Stormfloden.
Lyktorna i fyrtornet lyste en kulen november-afton ned på ett stormigt haf. Fyrvaktaren undersökte med mer än vanlig noggrannhet låset på den kedja, hvarmed hans båt var fastgjord vid kajen.
På en hög klippa, som sprang långt ut i hafvet, reste sig fyrtornet. Denna klippa hade fordom varit förenad med fastlandet, men vågornas oaflåtliga nötning hade spolat bort den lilla landtungans lägsta och smalaste del. En träbro var dock spänd däröfver, och därigenom underlättades förbindelsen med fasta landet. Längre ut i hafvet kunde man när ebben inträdt skönja en mörk bergrygg, som stack upp ur vattnet. Denna kallades "Ryggraden", och den hade under gångna tider varit orsak till att månget ståtligt skepp krossats till spillror, innan ännu fyren stod där såsom ett varningsmärke.
Fyrvaktaren hade nästan hunnit fram till sin lilla stuga, som låg alldeles bredvid tornet, när dörren häftigt öppnades inifrån, och två kvinnogestalter syntes i öppningen. Den ena var en äldre kvinna, den andra en ung flicka, och båda spanade med oroligt forskande blickar ut i mörkret.
"Hvar är Greta?" ljöd frågan från dem båda på samma gång.
"I godt förvar. Skolrådet har skjutit upp valet tills i morgon, och därför beslöt Greta att stanna i staden öfver natten. Hu, så vinden tjuter!"
Hastigt drog fyrvaktaren sin hustru och dotter med sig in i huset. En häftig vindstöt for i detsamma mot dörren och slog hastigt igen den efter dem.
"Tror du, pappa, att Greta får platsen?"
"Det kan jag inte veta, Lisa. Men att Greta skulle bli en bra lärarinna, det är jag viss om, ty hon är varmt fästad vid detta kall."
Greta och Lisa voro fyrvaktarens döttrar. De voro tvillingar och så lika hvarandra, att främlingar knappt kunde skilja dem åt. Men vid närmare betraktande märkte man en större liflighet i Gretas sätt. Hennes skratt var muntrare och hon uppträdde med mera säkerhet än den blyga Lisa. Hon hade nu gått igenom ett lärarinneseminarium och där fått högsta betyget, hvilket storligen gladde hennes föräldrar.
Lisas egentliga håg låg däremot åt husliga göromål. Hennes små flitiga fingrar voro outtröttliga uti att sy, laga och lappa.
Dagen efter den afton vi skildrat satt fyrvaktaren och lagade nät vid skenet af en lampa, medan hans hustru och dotter tillredde den enkla kvällsmåltiden. Vinden hade nu lagt sig, och hafvet låg stilla och lugnt som en spegel. Lisa såg oupphörligt på klockan.
"Vill du röra i gröten, mamma, så skall jag gå ut och se efter, om inte Greta syns till", sade hon.
Därpå kastade hon en sjal öfver axlarna och ilade ut till båtbryggan. Hon tyckte sig där kunna urskilja en liten svart punkt som långsamt närmade sig. Snart såg hon tydligt, att det var Greta, som med kraftiga årtag förde båten framåt. Nu lade den till, och den unga flickan hoppade i land. En blick på det sorgsna uttrycket i hennes ansikte gaf Lisa svar på den fråga, som sväfvade på hennes läppar.
"Greta, kära Greta, du har inte fått platsen", ropade hon.
"Lugna dig, lilla syster, det var nog bäst som skedde", ljöd svaret.
Men Gretas läppar darrade vid dessa ord, och hennes bruna ögon fylldes med tårar. Hon satte sig på en sten och gömde ansiktet i händerna, medan Lisa knäböjde bredvid henne och sökte trösta henne.
"Berta Lang har fått platsen", sade Greta slutligen. Jag hade bättre betyg annars, men för att Berta fått mera undervisning i sång och musik än jag, så valde man henne.
"Berta Lang?—Hon som alltid var så stygg mot oss i skolan!"
"Ja, just hon."
"Vi ha då aldrig fått röna någon vänlighet af henne. Jag minns, när vi först kommo i skolan, blyga och tafatta, hur hon fick oss att gråta, för att hon skrattade åt våra gammalmodiga kläder och skämtade på våra föräldrars bekostnad. Och likadan har hon varit alltsedan, stolt, elak och hånfull."
Greta reste sig upp. "Jag trodde mig vara så säker om platsen", klagade hon. "När jag i går morse for hemifrån, såg allt så rosenrödt ut, och nu är allting så dystert som djupet därnere."
Lisa slog armarna omkring systern och tryckte henne tätt intill sig.
"Var inte så bedröfvad", älskade Greta, bad hon, "vi äro i Guds hand, och så länge han låter oss få vara tillsammans, kan det aldrig bli riktigt mörkt för oss. Det är bara för din skull jag är bedröfvad; för min egen del är jag hjärtligt glad, ty nu behöfver jag inte ligga vaken om nätterna och gråta öfver skilsmässan från dig. Vi behöfva nu inte skiljas—ännu åtminstone."
"Du har rätt, Lisa. Hvad som än händer oss, så är det Gud, som skickar det, och ingenting kan bli för svårt, så länge vi få bära det gemensamt."—
(Forts.)
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:r 7.
| A | A | A | ||||||
| A | A | A | ||||||
| A | A | A | ||||||
| A | B | B | C | C | E | E | E | E |
| H | I | I | L | L | M | N | N | N |
| N | N | P | P | R | R | S | S | S |
| S | S | S | ||||||
| S | T | T | ||||||
| U | U | U | ||||||
Ofvanstående bokstäfver kunna ordnas så att både de vågräta och de lodräta raderna bilda samma namn.
1. En by, som ofta nämnes i evangelierna.
2. En fästning i Spanien.
3. Ett forngrekiskt berg.
Prisuppgift n:o 8.
Ett vackert kvinnonamn jag är
Det fagraste på jorden
Och mången mö det namnet bär
I södern och i norden.
En stafvelse sätt framför mig
Af tvenne tecken bara,
En stad du genast har för dig,
Som af dig känd bör vara.
Här såddes uti forna dar
En säd förutan like
Med ens i mänskors hjärtan bar
Den skörd för himlens rike.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 4-10 Sept. 1905.
M. 4. 2 Mos. 3: 1-10. Moses kallas till Israels räddare.
T. 5. v. 1. Moses i Midjan.
O. 6. v. 2-3. Herren uppenbarar sig för Moses.
T. 7. v. 4. Han kallar honom vid namn.
F. 8. v. 5-6. Han låter Moses känna sin härlighet och makt.
L. 9. v. 7-8. Han uppenbarar sitt förbarmande med Israel.
S. 10. v. 9-10. Han kallar Moses till att frälsa Israel ur träldomen.
Söndagsskoltext för den 10 Sept.
2 Mos. 3: 1-10.
Minnesvers: Ebr. 11: 25.
UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.