Krig.
Som ni alla veta, rasar för närvarande ett blodigt krig mellan Ryssland och Japan. Både i bibliska historien och världshistorien, ja, äfven från vårt lands historia ha vi läst om krig, men vi hafva läst det såsom en läxa, om någonting som hände för länge sedan—det var bara ett nöje att läsa om de stora slagen och de tappra hjältarna. Men det blefve annorlunda, om vi själfva skulle upplefva det. Tänk bara på, att kanske i dag tusentals käcka unga män, som stiga upp friska och glada, som likasom vi fröjda sig åt vårsol och blommor, innan kvällen ligga döda eller lemlästade i fruktansvärda kval! Tänk om din far hade varit med ibland dem! Då förstå vi att kriget är någonting fasansfullt.
»Men hvarför slåss de?» fråga ni. Ja, hvarför slog Johan Karl, då han tog bollen ifrån honom? Liksom det är ondskan som gör att två små gossar slåss, så är det också ondskan, som gör att det blir krig emellan två folk. Det första tar någonting från det andra, och det andra vill icke godvilligt lämna det han äger.
Men kan då ingen göra slut på detta stora slagsmål?
Ja, hvad säger mor, när två af hennes gossar varit ovänner? Hon säger: »Bed Gud, att han måtte gifva eder ett nytt, kärleksfullt hjärta». Vi ha intet annat medel vi heller. Låt oss då—alla söndagsskolebarn i hela vårt land, i hela världen—låt oss gå till Gud och bedja på våra knän: »Gode Gud, gör slut på kriget! Sänd din helige ande, fridens ande, och låt honom öfvervinna ofridens och hatets onda ande, som vill härska öfver människorna! Hjälp både små och stora, amen.»
* * *
Ryssland är ju vårt grannland, och det är icke svårt att komma dit. Till Japan är det längre, och därför känna vi kanske ej så mycket till folket där. Japanerna äro ett småväxt folk; de hafva svart hår, gul hudfärg och något sneda ögon. De äro mycket arbetsamma; alla barn i Japan gå numera i skola, och de måste lära lika mycket som ni. Men de äro icke blott flitiga, de äro förnöjsamma, och det kommer dem nu till godo under kriget. Ty ni förstå nog, att det är icke så godt att hvarje dag skaffa mat till flera hundra tusen män, och det i främmande land. Ty kriget föres ju icke i själfva Japan utan på fastlandet och vid dess kuster. Japanernas viktigaste föda är ris, kokt i vatten. Kött använda de mycket litet, men torkad fisk tycka de om, och frukt äta de gärna, när de bara kunna få.
I Nagasaki, en af Japans större städer, blef en resande mycket förvånad öfver den hastighet, hvarmed japanerna langade kol från en pråm till ett skepp. I en tät rad stodo de, män och kvinnor, gossar och flickor, och de små kolkorgarne gingo såsom bollar från hand till hand. Det var såsom lek för dem. Men på detta sätt fyllde de en stor ångare på elfva timmar.
Då klockan blef tolf, stannade de litet för att äta frukost. En hade ett äpple, en tomat eller en lök. En annan hade omkring tre matskedar kokt ris. En tredje två tomater och en liten riskaka. De resande gingo bort till mannen som hade löken.
»Är detta hela din frukost», frågade de.
»Ja visst», svarade japanen, »jag bryr mig icke om att äta mera just nu. Ty jag har ännu fyra timmars arbete i eftermiddag.»
»Hvad åt du i morse då?»
»Åh, någonting riktigt fint, kokt ris med torkad fisk.»
»Och hvad skall du äta i kväll, när du slutar ditt arbete?»
»Jag tänker det blir litet kokt färsk fisk med en tomat eller gurka till.»
Vid en så lätt kost äro de vanda ända från barndomen. Men trots den äro de mycket uthålliga. Sedan de gått en hel dag i ansträngande marscher, fordra de således icke mera än en handfull ris och en kanna kokande vatten till kvällsmat.
