Sångargossen.
Med teckning.
Hur sorglös och hurtig han vandrar omkring
I världsstadens brokiga vimmel
Och sjunger sin visa och ber om en slant
Och gläds åt den soliga himmel.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå.
Det kommer en jublande klang i hans sång,
När vårsolen lyser i parken,
Och världsstaden äfven får knoppande träd
Och blommor, som spira ur marken.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå.
I vintras, då var det så isande kallt,
Och hvinande, skarp blåste vinden.
Förfrusen och huttrande smög han omkring
Med tårar på bleknade kinden.
Om Bella Italia sjöng han ändå,
Där solen jämt skiner och himlen är blå.
Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång,
På sångaregossen ock tänker.
Och tåren försvinner från afmagrad kind,
När värmande vårsolen blänker.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå.
Anna H--m Preinitz.
VID SYSTERS BÅR.
SÅNGARGOSSEN.