Den lilla fridstifterskan.
et var lördagsafton, och lilla Eva Carlberg satt vid lampan och läste på sitt bibelspråk, som hon nästa morgon skulle läsa upp för sin far. Det låg liksom helgdagsstämning öfver det hemtrefliga rummet, och Eva satt och blickade tankfull in i brasan, medan hon sakta upprepade sina bibelverser. Dessa voro hämtade från begynnelsen af Jesu härliga bergspredikan, och Evas tankar dröjde isynnerhet vid detta: "Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn". Matt. 5: 9.
Medan hon långsamt upprepade dessa ord och i sitt stilla sinne undrade, om detta 'salig' kunde tillämpas på henne, rycktes dörren hastigt upp, och en liten flicka med lekande, bruna ögon och ett krusigt hår, som icke lät sig slätas ut af någon kam, rusade in och släpade en klumpig hundvalp efter sig.
"Se, Eva, är han inte söt?" frågade hon och drog valpen fram till Eva, för att hon bättre skulle kunna se honom.
Sant att säga var den lille hunden ingalunda någon skönhet, ty han befann sig just i den ledsamma ålder, då benen synas vara för stora och klumpiga för att passa till kroppen.
Eva log litet åt systerns ifver. "Bob blir nog med tiden en vacker hund", sade hon vänligt. "Men tror du, Betty, att mamma tycker om att du tagit honom med dig in hit?" fortfor hon. "Du vet ju, hur mycken förtret och huru många upptåg han kan göra."
"Åh, jag skall nog se efter honom, så att han inte gör något dumt streck", svarade Betty vårdslöst. Därpå satte hon sig på mattan och började gifva Bob den första lektionen i konsten att "sitta".
Eva började åter läsa i sin bibel. "Men, Betty, har du lärt dig dina bibelspråk?" frågade hon.
"Nej, det har jag glömt", svarade Betty och sprang upp. "Hvar är min bibel, Eva?"
"Det vet jag inte. Du hade den ju själf sist", svarade systern, och den tanklösa lilla Betty började ifrigt leta efter den saknade boken. Men allt hennes sökande var fruktlöst. Till sist tog hon en vackert inbunden bibel ur det fodral, hvari den låg på bordet. "Här är Theodors bibel, den får jag nog låna", sade den lilla flickan och slog sig åter ned framför kakelugnen.
"Nej, Betty, tag inte den; du vet, huru rädd Theodor är om sin bibel, och huru ledsen han skulle bli, om den skadades på något sätt", sade Eva.
"Åh, huru skulle den kunna skadas? Jag skall nog vara aktsam om den", sade Betty otåligt, och Eva sade intet mera. Det blef åter tyst i rummet, utom när Betty litet emellan afbröt sin läsning. Men plötsligt sprang hon upp. Hon skulle gå ut i skafferiet för att hämta litet bröd åt hundvalpen.
I detsamma hördes modern ropa: "Eva, kom och hjälp mig litet, så är du snäll!" Och Eva lämnade genast rummet.
Då hon om en stund kom tillbaka, möttes hon af en underlig syn. Betty med eldgaffeln i handen jagade rundt omkring rummet efter Bob, som mästerligt förstod att komma undan och att tränga in sin kropp på de mest oåtkomliga ställen, medan det hela tiden såg ut, som om alltsammans var den muntraste lek. Det såg så lustigt ut, att Eva höll på att brista i skratt. Men hon blef strax allvarsam, då hon fick syn på sin lilla systers förskräckta utseende och upphettade ansikte.
"Men Betty, hvad är det?" frågade hon.
I stället för svar höll Betty upp broderns bibel. Den hade sönderrifna blad, och bandet bar outplånliga märken efter Bobs skarpa tänder. "Se, hvad Bob har gjort!" snyftade hon. "Hvad skall Theodor säga?"
I detsamma öppnades dörren, och en storväxt gosse på femton år kom in. Han stannade i dörren, när han såg systrarnas bedröfvade ansikten.
"Hvad står på här?" frågade han, men fick i detsamma ögat på sin vackra bibel, som låg på bordet, sönderrifven och förstörd. "Hvem har gjort det?" frågade han, medan vredens rodnad steg upp i hans ansikte.
"Theodor, det var mitt fel", snyftade Betty, medan heta tårar strömmade ned utför hennes kinder. "Jag tog med mig Bob hit in, fast Eva sade, att jag inte skulle göra det. Jag trodde, att jag skulle kunna se efter honom, men så gick jag ut bara ett par minuter, och så----"
"Och så har han grundligt förstört min dyrbara bibel", utbrast Theodor. "Hvem har gifvit dig lof att röra min bibel? Jag tog in den hit bara för att få ett omslag om den. Det förlåter jag dig aldrig, Betty, hör du--aldrig!"
"O, jag är så ledsen!" snyftade stackars lilla Betty, men Theodor hörde det icke. Han hade allaredan lämnat rummet och slagit igen dörren efter sig med en väldig smäll.
"Gråt inte så mycket, lilla Betty!" tröstade Eva och gaf sin lilla syster en kyss. "Du har burit dig mycket tanklöst åt, men nu kan det ju inte ändras för denna gång. Theodors vrede skall nog lägga sig; när han kommer ned igen, skall han nog förlåta dig."
Betty torkade sina tårar, men hela kvällen hotade de att bryta fram igen vid minsta anledning. Just då hon skulle gå och lägga sig, kom Theodor in. Hon närmade sig honom darrande, för att få den vanliga godnattkyssen, men han vände henne ryggen.
VID JESU KORS.
ÅTERUPPSTÅNDEN.
Detta var mera än den lifliga lilla flickan kunde bära. De länge återhållna tårarna bröto oemotståndligt fram, och hon sprang utan att säga ett ord in i hennes och Evas gemensamma rum, kastade i en fart af sig kläderna, drog täcket öfver hufvudet och grät sig till sömns. (Forts.)