Japanerna äro ännu ett hedniskt folk. Men äfven där arbetar missionen. Och likasom japanen längtar efter upplysning och kunskaper, så har han också börjat längta efter en lefvande frälsare. Många hafva redan öfvergifvit sina hedniska gudar och börjat söka himmelens Gud.
Och vi hoppas, att den dag ej skall vara aflägsen, då äfven Japan skall höra med till de folk, som bekänna sig vilja tillhöra Kristus.
Brefväxling med de små.
Prisuppgift N:o 1.
Om mitt första klang sången i julenatt
Ifrån himmeln af änglarnas skara.
För den stormfyllda jorden en härlig skatt
Till oss, arma, den skulle ju vara.
Och mitt andra jag såg uti sommarens tid
Uppå susande vingar sig höja.
Lägg därtill blott ett a, och en flicka så blid
För din tanke i folkdräkt ses dröja.
Och mitt hela det var ju en nordisk brud,
Men en brud uti drottningakrona.
Och när nordiska land stod i vårfager skrud,
Hon vigdes att folken försona.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 12-18 Juni 1905.
M. 12. Apg. 8: 26-38. Filippus och Etiopiern.
T. 13. v. 26. Filippus i öknen.
O. 14. v. 27-28. Etiopiern närmar sig.
T. 15. v. 29-31. Mötet mellan de två männen.
F. 16. v. 32-33. Hvad etiopiern hade läst.
L. 17. v. 34-35. Filippus undervisar.
S. 18. v. 36-38. Etiopiern tror och varder döpt.
Söndagsskoltext för den 18 Juni.
Apg. 8: 26-38.
Minnesvers: Jerem. 29: 13, 14 a.
| ||
| N:o 24 15 Juni. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Filippus och etiopiern.
Apg. 8: 26-38.
Pingstens Helige Ande hade uppfyllt den unga församlingen i Jerusalem med segerkraft och hänförelse, med lydnad för Guds vilja och heligt nit att tända himmelsk eld i människornas hjärtan.
Det är till den tiden vår berättelse förflyttar oss, ty det var då Filippus sammanträffade med drottning Kandaces af Etiopien finansminister.
Dessa två människors sammanträffande förmedlades af Gud själf, som bjöd Filippus att bege sig af ut i den Syriska öknen, som skiljer Palästina och Egypten.
Det var förvisso en underlig väg för diakonen Filippus, men hans lust var att lyda Gud, och denna gudslydnad skulle för honom blifva en hans skönaste lifserfarenhet. Öknen skulle varda en ljuflig lustgård, ty här skulle han få föra ett efter Gud sökande och törstande hjärta till den eviga lifskällan.
Ej länge har Filippus vandrat i den glödheta ökensanden, där ingen blomma doftar och ingen fågel sjunger, förrän han får se ett ståtligt följe närma sig. Först komma väpnade ryttare på hvita arabiska hästar, så en präktig vagn, och efter vagnen åter en väpnad trupp. I vagnen sitter den förnäme etiopiern och läser i en pergamentsrulle. Han hade nämligen varit till Jerusalem och där i Jehovas tempel sökt den lefvande Guden. Visserligen hade han ännu icke funnit hvad han sökte, men han var angelägen om att nå fram till sin längtans mål, och därför satt han nu och läste i en helig skrift profetian om den lidande Messias.
Filippus anar nu, att det är just för denne mannens bästa, som han kommit ut i öknen, och genom en Andens maning närmar han sig vagnen och hör etiopiern läsa högt det 53:dje kapitlet af profeten Esaias bok. Efter att höfviskt hafva hälsat frågar Filippus om hofmannen förstod den hemlighetsfulla profetian. Denna fråga innebär ju en outtalad försäkran om att han, diakonen, gjorde det.
Hofmannen tyckte väl, att Filippus kom såsom sänd från himmeln. Intet kärare ressällskap kunde han önskat sig, och därför beder han honom stiga upp och taga plats bredvid honom i vagnen. Hofmannen tillstår helt öppet, att han ej förstod profetians ord och han frågar Filippus om dess betydelse. Det är ingen skam att bekänna sin okunnighet, när man är en sådan som vill lära. Fråga äfven du, liten, dina föräldrar och lärare, om det du ej förstår. De skola glädja sig däröfver och med innerlig tillfredsställelse undervisa dig.
