En svår uppgift.
Med teckning.
Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen af räkneuppgifterna i S—gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte tvärs öfver skolsalen—det fanns flera sådana bänkar—och kallades "öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär. Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden, och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k. "lankaster-skola".
Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna: Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut! Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes vara en så svår uppgift.
J. B. G.
Från slafbojor till frihet.
Af Ad. Hoffmann.
Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika. Svarta människor voro då för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille Booker—så kallades den lille gossen vid sin födelse—var sina föräldrars tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från de sina.
Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på plantagen. Och hon hade ingen spis—sådan lyx ansåg man öfverflödig för en stackars slafvinna—utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.
Huru gärna hade icke den stackars slafvinnan velat sörja bättre för sina barn, om hon kunnat! Hon önskade så innerligt, att de fått lära något—att hon kunnat åtminstone lära dem att vara arbetsamma och renliga, men det var omöjligt. Då för tiden var det vid strängt straff förbjudet för negrer att lära sig läsa eller skrifva.
Något familjelif fanns det egentligen icke ibland dem; aldrig sutto de tillsammans omkring bordet vid måltiderna, utan om de stackars små svarta bytingarna blefvo alltför hungriga, så att de gräto efter mat, kastade man åt dem en bit alldeles som åt hundar.
De små barnen, som ej ännu kunde arbeta, tillbragte dagen med att krypa omkring på alla fyra, så att folket snafvade öfver dem och därvid ofta trakterade dem med en spark. Voro de icke kraftiga nog för att tåla vid ett sådant lefnadssätt, så fingo de dö, och ingen människa frågade efter dem utom deras föräldrar, för hvilka deras små voro lika kära som de hvita barnen för deras far och mor. Men dessa stackars svarta slafvar hade ej mycken tid att sörja; de måste från tidigt på morgonen till sena aftonen arbeta hårdt och träget. Och så snart barnens lemmar vuxit till något, gick det för dem som för deras föräldrar.
Mången gång när de små tumlade om vid någon bomullsplantering eller lekte med en träbit och några stenar—riktiga leksaker ägde de aldrig—sågs där någon främmande man, som uppmärksamt betraktade dem. Följande dag hade vanligen barnskaran, som nyss så muntert lekte i solskenet, krympt tillsammans rätt betydligt.
"Hvar är Billy och Bob och Willie, mamma?" kunde då något annat litet negerbarn fråga sin mor.
Denna svarade sakta med en rysning, i det hon gaf den lille frågaren en hastig smekning: "Farit till Georgia eller till södern".
Vidare förklaringar gåfvos icke, men de förstodo väl svaret, de stackars små negerbarnen. Att blifva såld till Georgia i sydstaterna var detsamma som att få arbeta under tropikernas brännande sol, där slafvarnes lott var mycket hårdare och deras lif icke mera värdt än ett skott krut.
Några dagar efter dessa hemlighetsfulla skilsmässor gingo några af slafvinnorna omkring med förgråtna ögon. Det var de försvunna barnens mödrar. Annars talade ingen därom mera.
Men äfven på deras födelseort fingo barnen så fort som möjligt arbeta strängt. Booker, vår lille vän, måste mycket ofta föra säd till kvarnen—en stor säck kastades upp på hästryggen.
"Nu går du så raskt du kan och skyndar dig hem, förstår du", så lydde den stränga befallning han fick.
Lydigt fattade gossen hästen vid tygeln, glad och stolt öfver sitt uppdrag. "Snart skall jag vara en man", sade han för sig själf, "eftersom redan en häst och en säck med säd anförtros åt mig."
Men ack, den fröjden varade icke länge. Vid ett gropigt ställe på vägen snafvade hästen och—pang—där låg säcken på marken. Med användande af alla sina krafter försökte den lille mannen att lyfta upp sin börda på hästen. Men det lyckades honom icke—säden vägde två gånger så mycket som han.
Hvad var nu att göra? Det blef intet annat öfrigt än att vänta, till dess någon kom och gick vägen fram ifall denne ville vara så god och hjälpa honom upp med säcken. Det var dock ej många, som vandrade denna väg, och så måste Booker vänta länge, länge, flera timmar, snyftande af ångest, tills ändtligen en barmhärtig vandrare uppenbarade sig på olycksplatsen och befriade honom ur hans nöd. Att han fick stryk när han kom hem och hade dröjt så länge, förstås af sig själft. Så blefvo dessa vandringar, som Booker måste företaga allena, för honom till förfärliga kval.
Men en stor glädje hade Booker redan då. Han fick ofta följa med sin husbondes små flickor till skolan och bära deras böcker. Vid dörren böjde han sig framåt och såg små gossar och flickor, som sutto på skolbänkarne och läste. De lyckliga! Att få gå i skolan eller komma i paradiset, det betydde detsamma för Booker.
En dag kort före solens uppgång väcktes den lille gossen af en högljudd bön, som hans mor framstötte, där hon låg på knä framför sin bädd. Om också läsning och skrifning var förbjuden för negrerna, så kunde dock ingen hindra dem att bedja. Och det bads mycket och innerligt till Gud bland dessa olyckliga slafvar. Gudstjänster och bönemöten hade de också om söndagarna, och äfven om hvardagskvällarna, sedan de slutat sitt ansträngande arbete, hördes bön och sång från slafvarnes eländiga kojor. Och om också deras svarta predikanter själfva ej kunde läsa eller tala riktig engelska, så voro de dock för det mesta uppriktiga, ödmjuka kristna och förträffliga talare. Det rådde för öfrigt mycken fromhet bland slafvarna.
