Skyddsängeln.
Af Ad. Gründler.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Kristel såg denna första dag så mycket nytt, att syn och hörsel tycktes förgå honom. Där voro långa sofsalar med många järnsängar; där var ett jättestort tvättrum med tvättfat stora som baljor och en handduk för hvarje gosse. Och så fanns där en matsal med långa bord, fyra gånger så långa som kyrkan därhemma och många skolsalar jämte gymnastiksalar och lekplatser.
Därjämte funnos ock många lärare, och Kristel bäfvade, när han tänkte på huru han skulle kunna skicka sig rätt emot dem alla. Han försökte visserligen göra efter det som han såg sina kamrater göra, och så kom han då något så när lyckligt igenom den första dagen. Han fick naturligtvis komma i en af de lägre klasserna, och där redde han sig bra med både läsning, räkning och skrifning.
Sålunda höll han modet uppe hela dagen ända till kvällen.
Då ställdes alla gossarna upp på skolgården, och i den vackra, månljusa augustikvällen hölls där aftonbön, hvarefter man sjöng en psalm. Därpå ljöd trumman, och de olika afdelningarna marscherade till sina sofrum.
När Kristel några minuter senare låg på sin hårda madrass, kom plötsligt en häftig hemlängtan öfver honom. Han tänkte på huru han och hans lilla syster Maria om kvällarna brukade läsa just den psalm, som nyss sjungits af de många gossarne därnere:
"När allt omkring mig hvilar,
till dig min ande ilar
O, Gud, och lofvar dig.
När världens larm försvinner
och jag mig ensam finner,
Är du, barmhärtige, när mig.
När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer
Jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
af nåd och sanning skina
Uti ett ljus, som ej går ner."
Och så gömde han ansiktet i händerna och grät.
Huru länge han legat så, visste han icke. Slutligen for han upp, förskräckt för sina egna snyftningar. Han var rädd att de andra hade hört honom gråta. Men öfverallt omkring honom var det tyst, och blott de lugna, djupa andetagen buro vittne om ungdomens lyckliga förmåga af sömn. Men vid foten af Kristels säng satt en hvit, orörlig gestalt, klart belyst af månskenet.
Kristel satte sig upp. Var det en tomte, som satt där uppkrupen? Eller—var de en skyddsängel, en af de himmelska budbärarne, om hvilkas beskydd han nyss tillsammans med sina kamrater bedit?
Då vände gestalten ansiktet emot honom, och Kristel kände igen den vänlige gossen, som kvällen förut hade mött honom vid stationen.
"Tyst, tyst", hviskade han och lade fingret på läpparna. "Det är egentligen icke tillåtet att prata i sofrummet, men det gjorde mig ondt om dig, ty jag förstod, att du kände hemlängtan."
Då vaknade åter inom Kristel en pojkaktig känsla af trots och blygsel. "Åh nej", sade han tveksamt och osäkert, "hemlängtan är det just inte."
Det var godt för honom, att månen icke lyste på hans ansikte just nu, ty han kände huru han rodnade öfver den osanning hans läppar uttalade.
"Inte?—Hvarför grät du då?"
"Jo, ser du, här är allting så främmande för mig. Pojkarne stirra på mig som på ett underdjur från Afrika. Om jag bara säger 'skrifbok' i stället för 'häfte', så skratta de åt mig, och allesammans kalla mig 'Huber' eller på sin höjd 'Kristian', ingen säger Kristel åt mig såsom hemma."
"Jag tänkte det var just detta man kallade hemlängtan", sade den andre leende. Men han tillade godmodigt: "Jag vill gärna kalla dig Kristel, om du önskar det—eller hur?"
"Ack ja, gör det", bad Kristel. "Du var så snäll emot mig från början. Hvad heter du då?"
"Steffen heter jag.—Steffen Brun. Gossarne kalla mig ofta på skämt Steffke."
"Men hvad kallade din mor dig, när du var hemma?"
"Jag har ingen mor och intet hem. Mina föräldrar äro döda.—Men godnatt nu, Kristel, sof godt."
Tyst smög sig Steffen bort till sin egen bädd. Båda gossarne somnade den natten med tårar i ögonen—den ene full af längtan efter ett nyss lämnadt hem, den andre af saknad efter ett hem, som han aldrig ägt.
Från den kvällen var vänskapen mellan Kristel och Steffen fast beseglad. Kristels tacksamma hjärta kunde aldrig glömma, med hvilket deltagande hans kamrat förstått och tröstat honom i hans första svåra sorg därute på den främmande platsen. Så ofta han slog upp sin bibel—och det gjorde han hvarje dag—så läste han där på första bladet de ord, som hans mor skrifvit:
"Guds änglar från vår barndomsdag
Oss skydda och bevara."
Och då tänkte han alltid på Steffen.
Visserligen hade Steffens långa, magra gestalt och hans bleka ansikte med de djupt liggande ögonen ingenting änglalikt hos sig, men han var en god, präktig gosse, öppen och redbar, gudfruktig och trofast som guld. Och det är mera värdt än all yttre skönhet.
Kristel blef snart hemmastadd i anstalten, där han i början känt sig så beklämd. Lärare och kamrater voro belåtna med honom, och därför kände han sig också lycklig och väl till mods. Visserligen kommo ibland dagar och timmar af djup hemlängtan, och i synnerhet brukade den plötsligt komma öfver honom på söndagseftermiddagarna. Då kunde han midt under leken springa in i en tom skolsal för att riktigt få gråta ut. Men då dröjde det aldrig länge, förrän Steffen oförmärkt stod bakom honom och sökte trösta honom.
"Steffen", sade Kristel en gång vid ett sådant tillfälle, då han gifvit sina tårar fritt lopp, "jag kan aldrig glömma mitt hem."
"Det skall du inte heller, Kristel. Den som kunde glömma sitt hem, vore icke värd att äga ett sådant."
"Stackars Steffen", hviskade Kristel medlidsamt, "du har intet hem."
I Steffens mörka ögon lyste en egendomlig glans. "Jo, Kristel", sade han, "det skönaste hemmet hafva vi gemensamt, och det hemmet vilja vi båda aldrig glömma."
En sällsam rysning genomfor Kristel vid dessa kamratens allvarliga ord, men efter barns vanliga sed hade han snart åter skakat af sig detta intryck.
Några veckor hade gått, sedan Kristel kom till anstalten, då man en dag förkunnade att det var stor brefskrifning, det vill säga, hvarje gosse fick på en bestämd dag skrifva hem. Kristel hade länge gladt sig åt detta, men när han nu satt framför det oskrifna arket, visste han icke huru han skulle börja, och huru han skulle ordna sina frågor och sina beskrifningar.
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 3-9 Juli 1905.
M. 3. 1 Petri 5: 5-11. Ödmjukhet och vaksamhet.
T. 4. v. 5. Ödmjukhet är de ungas prydnad.
O. 5. v. 6. Ödmjukhetens välsignelse.
T. 6. v. 7. Ödmjukheten fostrar en frimodig ande.
F. 7. v. 8. Vaksamhet är nödvändig.
L. 8. v. 9. Ståndaktigheten likaså.
S. 9. v. 10-11 Vi hafva en mäktig hjälpare mot fienden.
Söndagsskoltext för den 9 Juli.
1 Petr. 5: 5-11.
Minnesvers: 1 Tess. 5: 5, 6. I ären alla ljusets barn och dagens barn; vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.