Så gör nu äfven Filippus. Han säger hofmannen, att den om hvilken profeten skrifvit, enligt Guds löfte nu var kommen, att han gifvit sitt lif i döden till försoning för vår synd och att han nu var uppstånden för att bringa oss i lifsgemenskap med Gud samt till hjärtefrid och lycka. Filippi predikan står icke i vår bibel, men ljufligt skulle det hafva varit att få vara med i vagnen och lyssna. Ty så klart och öfvertygande, så varmt och vinnande talade han om Jesus, att där föddes tro i hofmannens hjärta och en djup längtan efter att helt blifva en Jesu lärjunge och en sann kristen. Han trodde, fick förvissning och blef döpt i Jesu namn, innan de två männen och vännerna skildes för alltid ifrån hvarandra i detta lifvet.
Men hofmannens omvändelse blef förvisso af utomordentlig betydelse för hela hans fosterland. Han var en man, som visste hvad han ville, full af hänförelse och kraft, och vi vilja tro, att tusenden af Etiopiens folk genom honom lyftes högt upp ur hedendomens natt till lif och ljus.
Och att en man med en så utpräglad gudslydnad och hänförelse som Filippus skulle vinna många själar för sin frälsare, det kunna vi lätt förstå. Nu hafva dessa två älskliga människor för längesedan återfunnit hvarandra i det himmelska fadershuset omkring Guds och Lammets tron. Men vi böra lära af dem att blifva sanna Jesu efterföljare, som i lydnad och med hänförelse själfva gå på Guds vägar och söka att få många med oss.
J. B. G.
Hvad vänlighet förmådde.
Doktor Walther satt en dag i sitt mottagningsrum och läste. Han var en jämförelsevis ung man och en duktig läkare. Medan han läste, ringde det på tamburklockan. Han lade ifrån sig boken och gick för att öppna, men då han såg hvem det var, mörknade hans ansikte. Där stod nämligen en liten trasig, smutsig pojke, känd under namnet Hammar-Janne. Det var en sådan gosse, som alla andra varnades för—en gosse, som blef kallad tjuf och odåga, och hvilkens förbättring ingen ansåg det löna mödan att vinnlägga sig om, ty hans största nöje tycktes vara att göra folk rädda för honom. Hans verkliga namn var John Ammerton. För resten kände ingen hans far, och hans mor var död.
Nu stod han emellertid i doktorns förstuga med ett både smutsigt och blodigt ansikte. Det var också blod på hans kläder.
"Jag skulle fråga, om doktorn ville vara snäll och hjälpa mig litet, jag har fått ett sår i hufvudet."
"Hvad är det för slags sår?" sporde doktorn.
"Jag är rädd det är farligt, vet doktorn", sade gossen med en suck. "En karl kastade sten på mig.—Aj!"
"Hvarför kastade han sten på dig då?"
"Jag vet inte", sade pojken och såg med skygg blick ned mot golfvet.
"Jo, det vet du. Hvarför kastade han sten på dig?"
"Jag tog ett äpple under ett af hans träd."
Doktorn ville icke röra gossens hufvud med sitt finger. Det behöfdes icke. Han såg, att det blott var ett skrubbsår, och att blodet hade upphört att rinna.
"Gå hem och se till att du får ditt hufvud tvättadt och en ren bindel om", sade han.
"Jag har ingenstans att gå, och ingen som vill hjälpa mig heller", mumlade gossen.
"Men du har väl något tillhåll i alla fall?"
"Ja, jag är i fattighuset, men ibland så köra de ut mig därifrån också."
"Nå, ja, du dör då inte af detta, pojke. Gå nu och bed någon tvätta ditt hufvud, eller ock får du tvätta det själf och binda om en ren näsduk."
"Ursäkta doktorn, men jag har inte någon—"
"Se så, pojke, gå din väg, jag har inte tid att stå här. Det gör ingenting om du inte får någonting om, bara du tvättar dig."
