Skyddsängeln.
Af Ad. Gründler.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Fru Hubert drog sin gosse allt närmare intill sig. "Tror du inte heller, min gosse, det som står skrifvet i bibeln om de kära änglarna, huru de sjöngo i Betlehemsängden den första julnatten och huru de på påskdagens morgon förkunnade, att Jesus var uppstånden? Vill du inte tro det heller, min stackars Kristel?"
"Ack, jo, visst tror jag det, mor—det står ju i bibeln. Men jag menar bara, att nu finns det inga änglar mer, åtminstone få de inte längre komma ner till jorden för att bevara oss. Huru skulle de då kunnat tillåta, att far blef öfverkörd och krossad af tåget?"
"Min käre gosse", moderns röst darrade märkbart—"det gifves många gåtor, hvilkas lösning vi först i evigheten skola finna. Men det vet jag förvisso, att om det varit Guds vilja, skulle han med största lätthet kunnat skicka ner en ängel från sin himmel för att skydda vår älskade far för den förfärliga olyckan."
Tviflande skakade gossen på hufvudet. "Har du någonsin sett en ängel, mor?" frågade han.
"Nej, visserligen icke på det sätt som du menar, min gosse, icke någon ängel med lysande kläder och hvita vingar. Kanske äro mina ögon genom synden förmörkade, så att jag icke kan se de himmelska sändebuden, utan de sväfva osedda förbi mig. Men det finnes också andra, som få göra änglatjänst, Kristel, och dessa hoppas jag att du ofta må se spåren af på din lefnadsväg. De äro icke strålande och härliga såsom de himmelska budbärare, som bibeln beskrifver för oss, och hvilka vi ej äro värdiga att få se, men de få ändock vittna om Guds trofasta vård om oss. De äro ofta klädda i enkla, jordiska omhöljen, men de få likväl det uppdraget af Gud att bevara, trösta och leda oss, så att vi ej må gå vilse. Gif akt på dessa änglaröster, min gosse, och följ dem, men framför allt följ den rösten, som vill göra sig hörd i ditt eget hjärta. Det är Guds egen röst, följ den, ty den är din bästa skyddsängel."
"Säg mig mer om detta, mor", bad Kristel enträget, "jag förstår dig redan bättre."
"Ser du, min gosse, världen är så stor och skön, att du aldrig med din blick kan omfatta den, och vår himmelske fader är så rik och mäktig och kärleksfull, att du aldrig riktigt kan förstå det. Han har medel och utvägar att erinra sina glömska människobarn om deras himmelska hem, så att de icke alldeles fördjupa sig i jordetingen här nere. På det viset kunna händelserna i lifvet få blifva änglar, som visa uppåt så väl som vårblommorna på ängen, när de i sin ljufliga fägring prisa Guds skaparevishet. En sång från din barndomstid kan i en frestelsestund ljuda för ditt öra och därigenom få blifva medel till att bevara dig från det onda, eller minnet af din far, hvilken du bör söka efterfölja i gudsfruktan och plikttrohet—allt detta skall kunna göra dig änglatjänster. Och väl dig, min gosse, om Gud sänder dig goda människor till följeslagare på din lefnadsväg—sådana människor, som i din svaghet och oerfarenhet kunna få blifva goda änglar för dig."
Och under djup rörelse skref modern på första bladet i den nya bibeln, hennes enda gåfva till sin gosse, såsom tänkespråk Tob. 5: 21 och därinunder orden:
"Guds änglar från vår barndomsdag
Oss skydda och bevara."
Men hon talade icke om en annan skyddsvakt, som städse skulle lägra sig omkring hennes barn ute i världen—ett trofast modershjärtas oaflåtliga bön.
* * *
Tidigt följande morgon tog Kristel ett kort men hjärtligt farväl af sin nyvakna lilla syster och skyndade ifrigt med modern till stationen. Den friska, klara morgonrodnaden hade jagat bort alla sorgsna tankar ur hans sinne, och gladt viftade han från kupéfönstret åt modern med sin lilla halmhatt, när tåget satte sig i rörelse.
I öfver åtta timmar måste han åka, innan han uppnådde sin bestämmelseort. Till en början var han mycket road af bullret och stötarna på tåget, lokomotivets pipande och uppehållet vid stationerna. Han gnolade för sig själf den ena melodien efter den andra, och bullret af hjulen slog beredvilligt takten till hvarje melodi. Hans reskamrater tyckte mycket om den muntre lille pojken, hvilkens klara ögon blickade så leende ut i världen, som om där funnes blott lust och gamman öfverallt.
