Svenska bilder.
I grannstaden Torneå.
Med fem teckningar.
MISSIONSHUSET I HAPARANDA.
RYSK-KATOLSKA KYRKAN I TORNEÅ.
Från Haparanda missionshus, där vi hade vårt högkvarter hos vännerna Josefsson, företogo vi våra utfärder till omgifningarna. Naturligtvis skulle vi se den forna svensk-finska staden Torneå. Dit var ju vägen lätt, emedan en företagsam finsk man för åtskilliga år sedan byggt en lång träbro mellan de två städerna. Torneå ligger icke på den finska eller östra sidan af Torneå älf, utan på den svenska eller västra. Mellan de två städerna utbreder sig en sumpmark eller ett träsk och det är öfver detta träsk den nämnda träbron går.
TORNEÅ STADS KYRKA.
Midnattssolen från Haparanda kyrkby öfver staden Torneå.
Vid svenska sidan finnes ett litet anspråkslöst trähus, där en tullvaktmästare håller utkik på från Finland kommande passagerare. Midt på bron är uppfördt ett litet träskjul, och här sitter en kvinna, som fordrar 5 öre eller också 7 finska penni af hvar och en som går öfver bron. Vi lämnade våra 5 ören vid fram- och återmarschen. Vid finska ändan af bron är uppfördt ett mera prydligt vakthus och där är för säkerhetens skull en grind och dito staket, som spärrar vägen. Där satt utom den finska tulltjänstemannen äfven en rysk gendarm och bligade vänligt på oss. Här finnes därjämte en rysk platsmajor, som väl skall försvara Torneå för svenska angrepp. Han hade långt skägg, var själf mycket kort, såg bister ut, men var utan tvifvel en mycket vänlig man. Vi gingo förbi hans hem, där han satt i skjortärmarne vid de öppna fönstren. En af vårt sällskap samspråkade med honom genom fönstret och frågade om vi finge se på den rysk-katolska kyrkan. Detta beviljades så mycket mer som den stod under reparation. Det var en mycket liten kyrka, kunde lika gärna ha varit en vattenkiosk eller ett stånd, om ej det kristna korset lyst på de små kupolerna. Den var så liten, att det yttre rummet, det heliga, väl knappast rymde 30 personer stående, några sittplatser finnas ej. Det allra heligaste, det inre rummet, var ännu mindre. Dit in hade vi ej kommit, om ej helgonbilderna och all annan grannlåt varit utflyttad och en vanlig målare därinne varit sysselsatt med att omstryka tak och väggar. Någon Guds ords predikan förekommer ej i denna kyrka. Man gör korstecknet och bugar sig för helgonbilderna, lyssnar till mässan eller sången samt blir stänkt med vigvatten och får känna doften af rökelsen. Däri består deras gudstjänst.
TORNEÅ JÄRNVÄGSSTATION.
Själfva Torneå stad förefaller att vara liten och efterblifven. Under det sista året har dock byggnadsverksamheten tagit fart, sedan det finska järnvägsnätet 1893 nått fram till Torneåälf midt emot staden, som står i förbindelse med järnvägen genom en ångfärja. Här på älfstranden voro ett större antal nybyggda hus och flera voro under uppförande. Så skulle nog det lilla Haparanda också börja växa sig stort, om det ändtligen finge järnvägen dragen till sig från Morjärf, där den nu slutar och står där undrande och spörjande, hvarför den icke kan få komma till Haparanda.
Så begåfvo vi oss till Torneå stads gamla kyrka, som varit gudstjänstlokal under många århundraden under svenska väldets tid. Kyrkan är af trä, närmast liknande Nysunds gamla kyrka i Värmland. De ryska kejsarnes porträtt prydde väggarna, men äfven de svenska konungarnes Karl den XII:s och Gustaf III:s proklamationer sutto där kvar under glas och ram, såsom de än i dag bevaras i våra gamla, icke restaurerade kyrkor.
Det var för öfrigt icke mycket att se här. Vi gingo in i en liten krambod för att köpa oss ett minne från Finland. Men här fanns mest en massa japanska artiklar. Jag frågade med förvåning, hvarför de förde en sådan myckenhet japanska saker, då ju japanerna under de sista två åren tillfogat Ryssland så många nederlag? Bodfröken svarade med en så stark betoning på hvarje ord och en så genomfinsk brytning: "Det är inte vi, som lidit de nederlagen". Med "vi" menade hon naturligtvis finnarne, som från början till slut varit emot kriget med Japan, men som af sin öfverherre Ryssland kommenderats att offra både penningar och folk till detta olyckliga krig.
