180-187, »Herrepeer.»
2. Hos Danskarne: — Ett brottstycke af Sagan, innehållande prinsessans prof, förekommer hos Andersen, Eventyr fortalte for Börn, Kjøbenhavn 1842, 2:det Opl. 1:ste Hefte, ss. 42-44, »Prindsessen paa Aerten» [öfvers. på Svenska uti Lekkamraten för år 1842, ss. 87-89, »Prinsessan på ärtan»].
3. Hos Tyskarne: — Ett dylikt brottstycke meddelas hos Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 182, ss. 433-435, »Die Erbsenprobe.»
4. Hos Italienarne. — A. Se Straparola, Notti piacevoli, XI, 1. — B. Se Basile, Il Pentamerone, II, 4, »Gagliuso.»
5. Hos Fransmännen: — Se Perrault, Contes du Temps Passé, Paris 1697, N:o 5, »Le maitre Chat, ou le Chat Botté» [öfvers. på Svenska, såsom skillings-saga, Fahlun 1786, »Mäster-katten eller Katten i Stöflar», och sedan i mångfaldiga upplagor ifrån olika tryckerier. En ny bearbetad öfversättning förekommer i Lekkamraten för år 1842, ss. 89-96, »Mästerkatten i Stöflarna].»
Det var en gång en torpare med sin gumma som bodde långt, långt bort i skogen. Han åtte två barn, en pojke och en flicka. Eljest var han mycket fattig, ty en ko och en katt utgjorde hela hans rikedom.
Torparen och hans hustru lefde i beständigt kif med hvarandra, och man kunde vara viss derpå, att om gubben ville ett, ville käringen alltid ett annat. Det hände sig så en dag, att gumman hade kokat gröt till qvälls-mål. När gröten var redo och hvar en hade erhållit sin lott, ville gubben på sistone skrapa grytan. Men käringen satte sig ifrigt deremot, och mente tro på, att hon och ingen annan hade skrap-rätten. De kommo nu i en häftig träta, och ingendera ville vika för den andra. Slutet blef, att gumman fattade grytan och gryt-slefven och sprang sina färde; men torparen grep till vispen och sprang efter. Sedan bar det af öfver skog och fjäll, gumman före och gubben efter; men sagan förmäler inte hvem det var som fick skrapa grytan.
När det lidit någon tid bortåt och föräldrarne icke hördes af, hade barnen ingen annan råd än att gifva sig ut i verlden och söka lyckan hvar på sitt håll. De kommo så om sams, att skifta boet och taga hvar sin arfvedel. Men som det plägar hända var arf-skiftet en mäkta svår sak, ty ingenting fanns att dela utom en ko och en katt, och begge barnen ville ega kon. Vid syskonen rådslogo härom som alldramest, gick katten bort till den unga torpare-dottern, tedde sig mycket inställsam, strök sig mot hennes knä, och jamade: »tag mig! tag mig!» Såsom nu pojken icke ville afstå kon, lät flickan sin sak falla och nöjde sig med katten. Syskonen skiljdes derefter ifrån hvarandra. Pojken tog kon och drog åt sitt håll. Men flickan och hennes katt vandrade stigen fram genom skogen, och intet är mig sagdt om deras färd, förrän de kommo till en stor och präktig kungsgård, som låg der bortan före.
Vid de begge resenärerna nalkades intill den fagra kungsgården, begynte katten samtala med sin matmoder, och sade: »om du nu vill lyda mitt råd, skall det bringa dig lycka.» Flickan satte en stor lit till sin ledsagares klokhet, och lofvade derföre göra efter hans begäran. Då sade katten, att hon skulle taga af sina gamla kläder och stiga upp i ett högt träd, men han ville gå fram till kungs-gården, och säga att der var en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af stigmän och rånad på både gods och kläder. Torpare-flickan gjorde som sagdt var; hon klädde af sina gamla paltor och steg upp i trädet. Derefter lopp katten sina färde; men tärnan bidade med stor räddhåga, huru hans rådslag månde lyckas.
När konungen, som rådde öfver landet, fick veta att en främmande prinsessa lidit sådan nöd och öfvervåld, gjordes honom stor harm, och han skickade sina tjenare att bjuda henne till gäst. Den unga mön blef nu rikeligen försedd med kläder och hvad annat hon behöfde, och följde derefter med konungens sändebud. När hon så kom till kungs-gården, blefvo alla intagna af hennes fägring och höfiska skick; och konunga-sonen hyllade henne aldra mest, så att han icke ville lefva i verlden utan henne. Men drottningen anade oråd, och frågade hvarest den väna prinsessan hade sin kungs-gård. Flickan svarade som katten hade lärt henne: »jag bor långt, långt bort härifrån, på ett slott som heter Kattenborg.»
Den gamla drottningen var ändock icke tillfreds, utan satte sig i sinnet att utforska om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter eller icke. I sådan akt gick hon om aftonen till gäst-stugan, bäddade torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, men lade hemligen en böna under lakanet; »ty», tänkte hon, »är det en prinsessa, lärer hon icke undgå att märka det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor heders-bevisning. Men katten märkte drottningens list, och nyrnade sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen, kom den gamla drottningen in, och sporde huru hennes gäst hade sofvit om natten. Flickan svarade som katten hade lärt henne: »åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket trött af min vandring. Men det kändes dock som jag haft ett stort berg under mig. Nog sof jag bättre i min säng på Kattenborg.» Drottningen tänkte nu att jungfrun måtte vara mycket förnämt uppfödd, men rådslog med sig sjelf, att ännu en gång pröfva sanningen af hennes utsago.
Andra qvällen gick drottningen åter till gäst-kammaren, bäddade torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade några ärter under den första bolstren; »ty», tänkte hon, »om det verkligen är en konunga-dotter, såsom hon säger, lärer hon icke undgå att märka det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor heders-bevisning. Men katten hade märkt drottningens påfund, och nyrnade sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen, kom drottningen in och tillsporde sin gäst, huru hon sofvit om natten. Flickan svarade som katten hade lärt henne: »åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket trött; men det kändes som jag haft stora stenar inunder mig. Nog sof jag bättre i min säng på Kattenborg.» Den gamla drottningen tyckte nu att jungfrun hade väl genomgått sitt prof. Men hon ville dock icke låta sina misstankar fara, utan satte sig i sinnet att ännu en gång söka utforska om den främmande jungfrun var så förnäm, som hon sjelf sade.
När nu den tredje aftonen kom, gick drottningen åter till gäst-stugan, bäddade torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade ett halmstrå under den andra bolstern; »ty», tänkte hon, »om det är en konunga-dotter, lärer hon icke undgå att märka det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor heders-bevisning. Men katten märkte drottningens list, och varskodde sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen, kom drottningen in och tillsporde sin gäst, huru hon sofvit om natten. Flickan svarade, såsom katten hade lärt henne: »åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket trött; men det kändes som jag haft ett stort träd inunder mig. Nog passade man mig bättre, när jag låg i min säng på Kattenborg.» Drottningen kunde nu väl märka, att hon på det sättet aldrig skulle utleta sanningen, och beslöt derföre vara på sin vakt, huru den främmande jungfrun betedde sig i allting annat.
Dagen derefter skickade drottningen till sin gäst en fager kjortel, som var stickad med silke och hade ett långt, långt släp, såsom det brukas af förnäma qvinnor. Torpare-flickan tackade för den goda gåfvan, och tänkte intet vidare derom; men katten var tillstädes, och nyrnade sin matmoder, att den gamla drottningen å nyo ville försöka henne. När det så lidit en stund, frågade drottningen om icke prinsessan ville följa henne på en lust-vandring. Torpare-flickan samtyckte till denna begäran, och de gingo å stad. Vid de nu kommo ut i trädgården voro hof-tärnorna mycket rädda att smutsa sina kjortel-fållar, ty det hade regnat om natten; men den främmande jungfrun vandrade sin väg, utan att bry sig om att hennes långa klädning släpade på marken. Då sade drottningen: »kära prinsessa! akten eder kjortel.» Torpare-dottern svarade stolt: »åh, här måtte väl finnas flera klädningar än just denna. Mycket bättre hade jag, när jag var i mitt slott på Kattenborg.» Nu kunde den gamla drottningen icke tänka annat än jungfrun var van att bära silkesömmade kläder, och dömde häraf, att hon måtte vara en konungs dotter. Drottningen lade derföre intet vidare hinder emot sin sons frieri, och torpare-dottern gaf omsider äfven sitt ja och samtycke.
Det hände sig en gång, att prinsen och hans käresta sutto och talades vid. Då tittade jungfrun genom vindögat, och fick se hvarest hennes föräldrar kommo löpande utur skogen, käringen före med grytan och gubben efter med slefven. Då kunde flickan icke hålla sig, utan brast i ett högt löje. Prinsen sporde hvi hon log så hjertligt, och jungfrun svarade som katten hade lärt henne: »jo, jag kan icke annat än le, när jag tänker att edert slott står på sten-stolpar, men mitt slott står på guld-stolpar.» När prinsen hörde detta blef han mycket förundrad, och sade: »alltid står din håg till det sköna Kattenborg, och lärer du der hafva allting bättre och rikare än här hos oss. Vi vilja fara bort och se din fagra kungs-gård, vore ock vägen aldrig så lång.» Vid detta tal blef torpare-dottern så till mods, att hon kunnat sjunka ned i jorden; ty hon visste väl att hon icke hade någon gård, mycket mindre något slott. Men saken stod inte att hjelpa; hon lät derföre icke märka sig, utan sade, att hon ville eftersinna på hvilken dag de bäst kunde ställa sin resa.