När Booker denna morgon väcktes af sin moders bön, lyssnade han ifrigt och förnam ungefär dessa ord, som åtföljdes af suckar och tårar: "O, Gud, gif nordstaternas härar seger och mina barn friheten!"
På detta sätt hörde gossen första gången talas om kriget, som brutit ut mellan nord- och sydstaterna och på hvars utgång fyra millioner slafvars öde berodde. Hvilken ofattbar tanke! Att varda fri, icke slaf längre, icke mer tillhöra någon herre utan få vara sin egen herre—borgare i någon liten stad—erhålla familjenamn—få skrifva in sina barns födelse- och dödsdagar liksom de hvita—och icke mer behöfva stå och se på huru de kära små obarmhärtigt rycktes ifrån dem och såldes långt, långt bort! Underbara, saliga hopp!
Man kan förstå den oerhörda spänning, som denna tid härskade ibland de svarta, och dock fingo de icke gifva den luft. Underrättelser om kriget meddelades dem naturligtvis aldrig, i synnerhet sedan sydstaterna, som ju stredo för slafveriets bibehållande, förlorade den ena drabbningen efter den andra. Men slafvarna visste om detta ändå utan tidningar och telegrafiska meddelanden. Det är ett klokt folk, de svarta, de hade inrättat en slags apparat, som de kallade vinbergstelegraf. Med tillhjälp af vinrankor, blad och blommor berättade hvarje slaf, som lyckats uppsnappa någon underrättelse antingen vid middagsbordet eller på väg till staden, för sina vänner och olyckskamrater nyheter, fulla af hopp om befrielse.
(Forts.)
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 7-13 Aug. 1905.
M. 7. Hezekiel 36: 25-30. Ett nytt hjärta och en ny ande.
T. 8. v. 25. Gud vill rena oss från synd,
O. 9. v. 26. han lofvar ett nytt hjärta,
T. 10. v. 27. han lofvar sin Helige Ande,
F. 11. v. 28. han lofvar ett land och att vi få vara hans folk.
L. 12. v. 29. Herren välsignar jämväl den fromme med markens gröda,
S. 13. v. 30. och med trädgårdens frukt.
Söndagsskoltext för den 13 Aug.
Hez. 36: 25-28.
Minnesvers: Rom. 8: 6. Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är lif och frid.
| ||
| N:o 32 10 Aug. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 22 årg. 1905 |
Ett nytt hjärta och en ny ande.
Hes. 36: 25-28.
Du har sett ett barn vara elakt och styggt, du har sett det skrika och gråta i vredesmod, du har sett det vara olydigt och trotsigt, eller du har kanske själf varit frestad till dessa eller andra synder. Då har du också sett något af det gamla, onda, syndiga människohjärta, som vi alla äga af naturen.
På det att vi skola blifva rena ifrån sådana synder och blifva goda barn, som Gud kan se ned på med välbehag, lofvar oss Herren ett nytt hjärta och en ny ande. Men detta nya sinnelag få vi icke, utan att vi själfva börja längta därefter och varmt bedja Gud därom.
Denna längtan kan nu börja i vårt inre af många skilda orsaker. Den ene kan under en svår sjukdom börja inse, huru ovärdigt det är att lefva i synden skild från Gud. Den andre kan genom fruktan för Guds misshag och dom börja längta efter att få ett nytt, fromt och gudfruktigt sinnelag. På många olika vägar för Gud oss till förnuft och besinning.
I fattigdom, förskjutenhet och elände i främmande land började den förlorade sonen längta efter att blifva en ny människa. Han besinnade sig. Många barn behöfva följa hans exempel, ja, alla som gått bort från Gud. Han stod upp och gick till sin fader. Så behöfva vi alla göra, och liksom han behöfva vi bedja om förlåtelse och rening.
Men just då slutas vi i Guds kärleks sköte.
Vi blifva klädda i den yppersta skruden, vi få ett nytt hjärta och en ny ande, vi få ring och skor till tecken på barnaskap hos Gud och att vi nu vilja gå på Guds vägar.
Den som har ett sådant sinne, han är ett Guds barn i sanning; han är lycklig och glad i Guds gemenskap och har ljusa utsikter för det kommande lifvet här på jorden och för det eviga lifvet. Ty sådana Guds barn och vänner lofvar Herren ett härligt land. Detta löfte innefattar i sig först och främst himmelsk välsignelse för detta lifvet, men det innefattar jämväl ett löfte, som sträcker sig bortom jordelifvets slut. Där bortom tidens gränser väntar Guds folk ett saligt land, ett land af idel ljus och frid och glädje.
Till det landet får du, liten, gå med gudsförtröstan i hjärtat och ledd af din himmelske faders hand. Ty dem han fått gifva ett nytt hjärta och en ny ande, till dem säger han: "Jag skall vara hans Gud".
Detta löfte innesluter så mycket stort och härligt, att vi hafva mycket svårt att fatta det. Det är som om Gud vill säga därmed till sitt barn: När du känner dig svag och stapplande, stöd dig då vid min starka hand, när du känner dig syndig och bristfull, då vill jag förlåta och hela, när du gråter och är fridlös, så vill jag torka dina tårar och trösta dig, när du känner dig sjuk och svag, så är jag din hälsa och starkhet, när du känner döden nalkas, då är jag ditt lif, ja, jag är ditt allt, ty jag skall vara din Gud.
J. B. G.
