På svag is.
Med teckning.
å inte ut på isen, Johan! Den är för svag och bär inte än. Lyd nu och gå direkt till skolan!"
Det var Johans mor, som med dessa ord förmanade sin gosse och sände honom på väg till arbetet med bokväskan på ryggen.
Frosten hade varit synnerligen stark under natten, så att små grunda sjöar och åar buro blanka, lockande isbryggor. På skolvägen träffade Johan en kamrat, som full af ifver tog honom med sig till den buktande ån. Han sprang själf först ett par gånger öfver isen och hånade Johan, som var en så rädd stackare, att han inte tordes. Isen hade knakat duktigt vid kamratens försök, hvarför Johan tvekade till en början. Moderns ord ljödo ock för hans öron och samvete, men till sist skulle han ändå visa, att han inte var rädd, tog en väldig sats och slog kana tvärs öfver ån. Men isen brast under alen vid andra stranden. Han fick tag i ett par grenar men han orkade inte hålla sig, tills hjälp kom, utan han föll rätt ned i vaken så att vattnet räckte honom under hakan.
Ja, där stod nu Johan och kunde hvarken komma upp eller framåt. Han måste slå sönder isen med händerna och sträfva sig upp med kamratens hjälp. Men hu-u-u, hvilket kallbad!
Huru skulle han nu bete sig? Inte vågade han gå hem, och i skolan måste han vara om en timme. Han sprang så våt han var till skolan, sedan han tömt vattnet ur sina skor.
På den tiden hade man på landet, där Johan bodde, en väldig skolsal med en stor, härlig, brungul kakelugn. I den plägade gossarne själfva i tur och ordning hvarje dag elda riktiga stockbrasor. Här klädde nu Johan af sig det mesta af kläderna jämte strumpor och skor och satte sig själf på trappstegen tätt framför brasan för att torka och värma sig. Gossarne stodo i täta dubbla led omkring honom och gömde honom för flickorna, som så småningom började komma till skolan äfven de. När läraren sen klockan nio kom in för att börja arbetet, var Johan klädd och hans kläder "nästan" torra, så att ingenting märktes.
På middagen talte gossen om hela historien för far och mor, bad dem om förlåtelse och lofvade, att icke gå ut på isen utan föräldrarnas samtycke.
Naturligtvis förläto de sin Johan, som ju fått straff nog för att han utan mors löfte gått på svag is. Och underbart nog fick han inte ens den allra ringaste snufva eller hosta på kuppen. På den tiden voro gossarne mycket starka, härdade och friska af sig, och inte heller fanns det någon influensa, som doktorn kunde skylla på. J. B. G.