När nu jungfrun kom för sig sjelf, gaf hon fritt lopp åt sin bedröfvelse, och grät bitterligen; ty hon tänkte på all den skymf som skulle drabba henne, att hon farit med flärd och falskhet. Vid hon så satt och grät kom den visa katten in, strök sig mot hennes knä, och sporde hvi hon var så sorgmodig. Torpare-dottern svarade: »jag må väl vara sorgsen. Konunga-sonen har sagt att vi skola fara till Kattenborg, och nu lärer jag dyrt få umgälla att jag lydt dina råd.» Men katten bad henne vara vid godt mod, han ville så laga, att allt lyktades bättre än hon kunde tänka. Tillika undervisade han sin matmoder, att de borde gifva sig å stad ju förr desto hellre. Emedan jungfrun nu sett så många prof på kattens klokhet, samtyckte hon till hans begäran; men denna gången var det med tungt sinne, ty hon kunde icke annat tro än att deras färd skulle få en slät utgång.
Tidigt om morgonen lät konunga-sonen tillrusta karmar och köresvenner, och allt annat som tarfvades för den långa resan till Kattenborg. Derefter satte sig tåget i rörelse. Prinsen och hans fästemö åkte främst i en förgyllande karm, många riddare och svenner ledsagade dem, och katten sprang förut att visa vägen, såsom han sjelf begärt. När de så hade färdats en stund, fick katten se hvarest några vallare gingo i marken och vaktade en stor flock af de aldra fagraste getter. Då gick han fram till vallare-männen, helsade höfviskt, och sade: »god dag, vallare! när konunga-sonen far förbi och frågar hvem som rår om de sköna getterna, skolen J svara att de höra till den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta, men gören J det icke, vill jag rifva eder sönder och samman.» När herdarne hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade göra efter kattens begäran. Han lopp derefter sina färde. Men när det lidit en stund, kom konunga-sonen farande vägen fram med allt sitt följe. Vid han nu fick se de vackra getterna som betade i marken, höll han med sin karm, och tillsporde vallare-männen, hvem det var som rådde om den sköna hjorden. Geta-herdarne svarade som katten hade lärt dem: »getterna höra till den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen mycket förundrad, och tänkte att hans fästmö månde vara en båld prinsessa; men torpare-flickan vardt glad i hugen, och tyckte att hon icke varit den som tappade på bytet, när hon skiftade arf med sin broder.
De färdades nu vägen fram, och katten lopp förut som han var van. När de så hade farit en stund, kommo de till en hop folk, som bergade hö på en fager äng. Då gick katten fram, helsade höfviskt, och sade: »god dag, godt folk! När konunga-sonen far förbi och spörjer hvem som rår om den sköna ängen, skolen J svara, att den tillhör prinsessan på Kattenborg, som åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta; men om J icke gören som jag sagt, skall jag rifva eder i mång tusende flingor.» När männen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade säga som katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men när det lidit en stund, kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid han nu fick se de bördiga ängarne och det myckna folket, lät han hålla med sin karm, och sporde hvem det var som rådde öfver landet. Männen svarade som katten hade lärt dem: »ängen tillhör den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen ännu mera förundrad, och tänkte att hans brud månde vara öfvermåttan rik, som rådde öfver så fagra slåtter-ängar.
De färdades nu framåt, och katten lopp i förväg, som hans sed var. När de så hade farit en stund, kommo de till ett mäkta stort åkerfält; men på åkern hvimlade af män och qvinnor, som höllo på att skära säd. Då gick katten fram till skörde-folket, helsade och sade: »god dag, mina vänner! lycka till godt arbete. Om en stund kommer konunga-sonen farande här förbi, och frågar hvem som rår om de stora sädesfälten. Då skolen J svara, att de tillhöra prinsessan på Kattenborg, som åker vid prinsens sida. Om J det sägen skolen J blifva väl lönta; men om J gören emot mitt ord, vill jag rifva eder så små, som löf ligga på mark om höstetid.» När skördemännen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade säga som katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men efter någon stund kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid han nu såg de stora fälten, höll han stilla med sin karm, och sporde hvem det var som rådde öfver de sköna åkerlanden. Skörde-männen svarade som katten hade lärt dem: »sädes-fälten tillhöra den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen öfvermåttan glad; men torpare-dottern visste icke rätt, hvad hon skulle tänka om allt som vederfarits dem på resan.
Det var nu serla om aftonen, och prinsen stadnade med sitt följe för att rasta öfver natten. Men katten rastade inte, utan lopp ideligen fram, intill dess han såg en fager borg, som var uppbygd med torn och tinnar, och stod uppå gyllene stolpar. Den präktiga borgen tillhörde en grym jätte, som rådde öfver hela ängden; men jätten var inte hemma. Katten gick så in genom borga-dörren, och förbytte sig till en stor limpa. Derefter satte han sig i nyckelhålet, och bidade att jätten skulle komma hem igen.
Arla om morgonen innan dagen grydde, kom den stygge jätten lunkande utur skogen, men han var så stor och tung, att hela jorden rystades under honom, när han gick. Vid han nu kom till borga-dörren, kunde han icke öppna, för den stora limpan som satt i nyckelhålet. Då blef han mäkta vred, och ropade: »läs upp! läs upp!» Katten genmälte: ’vänta bara en liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig’ —
»Läs upp! Läs upp!» skrek jätten åter; men katten svarade som förut: ’vänta bara en liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig’ —
»Läs upp! Läs upp!» skriade jätten förbittrad; men katten fortsatte ånyo: ’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig’ —
Nu blef jätten förgrymmad, och skrek så att hela borgen skakades: »läs upp! läs upp!» men katten lät sig intet bekomma, utan svarade som förut: ’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:
Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig;
så gräddade de mig, så de kunde grädda ihjel mig’ —
Då blef jätten ängslig, och bad så vackert, så vackert: »läs upp! läs upp!» men det halp inte; limpan satt qvar i nyckelhålet som tillförene. I detsamma ropade katten: »Se bara sådan fager jungfru rider upp på himmelen!» Vid nu trollet vände sig om, rann solen upp öfver skogen. Men när jätten fick se solen, föll han baklänges och sprack, och fick så sin bane.
Limpan förbyttes nu åter till en katt, och han skyndade att ställa allt i ordning för sina gäster. När det så lidit någon stund, kom konunga-sonen farandes med sin unga brud och allt deras följe. Katten var till mötes; och bad dem vara välkomna till Kattenborg. De blefvo nu undfägnade på det aldra yppersta, och der fattades hvarken mat eller dryck eller annan kostelig välplägnad. Men det fagra slottet var uppfyldt med guld, silfver och allehanda dyrgripar, så ingen man har sett dess like hvarken förr eller sedan.
Kort derefter stod prinsens bröllopp med den fagra, unga mön, och alla, som sågo hennes rikedom, tyckte att hon haft fullgodt skäl när hon sade: »annorlunda hade jag i mitt slott på Kattenborg.» Konunga-sonen och torpare-dottern lefde nu lyckliga i många, många år; men icke har jag hört huru det gick med katten, fastän man väl kan gissa att han ej led någon nöd. Och så var jag inte med längre.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Upland förtäljer, att när jätten kom hem om natten och fann borg-porten stängd, ropade han: »Det susar och brusar i mitt slott;
Släpp mig in!»
Katten svarade: ’icke får du komma in, förr än du vet huru mycket ondt jag har lidit.
Först malde de mig,
se’n sådde de mig’ —
Jätten ropade åter: »Det susar och brusar i mitt slott;
Släpp mig in!»
Men katten genmälte som förut: ’icke får du slippa in, förrän du vet hvad ondt jag har lidit.
Först malde de mig,
se’n sådde de mig,
så växte jag upp,
så skuro de af mig,
så tröska’ de mig,
så baka’ de bröd af mig,
och så åto de upp mig.’
Vid nu jätten skulle titta om limpan verkligen blifvit uppäten, rusade katten fram på tinnarne af borg-muren, och röt till så grymt, att jätten af räddhåga föll baklänges och sprack.
2. En annan uppteckning ifrån Upland låter torpare-dottern ledsagas af en hund, icke af en katt. När hon kommer till kungs-gården vill drottningen pröfva henne, och lägger första natten ett äpple, andra natten en nöt, och tredje natten en ärta under silkes-bolstern. Men flickan genomgår de tre profven, och blir slutligen gift med konunga-sonen.
3. En öfverlemning ifrån Westergötland skiljer sig vid slutet ifrån de föregående uppteckningarne. Berättelsen lyder som följer:
Det var en gång ett fattigt torpare-folk, som inte egde någonting i hela verlden utom en ko och en hund. De lefde således i stort armod, och som det plägar hända, när nöden gick in, gick äfven kärleken ut.
En dag yppades ett häftigt kif mellan husets hjon; ty käringen hade kokat gröt, men gubben ville hafva välling. När de så hade tvistat en stund och inte kunde förlikas, fattade gumman gröt-grytan och lopp åt skogen; men gubben var inte sen, utan sprang efter så fort han orkade. Torparen och hans hustru lupo nu af alla krafter öfver både berg och backar, och kommo aldrig mer igen, så att barnen till sluts inte visste sig annan råd, än att öfvergifva hemmet och söka lyckan hvar de bäst förmådde.
När de nu skulle skifta sitt arf, tog pojken kon, ty han var äldst; men flickan måste nöja sig med hunden. Derefter drogo syskonen åt hvar sin led. Men hunden het Prisse, och var mycket klok, så att han hade vett framför alla andra hundar. Dertill var han trogen emot sin matmoder och hyllade sig till henne både i lust och nöd, så att hon väl kunde märka, att hon inte fått den sämsta arfve-delen på sin lott.