Nu brusade tåget fram ur bergsbygden, och obegränsade slätter utbredde sig inför gossens häpna ögon. Småningom upphörde de doftande ängarna och de gröna löfskogarna allt mer, och i deras ställe syntes stora ljunghedar omväxlande med barrskog. De små röda ljungblommorna skulle han gärna velat se på nära håll, så vackra tyckte han de voro. Och däri hade han rätt. Hela naturen vittnar om skaparens väldiga kraft, antingen hon prunkar i Schweizerbergens majestätiska prakt eller kläder sig i hedens enformighet.
Men till slut tröttnade dock Kristel vid att se sig omkring. Då tog han fram ur sin resväska smörgåsarna, som modern lagt ner åt honom till matsäck på vägen, och de smakade honom nu förträffligt. En vänlig herre, som satt midt emot honom och leende såg på med hvilken aptit han åt sina smörgåsar, köpte vid nästa station en kopp kaffe åt honom, så att han också skulle få någonting att dricka.
Kristel var till en början nästan förskräckt och visste icke, om han finge taga emot en så oväntad godhet af en främling, men denne nickade så öfvertygande och hjärtligt och såg så vänligt på honom, att gossens blyghet försvann. Han tackade hjärtligt och tog emot kaffekoppen, hvilken han begärligt drack ur. Detta tycktes mycket roa den främmande herrn, och sedan nu isen en gång var bruten, berättade Kristel för sin vänlige reskamrat allt hvad han under sitt korta lif upplefvat, och att han nu för första gången var stadd på resa ut i världen, för hvilken han redan började känna en viss fruktan. Då klappade den främmande herrn honom på hufvudet och sökte intala honom mod. Han försäkrade, att han mycket väl kände till anstalten, där gossen skulle uppfostras tillsammans med många, många andra gossar, och han visste, att de alla brukade trifvas godt där.
Denna lugnande försäkran såväl som sommardagens middagshetta vaggade småningom vår pratsamme Kristel till sömns. Tågets buller blandade sig i hans drömmar, så att han tyckte sig sitta på en ångbåt och vagga upp och ned på höga, brusande vågor. Han började slutligen frukta, att fartyget skulle gå under, men då räcktes ut emot honom en hand, liknande en ängels hand. Då Kristel såg nogare efter, var det likväl icke en ängel utan bara den främmande herrn, som nyss varit så vänlig emot honom och bjudit honom på kaffe.
Yrvaken for gossen upp ur sina drömmar och såg sig omkring. Där låg den vänlige herrn midt emot honom på bänken, pustande och snarkande—i sanning icke någon änglauppenbarelse.
Kristel måste skratta för sig själf, men sedan somnade han på nytt och sof så godt, att han vaknade först när hans vän gaf honom en knuff i sidan och förklarade, att nu vore han snart framme.
Gossen hann ej mera än tacka den främmande herrn för hans vänlighet och sedan springa ut ur kupén, förrän tåget åter rullade därifrån, och Kristel stod ensam med sin kappsäck på stationen.
Han såg sig sökande omkring, om ej någon vore honom till mötes, men där fanns ingen. Hade icke modern skrifvit till institutet, att hennes Kristel skulle komma med dagens tåg? Och ändå bekymrade sig ingen om honom.—Om ändå mor varit med!—Den stackars gossen började nu få en aning om hvad det vill säga att vara alldeles ensam i en främmande värld.
Då kände han, huru någon sakta ryckte honom i armen och en röst frågade: "Är du Kristian Hubert?" Då han vände sig om, stodo två uniformsklädda gossar framför honom.
"Ja, det är jag", svarade han gladt, "och man kallar mig vanligen Kristel. Huru kunde ni få reda på mig?"
"Åh, det var då inte svårt", sade den ene af gossarne, en liten pigg pys, "här fanns ingen mer pojke, som såg så gråtfärdig och modstulen ut som du."
Kristel kände sig mycket harmfull, pojken i honom reste sig, men han fann icke något ord till svar.
"Bry dig inte om honom", sade den andre gossen, som tycktes vara förståndigare och äfven tjänstvilligt tog ifrån Kristel hans kappsäck för att bära den, "han menar inte så illa som det låter. Han är bara så odygdig, och det måste vi alla hålla till godo med."
Kristel gick nu tyst midt emellan de båda gossarne, till dess den längste af dem stannade. "Här är vårt institut", sade han.
Det var en gammal, vördnadsvärd slottsbyggnad med många torn och framspringande hörn och gaflar. Det var en sällsam motsats mellan de allvarsamma gråa murarne och de muntra skrattsalfvorna från ett par hundra pojkar, som lekte på gården. De buro alla en sorts uniform med blanka knappar, och Kristel i sin gråa dräkt och hvita halmhatt stack bjärt af mot de andra.
"Här är en ny rekryt!" skreko pojkarne, och det föreföll Kristel, som om de mönstrande blickarne stucko honom som spjut från alla sidor. Men den störste kamraten, som ännu bar hans kappsäck, fattade nu hans hand och drog honom med sig öfver lekplatsen bort till den stora porten. Det föreföll Kristel alldeles som om han gick vid en ängels sida midt igenom ett fientligt läger.