Det var med vemodiga tankar vi lämnade det lilla Torneå och Finland, som för 97 år sedan genom svenske mäns oduglighet och förräderi slets från Sverige för att läggas under Ryssland. Vi gingo ned mot den bräckliga, långa träbron. Den finske tullvaktmästaren öppnade artigt sin grind för oss och den ryske gendarmen bligade vänligt på oss. Ungefär midt på bron, där gumman i sin lilla stuga fordrade 5 öre af oss för att få passera, går gränsskillnaden mellan Sverige och Finland-Ryssland. Ett stenröse här och hvar och längre norrut en stenpelare utmärker gränsen. Så voro vi åter i Sverige för att snart säga farväl till våra vänner i Haparanda och till den väna bygd vid Torneälfvens strand, hvars skönhet och bördighet gjort på oss ett så djupt intryck, och hvars betydelse för Sverige vår regering och riksdag ännu knappast beaktat.
(Forts.)
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.
Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af resan.
"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf. "Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."
Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.
"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt, då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare med dig!"
När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något annat nyttigt föremål.
Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.
Ibland till fots, ibland på taket af en postvagn kom han framåt. Det var en lång, besvärlig resa.
En afton stannade postvagnen framför ett värdshus vid foten af ett högt berg. Alla de resande välkomnades vänligt, men när till slut också den unge Booker tänkte gå in, då ställde sig värden i vägen för honom. "Ut med dig", röt han, "negrer få inte komma in i mitt hus."
Stackars gosse! Det var en kall natt, och intet hus fanns i närheten. Det blef ej annat för honom än att vandra, oupphörligt vandra, hela natten ända tills morgonen.
När den modige gossen några dagar senare hunnit fram till Richmond, den första stora stad han någonsin sett, då hade han ej en enda slant kvar i sina fickor.
Hvad var nu att göra? Hvart skulle han nu gå för att icke nödgas tillbringa natten på gatan? Det var sent på aftonen, men ännu voro butikerna öppna. Booker var förfärligt hungrig. Hufvud och lemmar värkte af trötthet och mattighet, och stor var frestelsen att på något oärligt sätt skaffa sig föda. Det hade varit lätt för honom att taga ett bröd ur en bagarbod eller en korf, som hängde som skylt på en dörr.
"Åh, så hungrig jag är!" suckade den stackars gossen. "Jag ville gärna försaka all den bildning, om hvilken jag drömt, bara jag kunde få en bit bröd och en af de där stekta kycklingarna därborta."
Men beslutsamt vände han sig ifrån alla dessa läckerheter för att blifva fri från sina frestande tankar. Då märkte han, att trätrottoaren låg mycket högre än gatan. "Här kan jag få ett kryp-in för natten", sade han för sig själf, "kvickt bara!"
Ingen gaf akt på honom, och så kröp han in, lade sin röda påse under hufvudet och somnade.—
Flera år efteråt, när Booker Washington, då en firad talare, en gång uppträdde i staden Richmond och mottogs med bifallsrop af mängden, då gingo hans tankar ofrivilligt till den där trätrottoaren, under hvilken han såsom en stackars dödstrött, utsvulten gosse fann skydd under natten.
När han vaknade följande morgon, var han tämligen uthvilad, endast hungern plågade honom fortfarande. Då varsnade han vid kajen ett stort skepp, hvars last skulle lossas. Genast gick han till kaptenen, som ledde arbetet.
"Herr kapten", sade han, "får jag hjälpa till med arbetet för att få några öre till bröd?"
"Ja, visst får du det", svarade denne vänligt.
Och trots sin trötthet och den hunger, som plågade honom, arbetade Booker flera timmar och förtjänade därmed så mycket, att han kunde köpa sig ett mål mat, och aldrig i hela sitt lif hade han ätit med sådant välbehag som den gången. Huru glad var han icke nu, att han kunnat motstå frestelsen dagen förut!
(Forts.)
Brefväxling med de små.
Prisuppgift n:r 5.
| A | ||||||
| E | E | E | ||||
| E | G | G | I | I | ||
| I | I | I | L | L | S | M |
| N | N | N | P | S | ||
| S | Z | Z | ||||
| Z | ||||||
Ofvanstående bokstäfver ordnas så, att de vågräta raderna beteckna: 1. en bokstaf. 2. ett namn på en person från gamla testamentet. 3. En flod i Frankrike. 4. En stad i Tyskland. 5. En stad vid Medelhafvet. 6. En från gamla tider känd flod. 7. En bokstaf.
Den mellersta raden bildar samma namn, antingen den läses från vänster till höger eller uppifrån nedåt.
