Karl och Greta.
Med teckning.
Karl och Greta voro kungens barn. Drottningen hade skänkt dem lifvet på samma dag. De voro lika gamla och lika stora, vackra och goda som solens ljus och som rosornas doft.
Prinsen och prinsessan fingo under sina barnaår lära sig mångahanda, men först och sist skulle de lära sig att blifva goda människor. Det budet hade kungen gifvit deras lärare.
I slottets stora trädgård fingo de se så många vackra växter och lyssna till fåglarnas sång, när det var vår i världen. Konungens trädgård var för de två syskonen en den allra skönaste bok, och i den läste de hvarje dag om blommor och fåglar och fjärilar och blänkande fiskar i dammarna. Det var en naturlära utan like. Och när läraren tydde för de små de olika varelsernas uppgift i världen och huru vi människor måste söka lära oss att förstå Guds mening med allt och vara goda mot alla varelser, då tindrade barnens ögon så stora och klara, och deras kinder glödde af lust och hänförelse att blifva goda människor.
Men de fingo också leka i den stora trädgården och på gräsmattorna rundt omkring slottet. En dag voro de därute och sökte efter blommor, som icke funnos i trädgården. Då fingo de se två gossar, som de icke kände. Dessa kastade sten efter sångfåglarna för att döda dem, och fångade fjärilar samt sleto af de granna vingarna och kastade upp de skadade små djuren i luften och skrattade åt dem, när de föllo ned. Gossarne hade åter lyckats fånga en fjäril, men nu sprang prinsen fram och bad dem inte skada den lilla stackaren, utan gifva den åt honom och hans syster, den lilla prinsessan. Prinsen fick fjäriln, den var något skadad, flämtade och var så rädd, att den skälfde. Men Karl talade så vänligt till den och lofvade taga honom med in i trädgården, där ingen skulle skada den. Prinsessan frågade de två gossarna om de icke fått lära sig att vara goda mot alla Guds skapade varelser? Och då såg hon på dem så mildt med sina stora, vackra ögon, att gossarne blygdes och lofvade att aldrig mer kasta sten på fåglarna, eller plundra deras bon. Inte heller ville de mera slita vingarna af fjärilar och flugor eller binda trådar om deras ben och släppa dem att flyga på detta sätt.
Gossarne bekände en hel hop af synder, som de begått mot de stackars djuren. De kunde ej annat, ty prinsessan såg på dem såsom en Guds ängel, och inför en ängels ögon kan ingen människa dölja en synd eller vilja göra en synd.
Men prinsen och prinsessan följdes åt in i konungens stora trädgård. Där satte de fjäriln försiktigt på en liten gren och önskade honom hälsa och granna vingar till att flyga med omkring bland blommor och blad i solsken och sommarglädje.
Men de två gossarne hade af Karl och Greta fått en så god lärdom, att de icke blott själfva blefvo snälla mot djuren, utan de började också inverka på sina kamrater. Och var det någon, som inte ville, så frågade de, om de ville följa dem till kungens slott och låta prinsessan se på dem och tala med dem. Då skulle de genast vilja bli goda barn.
Och en och annan följde verkligen med. Men den som fått se in i prinsessans stora, klara ögon och hört hennes ord om att älska och vara goda mot alla, han fick ingen lust mer att vara elak och ond.
J. B. G.
