Svenska bilder.
Från Norrbottens län. Piteå.
Med fyra teckningar.
Det var en solklar dag med tropisk värme och ett spegelblankt haf, då vi lämnade Haparanda och vinkade farväl till våra vänner, som följt oss ned till hamnen. De voro några älskliga troende, som under vår vistelse i deras stad skänkt oss mycken kärlek och välvilja, och därför var det icke utan saknad vi lämnade dem, och litet vemod smög sig in i den för öfrigt solljusa stämningen, när vi tänkte på, att vi kanske aldrig mer skulle återse någon af dem här nere på jorden.
PITEÅ STAD.
PITEÅ: Hamngatan.
Vår gamla bekanta ångare "Haparanda" förde oss snart bort från stad och vänner ut på det i dag underbart vackra hafvet. Äfven Finlands kust sjönk snart ned bortom vågen, och våra blickar sökte för minnet fotografera och gömma de vackra strandlinjerna af Västerbottens kust och öarna i dess skärgård. Kvällen kom, men sol och ljus dröjde kvar, natten kom, och solen syntes ej vilja gå ned, det var full dag. Klockan var öfver elfva. Jag hade stigit upp på öfversta kommandobryggan. Sju minuter öfver elfva rullade solen ned bortom skogstopparna, men hennes strålar förgyllde himlen rätt i norr, ja, det var som om strålarna tagit i ring och dansat långdans rundt omkring den vida synranden. Ty det var afton- och morgonrodnad på en gång omkring hela himlaranden. Och hvilka färgskiftningar! Nederst violett, så marinblått och öfverst skärt och guld i de mjukaste öfvergångar. Åh, hvilket härligt land vårt Sverige ändå är!
PITEÅ: Uddmansgatan med läroverket och kyrkan.
Storfors sågverk utanför Piteå.
Så skulle vi då ändtligen gå till hvila i vår hytt och sofva till Luleå. Men innan vi hunnit ned i våra smala bäddar, tittade morgonsolen vänligt in genom det runda hyttfönstret. Klockan var då några minuter öfver tolf. Vi måste söka stänga henne ute så godt sig lät göra, och så sofvo vi i Guds hägn och vaknade först in på förmiddagen, sen ångaren legat i hamn några timmar i Luleå.
Här i Luleå stannade vi nu blott på genomfärd. Klockan fyra på eftermiddagen stego vi i inre hamnen på en mycket liten ångare som hette Trafik, hvilken före kvällen skulle aflämna oss i Piteå stad.
Resan på Trafik gaf en åtskilligt att tänka på. Det var en demokratisk båt utan alla klasskillnader. Men de gjorde sig själfva alldeles som i lifvet rundtomkring oss. En stor skara arbetare intog mellandäcket, brännvinslitern och ölflaskorna anlitades duktigt, skrål och fula visor ljödo hela vägen. På akterdäck samlades en annan skara. Nyktra arbetare, helgdagsklädda med blåbandet, så en mängd troende, hvilka ifrigt samtalade om det som intresserade dem. Så vid aktersalongen två öfverklassfamiljer med fem små älskliga barn, hvilka fingo åse sina fäder dricka punsch och konjak under hela resan. Så ser det ut i vårt land: underklassen rå och lysten efter sprit, öfverklassen lika sprittörstig. Gud hjälpe oss ur allt dryckenskapens elände!
Vid norra hamnen i Piteå lade vår lilla ångbåt till, och här möttes vi af vänner, som togo hand om oss. Redan samma kväll var en sammankomst utlyst i det rymliga och vackra Betel, såsom våra vänners kapell där kallas. Rätt mycket folk hade samlats på torsdagskvällen och solen lyste in genom fönstren till bortemot klockan elfva under det Walldén och jag höllo hvarsin kort predikan. Så frågade jag, innan vi skildes, om något möte vore utlyst för barnen. Men våra vänner hade ingen söndagsskola. Vi kommo då öfverens om att i alla fall göra ett försök med ett möte för barnen nästa dag klockan sex. De närvarande lofvade att säga till de barn, som de kommo i beröring med. Följande dag på eftermiddagen var möte utlyst i stadsparken och äfven här kommo åtskilliga tillsammans, och när vi klockan sex kommo till Betel hade en rätt stor barnskara infunnit sig. Här hade vi nu en riktigt skön stund tillsammans med de små. Jag läste Guds ord med dem, talte om en berättelse ur lifvet och sjöng sånger för dem, och vi tyckte nu, såsom fordom Jakob om natten, att detta Betel också var en ljuflig ort och ett Guds hus.
Senare på kvällen samlades åter en stor skara äldre och särskildt ungdom till vårt sista möte i Piteå. Det var sköna stunder vi här hade tillsammans med vännerna, och vi tyckte, att uppbrottet för oss kom allt för hastigt.
Under fredagsförmiddagen hade vi sett oss litet omkring i staden och dess närmaste omgifningar. Själfva staden är liten med omkring 3,000 invånare, men den är vacker. Husen ligga inbäddade i sina trädgårdar, gatorna äro icke stenlagda men rena och väl hållna samt skära hvarann i räta vinklar. Kyrkan är af trä och synnerligen väl inredd. Här finnes ett femklassigt läroverk, en präktig folkskola samt ett läroverk för flickor. Staden visar tendenser att vilja växa i folkmängd och affärsverksamhet, och om blott en järnväg blir dragen hit ned från Elfsbyn vid norra stambanan, komma väl ljusare tider för Piteå i mer än ett afseende. Friskare vindar från Herrens ansikte förbidar ock den lilla troende skaran, som vi lärde känna och värdera under vårt korta besök där.
Piteå har under tidernas lopp haft att kämpa med stora svårigheter och många olyckor ha hemsökt den. År 1621 fick den sina första privilegier af Gustaf II Adolf. Den byggdes då invid sockenkyrkan en half mil längre in i landet. Den orten kallas nu Gammelstaden. År 1666 brann staden ned, hvarefter den flyttades till sin nuvarande plats. År 1717 plundrades Piteå af en rysk mordbrännarflotta och brändes ned. Under kriget med Ryssland 1808-1809 led Piteå också genom fiendens inkvartering och genom den pestsjukdom de förde med sig.
En af våra folkrikaste socknar är Piteå landsförsamling, som i sina 19 byar har bortåt 20,000 invånare. Trakten längs Piteå älf är berömd för sin fägring och vid dess utlopp i hafvet ligga flera sågverk, bland hvilka Storfors är det främsta.
Strax intill staden ligger ett storartadt sjukhus för sinnessjuka. Det ligger i en härlig trakt och omfattar med tomter, trädgårdar och parker ett område af 197 tunnland. Anstalten kan emottaga ända till 300 patienter.
(Forts.)