Och därmed stängde doktorn dörren och gick tillbaka till sin bok. Han hade icke ämnat vara hård, men han tyckte verkligen icke att hans hjälp behöfdes, och säkert var han icke heller angelägen att få den gossen in i sitt rum.
Men doktor Walther hade icke varit den enda, som visste om gossens besök—hans unga hustru hade ock varit vittne därtill. Hennes hjärta var ömt, ty hon hade lidit. Hon hade inga barn i lifvet, men två små grafvar på kyrkogården påminde henne, att hon hade någon i himmelen, som kunde kalla henne mor. Hon var van att handla efter sin första ingifvelse, och så gjorde hon äfven denna gång. Hon sprang ned efter gossen och bad honom gå upp köksvägen, hvarefter hon tog honom med sig in i badrummet. Han kom, trasig och smutsig som han var, förundrad öfver hvad hon ville. Den milda rösten, som hade kallat på honom, hade icke skrämt honom. Han stod bara och såg på henne.
"Sitt ned nu, min gosse", sade hon.
Han satte sig.
"Om jag nu hjälper dig, vill du då försöka bli en snäll gosse?"
"Jag kan inte bli snäll."
"Hvarför det?"
"För att jag inte kan. Jag har det inte i mig, det säger alla människor."
"Men kan du inte försöka?"
"Jag vet inte."
"Om jag skulle försöka hjälpa dig, ville du då göra som jag bad dig?"
"Ja—kanhända."
Fru Walther hämtade ett handfat med vatten och en svamp och tvättade därmed försiktigt gossens hufvud och ansikte. Därpå klippte hon bort det krusiga, tofviga håret från såret och såg då, att det verkligen ej var något farligt sår. Hon tvättade det rent och lade vadd öfver det. Därpå strök hon håret tillbaka från gossens panna och såg honom in i ögat.
Det var icke ett elakt ansikte hon hade framför sig. Nu då det ej var öfverdraget med smuts, var det till och med ett vackert ansikte.
"Hvad heter du, min gosse?"
"Hammar-Janne. Ibland också tras-Janne."
"Nej, jag menar ditt dopnamn."
"Hvad för något?"
TRE GENERATIONER.
ETT FARLIGT DJUR. DEN AMERIKANSKE BISONOXEN.
"Vet du inte, hvilket namn dina föräldrar gåfvo dig?"
"Jo då. John Ammerton, det står i föreståndarens bok."
"Jaså John. Nå ja, såret är inte farligt, och om du aktar dig för att rifva af förbandet, skall det snart vara läkt. Är du hungrig?"
"Ja, jag har inte ätit någonting alls i dag."
Fru Walther gaf honom smörgås och mjölk i köket. Medan han åt, betraktade hon honom med en forskande blick. När hon icke såg på hans trasiga, smutsiga kläder utan endast på det glänsande håret, som hon hade strukit vackert öfver det välformade hufvudet, och lade märke till ansiktet med de strålande ögonen, måste hon erkänna, att gossen var vacker.
Janne hade nu slutat äta och reste sig upp.
"John", sade hon, "när du är hungrig och icke har något att äta, skall du få komma hit och få mat. Jag vill inte att du skall gå och svälta."
"Tack, jag vill gärna komma."
"Och om jag ger dig mat hvarje gång du är hungrig, vill du då för min skull försöka bli en snäll gosse?"
John hängde hufvudet och funderade. En annan skulle kanske hafva förundrat sig öfver att han inte svarade genast, som en tacksam gosse borde hafva gjort, men fru Walther förstod, att han funderade huru han skulle svara för att vara uppriktig.
"Om de andra vilja låta mig försöka, frun, men det vilja de inte", svarade han till sist och såg henne trohjärtadt in i ögonen.
"Vill du försöka i alla fall?"
"Ja, det vill jag."
Fru Walther gaf gossen mat i ett papper och klappade hans hufvud. Han sade ingenting, men hon kunde icke tro att han ej kände någon tacksamhet—hon såg den lysa ur hans ögon.
(Forts.)
