Eva.
"
Hvarför skulle jag heta Eva?" frågade en liten flicka, som en dag hade hört sina föräldrar berätta om syndafallet i Edens lustgård.
"Jo, för att din kära farmor hette så", svarade fadern.
"Jaså", sade lilla Eva betänksamt, "men farmor var ju så snäll?"
"Ja, din farmor var riktigt snäll, min lilla flicka", sade Evas mamma. "Jag ville önska, att du icke allenast fått hennes namn, utan att du måtte blifva lika god och kärleksfull som hon var."
Den lilla var tyst ett ögonblick, därefter frågade hon: "Hvarför blef farmor kallad Eva?"
"Det kan jag inte säga dig", svarade modern, "men hvarför ville du veta det?"
Eva svarade icke genast. Men så talade hon om att det var den sorgliga berättelsen om Adam och Eva, som drefvos ut ur paradiset, som hade kommit henne att tycka, att det var mycket ledsamt att kallas Eva. "Ack, mamma", sade hon till slut, "om inte Eva ändå ätit det där äpplet! Hvarför lydde hon den stygga ormen och icke den gode Guden i himmeln?"
"Därpå kan jag icke svara dig", svarade modern.
"Jag tror, att de flesta skulle ha gjort på samma sätt som Eva, om de varit i hennes ställe", sade fadern.
"Åh, pappa, hur kan du tro så illa om oss!" sade den lilla förnärmad. "Min lilla rara mamma skulle då säkert varit klokare, och jag—ja, jag skulle inte heller gjort det. Jag är så ledsen att jag heter Eva. Jag sade det till lärarinnan i dag, men hon bara skrattade åt mig."
"Det betyder ingenting hvad du heter, min lilla flicka", svarade fadern. "Men kom ihåg också hvilket löfte Eva fick—hon skulle få blifva stammoder åt honom, som skulle krossa ormens hufvud, vår dyre frälsare."
Eva tänkte visserligen på faderns ord, men det dröjde länge, innan hon kunde glömma, att hon hette Eva.
Den lilla flickans pappa hade nyligen köpt ett vackert hus, hvartill hörde en liten trädgård. Träden voro ännu ganska små, men när de på våren knoppades och blommade, blef det stor glädje i hela familjen. Eva sprang hvarje dag ned till dem och gladde sig i tankarna åt de härliga päron och äpplen, som hon skulle få på hösten.
"Ack pappa, se bara!" sade hon en dag, "detta lilla träd har redan körsbär."
"Ja, bara det nu blir varmt, så bli de snart mogna", sade fadern.
Då modern nu också kom dit, fortfor han: "Jag tror det är stora och goda körsbär, nu måste vi sköta om dem riktigt väl, så att vi alla kunna få smaka dem."
Hvarje dag gick Eva ned till det lilla trädet, och—mycket riktigt—bären blefvo småningom allt större och rödare. Hon räknade också körsbären, liksom fadern hade gjort, och det var och förblef sexton. Eva var mycket beställsam med att se efter körsbären. Föräldrarna kommo naturligtvis icke så ofta ner i trädgården som hon. Och när de kommo dit, tänkte de på många andra saker än på körsbären.
Emellertid blef Eva småningom bekant med grannarnas barn, och föräldrarna tilllät henne taga dem med sig och leka i trädgården. Och de muntra, lifliga små flickorna trifdes riktigt godt hos Eva.
"Vet du af, att det redan finns mogna körsbär i trädgården?" sade Emma en dag.
"Ja, men dem få vi inte röra", svarade Eva. "De skola bli riktigt mogna först, och så vill pappa smaka dem. Han har också räknat dem, för att ingen skall taga bort dem."
(Forts.)