Prisuppgift n:r 6.
Du har läst om mig och du känner mitt namn.
Jag ljög en gång inför Herran;
Och domen kom uti dödens bleka hamn.—
Må lögnen från dig vara fjärran!
Om bort från mitt namn du en bokstaf blott tar,
Då genast ett nytt ord du danar:
Ett namn på en frukt så läskande och rar.
Raskt efter de orden du spanar.
Bibelläsning
eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 28 Aug.-3 Sept. 1905.
M. 28. 2 Mos. 2: 1-10. Moses födelse och barndom.
T. 29. v. 1-2. Moses födes och döljes i hemmet.
O. 30. v. 3-4. Han utsättes i Nilfloden.
T. 31. v. 5-6. Han räddas genom Faraos dotter.
F. 1. v. 7-8. Hans syster erbjuder sig att skaffa en fostermoder.
L. 2. v. 9. Moses fostras i sitt eget föräldrahem.
S. 3. v. 10. Moses i Faraos hof.
Söndagsskoltext för den 3 Sept.
2 Mos. 2: 1-10.
Minnesvers: Es. 43: 1 b, 2 a. Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig.
| ||
| N:o 35 31 Aug. | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. | 31 årg. 1905 |
Moses födelse och barndom.
2 Mos. 2: 1-10.
Gamla förbundets störste man föddes i Egypten under förtryckets svåraste tid. Hans ömma moder fruktade hvarje dag att konungens knektar skulle uppsöka barnet för att kasta det i älfven. Hon dolde sitt barn så godt hon kunde, men slutligen kom en tidpunkt, då hon ej längre kunde fördölja det. Då tänker modershjärtat ut en djärf plan, hon anförtror detta barn åt Guds bevarande kärlek. Den lilla rörkistan kunde ej erbjuda någon trygghet mot nilkrokodilerna, hvilka fordom liksom nu äro Nildalens farligaste rofdjur. En rörkista är en farkost utan styre, men vid detta tillfälle var Gud styresman och han ledde rörkistan just till det präktiga marmorhus, hvarest Faraos dotter brukade bada. När prinsessan fick se den lilla kistan och kanske äfven hörde det lilla barnets jämmer, fick hon den sköna tanken att blifva en moder för detta värnlösa, öfvergifna barn. Så kom moderns tro icke på skam och det underbara hände, att räddarinnan var medlem af den konungaätt, som utfärdat befallningen att döda de små barnen. Ett ädelt kvinnohjärta hade bedt till Gud för detta barn och en annan lika ädel kvinna öppnade sin famn och sitt hem för den lille. Herrens afsikter med barnet anade ingen af dem, men de fingo utföra det stora verket att till Guds tjänst uppfostra det utvalda redskapet till Israels räddning.
Älskade barn, huru underbart är det ej, att ett enda litet människobarn kan hafva inflytande på ett helt folks framtid och hela dess kommande historia. När Gud så vill, kan han göra något stort af ett litet fattigt barn. Icke veta vi, hvilken framtid Herren har beredt barnen, men det veta vi, att hvarje barn är kalladt att vara en medlem i Guds rike. Ett barn, som håller på att förgås i syndens ström, det kan räddas för att varda en Guds tjänare. Ett barn, som vid sitt inträde i världen mötes af ömmaste föräldrakärlek och omvårdnad, bör fostras för det himmelrike, där ingen synd skall vara. Det bör framför allt få blicken därpå att det är Jesu tillhörighet.
Jag vet ej, om det genast synes så mycket, hvad föräldrabönen och tukten uträtta, men det kommer att visa sig en gång, att bättre arf från barndomstiden för ingen med sig ut i lifvet än en god uppfostran. Och god är endast den uppfostran, som fostrar de små för det, som Gud har ämnat dem till: medborgare i Guds rike.
Så ville jag bedja äfven för dig, att du må ljufligt förnimma ett fadersöga och en fadershand, som följer dig genom alla lifvets skiften. Och den lärdomen vilja vi äfven gömma från den berättelse, som vi läst i dag om Mose barndom.
Fr. E.
Från slafbojor till frihet.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Hans ifver hade vunnit kaptenens bifall. "Vill du, så kan du få arbeta här, till dess vi slutat lossa lasten?" sade han till Booker.
Denne antog med tacksamhet anbudet. Han hoppades att därigenom kunna förtjäna så mycket penningar, att han kunde nå Hampton, dit han ännu hade en sträcka af 15 svenska mil.