Efter någon tid kom torpare-dottern och hennes hund till en stor skog; icke långt derifrån var en präktig kungs-gård. Då sade Prisse, att hans matmoder skulle taga af sig sina gamla kläder och stiga upp i ett högt träd, som växte derinvid. Torpare-flickan gjorde som hunden hade sagt. Bäst hon nu satt i trädet kom konungen dragande förbi med sina hökar och hundar; ty han var ute på jagt. När han fick se den fagra flickan, blef han förundrad, och sporde hvem hon var. Tärnan svarade såsom hunden lärt henne, att hon var en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af röfvare och rånad på både gods och kläder. Då blef konungen mycket intagen af hennes skönhet, och förde henne till kungs-gården, hvarest hon undficks med stor ära och heders-bevisning.
Den gamla drottningen, som var konungens moder, satte sig nu i sinnet att pröfva om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter eller icke. Till den ändan lade hon första natten några småstenar under lakanet i torpare-flickans säng, och mente att denna väl skulle märka det, om hon eljest hade blifvit förnämt uppfostrad. När så morgonen kom, gick drottningen in till sin gäst, och sporde, huru hon hade sofvit om natten. Flickan svarade som hunden hade lärt henne, att hon känt liksom hårda berg inunder sig. Andra natten lade drottningen några ärter under lakanet; men det aflopp på samma sätt. Likaledes ock den tredje natten, då drottningen lagt några gryn under bolstren. Hon kunde nu icke tänka annat, än att tärnan verkligen var en konunga-dotter, och undfick henne derföre så väl som det höfdes en förnäm jungfru.
En dag sutto konungen och torpare dottern och samtalade med hvarandra. Vid nu tärnan såg sig ut genom vindögat, fick hon se hvarest hennes föräldrar kommo löpande ur skogen, käringen före och gubben efter; men gumman höll ännu fast grytan. Då kunde flickan icke hejda sig, utan log. Konungen sporde efter orsaken till hennes löje, och jungfrun svarade såsom hunden lärt henne: »jag kan icke annat än le, när jag tänker att eder borg är bygd uppå sten, men mitt slott står uppå guld-stolpar.» Häröfver undrade konungen på det aldra högsta, och sade att de skulle fara till hennes slott, så snart lägligt tillfälle yppade sig.
Någon tid derefter lagade sig konungen i ordning, att följa torpare-dottern hem till hennes borg. De drogo så å stad med mycken fager utrustning; men hunden Prisse lopp förut att visa vägen. När de nu farit en stund, kom hunden fram till några svenner, som vaktade en hop svarta hästar invid vägen. Han sporde: »hvem rår om de sköna hästarne, som J vakten?» Svennerna genmälte: ’de höra till jätten.’ Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att hästarne höra till den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag rifva eder så små som kol.» Svennerna lofvade säga som hunden hade sagt, och Prisse lopp fram, intill dess han kom till några män, som vallade oxar på en grön väg. Här aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med några herdar, som vaktade getter i skogen. När så konungen for förbi, och hörde, att all denna herrlighet tillhörde den unga prinsessan, blef han mycket förundrad, och tänkte att hon väl måtte vara den yppersta konungs dotter.
Fram emot aftonen kom hunden till ett slott, som stod på gull-stolpar, och var långt fagrare än någon man rätteligen kan fatta. Han gick så in, och sporde hvem som rådde öfver det sköna slottet. Folket svarade att det hörde till jätten. Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att slottet tillhör den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag hacka eder små som mjöl.» När tjenarena förnummo sådant, räddes de för sina lif, och lofvade hörsamma hundens befallning. Konungen och hans följe blefvo nu emottagna på det aldra präktigaste, och undfägnades med kostelig mat och dryck. Men Prisse höll sig utanföre vid borg-porten, och aktade uppå att jätten skulle komma hem igen.
När det led emot morgonen och alla lågo i sin sömn, vände jätten hem utur skogen, och klappade på borg-porten. Men hunden hade förvandlat sig till en bulla, och satt i nyckel-hålet, så ingen kunde slippa in. Då ropade jätten: »låt upp, och släpp mig in!» ’Nej,’ svarade hunden, ’du kommer icke in, förr än du hört huru jag blef till en bulla.
Först kasta’ de mig i en graf,
så växte jag upp som ett strå’ —
»Låt upp, och släpp mig in!» ropade jätten åter; men hunden lät inte bekomma sig, utan upprepade sin saga: ’du måste höra huru jag blef till en bulla.
Först kasta’ de mig i en graf,
så växte jag upp som ett strå,
så blef jag till ett ax,
så skuro de mig —
Nu blef jätten öfvermåttan vred, och skrek: »låt upp, och släpp mig in!» men hunden fortsatte som förut:
’Först kasta’ de mig i en graf,
så växte jag upp som ett strå,
så blef jag till ett ax,
så skuro de mig,
så tröska’ de mig,
så malde de mig,
så baka’ de mig,
så nagga’ de mig,
så grädda’ de mig i ugnen’ —
Men i detsamma rann solen upp och sken på borgen. Hunden tillade: ’vänd dig om, skall du få se så fager en jungfru, som kröner dig med en guld-krona.’ Vid nu jätten vände sig om och fick se solen, föll han till jorden och sprack, och så var det slut med honom.
Sedan jätten var död, gick hunden till sin matmoder, och förde henne i ett litet rum, hvarest en flaska och ett svärd hängde uppå väggen. Han sade: »nu beder jag dig om en ting, för all den trogna tjenst jag visat dig. Du skall taga detta svärd, och afhugga mitt hufvud. Derefter skall du tvätta såret med vatten ur denna flaska; du får då veta något som du inte vet förut.» Såsom nu torpare-dottern hade hunden mycket kär, ville hon nödigt efterkomma hans begäran, utan undskyllade sig i det aldra-längsta. Men Prisse var enträgen, och så kunde hon icke vägra, utan afhögg hans hufvud och tvättade såret med vatten ur flaskan. Men i samma stund skiftade hunden sin hamn, och der stod inför henne en fager unger prins, långt fagrare än andra konunga-söner. Och den bålde ungersvennen slöt jungfrun i sin famn, och fäste henne med röda ringar, att hon skulle blifva hans drottning.
När nu den första glädjen var öfver, omtalade konungasonen för hvad sak skull han blifvit förtrollad och fått löpa såsom hund. Han sade: »min fader var en mäktig konung, som rådde öfver länderna vidt omkring. En gång ville han bygga ett stort hus, och lät så hemta hörn-stenen ifrån berget, hvarest jätten bodde. Då blef jätten vred, dräpte min fader, och bytte mig till en hund, att jag icke skulle återfå min rätta skepnad, förrän en skär jungfru utgöt mitt blod.» Vid detta tal blef torpare-dottern öfvermåttan glad, ty hon hade prinsen kär af hela sitt hjerta.
Det reddes så till bröllopp, och den främmande konungen dansade första dansen med bruden. När brölloppet hade stått i många dagar, vände konungen hem till sitt land igen. Men prinsen och hans gemål lefde både länge och väl i det fagra slottet, som stod på guld-stolpar.
4. En uppteckning ifrån Södermanland förmäler, att torparen hade trenne barn, två pojkar och en flicka. När föräldrarne voro döda, hade barnen intet att dela, utom en gryta, en kräkla och en hund. Bröderna kommo nu i tvist med hvarandra, och slutet blef, att den äldste lopp åt skogen med grytan, och den yngre sprang efter med kräklan. Men systern tog hunden utan lott och byte, och kom till kungsgården, hvarest hon gaf sig ut att vara en främmande prinsessa.
En dag, när torpare-dottern stod vid slotts-fönstret, fick hon se hvarest hennes bröder kommo löpande förbi, den äldste förut, med grytan, och den yngre efteråt, med kräklan. Då log flickan högt. Konunga-sonen frågade hvarföre hon log, och jungfrun svarade: »jag må väl le, när jag tänker derpå, att edert slott står uppå sten-stolpar, men mitt slott står uppå silfver-stolpar.» Konunga-sonen fick nu en stor lust att se den fagra borgen som stod på silfver-stolpar, och gaf sig på väg med den unga mön och mycket annat följe. Men hunden sprang förut, och skänkte guld-skäror och andra gåfvor åt männen som de mötte, att dessa skulle säga, det allt landet tillhörde den unga prinsessan, som åkte vid konungens sida. —
Sedan jätten var död, bad hunden att hans matmoder skulle afhugga hans fötter, och doppa honom sjelf uti sjön. Då rann der upp en fager konunga-son, hvilken tog i besittning sitt fäderne-arf, som jätten hade röfvat. Derefter gifte prinsen sig med torpare-dottern, och de lefde lyckliga i alla dagar.
5. En öfverlemning ifrån S. Småland förtäljer, att det var ett bonde-folk, som var så fattigt, att de måste gifva sig ut i verlden och söka lyckan hvar på sitt håll. När de nu skulle dela sin egendom, fanns intet att skifta, utom en gryta och en gryt-slef, en ko och en katt. Gubben och gumman kommo så i strid med hvarandra, hvem som skulle ega grytan, och det lyktades inte bättre, än att käringen tog grytan och lopp åt skogen; men gubben fattade slefven och sprang efter. Ingen af dem kom någonsin hem igen.
