Broderskärlek.
Med teckning.
(Forts. fr. föreg. n:r).
ndtligen är jakten slut. Man släpar fram hararna och går sedan med dem till herrgården för att få betaldt. Det höres ett undertryckt knot, då man märker, att den rike baronen ej ämnar bestå dem med någon traktering hvarken i mat eller dryck. Frits står lutad mot en vägg; han är för mycket trött för att tränga sig fram, och hans tänder skallra af köld. Nu kommer turen till honom; men när inspektoren ser hans blåfrusna ansikte, ropar han medlidsamt: "Kom med mig in i köket, pojke, du behöfver få någonting att värma dig med." Och han tar den darrande gossen med sig och säger till om en kopp varm mjölk åt honom. Åh, hvad den värmer! Glädjestrålande tar han emot sin krona och tackar inspektoren hjärtligt för förfriskningen. Han är nu åter kry och följer den godmodige mannens råd att skynda sig hem.
Men--hvart hafva hans kamrater tagit vägen? Huru han än spanar omkring sig i skymningen, kan han ingenstädes upptäcka dem. "De ha kanske redan gifvit sig af", tänkte han och blef i första ögonblicket ganska häpen, när han kom ihåg den långa vägen, som han nu måste gå utan sällskap. Men så tröstade han sig snart med den tanken, att han kanske ändå skulle hinna upp de andra, om han skyndade sig och därför begaf han sig med friskt mod på väg.
Nu gick han förbi herrgården. Alla fönster voro upplysta, och han såg gestalter röra sig därinne; baronen och hans gäster skulle nu spisa middag. När han tänkte på detta, kom han ihåg, huru hungrig han var. Han hade ju icke ätit något sedan morgonen, och nu var klockan fem. Han kastade ännu en längtansfull blick mot de upplysta fönsterna, innan han gick vidare.
"De där ha det bra de", tänkte han och kände efter i sina fickor, om han möjligtvis skulle glömt någon brödsmula kvar, men nej. Hur han än vände ut och in på sina fickor, kunde han ej finna en enda liten bit. Och nordanvinden blåste kall, och snön föll allt tätare. Frits slog upp rockkragen och knäppte väl igen rocken, men det hjälpte ej, han darrade af köld, den stackars gossen. Nu hade han dock hunnit fram till skogen, och här var det åtminstone mera lugnt, ty de högstammiga trädens kronor trotsade vinden. Men det kändes så underligt i den trötte gossens hufvud; ögonlocken blefvo så tunga, och det hvita snötäcket inbjöd så lockande till hvila. Frits sökte dock öfvervinna sin trötthet och sträfvade mödosamt framåt liksom i sömnen.
Nu kom han till en korsväg. Han visste ej längre åt hvilket håll han skulle gå; han förstod blott, att han måste gå oupphörligt för att ej sjunka ner i en sömn, ur hvilken han aldrig skulle vakna. Och han går--den orätta vägen, som i stället för att leda till byn, leder allt djupare in i skogen.
Mörkret hade nu brutit in, och det är endast den hvita snön, som lyser upp nejden. Öfverallt stirra de höga, dystra furorna emot den vilsegångne gossen.
"Nu måste jag snart vara framme vid krökningen, och då får jag se ljusen i byn." Med denna tanke söker han trösta sig, då ångesten vill gripa honom. Men intet ljus lyser emot honom; han ser ingenting annat än träden och snön och en ensam stjärna på himmelen. Han ropar nu med ångestfull röst efter sina kamrater.
"Karl! Herman!" skallar det högt genom den mörka skogen; men endast ekot svarar honom. Nu märker den stackars gossen, att han gått vilse och vill gå tillbaka. Men ingen väg synes mer bakom honom--allt är höljdt i snö. Då förlorar han modet. Bittert gråtande kastar han sig ner på marken och ropar förtviflad: "Mor, mor, ack, hjälp mig!"
Men allt är tyst, endast vinden far suckande genom de gamla furorna.
Gång på gång upprepar den vilsegångne gossen sitt rop om hjälp, men ingen hör honom. Då stiger han upp och springer ett stycke till, mössan ligger kvar under granen, men han ger ej akt därpå, alla hans tankar gå ut på huru han skall komma ut ur skogen.
Plötsligt är det som om all trötthet och köld försvunnit och han blir glödande het af ångest. Han spanar omkring sig, men han ser intet annat än snö--ingen väg, bara snö. Då faller den stackars gossen på knä i snön, knäpper sina händer och beder under strömmande tårar: "Gode Gud, du ensam kan hjälpa mig här i denna stora skog. Hjälp mig åter hem till mor, som väntar på mig därhemma, och--till Anni, som jag skall lämna min slant. Gode--Gud--hjälp!"
Rösten blir allt svagare, till dess den förlorar sig i ett otydligt mummel. Gossen har fallit tillbaka i snön med ryggen mot en trädstam. Med sina stelfrusna fingrar drager han upp ur fickan slanten och ser på den med ett lyckligt leende.
Han förnimmer nu mera allting såsom i en dröm. Han tror sig vara hemma hos mor och syster och sträcker med välbehag ut sina trötta lemmar, ty han känner ej längre någon köld. Ännu en gång öppnar han sömnigt sina ögon. Drömmande blickar han uppåt, fast sluta sig hans fingrar omkring den så dyrt förvärfvade slanten och hans bleka läppar hviska: "Nu kan Anni få fara!"
Därpå sluta sig de mörka ögonen, och hufvudet sjunker trött tillbaka mot den mjuka snön. Tyst, alldeles tyst blir det rundt omkring honom, endast de hvita flingorna fortfara att falla och omhölja den bleke slumraren, och furorna susa sakta sin vaggsång för honom. (Forts.)
