Läser du din bibel?
udvig Bengtsson hade nyss fyllt åtta år. Han var en liflig och läraktig gosse, som gärna ville ha reda på hvad han såg och hörde. Om sommaren ströfvade han under sina fritider omkring i de vackra ängarna, som lågo i närheten af hans föräldrahem, men under de långa vinterkvällarna måste han ofta läsa högt för sin mor ur någon god, underhållande bok. Om söndagsaftnarna brukade han få se på bilderna i den stora praktbibeln, och hans mor berättade då för honom om Josef, om David och andra Guds män, som lefde under gamla testamentets tid, men först och främst om honom, som lät sig födas, då tiden var fullbordad, huru han lades i en krubba och sedan gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla, till dess han slutligen vandrade lidandets väg till Getsemane och Golgata för att gifva sitt lif för världens synder.
Ludvig hörde uppmärksamt på, och en afton, när modern slutade berätta, sade han mycket allvarsamt: "Mor, jag undrar, huru det skulle sett ut i världen, om vi inte hade haft bibeln?"
"Det hade då sett ut hos oss såsom hos de arma hedningarne, som ännu icke hafva denna välsignade ledstjärna", svarade modern. "De vandra ännu i mörker, utan tröst för detta lifvet och utan hopp för det tillkommande. Du har ju hört talas om våra hedniska förfäder, huru de hade det. De tillbådo sina döda konungar i stället för en allestädes närvarande, lefvande Gud. De anställde blodiga människooffer i stället för att såsom vi hafva försoning i Jesus Kristus och hans evigt gällande offer för oss. Ack, min gosse, vi kunna icke räkna alla de välsignelser, som den dyra boken fört med sig åt oss redan för detta lifvet, och sedan visar han oss den rätta vägen till Guds eviga, saliga himmelrike."
Några dagar efter detta samtal följde Ludvig sin mor till en gammal, sjuk kvinna i grannskapet. Hon bodde i en usel hydda och hade tillbragt flera år på sjuklägret samt var så medtagen af smärta och lidande, att hon nästan icke kunde röra en lem. Det oaktadt lyste Guds frid ur hennes ögon och hennes mun var fylld af Guds lof. "Gud är god, och hans nåd varar evinnerligen", sade hon. "Hvad äro mina lidanden mot min Herres och frälsares lidande för min skull?"
Ludvig lyssnade uppmärksamt, och tårarne kommo i hans ögon, när han hörde den gamla tala så.
"Lifvet hade allt varit ödsligt för er under alla dessa år, om ni inte haft er bibel", sade fru Bengtsson.
"O, ja", svarade den sjuka, "bibeln har varit mitt ljus i mörkret, min tröst i bedröfvelsen, ja, jag kan säga, den har många gånger varit mig mera än det lekamliga brödet."
En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut.
"Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt.
"Åh nej, jag kan sticka litet nu, och så läser jag i min kära bibel."
"Tycker du om att läsa i bibeln, min gosse?"
"Ja, visst, det är så roligt att läsa om Jesus, hur god han var", svarade gossen med ett uttryck af strålande glädje, när han nämnde det kära namnet.
De samtalade ännu en stund, och då Ludvig och hans mor kommo ut, sade hon: "Där såg du åter ett bevis på, huru bibeln kan lyckliggöra ett lif, som annars skulle varit djupt olyckligt."
En annan gång, då de voro ute på en längre vandring, mötte de en blind man, som leddes vid handen af sin lilla dotter.
"Är det inte bra svårt att vara blind?" frågade Ludvig ifrigt.
"Jo", svarade den blinde, "det skulle verkligen vara svårt, om icke det himmelska ljuset lyste upp mitt mörker. Men Gud ske lof, bibeln kan vara en lykta äfven för den blindes fot."
"Men ni kan ju inte läsa själf", invände gossen.
"Nej, det kan jag inte. Jag miste synen vid en stensprängning. Men jag har förr kunnat läsa, och jag kan aldrig tillfyllest prisa Gud för den välsignelse han gifvit mig genom sitt ord. Och ännu i dag, när någon af de mina läser högt för mig, kan jag stundom bli så glad, att jag bara vill sjunga."
Då Ludvig skulle gå och lägga sig om kvällen, frågade honom hans mor: "Är det ingenting särskildt, som du skulle vilja tacka den käre frälsaren för i kväll, Ludvig?"
Gossen stod en stund tyst och tänkte efter. Därpå föll han på sina knän vid sängen, knäppte sina händer och bad: "Tack, käre Jesus, att du gifvit mig två goda ögon. Och tack för bibeln, som är ditt eget heliga ord, tack att jag har en bibel och kan läsa i den. Låt den alltid lysa för mig och leda mig hela vägen hem till din himmel, amen!"
NÄR LILLEBROR KOM.
FARMORS FÖDELSEDAGSSÅNG.