Pojken och flickan råkade likaledes i tvist med hvarandra, ty begge ville hafva kon. Då gick katten fram till den unga tärnan, och sade: »tag mig! tag mig! jag vill hjelpa dig.» Flickan lät så nöja sig med katten, och de gingo samman till kungs-gården, hvarest flickan begärde tjenst. Drottningen sporde hvad slöjd hon kunde. Tärnan svarade, som katten lärt henne: »jag kan sömma silke.» Hon sattes nu att sticka ett täcke. Då sade katten: »tag ett hår af min svans, och nyttja som nål.» Flickan gjorde så, och sömmade ett täcke, hvars make ingen har skådat.
En dag fick tärnan se hvarest hennes föräldrar kommo löpande utur skogen, gumman före och gubben efter. Då log hon. Konungen sporde hvi hon log så. Jungfrun svarade, som katten hade lärt henne: »jo, jag tänker derpå, att eder gård står uppå trädstolpar, men min gård står uppå guld-stolpar.» Konungen satte sig nu i sinnet att fara till gården, som han hört omtalas, och de gåfvo sig på resan.
När de kommo fram, var ingen hemma, utom jättens hustru. Katten gick så in, helsade jätte-qvinnan, och sade att hon skulle laga till ett stort gille, ty jätten hade bjudit många gäster. Käringen gjorde som katten hade sagt, och de hjelptes åt att tillreda maten. De skulle nu stycka en nyslagtad oxe, och katten höll medan käringen högg; men det gick inte bra. Då sade katten: »mor! låten mig hugga, så kunnen J hålla.» Jätte-qvinnan gjorde så. Men när katten fick yxan, högg han käringen i skallen, så att hon blef död. Derefter läste han igen borg-porten, och lockade jätten att se uppå solen, så äfven han fick sin bane.
Sedan jätte-folket var utdödt, fick katten sin rätta skepnad igen, och blef till en fager prins, som rådde öfver den sköna borgen. Han lät så tillreda ett präktigt gästabud för konungen och hans unga gemål, samt undfägnade dem på det aldra bästa i många dagar.
6. En annan öfverlemning, ifrån Upland, låter torpare-dottern likaledes gå fram till kungs-gården och söka tjenst, under föregifvande att hon var en prinsessa. För att pröfva henne, lade drottningen första natten ärter, andra natten gryn, och tredje natten knappnåls-hufvuden under bolstret; men katten varskodde sin matmoder, och hon genomgick profven med lycka. Derefter sattes hon att sömma, och katten gaf henne ett hår af sin svans, i stället för nål, så hon sydde bättre än alla de små tärnorna vid hofvet.
Sedan katten lockat jätten att se uppå solen, och sålunda vunnit det fagra slottet, bad han torpare-dottern, att hon skulle afhugga hans hufvud. Flickan gjorde så, och katten blef till en fager prins, som gifte sig med den unga tärnan, och gjorde henne till sin drottning.
7. I en uppteckning från Sydvestra Finland, förtäljes huru torpare-dottern kom till kungsgården och pröfvades af drottningen, som första natten lade ärter, andra natten strump stickor, och tredje natten en blår-totte under hennes bolster. — För öfrigt finnes ingen väsendtlig afvikelse, utom i sjelfva upplösningen, som berättas sålunda:
Sedan jätten spruckit och fått sin bane, förde katten sin matmoder till ett ställe, hvarest lågo stora högar af mennisko-ben. Der gaf han jungfrun en lia, som blifvit doppad i mjölk och bestruken med lingon och deg, samt bad henne att hon skulle afhugga hans hufvud. Torpare-flickan gjorde så. Genast blef katten till en fager prins med guld-krona på hufvudet; men benranglen fingo lif, och vordo till en otalig skara hofmän, riddare och svenner. Sålunda upphäfdes förtrollningen, och den unge prinsen firade sitt bröllopp med den sköna jungfrun.
8. En i nyare smak affattad öfverlemning, ifrån S. Småland, låter sagans hufvudperson vara en mjölnare-dotter. Hon ledsagas af sin hund till kungs-gården, och blir derstädes förmäld med den unge prinsen. Men hunden är ingen annan än konungens egen dotter, som blifvit förtrollad, och nu söker skaffa sina föräldrar en ersättning för deras förlust. Sedan mjölnare-dottern är lyckligen gift, beder hunden sin matmoder, att hon skall döda honom, och gömma det hvartill han förvandlas, ty så skulle hon alltid veta huru hon borde ställa sig. Prinsessan gjorde efter hundens begäran, och strypte honom med en guld-kedja. Då förbyttes han till en liten guld-penning, som hängde på kedjan. Prinsessan bar nu guld-penningen om halsen både arla och serla, och när hon var i någon tvekan, behöfde hon blott se deruppå, så visste hon genast huru hon borde uppföra sig, för att icke röja sin ringa härkomst.
13.
De Tre Hundarne.
Ifrån Westergötland.
Den enda utländska öfverlemning af denna Saga, som hittills är oss bekant, förekommer hos Engelsmännen. — Uti England förtäljes nog allmänt en gammal, ännu otryckt folk-berättelse, med namnet »Jack the Giant-Killer», hvilken bestämdt skiljer sig ifrån den (sid. 1) omtalade tryckta Sagan. Nämnda folkberättelse öfverensstämmer, i sina hufvud-drag, med den förtäljning vi här meddela.
Det var en gång en konung, som for bort och fäste sig en fager drottning. När de varit gifta någon tid, föll drottningen i barnsäng och födde en dotter. Då blef stor glädje öfver både stad och land, ty alla unnade konungen godt, för hans mildhet och rättvisa skull. Men när barnet var födt, trädde der in en gammal gumma; hon hade ett sällsamt utseende, och ingen visste hvadan hon kom eller hvart hon gick. Den gamla qvinnan spådde om konunga-barnet, och sade att det icke skulle få komma under bar himmel, förrän det hade fyllt femton vintrar, eljest vore fara värdt att det blefve bort-röfvadt af berga-trollen. När konungen förnam detta, gömde han qvinnans ord i sitt sinne, och tillsatte väktare, som skulle akta den unga prinsessan, att hon icke kom under bar himmel.
Någon tid derefter var drottningen åter hafvande, och födde en dotter. Då blef ny glädje öfver hela riket; men den gamla spå-qvinnan infann sig som förut, och varnade konungen att icke låta prinsessan komma under bar himmel, innan hon fyllt femton vintrar. Det led så åter någon tid, och drottningen födde sin tredje dotter. Men den gamla gumman kom tredje resan, och spådde konunga-dottern såsom hon spått hennes systrar. Då blef konungen illa till mods, ty han älskade sina barn öfver allt annat i verlden. Han gaf derföre sträng befallning, att de tre prinsessorna alltid skulle hållas under tak, samt aktade noga uppå, det ingen skulle fördrista sig att bryta mot hans vilja härutinnan.
Det stod så om en rund tid, och konunga-barnen växte upp till de fagraste mör, som någon visste omtala nära eller fjerran. Då brast der ut örlig i landet, så att konungen deras fader for bort. En dag, medan han var i härnad, sutto de tre prinsessorna vid vind-ögat, och sågo sig ut, huru solen sken på de små blomstren i örta-gården. De kände nu en stark åtrå att leka med de fagra blommorna, och bådo sina väktare om orlof, att en liten stund få vandra omkring i trädgården. Väktarena ville icke samtycka härtill, ty de räddes för konungens vrede; men konunga-döttrarne bådo så innerligen vackert, att männen icke kunde stå emot, utan läto dem få sin vilja fram. Prinsessorna voro nu mycket glada, och gingo så ut i trädgården. Men deras vandring blef icke lång, ty de hade knappast kommit under bar himmel, förrän der plötsligt sänkte sig en sky, som förde dem bort, och alla försök att finna dem igen voro fåfänga, ehuru man letade i alla väderstreck.
Det blef nu stor sorg och jämmer öfver hela riket, och man kan väl tänka att konungen icke heller vardt mycket glad, när han kom hem, och sporde huru allt hade timat. Men, såsom ordstäfvet lyder: »gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta det vara som det var. Då nu ingen annan råd stod till finnandes, lät konungen utgå ett bud öfver allt sitt rike, att den som kunde frälsa hans trenne döttrar ur berga-trollens våld, skulle få en af dem till gemål, och med henne halfva konungadömet. När detta blef spordt öfver länderna, drogo många ungersvenner ut, med hästar och följe, att leta efter de tre prinsessorna. — Vid konungens hof voro tvänne främmande prinsar, hvilka likaledes foro bort, att fresta om lyckan ville stå dem bi. De rustade sig på det aldrabästa med brynjor och kosteliga vapen, och ordade stort, att de icke skulle komma tillbaka, utan att hafva lyckats i sitt företag.
Vi låta nu konunga-sönerna fara omkring och söka så länge, och vända oss åt ett annat håll. Då är att förtälja, huru som det bodde en fattig enka långt, långt in i den vilda skogen. Hon åtte en enda son, som hade till dagelig id att gå vall med sin moders galtar. Medan pojken så vankade omkring uti marken, skar han sig en pipa, och hade sin lust att leka derpå; men han spelade så fagert, att hvem som hörde det, blef förnöjd ända in i själen. Eljest var pojken storvext och stark, samt frihugsen, så att han icke gerna räddes för någonting.
Det hände sig en gång, att vallpojken satt i skogen och lekte på sin pipa, me’n hans trenne galtar gingo och rotade under gran-rötterna. Då kom der gåendes en gammal, gammal man, med ett skägg som var både vidt och sidt, så att det räckte långt nedom bälte-staden. Gubben hade med sig en hund, som var mycket stor och stark. Vid nu pojken fick se den stora hunden, tänkte han för sig sjelf: »godt den som hade slik en hund till sällskap här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» När gubben märkte sådant, tog han till orda: »fördenskull är jag kommen hit, att jag vill byta min hund emot någon af dina galtar.» Pojken var genast redo, och gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin grå galt i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan, för det är inte med denna hunden som med andra hundar. Han heter Håll, och hvad helst du ber honom hålla, det håller han, vore det än det grymmaste troll.» Så samtaladt skiljdes de åt, och pojken tyckte att lyckan den gången icke varit honom emot.