Följande dag fick också Kristel uniform, så att nu var ingen skillnad längre mellan honom och kamraterna. Men de betraktade honom ändå med forskande, nyfikna blickar, så att han kände sig mycket illa till mods. Och en gång, när majoren, som var chef för institutet, kom gående öfver gården och alla gossarne reste sig upp, ville också Kristel vara riktigt höflig och tog af sig mössan samt bockade sig djupt. Då skrattade de andra gossarna åt honom, så att han kunde ej hjälpa, att tårarna kommo honom i ögonen. Men majoren frågade honom vänligt efter hans namn och hans hemort. "Behåll du din mössa på en annan gång, lilla linhufvud", sade han, "du skall nog snart lära dig taga seden dit du kommer."
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 26 Juni-2 Juli 1905.
M. 26. 1 Petri 1: 14-25. Förmaningsord.
T. 27. v. 14-16. Maning till helighet,
O. 28. v. 17. till sann gudsfruktan.
T. 29. v. 18-19. Vi äro dyrt återlösta,
F. 30. v. 20-21. böra därför äga tro och hopp till Gud.
L. 1. v. 22-23. vi böra älska hvarandra.
S. 2. v. 24-25. och hålla oss stadigt till Guds ord.
Söndagsskoltext för den 2 Juli.
1 Petri 1: 14-19.
Minnesvers: Matt. 5: 48. Varen fördenskull I fullkomlige, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.
| ||
| N:o 26 29 Juni. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Förmaningsord
till lydnad för Gud.
1 Petr. 1: 14-19.
Om du har en god moder i ditt hem, så vet du, att hon för din välfärds skull då och då säger dig ett förmaningens ord, huru du skall skicka dig såsom det anstår ett godt barn. Du behöfver påminnas om huru du skall skicka dig väl i hemmet bland dina syskon, i skolan bland dina kamrater och i lifvet bland människor i allmänhet. Om du då lyder och tager i akt en god moders maningsord, blir du ett godt barn, som kan skicka dig anständigt och väl i lifvets alla förhållanden.
Men likasom vi hafva ett jordiskt hem under vårt lif här nere på jorden, så hafva vi ock ett himmelskt, dit vi gå ifrån denna jorden. Och det är för oss alla, såväl barn som äldre, af den allra största vikt att få veta, huru vi skola lefva vårt lif här nere för att blifva passande för hemmet däruppe. Ty än är det ett barn, hvars lif slocknar i döden, än en yngling eller en jungfru, som dör i lifvets vår, än en man eller en kvinna i lifvets sommartid, än en grånad jordevandrare, som kallas hädan.
Vår text innehåller några maningsord, som lära oss, huru vi skola skicka oss, för att varda passande för det himmelska hemmet. Han, som är husfadern i detta hem, är den helige Guden. Om vi vilja vara hans barn, så måste vi vandra heligt i all vår umgängelse här i världen. Ty han säger till sina barn: "Varen helige, såsom jag är helig".
Hvad innebär det då att vara helig? Gud har sändt sin son åt oss till en frälsare. Han har i sitt lif visat oss, hvad det innebär att vara helig. Du bör taga fram ditt nya testamente och läsa där om Jesu lif. Du märker snart, huru olikt hans lif var emot alla andras. Hans lif var heligt. Du bör då söka i allt likna honom. Du bör aldrig göra något som är fult och styggt och syndigt, utan i stället såsom Jesus vara god, mild, barmhärtig och kärleksfull. Du bör vara hjälpsam och bemöda dig om dina likars väl som han gjorde. Då blir äfven du helig i all din umgängelse.
Och om du understundom känner dig såsom ett armt och ofullkomligt litet barn, så får du bedja din frälsare om förlåtelse och hjälp. Han är äfven vår hjälpare. Men när du så beder till din frälsare och till din himmelske fader, så bör du veta, att du är ett litet Guds barn, öfver hvilket Herrens välbehag hvilar, att du är en af de många, som i gudsfruktan går med stapplande steg mot det himmelska fadershemmet. Du bör veta, att du då går på den rätta vägen och aldrig behöfver vända om för din svaghets eller ofullkomlighets skull.
Ty ser du, Jesus har lidit döden här på jorden och utgjutit sitt blod såsom ett försoningsoffer för dina synder och icke allenast för dina utan för hela världens. Däraf kan du ytterligare förstå, huru innerligt han älskar dig och huru han vill hjälpa dig på vägen hem till fadershuset i Guds himmel.
Knäpp du barnsligt dina händer och bed i Jesu namn om allt det du behöfver, var from och flitig och gudfruktig! Då blir du ett passande barn för det himmelska hemmet, och när du en gång dör, skola himmelens änglar föra dig dit upp till klarhet och stor härlighet.
J. B. G.