För att icke nödgas gifva ut så mycket penningar, fortfor han att sofva om nätterna under trottoaren, dock var han alltid så hungrig, att det kostade honom ganska mycket att tillfredsställa sin aptit. När han ändtligen uppnådde Hampton, hade han jämnt två kronor i sin ficka. I sanning ingen stor summa att bekosta sin uppfostran med.
Då Booker Washington första gången fick sikte på skolans byggnader, blef han så gripen af rörelse, att han föll ned på sina knän. De förekommo honom skönare än det härligaste palats. Men ack—hvad som var långt ifrån skönt, det var det tillstånd, hvari han själf befann sig. Hans enda dräkt var idel trasor. Visserligen gjorde han hvad han kunde för att synas någorlunda snygg, men det lyckades icke särdeles väl. Och nu måste han uppträda på detta jämmerliga vis inför lärarne. Hvad skulle blifva af detta?
"Man skall säkert visa bort mig", tänkte han bedröfvad, när han trädde fram inför de församlade lärarne. Han darrade i alla lemmar, ty han märkte redan, att han gjort ett dåligt intryck på dem. Ingen sade ett ord.—
Då tog plötsligt en af lärarinnorna till orda. "Den stora salen här bredvid måste skuras och göras ren, det kan han göra till en början", sade hon.
Aldrig har väl en sådan befallning mottagits med större förtjusning. Booker kände, att han var räddad. Han skurade, han gned, han torkade och putsade, till dess golfvet och alla bänkar och bord blänkte såsom om de varit polerade.
"Sådana där dugliga arbetare få vi inte låta gå ifrån oss", sade lärarne till hvarandra. Booker utnämndes snart till portvakt med tillåtelse att deltaga i de viktigaste delar af undervisningen. Hans lycka var gränslös, ehuru det icke just var en särdeles lätt plats han fått. Han måste arbeta oaflåtligt icke blott om dagen utan också en stor del af natten för att hinna sköta både sin plats och sina studier.
Hans fattigdom var stor. En lång tid ägde han endast ett par strumpor, som han måste tvätta om kvällarna för att åter hinna få dem torra till morgonen. Det fanns nog många fattiga gossar i Hampton, men vår lille vän var säkert den fattigaste af dem alla. För att kunna betala något för sina kläder och skor, måste han alltid under ferierna antaga någon plats såsom arbetare eller betjänt. För första gången under sitt lif fick han dock nu ligga i en säng med hvita lakan, och det syntes honom såsom något underbart stort, likasom äfven servietter och hvita borddukar, som han nu också lärde känna.
När slutligen efter flera år den unge Washington lämnade skolan, hade han de bästa betygen. Men negrerna voro då ännu mer än i våra dagar öfverallt föraktade. Expresståg, fina hotell, o. s. v. voro tillslutna för honom. Den lärde ynglingen, hvilkens framstående begåfning redan lät tala om sig, måste arbeta såsom kypare för att kunna få äta någonstädes. Först så småningom bröt han sig dock en bana såsom lärare och folkuppfostrare, och ehuru det första skolhuset, i hvilket han undervisade, var mycket dåligt, så att både lärare och elever måste sitta under uppspända paraplyer, så tröttnade han dock ej, förrän han fått ihop nödiga medel att kunna upprätta större negerskolor.
Och nu finnes i staden Tuskegee folkskolor, elementarskolor, gymnasier för negergossar och negerflickor, lärareseminarier, handtverksskolor, tekniska skolor, handelsskolor och till och med högre läroanstalter liknande universitet, som besökas af många tusende negrer.
Booker är nu en lycklig make och far och en ansedd medborgare. Men han fortfar att med ifver arbeta för sina kära svarta bröders och systrars väl och på samma gång för mänsklighetens. Han har städse bibehållit sitt ödmjuka, gudfruktiga sinne och ger Gud äran för allt hvad han kunnat uträtta. Ty det är ju Gud, som hos den stackars lille slafgossen nedlagt det okufliga begär efter kunskap, som icke kunde undertryckas. Genom Guds underbara ledning har han förts framåt steg för steg, så att han nu är en högt berömd vetenskapsman och på samma gång en folkets man. Presidenten Roosevelt, den förnämste mannen i förenta staterna, hedrade honom för någon tid sedan med ett besök och inbjöd honom att spisa middag vid hans bord, en sak, öfver hvilken många hjärtlösa, negerfientliga tidningar utgöto gift och galla.
Om någon af våra små vänner någonsin skulle komma att resa till Amerika, så ville jag gifva honom det rådet att söka upp herr professor Washington, det skulle helt visst blifva till ömsesidig glädje. Hans adress är Tuskegee i staten Alabama.
(Slut.)