Sedan det blifvit afton, lockade pojken sin hund, och dref galtarne hem ur skogen. När nu den gamla gumman fick veta, att hennes son hade bytt bort den grå galten för en hund, blef hon öfvermåttan vred, och öfverföll pojken med hugg och slag. Vallgossen bad henne gifva sig tillfreds; men det halp inte, utan ju längre det led, dess mera ökades gummans vrede. När så ingenting annat stod att råda, ropade pojken sin hund, och sade: »håll!» Genast lopp hunden fram, fattade den gamla qvinnan, och höll henne fast, att hon icke förmådde röra sig; men han gjorde henne för öfrigt ingen skada. Käringen måste nu lofva sin son att låta sig nöja med hvad som skett, och de blefvo så åter förlikta med hvarandra. Men gumman tyckte att hon lidit en stor skada, när hon mistade den feta galten.
Andra dagen gick pojken åt skogen, med sin hund och sina begge galtar. När han kom fram, satte han sig ned, och lekte på sin pipa som hans sed var, och hunden dansade dervid så konstigt, att det var stor under att se uppå. Bäst han nu satt, kom det gamla grå-skägget åter gåendes utur skogen, och hade med sig en annan hund, som icke var mindre än den förra. Vid pojken fick se det vackra djuret, tänkte han för sig sjelf: »godt, den som hade den hunden med till sällskap här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» När gubben märkte sådant, tog han till orda: »fördenskull har jag kommit hit, att jag vill byta min hund emot en af dina galtar.» Pojken besinnade sig icke länge, utan gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin galt i stället. Derefter gick gråskägget sina färde. Men vid afskedet sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan, för det är inte med denna hunden som med andra hundar. Han heter Slit, och hvad helst du ber honom slita, det rifver han i stycken, vore det ock det grymmaste troll.» Så samtaladt skiljdes de åt. Men pojken var glad i hugen, och tyckte att han gjort ett godt byte, ehuru han väl visste att hans gamla mor icke skulle bli nöjd med handeln.
När det nu led mot qvällen, och pojken kom hem, blef gumman icke mindre vred än dagen förut. Denna gången dristade hon likväl icke slå sin son, ty hon räddes för hans stora hundar. Men, som det plägar hända, att när qvinnor länge hafva bannats gifva de sig omsider till tåls, så, gick det äfven nu. Pojken och hans moder blefvo således åter förlikta, men gumman tänkte vid sig sjelf, att hon lidit en skada, som sent kunde botas.
Tredje dagen gick pojken åter till skogs, med sin galt och sina begge hundar. Som han nu var glad till sinnes, satte han sig uppå en stubbe och spelade på pipan, efter som hans sed var; men hundarne dansade så konstigt, att det var rätt lustigt att se derpå. Vid pojken satt i allsköns ro och gamman, kom det gamla gråskägget åter gåendes utur skogen. Denna gången hade han med sig en tredje hund, som var lika stor med de andra. När så pojken fick se det vackra djuret, kunde han inte låta bli att tänka: »godt, den som hade den hunden till sällskap här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» Straxt tog gubben till orda: »fördenskull har jag kommit hit, att jag vill sälja dig min hund, ty jag kan väl märka att dig lyster gerna ega honom.» Pojken var genast redo, och gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin sista galt i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan; för det är inte med denna hunden, som med andra hundar. Han heter Ly, och har en så fin hörsel, att han förnimmer allt som timar, vore det ock många mil härifrån. Ja, han hör huru träden växa och gräsen gro på marken.» Så samtaladt, skiljdes de åt med stor vänskap. Men pojken var glad i hugen, och mente att han nu icke behöfde rädas för någonting i verlden.
När så aftonen led och vallgossen drog hem till sitt, blef hans moder mycket bedröfvad, att hennes son hade sålt hela deras egendom. Men pojken bad henne låta fara sin sorg, han ville nog laga, att hon icke skulle lida någon brist. Huru han nu ställde sina ord, blef gumman åter glad, och tyckte att han talat både väl och manligt. Men när dagen grydde, drog pojken på jagt med sina hundar, och när qvällen kom, vände han åter hem med så mycket, villebråd, som han orkade bära. Han jagade så någon tid bortåt, intill dess att gummans visthus var ymnigt försedt med mat och allsköns nödtorft. Då tog han ett kärligt farväl af sin moder, lockade sina hundar, och sade, att han ville vandra ut i verlden och fresta hvad lyckan kunde beskära honom.
Pojken färdades nu öfver berg och villa stigar, och kom djupt in i den mörka skogen. Der mötte han gråskägget, som jag nyss talte om. Vid de åter råkades, blef pojken mycket glad, och helsade: »god dag, far! tack för sist vi möttes.» Gubben svarade: ’god dag igen! hvart tänker du taga vägen?’ Pojken tog till orda: »jag aktar mig ut i verlden att se huru mitt öde kan vända sig.» Då sade gubben: ’gack vägen fram, att du kommer till kungs-gården, der skiftas din lycka.’ Derefter skiljdes de ifrån hvarandra. Men pojken lydde gråskäggets råd och vandrade rätt fram utan någon hvila. Hvar helst han kom till något herberge, spelte han på sin pipa och lät sina hundar dansa, och då felade aldrig, att han ju fick mat och husavara, och hvad annat han behöfde.
När pojken hade färdats både länge och väl, anlände han omsider till en stor stad, hvarest mycket folk strömmade fram på gatan. Svennen undrade hvad detta månde betyda, och kom så till stället, hvarest konungens påbud blåstes ut, — att den som kunde frälsa de tre prinsessorna ur berga-trollens våld, skulle vinna en ibland dem, och dertill konungens halfva land och rike. Nu kunde pojken väl förstå hvad gråskägget hade menat med sin tillsägelse. Han lockade derföre sina hundar, och gick vägen fram, intill dess han kom uti konungens gård. Men på kungs-gården var endast jämmer och sorg, allt ifrån den dagen, då konunga-döttrarne försvunnit; och konungen och drottningen sörjde aldramest. Svennen gick så upp i borg-stugan, och beddes få spela för konungen och visa sina hundar. Detta behagade hof-folket väl, emedan de tänkte det skulle något skingra deras herres sorg. Svennen blef derföre insläppt, och fick förete sina idrotter. Men när konungen hörde hans spel, och såg huru konstigt hundarne dansade, vardt han lustig till mods, att ingen sett honom så glad på sju runda år, ända se’n den dagen han miste sina döttrar.
Sedan dansen var lyktad, sporde konungen hvad lön svennen ville hafva, att han skaffat dem alla så stor en hugnad och förlustelse. Pojken svarade: »Herre, konung! icke har jag kommit hit för att vinna gods och guld. Men jag bedes en annan bön, det du gifver mig orlof, att draga bort och uppsöka de tre prinsessorna som äro i berga-trollens våld.» När konungen hörde detta, blef han mörk i hugen, och sade: »icke lär du tänka att kunna frälsa mina döttrar. Sådant är vanskligt, och har misslyckats för dem som äro långt bättre än dig. Men om så sker, att någon frälsar prinsessorna, aktar jag visserligen inte bryta mitt ord.» Detta tycktes svennen vara manligt och konungsligt taladt. Han tog så afsked ifrån konungen, och gaf sig på väg. Men han satte sig i sinnet, att inte unna sig rast eller ro, förr än han funnit hvad han sökte.
Pojken färdades nu genom många och stora länder, utan att något märkligt mötte honom. Hvar helst han gick fram, följde hans hundar med; Ly sprang och lyddes om någonting var att förnimma i närheten, Håll drog matsäcken, och Slit, som var den starkaste, bar sin husbonde, när denne blef trött att vandra. Det hände sig så en dag, att Ly kom hastigt springandes till sin herre, och förtäljde det han varit invid det höga berget, och hört huru konunga-dottern satt derinne och spann; men jätten sjelf var inte hemma. Då blef svennen mycket glad, och skyndade till berget; hans trenne hundar följde med. När de kommo fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att spilla. Jätten är endast tio milar härifrån, och jag förnimmer redan huru gull-skorna under hans häst klinga mot stenarne.» Svennen gaf nu befallning åt sina hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket ock skedde. Vid han så kom in i berget, blef han varse en fager mö, som satt i berga-salen och tvinnade gull-tråd på en gull-ten. Ungersvennen gick fram, och helsade den väna flickan. Då blef konunga-dottern mycket förundrad, och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon tillade: »för Guds skull skynda härifrån, innan trollet kommer hem, eljest gäller det ditt lif.» Men svennen var inte rädder af sig, utan mente att han väl tordes bida jättens ankomst.
Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda fåle. Vid han nu fick se att dörren var öppen, blef han mäkta vred, och röt så att hela berget skälfde. Han sade: »hvem är det som har brutit min berga-dörr?» Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu vill jag bryta dig också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende flingor.’ Knappast voro orden utsagda, förr än hundarne rusade fram, kastade sig öfver jätten, och sleto honom i otaliga stycken. Då blef prinsessan öfvermåttan glad, och sade: »Gud ske lof! nu är jag frälst.» Hon föll så ungersvennen om halsen, och kysste honom. Men pojken ville inte längre dväljas der, utan sadlade jättens fålar, lade uppå dem allt gods och guld som fanns i berget, och drog skyndsamt bort tillika med den fagra konunga-dottern.
