Lärkans hemlighet.
Af J. B. Cherman.
Med teckning.
Elsa var en blyg liten flicka, som jämte en syster bodde hos mormor i en liten by vid hafvet.
När lilla Elsa föddes, fick hon af Gud en skön gåfva—en klar och vacker röst. Den rösten var så mjuk och klangfull, att den som en gång hört flickan sjunga, längtade att åter få höra henne. Men just ingen mer än mormor och syster Betty fick lyssna till hennes sång, ty, som sagdt, Elsa var mycket blyg.
Till slut kom likväl ett tillfälle, då hon måste försöka att vara modig. Ett nytt kapell skulle vid pingsten invigas i den lilla byn. Det var en stor händelse och den skulle göras riktigt vacker och högtidlig. Äfven barnen måste vara med. Det gafs tillkänna, att alla barnen skulle samlas i kapellet för att af skolläraren pröfvas i sång. De som kunde sjunga bäst fingo sedan vara med i en barnkör, som under flera veckor skulle öfvas.
Åh, hvilket tillfälle för Elsa! Det skulle hon då sannerligen icke gå miste om, och så bestämdes det, att Elsa följande dag skulle gå med de andra barnen.
»Ja, det är verkligen ett gynnsamt tillfälle», sade mormor, »och jag hoppas, att du nu skall försöka vara modig, min flicka, och låta höra din röst, ty tänk hvilken förmån det blir för dig att få vara med om öfningarna. Måhända skall du en gång komma att sjunga och drilla som lärkan därinne, men då måste din röst öfvas, förstår du.»
»Men min stackars lärka sjunger ju inte alls, sen hon kom in i buren. Kanske mår hon inte bra af de frön hon får.»—
Nästa dag på utsatt timme var Elsa vid kapellet, och dit kommo skaror af barn äfven från de närliggande byarna, alla väntade de ifrigt att läraren skulle komma.
Och när han slutligen kom, hvilket spännande ögonblick! Alla stodo där med klappande hjärtan, och då var det ej underligt att Elsa darrade af fruktan. Hennes väntan att blifva uppropad, var henne som en plågsam dröm.
Slutligen var det hennes tur, och hon fäste sina allvarliga ögon på den fruktade läraren.
Men då hände något ledsamt. Trots alla hennes föresatser svek modet henne. De klara, höga tonerna, som kommo så lätt därhemma blefvo nu till blott en darrande snyftning. Man kunde ej annat än känna deltagande för henne och själfva den allvarsamme läraren var bedröfvad. Det var förbi—allt var förbi.
Elsa var nu på väg hem. Hon försökte kväfva sina snyftningar så godt hon kunde, men hennes ögon skymdes så af tårar, att hon icke gaf akt på de andra barnen, som skyndade förbi henne på väg mot sina hem.
Men hvad var det som rörde vid hennes axel? En vänlig hand var det, som stannade henne. Det var verkligen läraren. Han bad henne inte vara ledsen utan vara välkommen igen till nästa pröfning.
Således var tillfället ändå icke alldeles förloradt för henne. Men huru skulle hon lära sig att vara frimodig?
Långt in på natten låg liten Elsa vaken och grubblade. Hennes lilla syster sof och allt var tyst, endast lärkan i buren rörde på sig i sömnen.
»Lilla lärka», hviskade Elsa, »huru är det med dig? Kan inte heller du sjunga mer?»
Åter rörde lärkan på sig. Men Elsa var nu mycket sömnig. Var det månskenet som gjorde det, eller nickade fågeln verkligen åt henne? Ögonlocken blefvo allt tyngre, och Elsa visste inte längre, om hon drömde eller om lärkan talade med henne. Jo, nu hörde hon tydligt att hon talade, fastän rösten var svag.
»Kära Elsa», sade lärkan, »jag vill tala om en hemlighet för dig. Du frågar, hvarför jag ej sjunger. Men har du aldrig tänkt på, att man inte kan sjunga i ett fängelse? Gif mig friheten åter, lilla Elsa, så skall du få veta min hemlighet. Ja, jag vill säga, huru jag sjunger och huru också du måste sjunga.»
Elsa satte sig upp på armbågen. »Ack så roligt», sade hon. »Tala om bara, tala om din hemlighet, och jag lofvar, att du i morgon skall slippa ut ur buren.»
Lärkan hoppade till sidan af buren och såg ned på Elsa.
»Har du aldrig gifvit akt på», sade hon, »att när jag sjunger, blickar jag alltid upp till den blåa himmeln? Vi sjunga för solen och för den friska, rena luften, men först och sist för den gode himmelske fadren. Ser du, härinne kan jag inte sjunga, inte för burens väggar och ej för dess tak kan jag sjunga. Och du kan inte heller sjunga för kyrkväggarna eller för folket därinne, lilla Elsa. Men tänk på den sköna skapelsen och på honom, som skapat allt och sjung som fåglarna sjunga. Då skall du lyckas.»
Elsa var mycket förtjust och försökte klappa i händerna, men vid denna rörelse förändrades allting. Solen sken nu klart in genom fönstret och syster Betty stod bredvid för att väcka henne. Men lärkan såg ut, som om hon vore medveten om deras samtal och Elsa hade svårt att tro, att det varit blott en dröm.
»Jag har lofvat dig någonting», sade hon till lärkan. Och efter frukosten, sedan hon talat om allt för mormor och Betty, togo de två flickorna buren med sig ut på ängen, där de släppte lärkan i frihet. Och se, lärkan som varit stum så länge, hade knappast hunnit ur »fängelset», förrän hon höjde sig mot himlen och brast ut i en jublande sång. De båda flickorna höllo andan och lyssnade. Något så gripande vackert hade de aldrig hört. Allt högre steg fågeln mot solen och ljuset, ännu hörde de hennes sång, fastän de icke sågo henne, och nu förstod barnet, att nattens händelse icke var bara en dröm.
När Elsa den dagen gick till kapellet, ljöd ännu lärkans sång i hennes öra, och när hon själf steg fram för att sjunga, var det alldeles tyst därinne. Hon såg rakt upp genom det höga, öppnade fönstret och mot den vackra, blåa vårhimmeln och sjöng som lärkan hade sjungit, sjöng af glädje och lust med hjärtat fullt af lycka, och nu klingade sången mera ljufligt än någonsin förr.
Då hon slutat, var det ännu alldeles tyst i kapellet. Barnen sågo på henne med förvåning, och läraren—ja, i hans ögon glänste tårepärlor, och sedan han fått rösten klar, gjorde han Elsa nästan hjärtängslig genom att säga att hon—just hon, lilla Elsa var bestämd att sjunga solot i en af körerna.—
Men lärkan då? Ja, det var det besynnerligaste af allt, att när Elsa kom hem, satt lärkan på trädgårdsplanket och såg så innerligen vänligt på henne, som om hon velat säga: »Var det inte det jag sade, att det skulle gå att sjunga, blott du lyfte hjärta och öga uppåt?»
Så kretsade hon ett par gånger omkring flickans hufvud, steg mot höjden och sjöng så klart och friskt som den sjunger som har glädje och lofsång i tonen.
