Vid systers bår.
Med teckning.
Nyss log hon den lilla, så frisk och glad
Och sprang där så lekfull som vinden
Omkring ibland spirande blommor och blad
Med skäraste rosor på kinden.
Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp
Så blek och så kall i sin kista
Och bror lille sörjer som funnes ej hopp,
Han sörjer så hjärtat vill brista.
Små svällande knoppar falla
Så lätt i blommande vår
För vindar, isande kalla
För frost i sprickande snår.
I barndomens rosengårdar
Bland Jesu späda små lamm,
Dem kärlek och ömhet vårdar
Går döden härjande fram.
Han bryter ur syskonringen
Den ros, som doftade bäst,
Han bryter--och spörjer ingen--
Just den, som du älskade mest.
----Dock,
Sörj ej du, ty i Guds himmelrike
Blomma ljufva vårar utan like
För de barn, som uti Herren dö.
Dödlig kropp här bäddas ned i gruset--
Anden ilar upp till fadershuset,
Klädd i skrud, mer hvit än vinterns snö.
Sörj ej du. Snart i Guds himmel höga
Skådar du med ljust och klarnadt öga
Dem, som före dig i tron gått hem.
Snart skall du på gyllne gator vandra
Bröder, systrar återse hvarandra
Där, i Herrens stad, Jerusalem.
J. B. G.