De foro nu en lång väg tillsammans, och svennen tjente prinsessan med tukt och fagert sinne, såsom det kunde höfvas en förnäm jungfru. Då hände sig en dag, att Ly, som sprang förut att speja, kom hastigt löpandes till sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget, och hört huru den andra konunga-dottern satt derinne och nystade gull-garn; men jätten sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl tillfreds, och skyndade sig åt berget; hans trogna hundar följde med. När de nu kommo fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att sinka bort. Jätten är allenast åtta milar härifrån, och jag hör redan huru gull-skorna under hans häst klinga mot stenarne.» Genast gaf svennen befallning åt sina hundar, att de skulle slå in berga-dörren, såsom ock skedde. Vid han nu kom in i berget, blef han varse en fager mö, som satt i berga-salen och nystade gull-garn på en gyllene vinda. Ungersvennen gick fram, och helsade den väna jungfrun. Då blef konunga-dottern mycket förundrad, och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon tillade: »för Guds skull skynda härifrån, innan trollet kommer, eljest gäller det ditt lif.» Men svennen sade sitt ärende, och mente att han väl tordes bida jättens hemkomst.
Medan de ännu talade med hvarandra, kom jätten ridandes på sin gull-skodda gångare, och stadnade utanför berget. Vid han nu fick se att dörren var öppen, blef han mäkta vred, och röt så att berget skälfde ända ned i rötterna. Han sade: »hvem är det som har brutit min berga-dörr?» Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu skall jag bryta dig också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende flingor.’ Straxt rusade hundarne fram, kastade sig öfver jätten, och sleto honom i så många stycken som löfven falla om höste-tid. Då vardt konunga-dottern öfvermåttan glad, och utbrast: »Gud ske lof! nu är jag frälst.» Hon föll så ungersvennen i famn, och kysste honom. Men pojken förde prinsessan till hennes syster, och man kan väl veta hvad glädje der blef, när de träffades. Sedan tog svennen allt gods som var i berga-salen, lade det uppå jättens gull-skodda fålar, och drog derifrån tillika med de tvänne konunga-döttrarne.
De färdades nu åter en lång väg samman, och ungersvennen tjente prinsessorna med tukt och ära, såsom det höfdes förnäma jungfrur. Då hände sig en dag, att Ly, som sprang förut att spana nytt, kom hastigt löpandes till sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget, och hört huru den tredje konunga-dottern satt derinne och väfde gull-väf; men jätten sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl tillfreds, och skyndade sig åt berget; hans trenne hundar följde med. När de nu kommit fram, sade Ly: »här är ingen tid att spilla, ty jätten är icke mer än fem milar borta. Jag förnimmer väl, huru gull-skorna under hans häst klinga emot stenarne.» Svennen gaf så befallning åt sina hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket ock skedde. Vid han nu gick in i berget, blef han varse en mö, som satt i berga-salen och väfde på en gull-väf. Men flickan var öfvermåttan fager, så pojken aldrig tänkte, att så vänt ett vif kunde finnas i verlden. Han gick nu fram och helsade den sköna jungfrun. Då blef konunga-dottern högeligen förundrad, och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon tillade: »för Guds skull gack härifrån, innan trollet kommer, eljest vållar det din död.» Men pojken var vid godt mod, och sade att han gerna skulle våga sitt lif för den sköna konungadottern.
Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda fåle, och stadnade under berget. Vid han nu gick in, och såg hvilka objudna gäster der voro komna, blef han mycket förfärad; ty han visste väl hvad öde hade träffat hans bröder. Han tyckte så vara rådligast att fara med list och funder, eftersom han icke tordes våga en öppen kamp. Jätten begynte derföre orda mångt fagert snack, och ställde sig mycket slät och vänlig emot ungersvennen. Tillika befallte han konunga-dottern laga mat, för att väl undfägna deras främmande. Huru trollet nu lade sina ord, lät svennen omsider dåra sig af dess talande tunga, och glömde vara på sin vakt. Han satte sig så till bords med jätten. Men konunga-dottern grät i lön, och hundarne voro mycket oroliga; ehuru ingen aktade deruppå.
Sedan jätten och hans gäst hade lyktat sin måltid, sade ungersvennen: »jag har nu stillat min hunger, gif mig äfven något, hvarmed jag kan släcka min törst!» Resen svarade: ’uppe i berget är en källa, som rinner med det klaraste vin; men jag har ingen som kan hemta deraf.’ Pojken tog till orda: »är det inte annat som brister, så kan ju en af mina hundar gå dit upp.» Vid detta tal log jätten i sitt falska hjerta, ty han önskade ingenting så gerna, som att svennen skulle skicka bort sina hundar. Pojken gaf så befallning, att Håll skulle gå till källan efter vin, och jätten räckte honom en stor kruka. Hunden gick, ehuru man väl kunde märka, att det icke skedde med god vilja; men det led och det led, och han kom inte tillbaka.
När så en stund hade gått, sade jätten: »mig undras hvi hunden dröjer så länge borta. Kanske vore så godt, att du låter din andra hund gå och hjelpa honom, ty vägen är lång och krukan är tung att bära.» Som nu pojken icke anade något svek, samtyckte han till jättens begäran, och böd Slit gå och spörja hvadan Håll icke kom igen. Hunden viftade med svansen, och ville icke lemna sin herre; men svennen märkte det icke, utan dref äfven honom bort till källan. Då log jätten i mjugg, och konunga-dottern grät; men ungersvennen aktade icke deruppå, utan var lustig till mods, skämtade med sin värd, och tänkte icke uppå någon fara.
Det led så åter en lång stund; men det hördes icke af hvarken vin eller hundar. Då tog jätten till orda: »väl kan jag märka, att dina djur icke göra hvad du tillsäger dem, eljest skulle vi icke sitta här och törsta. Mig synes bäst, att du låter Ly gå och spörja, hvi de icke komma tillbaka.» Svennen äggades af detta tal, och befallte sin tredje hund att hasteligen gå bort till källan; men Ly ville inte, utan kröp gnällande framför sin herres fötter. Då blef pojken vred, och dref honom bort med våld. Hunden var nu tvungen att hörsamma sin husbonde, och lopp så med stor hast uppåt berget. Men när han kom fram, gick det honom som det gått de andra; der reste sig en hög mur omkring honom, och han blef fången genom jättens trolldom.
När så alla tre hundarne voro sin kos, steg jätten upp, skiftade sin hy, och grep ett blankt svärd som hang på väggen. Han sade: »nu vill jag hämnas mina bröder, och du skall snarligen dö, ty du är i mitt våld.» Då blef pojken förfärad, och ångrade att han skiljt sig vid sina hundar. Han sade: »icke tigger jag om mitt lif, efter som jag i alla fall en gång skall dö. Men ett bedes jag, att jag får läsa mitt Pater noster och spela en psalm på min pipa. Det är så skick och sed uti vårt land.» Jätten samtyckte till denna begäran; men sade att han inte ville vänta länge. Svennen föll nu på knä, läste andäktigt ett Pater noster, och begynte spela på sin pipa, att det ljöd öfver både berg och dalar. Men i samma stund miste trolldomen sin makt, och hundarne blefvo lösa igen. De kommo nu farande som en stormvind, och rusade in i berga-salen. Genast steg pojken upp, och ropade: »Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende flingor.» Då störtade hundarne öfver jätten, och refvo honom i oräkneliga stycken. Derefter tog pojken allt gods som låg i berget, spände jättens hästar för en förgyllande karm, och lagade sig att fara bort det fortaste han förmådde.
Då nu konunga-döttrarne åter träffades, blef en stor glädje, såsom hvar man kan tänka, och alla tackade ungersvennen, att han frälst dem utur berga-trollens våld. Men svennen fattade en häftig kärlek till den yngsta prinsessan, och de lofvade hvarandra sin tro och ära. Konunga-döttrarne färdades så vägen fram, med lek och skämtan och allsköns glädje, och svennen tjente dem med tukt och hyllest, som det kunde höfvas förnäma jungfrur. Men under färden lekte prinsessorna med svennens hår, och bundo till en hugkomst hvar sitt fingerguld i hans långa lockar.
En dag, medan de ännu voro på vägen, mötte dem tvänne vandringsmän, som färdades samma led. De begge främlingarne gingo i slitna kläder, deras fötter voro sårade, och man kunde väl se uppå männens skick, att de hade gjort en lång resa. Svennen lät nu hålla med sin karm, och sporde hvilka de voro och hvadan de kommo. Främlingarne genmälte, att de voro tvänne prinsar, hvilka dragit ut att leta efter de tre bergtagna jungfrurna; men deras färd hade haft liten framgång, så att de nu måste vandra hem, snarare som staf-karlar än som konunga-söner. När pojken hörde detta, gjordes honom ondt om de begge vandringsmännen, och han frågade om de ville fara med honom i den fagra karmen. Prinsarne tackade mycket för detta anbud. De färdades så tillsamman, och kommo i landet som konungen, prinsessornas fader, hade att råda öfver.
När nu prinsarne fingo veta huru svennen frälst de tre konunga-döttrarne, kände de en stor afund, och tyckte att deras egen färd varit dem till ringa båtnad. De lade så råd, huru de skulle svika ungersvennen, och sjelfve vinna ära och hyllest. Men de gömde sitt onda anslag, intill dess de kunde finna ett lägligt tillfälle. Då kastade de sig plötsligen öfver sin följeslagare, grepo honom vid halsen, och qväfde honom. Derefter hotades prinsessorna med döden, om de inte ville aflägga ed, att förtiga hvad som skett. Som nu konunga-döttrarne voro i prinsarnes våld, dristade de icke vägra till denna begäran. Men det gjordes dem stor ynk om ungersvennen, som för dem låtit sitt lif, och den yngsta prinsessan sörjde honom af allt sitt hjerta, så att hon icke mer ville njuta någon glädje.
