Werners tvåkrona.
Han såg så allvarsam och tankfull ut, lille Werner, där han satt vid det öppna fönstret, genom hvilket en stark doft af nyslagen klöfver och blommande rosor strömmade in. Det var en vacker sommardag. Solen lyste varm och klar från djupblå himmel, fåglarna kvittrade gladt och luften var mättad af blomsterdoft.
Hvad var det väl, som i dag gjorde Werner så tankfull, han som annars brukade vara så glad och munter?
Han var i morse ute i skogen för att plocka linnea åt sin mamma, och då mötte han mor Elsa i Grindstugan, en fattig änka, som han alltid brukade vara god vän med. I dag hade hon sett så bedröfvad ut.
"Hur är det fatt, mor Elsa?" frågade Werner.
"Jo, jag kommer just från byn, och där fick jag bref med underrättelse om att min flicka, Anna, som tjänar i stan, är sjuk och ligger och längtar att jag skall komma till henne. Men se, jag har inga penningar att resa för. Jag har varit klen hela våren och försommaren, så jag har ingenting kunnat förtjäna, och nu har jag bara några öre i portmonnän. Till stationen orkade jag nog gå, men sedan kostar biljetten fram och åter hela två kronor, och hvarifrån skall jag få dem?"
Werner lyssnade med tungt hjärta till mor Elsas berättelse. Han tyckte det var så synd om henne, hon var alltid så snäll mot honom och brukade berätta så mycket vackert för honom. Men hvad skulle han göra? Det var den tanken som gjorde honom så allvarsam.
Två kronor! Tänk, så underligt—det var ju precis den summan, som han fick af morbror Nils på sin födelsedag! Den blanka tvåkronan låg nu på bottnen af hans sparbössa, och han hade fått löfte af pappa att i nästa vecka få följa med honom till staden och för sin tvåkrona köpa den där roliga boken, som han så länge önskat sig. Tänk, om han nu inte skulle bry sig om boken utan i stället——
Nej, nej, han ville ej tänka den tanken till slut. Han hade ju så länge önskat sig boken, och nu var han så nära att få den—inte kunde han försaka den. Och inte kunde det väl vara orätt att köpa den för sina egna penningar? Ack, om någon annan ville ge mor Elsa respenningar!
Han gick ut i trädgården för att slippa de efterhängsna tankarna, men nej, han kunde ej blifva dem kvitt. "Tänk, om det vore du, som låge sjuk långt borta från hemmet och längtade efter din mamma!" hviskade en röst helt tyst i hans inre. Ett tänkespråk, som han lärt sig till förra söndagen, trängde sig äfven inpå honom: "Varen så till sinnes, som Jesus Kristus var!"
Hur var då Jesus till sinnes?—Han behöfde ej fundera länge, förrän han fick det klart för sig. Jesus hade ju lämnat sitt härliga hem, försakat all sin härlighet och makt och stigit ned till jorden, blifvit ett litet människobarn och till slut gifvit sitt lif i döden—allt af kärlek till honom—Werner.
Och Werner ville ju vara Jesu lärjunge. Skulle han då icke med glädje försaka sin tvåkrona för hans skull? Ja, för hans skull. Ty Jesus hade ju sagt: "Hvad I hafven gjort en af dessa mina minsta, det hafven I gjort mig". Och att mor Elsa var en af dessa "minsta", det var han säker på.——Tänk, om han skulle kila i väg med sin tvåkrona till Grindstugan med detsamma! Mor Elsa skulle då hinna resa till sin dotter redan i kväll med sista tåget.——Men boken då?——
Det var en hård strid, som utkämpades i det lilla barnahjärtat. Han kunde ju ej vinna seger i egen kraft, lille Werner, och han var nära att gifva vika, men så kom han ihåg, hvart han skulle gå för att få hjälp. Han smög sig stilla bort till den lilla täta syrenbersån, där ingen såg honom, och där föll han på knä och bad Jesus göra så att han med glädje kunde gifva sin tvåkrona åt mor Elsa.
Och Herren hörde lille Werners bön.
O, hvad mor Elsa blef glad och öfverraskad, när Werner en stund senare, röd och andfådd, trädde in i hennes lilla stuga och lämnade henne sin blanka tvåkrona! "Hvad Gud är god emot mig, gamla stackare!" sade hon och glädjetårar glänste i hennes ögon. "Nu kan jag ju resa redan i kväll. Nog har jag bedt Gud att på något sätt gifva mig penningar till resan, men aldrig trodde jag, att han skulle bönhöra mig så snart. Nu vågar jag äfven tro, att han skall höra min bön och göra min flicka frisk igen. Tack, gode Gud!"
Och den som ej var mindre glad, det var lille Werner. Då han en stund senare långsamt gick mot hemmet, tyckte han att himmelen aldrig förr varit så blå som nu, och aldrig hade blommorna vid vägkanten doftat så ljufligt eller fåglarna i trädens grenar sjungit så vackert som i dag. Han skulle ej hafva velat byta ut den fröjd som nu fyllde hans hjärta mot den allra roligaste bok i världen. Ty han erfor nu såsom aldrig förr sanningen af den himmelske barnavännens ord:
"Det är saligare att gifva än taga".
Nästan omedvetet knäppte han ihop sina händer, och i det han blickade upp mot den djupblåa sommarhimmeln, hviskade han stilla: "Tack, gode Jesus, att jag fått gå ett litet ärende åt dig!"
K. K—n.