En presentation.
Med teckning.
Den lilla Lisa har ögon blå
Och mun, som beständigt vill skratta,
Och hvad härnäst hon skall hitta på,
Det är ej så lätt just att fatta.
Nu Tello och kisse hon sammanför
Att stifta vänskap, som man ju bör.
Men kisse, den stackarn, han fräste till,
Och håren sig reste på ände.
Han sade: "Jam, jam! Jag inte vill.
Det är då ett riktigt elände.
Jag skälfver i hela min stackars kropp,
Ty tänk, om den hunden mig äter opp!"
Men Tello satt där så sur och tvär,
Och sade: "Så kattorna gnälla.
Man kan rent få örsprång utaf det här,
Och aldrig de lära sig skälla.
För vänskap behöfs det väl sympati,
Men vän med en tocken kan ingen bli."
"Usch Tello", sad' Lisa och tassen tog,
"Det är väl ej vackert att gnälla.
Men är du förståndig, du inser nog
Det passar ej alltid att skälla.
Du är ju min vän, det är kisse me'
Och så bli vi vänner nu alla tre."
Anna H—m Preinitz.