Efter denna stora ogerning drogo prinsarne till kungs-gården, och man kan väl veta hvad fröjd der blef, att konungen fick igen sina trenne döttrar. Undertiden låg den fattige svennen uti skogs-snaret, såsom död. Men han var icke alldeles öfvergifven, ty de trogna hundarne lade sig omkring honom, värmde hans kropp emot kölden, och slickade hans sår. De vände icke åter härmed, förrän deras herre qvicknade vid, och kom till lifs igen. När han så hade återfått helsa och krafter, begynte han vandra vägen fram, och kom efter många vedermödor till kungs-gården, hvarest prinsessorna hade sitt hemvist.
Vid svennen trädde in, märkte han stort gny och skämtan öfver hela gården, och ifrån konunga-salen hördes dans och fagert stränga-spel. Då blef han mycket förundrad, och sporde hvad allt detta månde betyda. Tjenaren svarade: »visst må du vara kommen långväga ifrån, som icke förnummit, att konungen återfått sina döttrar ur berga-trollens våld. I dag står de begge äldsta prinsessornas bröllopp.» Pojken sporde så efter den yngsta prinsessan, om äfven hon stod brud; men tjenaren gaf till svars, att hon icke ville hafva någon man, utan bara grät, och ingen visste orsaken till hennes stora sorg. Nu blef svennen åter glad; ty han kunde väl märka att hans fästemö var honom huld och trogen.
Ungersvennen gick så upp i borg-stugan, och lät säga konungen att der var kommen en gäst, som beddes få öka bröllopps-glädjen genom att visa sina hundar. Detta behagade konungen väl, och han befallte att främlingen skulle emottagas på det aldra bästa. Vid nu pojken trädde in i salen, blef stor undran ibland hela bröllopps-skaran öfver hans hurtighet och manliga åthäfvor, och tycktes dem alla, att man sällan såg så båld en ungersvenn. Men de tre konunga-döttrarne hade genast igenkänt honom, sprungo derföre upp ifrån bordet, och flögo pojken i famn. Då tycktes det prinsarne icke godt att länge dväljas der de voro. Men konunga-döttrarne förtäljde huru svennen frälst dem, och hvad annat dem hade vederfarits; och uppsökte till dess mera visso hvar sitt finger-guld i hans hår-lockar.
När så konungen förnam att de begge främmande prinsarne farit med svek och skalka-ränker, blef han mycket vred, och lät med skymf och nesa drifva dem bort ifrån kungsgården. Men den raske ungersvennen undficks med stor heders-bevisning, såsom han det väl hade förtjenat, och samma dag stod hans bröllopp med den yngsta konunga-dottern. — Efter konungens död, blef svennen korad till herre öfver landet, och vardt en båld konung. Och der lefver han med sin fagra drottning, och styrer lyckosamt ännu i denna dag. Sedan var jag inte med längre.
Anmärkningar.
1. En öfverlemning ifrån Wermland förtäljer pojkens sista äfventyr på följande sätt:
Medan ungersvennen ännu satt i berget hos jätten, begynte denne orda mycket fagert om trenne stora kostbarheter, hvilka funnos i hans land. Dessa kostbarheter voro: en källa med lifs-vatten, en buske med sårhelnings-blad, och ett träd med starkhets-blommor. Lifs-vattnet hade sådan makt, att hvem som fick det i sig eller på sig, qvicknade genast till och fick lif, om han ock redan var död. Sårhelnings-bladen egde kraft att läka de farligaste sår, och starkhets-blommorna kunde skänka makt och styrka äfven åt den aldra svagaste. När svennen hörde förtäljas om dessa underbara ting, fick han stor lust att ega dem, och sporde huru sådant skulle tillgå. Jätten svarade: »mig synes rådligast, det du skickar dina hundar att hemta de tre kostbarheterna, och skall jag säga hvarest de finnas.» Svennen dårades af detta illfundiga tal, och skickade genast sina hundar, att skaffa lifs-vatten, sårhelnings-blad och starkhets-blommor.
Men de tre hundarne voro knappast sin kos, förrän jätten steg upp, fattade sitt blanka svärd, och sade: »nu är du i mitt våld och slipper icke undan; ty dina djur äro bundna i berget, och mäkta inte hjelpa dig.» Jätten ville så dräpa ungersvennen; men denne grep till sin pipa, och blåste, så det ljöd öfver berg och dalar. I samma stund blefvo hundarne åter lösa, rusade in i berga-salen, och sleto jätten både sönder och samman inom en handa-vändning. —
I det följande berättas huru svennen blef dräpt af de svekfulla konunga-sönerna, och hans lik kastadt in i tjocka skogen. Men de trogna hundarne ville inte vika ifrån sin herre, utan vaktade honom både natt och dag. När det så lidit någon tid, sade den ene handen: »jag vill springa bort och hemta en flaska lifs-vatten, kanske det hjelper.» Den andre sade: »jag vill springa bort efter sår-helnings-blad, få se hvad det kan göra.» Den tredje sade: »och jag vill springa efter starkhets-blommor.» Hundarne lupo nu åt hvar sitt håll, och kommo snart tillbaka. De stänkte så lifs-vatten uppå sin husbondes lik; genast kom han sig åter före, och hans sår blödde starkt. Derefter lade de friska blad uppå såren, hvilka genast grodde samman och blefvo läkta, ehuru pojken ännu var mycket svag, så han icke orkade röra sig. Sist gåfvo de honom af starkhets-blommorna, då fick han igen sina krafter, och vardt frisk och helbregda som tillförene. När svennen nu hade till fullo repat sig, drog han skyndsamt bort till kungs-gården, vann den unga prinsessan, och kräfde hämnd uppå hofmännen, som så svekfullt hade mördat honom.
2. En uppteckning ifrån S. Småland, kallad Snipp, Snapp, Snorium, bildar öfvergången mellan närvarande saga och förtäljningen om De begge Fosterbröderna (N:o 5), med hvilken sistnämnda den har åtskilliga drag gemensamt. Den Småländska uppteckningen lyder i korthet sålunda:
Det var en gång en mjölnare, som hade tre barn, två flickor och en gosse. När så mjölnaren dog och barnen skulle skifta sitt arf, togo döttrarne hela qvarnen, och lemnade ingenting åt sin broder utom trenne får, hvilka han vallade i skogen. Vid han nu vankade omkring, mötte honom en gammal gubbe, som första dagen bytte sig till ett får, emot en hund vid namn Snipp. Andra dagen kom gubben åter, och bytte sig till ett får emot en hund vid namn Snapp, och tredje dagen likaledes, emot en hund som hette Snorium. De trenne hundarne voro både stora och starka, samt lydde sin herre i allting.
När så pojken icke kunde finna någon trefnad i hemmet, beslöt han draga ut i verlden, och pröfva lyckan på egen hand. Han vandrade nu långt bort, och kom till en stor stad, hvarest husen voro behängda med svart, och allt tydde på någon stor och allmän olycka. Pojken tog herberge hos en gammal fiskare, och sporde efter orsaken till all denna bedröfvelse. Fiskaren svarade, att det var en stor orm vid namn Turenfax, som låg på en ö uti hafvet. Han skulle årligen hafva en skär jungfru till sin föda; men nu hade lotten fallit på konungens enda dotter. När pojken hörde detta, satte han sig i sinnet att våga en dust med ormen, och frälsa prinsessan, om eljest lyckan ville vara honom gunstig.
På utsatt dag for pojken öfver till ön, och afbidade hvad komma skulle. Vid han nu satt som bäst, fick han se hvarest den unga prinsessan kom farandes i en båt, och mycket folk ledsagade henne. Men konunga-dottern stadnade nedanför berget, och grät bitterligen. Då gick svennen fram, helsade henne höfviskt, och tröstade henne så godt han förmådde. När så lidit någon stund, sade svennen: »Snipp! gack till berg-skrefvan, och se om ormen kommer.» Hunden kom tillbaka, viftade med svansen, och sade att ormen icke syntes. Det led så åter en stund, och pojken sade: »Snapp! gå till bergskrefvan, och se om ormen kommer.» Men hunden återkom, utan att hafva sett någon orm. Då sade svennen: »Snorium! gack till berg-skrefvan, och se om ormen kommer.» Hunden gick, men vände snart igen, och skällde häftigt. Pojken kunde häraf väl förstå att ormen nalkades, och lagade sig derföre i ordning till striden.
Vid nu Turenfax kom rinnande utför berget, hetsade svennen sina hundar Snipp och Snapp emot honom. Då uppstod en väldig kamp; men ormen var så stark, att hundarne icke rådde med honom. När svennen märkte detta, hetsade han äfven sin tredje hund, Snorium. Nu blef striden än grymmare; men hundarne fingo öfverhanden, och leken lyktades inte förr än Turenfax hade fått sin bane.
Sedan ormen var död, tackade konunga-dottern sin befriare med många kärliga ord för hans bistånd, och bad honom följa med fram till kungs-gården. Men pojken ville ännu någon tid försöka sin lycka i verlden, och nekade derföre till hennes begäran. Det blef nu stadfästadt, att svennen skulle komma tillbaka om ett år, och gilja till den fagra konunga-dottern. Men vid afskedet tog prinsessan sin gyllene kedja, bröt den i tre stycken, och band om halsen på hvardera hunden. Åt ungersvennen gaf hon sitt fingerguld, och de lofvade så att aldrig svika hvarandra.
Pojken drog nu vida bort i verlden, såsom sagdt var, och konunga-dottern vände hem igen. På vägen träffade hon en hofman, som tvang henne göra ed, det han och ingen annan hade dräpt Turenfax. Hofmannen blef då ansedd för den yppersta kämpe, och fick löfte om prinsessan. Men jungfrun ville icke svika sitt ord emot ungersvennen, utan sköt upp brölloppet dag efter dag.
När året var om, återvände pojken ifrån sin färd, och kom till den stora staden. Men nu voro husen klädda med skarlakan, och allt tydde på en stor och allmän fröjd. Svennen tog herberge hos den gamle fiskaren, och sporde hvad orsaken månde vara till denna glädje. Han fick så veta, att det var en hofman som hade dräpt Turenfax, och skulle nu snart fira sitt bröllopp med den väna konunga-dottern. Ingen har sport hvad mjölnare-sonen sade vid allt detta; men man kan väl tänka, att han just icke blef mycket glad till sinnes.
När middagen kom, lysste svennen äta af konungens mat, och hans värd undrade mycket huru härmed skulle tillgå. Då sade pojken: »Snipp! gack upp till kungs-gården, och hemta ett stycke ville-bråd ifrån konungens bord. Klappa den unga prinsessan; men slå den falska hofmannen så han minnes det.» Snipp gjorde som hans herre befallt, gick upp till kungsgården, smekte den fagra konunga-dottern, men rammade tag i hofmannen, så han blef både brun och blå. Derefter grep hunden ett stycke villebråd, och lopp sina färde. Då blef stort gny i salen, och alla förundrade sig, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt gyllene halsband, och dömde deraf hvem som var hundens husbonde.
Andra dagen gick det på samma sätt. Svennen lysste äta något bak-verk ifrån konungens eget bord, och fiskaren undrade huru dermed skulle tillgå. Då sade pojken: »Snapp! gack upp till kungs-gården, och hemta bak-verk ifrån konungens taffel. Klappa den unga prinsessan, men slå den falske hofmannen så han minnes det.» Snapp gjorde som hans herre befallt, gick upp till kungs-gården, bröt igenom vakten, smekte den fagra konunga-dottern; men rammade tag i hofmannen, att han såg solen både i östan och vestan. Derefter grep hunden ett stycke bak-verk, och lopp sina färde. Då blef ännu mer uppståndelse än förut, och alla undrade öfver hvad som skett, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt halsband, och visste deraf hvem som var hundens herre.
Tredje dagen ville ungersvennen dricka vin ifrån konungens bord, och skickade Snorium att hemta det. Nu aflopp allt som tillförene. Hunden bröt igenom vakten, kom in i dryckes-stugan, smekte prinsessan, men rammade till den falske hofmannen, så han tumlade öfverända på sals-golfvet. Derefter grep hunden en flaska vin, och lopp sina färde. Men konungen blef mäkta förtörnad öfver allt detta, och skickade hofmannen med mycket folk, att gripa främlingen som egde de tre hundarne. Hofmannen drog så åstad, och kom dit hvarest svennen bodde, hos den fattige fiskaren. Men här blef en annan dans, ty svennen lockade sina hundar, och ropade: »Snipp! Snapp! Snorium! gören gården ren.» Straxt rusade hundarne fram, och inom en hand-vänning lågo alla kungens kämpar fällda i ring på marken.
Ungersvennen lät derefter binda hofmannen till hand och fot, och vandrade så upp i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. Vid han nu trädde in, lopp konunga-dottern honom till mötes med stor kärlek, och begynte så förtälja för sin fader, huru hofmannen hade svikit dem. Men när konungen fick höra allt detta, och dertill igenkände sin dotters gull-kedja och finger-ring, lät han kasta hofmannen för de tre hundarne; men den dristige svennen fick prinsessan, och med henne halfva konungens land och rike.
3. En annan uppteckning ifrån S. Småland förmäler, att det var en torpare-son, som gick vall uti skogen med byns fä. Då mötte honom en jägare, som red på en hög häst och hade tre stora hundar. Hundarne voro långt starkare än andra hundar, och kallades Bryt-jern, Slå-ner och Håll-fast. Huru det nu var, fick vallpojken de tre hundarne; men det är ett tal ibland folket, att jägaren, som gaf honom dem, icke har kunnat vara någon annan än Oden sjelf.
Vallpojken tog derefter orlof ifrån sin tjenst, och gaf sig ut att söka rätt på kungens dotter, som blifvit bortröfvad. Under färden mötte han en gammal käring, som sade honom vägen. Men prinsessan satt fången i ett stort slott, som var väl förvaradt med lås och bommar, och borg-herren hade utsatt sitt bröllopp med den fagra jungfrun, att firas några dagar derefter.
Svennen fick nu mycket bekymmer, huru han skulle slippa in i borgen. I sådan akt gick han fram till väktarena, och begärde tjenst att skaffa villebråd för gästabudet. Männen jakade härtill, hvarefter pojken drog till skogs och fångade mycket vildt. Emot qvällen kom han åter, och blef nu insläppt i borgen. Men om natten lockade pojken sin hund, Bryt-jern, lät honom bana väg, och trängde så fram genom dörrar och bommar, till tornet hvarest konunga-dottern satt inne. Vid bullret vaknade borg-herren ur sin sömn, och kom dragandes öfver gården med vapen och folk. Men svennen ropade sina begge andra hundar, Håll-fast och Slå-ner. Der blef nu en blodig lek, och striden ändades icke förr än svennen vunnit seger, och fått hela borgen inne.
Sedan prinsessan var frälst, rustade sig vallpojken i ordning att draga hem till den gamle konungen, som var jungfruns fader. Under vägen fick han bestå ännu en kamp, emot en hofman som ville bortröfva prinsessan. Men svennen hade godt bistånd af sina hundar, och gick bort med seger. Slutet var, att vallpojken fick konunga dottern, och blef efter sin svärfaders död herre öfver hela riket.
4. Utom nu anförda öfverlemningar, förekommer äfven en uppteckning af Sagan om Pojken, som låg i diket, hvilken eger åtskilliga drag gemensamma med närvarande berättelse. Nämnda sago-uppteckning är ifrån Westergötland, och skall framdeles blifva meddelad. Deri förtäljes om en fattig vallgosse, som af en gammal gubbe erhöll trenne hundar, Håll, Rif och Slit, hvilka voro så starka, att hvarken djur eller troll kunde stå emot dem. Hundarne voro ock sin herre till stor hjelp, i kampen emot trenne jättar, på hvilkas mark han betat konungens oxar.
5. Utgifv. har såsom barn hört en liknande folksaga uti S. Småland, hvarest hundarne benämndes Lyster, Dyster och Törn.
14.
Hafs-Frun.
Liknande Sagor och Sago-drag förekomma hos nedanskrifna folk:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, Norske Folkeeventyr, Deel II, N:o 47, ss. 35-56, »Mestermø.»
2. Hos Danskarne: — Se ett brottstycke hos Winther, Danske Folkeeventyr, Første Samling, Kjøbenhavn 1823, ss. 31-35, »Prindsen og Havmanden.»
3. Hos Irländarne: — Se Carleton, Traits and Stories of the Irish Peasantry, Dublin 1842, ss. 23-47, »The Three Tasks.»
4. Hos Tyskarne: — A. Se Feen-Märchen, Braunschweig 1801, ss. 44 o. f., »Der Riesenwald.» — B. Jfr. sam. arb. ss. 122 o. f., »Die drei Gürtel.» — C. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. I, N:o 51, ss. 298-301, »Fundevogel» [öfvers. på Svenska uti Reuterdahls Julläsning för Barn, Lund 1838, ss. 87-90, »Hittefågel»; samt i Tolf underbara Sagor, Stockholm 1842, ss. 8-13, »Hittefogel»]; jfr. anf. arb. Th. III, s. 88. — D. Se Grimm, Th. I, N:o 56, ss. 332-336, »Der Liebste Roland» (jfr. Th. III, ss. 99-101). — E. Se samma bok, Th. I, N:o 79, ss. 465-6, »Die Wassernix.» — F. Se nämnda arb. Th. II, N:o 113, ss. 156-166, »De beiden Künigeskinner» [öfvers. på Svenska i Lekkamraten för 1842, ss. 175-185, »Prinsen och Prinsessan»]. — G. Se Grimm, Th. II, N:o 186, ss. 446-455, »Die wahre Braut.» — H. Se samma arb. Th. II, N:o 193, ss. 489-501, »Der Trommler.» I. Se Kuhn, Märkische Sagen und Märchen, Berlin 1843, ss. 263-267, »Die Königstochter beim Popanz».
5. Hos Italienarne: — Se Basile, Il Pentamerone, II, N:o 7, »La palomma» — B. Jfr. samma bok, III, N:o 9, »Rosella.» — C. Jfr. nämnda arb. V, N:o 4, sednare delen af »Lo turzo d’oro.»
6. Hos Fransmännen: — A. Se Mad. D’aulnoy, Contes des Fées, Sagan »Gracieuse et Percinet.» — B. Se samma bok, Sagan »L’Oranger et l’Abeille.»
7. Hos Magyarerne: — Se Gaal, Märchen der Magyaren, Wien 1822, N:o 3, »Die gläserne Hacke.»
8. Hos Polackarne: — Se Woycicki, Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, III, N:o 10, ss. 135-137, »Die Flucht.»
9. Hos Ryssarne: — Se Klekte, Mærchensaal aller Völker, Berlin 1844, Bd. II, ss. 70-79, »Kojata.»